I’ll be home for Christmas – if only in my dreams.
Så heter det i en sentimental bjällerklangsklassiker inspelad av såväl Bing Crosby som Sinatra och Elvis – samt ett helt koppel andra, mindre överjordiska vokalister.
Den blir New Yorks stora julhymn 2020, åtminstone i min lilla värld, för jag längtar hem så det värker, men planerna på en jul i Sverige har slutligen fått skrotas.
Hela sommaren och hösten var det tanken. Pandemin skulle vara under kontroll vid det här laget, inskränkningarna i rörelsefriheten om inte upphävda så i alla fall betydligt mildare och farorna med långa resor så marginella att drömmen om en första blågul julhelg sedan 2003 kändes klart realistisk.
Men nä
Det blir inget nu heller.
Den andra vågen stegrar, på bägge sidor om havet, som en vägg av skummande vattenmassor liknande de Rembrandt målade när han ville skildra vilda stormar – och amerikansk expertis varnar oavbrutet för att en fruktansvärd kulmen väntar i månadsskiftet december-januari.
Många andra New York-svenskar har börjat navigera österut i alla fall – eller kommer göra närmaste veckorna. Flera jag känner är osäkra på om de verkligen blir insläppta i USA igen när de återvänder, men längtan efter familj och griljerad skinka och Benjamin syrsas sång övertrumfar oron över den sortens problem. Så de bokar helt djärvt stolar på de sparsamt befolkade plan som fortfarande flyger från Newark till Skandinavien dessa svarta vinternätter.
Själv vågar jag inte. Med blott ett visum är risken för stor att de nya, hårdare restriktioner som lär följa på förvärrat läge försvårar en ”re-entry” dramatiskt och är jag inte här i januari hotar hela tillvaron att kapsejsa.
Men framförallt:
Om jag åkte hem skulle jag ändå inte kunna vara med de jag helst vill träffa. Att bara stå i trapphuset och hojta åt mamma vore enkom sorgligt, känns det som. Likaså att inte kunna bunta ihop saknade vänner i stora, ystra sammankomster.
Fler jular kommer, förhoppningsvis, och det viktigaste är ändå att de man vill uppleva dem med finns kvar då också.
I år är det bara att försöka härda ut medan Elvis sätter ord på vemodet – eller den gråtmilda självömkan om ni hellre vill det.

• • •
Det ser ut som vi har en knapp vecka på oss. Sedan, nästa måndag, slår Cuomo till med ett nytt totalförbud mot inomhusservering i New York City.
På annat sätt kunde i alla fall inte jag tolka honom under måndagens presskonferens. Om inte inflödet av nya patienter på stans alla sjukhus stabiliseras de kommande fem dygnen, vilket inget tyder på, kommer tillgången till lediga sängplatser bli alarmerande låg och då har guvernören inget val, hävdar han. Sedan får restauranger ett par dagar på sig att ”strukturera om verksamheten” (läs: försöka hitta ett sätt att få gästerna att sitta utomhus och dinera i minusgrader).
Även om ingen kunnat presentera bevis för att utspridda restaurangbesökare drivit smittan under hösten är det svårt att hetsa upp sig över denna väntade utveckling. Finns risken för överfulla sjukhus krävs insatser och vi får alla finna oss i uppoffringar.
Men som jag konstaterade redan för några inlägg sedan:
Roligt blir det inte.
Och en självbelåtet skrockande Cuomo hade inte behövt utse sig och själv och Anthony Fauci till corona-krisens ”DeNiro och Pacino” under samma presskonferens.
Vilken trallgök.
• • •
Precis innan elva på kvällen åttonde december 1980 klev Mark Chapman fram ur skuggorna utanför The Dakota Building med sin revolver höjd och avlossade fem skott mot John Lennon.
Strax därpå var ex-Beatlen död och alla upplivningsförsök på Roosevelt-sjukhuset på Amsterdam Avenue, där en desperat läkare ett tag höll hans hjärta i handen och försökte pumpa igång det manuellt, lite senare förgäves.
Idag har det gått exakt 40 år sedan världen skakades om av den tragedin och pandemi eller inte – den här staden tänker högtidlighålla minnet av sin stupade son.
New York har aldrig riktigt kommit över att Lennon mördades här. Han var inte bara superstar och ikon i största allmänhet sin dåvarande hemstad. Gotham hade adopterat britten och såg honom verkligen som sin egen. Få som inte vuxit upp med Big Apple-rester mellan tänderna har blivit lika accepterade och omhuldade – och att han sköts ihjäl mitt på Manhattan är ett oläkt sår.
Så Beatles- och Plastic Ono Band-hitsen kommer eka från varje radio idag, och uppe vid The Dakota, och närbelägna Strawberry Fields, lär tusentals samlas för spontana minneshögtider.
Vi ses där, höll jag på att utbrista.

• • •
Staten Island – ön söder om Manhattan som utgör New Yorks femte, ”bortglömda” stadsdel – har redan befunnit sig i lockdown i flera veckor, för där är smittspridningen nästintill okontrollerbar och beläggningen på sjukhusen riktigt problematisk.
Tyvärr kan det folkliga stödet för denna lockdown inte beskrivas som massivt. Staten Island-borna – sedan länge betraktade som lite loco av resten av stan – är tvärtom gravt missnöjda och några till och med revolterar mot Cuomo
Särskilt gäller det de som äger, och frekventerar, en bar kallad Mac’s Public House. De har utsett den baren till ”autonom zon” och hållit öppet som vanligt, helt i strid med förordningarna.
Razzior och sammanstötningar med ordningsmakten har följt och i förrgår greps Daniel Presti, en av ägarna, när han under ett försök att undkomma polisingripande körde på en sheriff (ja, det är den något obskyra sheriff-myndigheten, inte NYPD, som ser till att corona-förordningarna efterlevs).
Nu riskerar han flera års fängelse.
Inte värt det, kan man kanske tycka.
Men – Staten Island är Staten Island.
• • •
Apropå mamma: Idag fyller hon år. 85. Hurra, ber bloggen att få tjoa så det ekar över oceanen. Hon tvingas dessvärre fira för sig själv, och det gör ont att tänka på, men utan att avslöja för mycket kommer det bli i alla fall lite roligare än hon tror…