Det finns ett antal företag man önskar att man hade haft vett att investera i innan 2020 utbröt i New York – exempelvis de som tillverkar handsprit, de som producerar ansiktsmasker och de inom skogsnäringen som såg till att butiker och varuhus hade plywood att täcka för sina skyltfönster med under sommarens kravaller och inför valet i november.
Tungviktarna i de branscherna – som Purell, den amerikanska handhygien-jätten – bör de senaste nio månaderna ha ökat i värde som Texas-tomter under vilka man hittade olja på 1930-talet.
Nu seglar en ny sorts bolag upp som lika oväntade guldkalvar a la 2020:
De som saluför apparatur för infravärme.

För från och med nu måste vi i New York äta och dricka utomhus om vi besöker barer och restauranger. ”Indoor dining” är förbjudet – igen. Men medan det inte gjorde så mycket under våren och sommaren – det var tvärtom rätt underbart emellanåt, som i Lady & Lufsen-fantasier – känns samma restriktioner nu som den slutgiltiga spiken i stans krogliv. New Yorks vintrar är notoriskt brutala. Lika hett och fuktigt som det kan vara i juli och augusti, lika vedervärdigt kallt blir det ofta i januari och februari – och i bland redan i december. Vilda snöstormar, så kallade nor’easters, sveper dessutom gärna in med onödigt hög frekvens. Säsongens första väntas redan i morrn, faktiskt. Tack så mycket. Blotta tanken att sitta utomhus och dricka ett glas vin sådana dagar är helt absurd. Men de redan hårt ansatta krögarna vägrar ge upp. De har visat en imponerande kreativitet under hela krisen och tar sig an även detta till synes olösliga vinterdilemma med obruten uppfinningsrikedom. De rustar upp sina uteserveringar, bullar upp med filtar och kuddar, spikar nya tak och installerar…just det: Infravärme.




Så nu är det ändå meningen att man ska kunna ha en helkväll på, till exempel, Pastis i Meat Packing District – under bar januarihimmel.
Personligen är jag fortfarande skeptisk men kommer förstås testa, för det går inte bara att sitta hemma och glo, och återkommer med rapport.
• • •
Exakt varför Generalissimo Cuomo tog beslutet att stänga restaurangerna är något oklart.
Han konstaterade själv på sin presskonferens förra veckan att bara 1.4 procent av den senaste tidens smittspridning kunnat härledas till pandemi-anpassade krogmiljöer och att det stora problemet i själva verket är de privata, helt oreglerade tillställningar människor söker sig till när det inte finns några bardiskar att hänga i.
Likafullt – ingen indoor dining. För att…tja, det verkar som att politikerna tycker det ”känns” bäst så.
Bieffekten är given. Ännu fler av de etablissemang som på något sätt lyckats hålla nosen över vattenytan tills nu går slutligen under. Den förfärliga lista New York Magazine nyligen publicerade över 500 älskade institutioner som bommat igen för gott under 2020 – inklusive The Paris Cafe från 1873, Monkey Bar, gamla Copacabana, Fluffy’s, The Cupping Room Cafe, fantastiska Gotham Bar & Grill, Aureole, Lucky Strike i Soho, Max Fish på Lower East Side, Bleecker Street Bar, BBar i East Village, Odessa diner vid Tompkins Square Park, Aquagrill, The Lighthouse, Pig ’n’ Whistle, älskade Otto på femte strax norr om Washington Square Park, Pegu Club och baseboll-mekkat Foley’s – kommer bara bli längre.
Ja, det finns värre saker, men det är ändå djupt deprimerande.
Nu hotar både Cuomo och DeBlasio dessutom med total lockdown, lik den i våras, om kurvorna inte plattas till närmaste veckorna. Då stängs även uteserveringarna – plus allt annat som inte anses essentiellt – och i så fall får vara glada om vi ens har några McDonald’s kvar framåt våren.
• • •
Snöstormen vi har under insegling – kallad Gail – ser dessvärre ut att kunna bli något att minnas.
Enligt prognoserna kommer vi ha ett två decimeter tjockt snötäcke att deala med när vi vaknar på torsdag morgon – och det täcket förväntas sedan ligga kvar hela december.
Morsning korsning.
Och gissa vad?
”Department of Sanitation” har just meddelat att all utomhusservering på grund av Gail förbjuds under onsdag och torsdag.
Det ska fan vara krögare i New York City.
• • •
Man kan överhuvudtaget fråga sig vad alla dessa åtgärder har för betydelse.
I exempelvis Los Angeles har de haft befolkningen instängd, och stan nedstängd, i flera veckor – och slår ändå nya rekord i antal smittade varje dag.
I North Dakota, South Dakota, Iowa, Wyoming och Nebraska är det tvärtom. Där var läget nattsvart för en månad sedan, men nu sjunker siffrorna dramatiskt – utan att myndigheterna gjort särskilt mycket alls,
Det är som att viruset gör vad det har lust med tills en peak nåtts – och sedan klingar spridningen automatiskt av, åtminstone tillfälligt.
• • •
I mitt hus i östra Midtown fick vi under måndagen mail om att en person som jobbar i serviceinrättningen i källaren testade positivt den gångna helgen.
Bättre hade veckan kunnat börja. Jag var de facto där och hämtade ett paket så sent som i fredags och även om jag inte har några symtom alls är det bara att gå och få ett nytt test gjort och hoppas på det bästa.
• • •
Trots att läget återigen börjar bli så kärvt, och trots att hot om full lockdown ånyo alltså hänger över oss, är stämningen i stan avsevärt mycket mindre ångestladdad än i mars och april.
Vi har varit genom det här en gång redan, vi vet hur det är och vi vet att vi, tristess och oro och ensamhet till trots, klarar det
Men framförallt:
Ett effektivt vaccin har till sist börjat distribueras och de första new yorkarna har redan fått en spruta i armen.
Precis som i Sverige dröjer det dock ett tag innan vi ute i flocken kan bespetsa oss på en egen dos. New York Times har en app där man kan fylla i lite uppgifter för en uppskattning om var i kön man befinner sig.
För mig såg det ut så här.

I hela landet har jag alltså drygt 168 miljoner framför mig, i delstaten 16 miljoner och här på Manhattan 1.5 miljoner. I det perspektivet känns köerna runt Stureplan en lördagkväll ganska beskedliga.
• • •
”Vi får försöka leva på minnet av den här kvällen ett tag”, sa bartendern Tommy när han hällde upp last call-ölen på kvartersbaren Bravest i lördags.
Exakt. Det var sista sittningen på lokal på ett bra tag och jag vinnlade mig verkligen om att registrera och ta in allt för att kunna ha med mig in i den becksvarta januari-natten. Det godmodiga sorlet vid de utspridda borden. Känslan av den kalla sejdeln i handen. Bettet i Buffalo-vingarna. Lennon-låtarna någon pluggade i jukeboxen. Strömmen av trafik på andra avenyns blänkande asfalt utanför fönstren. Skenet från den ljudlösa fotbollssändningen på tv-apparaterna ovanför baren. Tommys dåliga skämt medan han blandade ännu ett par margaritas åt killarna runt hörnbordet. Värmen. Trivseln. Välbefinnandet…