Snön föll – och vi med den.
Men dagen efter den saftigaste vinterstormen i New York på ett decennium reste vi oss igen och gick ut och konstaterade att det var klart att det skulle bli så här just i år, det är ju 2020.
Några kufar i bekantskapskretsen, huvudsakligen från Sverige, hävdar i och för sig att de tyckte det var ”mysigt” när hela stan sveptes in i ett rytande moln av tung, blöt yrsnö och inget annat gick att se än siluetterna av fastigheterna tvärs över gatan.
– Att bara sitta inne, insvept i en tjock filt och dricka te och titta på ovädret är ju magiskt, försökte en.
Det hade jag eventuellt kunnat hålla med om en normal vinter, även om jag också i vanliga fall är skeptisk till slik raggsocksromantik, men nu är det som sagt 2020 och det där med att ”bara sitta inne” har i bortåt nio månader varit ett tvång snarare än ett val, så nej tack – vi behöver tvärtom incitament för motsatsen; att gå ut och andas frisk luft och vara bland folk.
Dessutom kommer alltså dagen efter och när vi hamrats av riktigt feta nor’easters som den som började i onsdags eftermiddag och mojnade först under torsdagsförmiddagen förvandlas hela New York City till en oanvändbar slaskhög.
Bilar med blankslitna däck slirar runt på oplogade avenyer och gator – om de alls kommer loss efter att ha stått parkerade i drivor höga som österrikiska slalombackar hela natten. På lika oplogade och hala trottoarer riskerar nervösa fotgängare samtidigt vurpor och brutna lårbenshalsar – och i varje korsning tvingas de likt förvirrade häcklöpare hoppa sicksack för att undvika de oceaner av iskallt smältvatten som New Yorks antika avloppssystem inte klarar att svälja, men misslyckas och blir ofelbart dyngsura om fötterna. Och ibland inte bara om fötterna. Störtar en budbil genom vätan i samma ögonblick blir det heldusch av snösörja. Det är verkligen inte värt det, för många butiker och eventuella kontor eller tandläkarmottagningar man planerar att besöka håller stängt eftersom de anställda som inte bor på Manhattan helt sonika stannat hemma.
Det är en mess – och så långt från mysigt det går att komma.








Enligt meteorologerna kommer det snudd på två decimeter tjocka snötäcket – i den mån det eländiga plasket kan kallas så – ligga kvar över jul, så när jag efter just ett sådant misslyckat försök att undvika att trampa i en jättepöl står i hörnet av andra och 38:e och svär tar beslutet form.
Kommande vecka flyr jag till Florida och firar jul där. Det är olydigt, man får egentligen inte, farbror Cuomo och farbror DeBlasio blir jättearga, men det får bara vara nog med det här nu.
Vi ses under palmerna.
• • •
Cuomo och DeBlasio är förresten involverade i ett av sina återkommande gräl just nu – om Covid-strategin.
Borgmästare Bill argumenterar dagligen för en lockdown a la mars och april direkt efter jul, men Cuomo invänder med viss emfas att det inte är säkert att det blir nödvändigt.
Troligen kommer han falla till föga och låsa in oss vad det lider, men först måste guvernören i vanlig ordning påminna kamraten i City Hall om vem som egentligen bestämmer.
• • •
Säga vad man vill om New Yorks barflugor, men stamina har de (vi…).
De får alltså bara dricka utomhus för tillfället, på igensnöade uteserveringar, och det är sannerligen inte angenämt, men låter de sig nedslås?
Icke.

Ikväll, fredag, ska jag eventuellt göra min egen debut som infravärme-drinkare och i så fall väntar en rapport såsmåningom.
• • •
Nå, jag får väl ge de där vintervurmarna att det faktiskt är lite fint i Central Park.
• • •
På måndag har vi vintersolstånd. Sedan vänder det och blir, faktiskt, bara ljusare och ljusare varje dag fram till midsommar.
Det kan vara värt att påminna sig när mörkret, i alla avseenden, är så här kompakt.