Startsida / Inlägg

Corona-dagbok i New York, del 68

av Per Bjurman

Julafton har just blivit juldag när jag tassar ut på balkongen för att ta in den högtidliga atmosfären.
Det känns som att kliva in i något slags bibliskt förebud.
Å ena sidan ligger Manhattan – återigen snöfritt, drivorna från stormen förra veckan har regnat bort – helt öde. Inte en människa syns till, inga bilar heller. Trafikljusen nere på andra avenyn blinkar för ingen alls. Å andra sidan markerar Gud, om man nu tror på en sådan, sin närvaro. Det blåser orkanvindar över Metropolis i den tidiga juldagsmorgonen. Fönstren skallrar, det knakar och rister i hela skrapan. Nästan som när Sandy delade ut sitt knockout-slag hösten 2012. Någonstans i öster, över Brooklyn, blixtrar det också.
I någon minut står jag kvar i den hårda vinden och bara tittar, men det blir snabbt obehagligt på 48:e våningen, jag får hålla mig i räcket för att inte vingla till – och det låter som någon, eller något, viskar obehagliga varsel i de vinande byarna.
Så jag går in igen, reglar dörren och häller upp en liten bourbon.
Naturligtvis kunde julen inte bli på något annat sätt detta fördömda år.
• • •
Annars passerar helgen i rätt behaglig stiltje. Det svider att jag aldrig kom ner till vännerna i det somriga Florida, nu officiellt friska igen, men man har vid det här laget lärt sig svälja besvikelser och jag lyckas ändå göra det lite trivsamt i ensamheten.
Dan före dan går jag till Svenska Kyrkan på 48:e gatan och får i den lilla handel de har där, i biblioteket på undervåningen, tag i både matjessill, julmust, köttbullar och kaviar och kan ett dygn senare svänga ihop ett eget litet julbord.




Det går inte precis att jämföra med det Håkan Swahn och Emma Bengtsson vanliga år dukar upp på Aquavit och inte får jag tag i något välkryddat som kan tjänstgöra som snaps heller, men 2020-ramsan klingar sant även i detta sammanhang: Nånting är bättre än ingenting.
Därutöver sjunger jag julånger med mamma över telefon, jobbar med ett monstruöst NHL-dokument, deltar i en stillsam Zoom-fest och ligger i soffan och tittar på serier och filmer, bland annat Wim Wenders gamla ”Paris, Texas”. HBO har just lagt upp den på sin streaming-tjänst och gud, jag hade glömt hur oerhört bra den är. Bara miljöerna i västra Texas. Och Harry Dean Stanton.
Sämre hade jag, trots stormbyarna, kunnat haft det.
• • •
Ännu befinner vi oss inte, som vännerna i exempelvis London, i total lockdown i New York och förhoppningen är att vi slipper även fortsättningsvis, men svårigheterna att få människor att ta restriktioner på allvar utan drakonisk lagstiftning är betydande här också.
Någon dag innan Santa Claus comes to town hamnar jag på femte avenyn i Midtown, i höjd med St. Patrick’s Cathedral och Rockefeller Center, och inte för att det är samma kaos som ett normalt år, då är trottoarerna i de kvarteren packade som kvadratmetrarna längst fram vid kravallstaketet under en Ullevi-konsert – vilket framgår på den här bilden från 2012.

Som den här, tagen förra tisdagen, visar är det dock inte folktomt nu heller.

Fast så lockar den mytomspunna avenyn med Disneyfierad magi också. Den väldiga granen lyser på Rockefeller Center och vid Saks Fifth Avenues flaggskepp till varuhus tvärs över gatan rullar en sprakande ljusshow varje kvart. Hela fasaden förvandlas till en väldig, Vegas-inspirerad display och musiken dånar som under en yster Broadway-musikal.




Klart folk samlas där. Och det är väl lite problematiskt. Men vad kan jag säga? Jag är ju där själv – och blir faktiskt lätt salig av att få uppleva lite liv och glitter och verklighetsflykt.
Inget är lätt eller självklart under denna kris.
• • •
Juluppehållet – för det känns som verkligen som ett uppehåll, även ett år när allt varit satt på undantag – påminner också om hur mycket värre alltihop kunnat vara om pandemin drabbat oss i en tidigare era.
Med hjälp av samtida teknik går det ju ändå att hålla kontakt med familj och vänner, till och med se dem, och därigenom dämpa den saknad som inte går att värja sig mot denna tid på året, när minnena av forna familjesammankomsters närhet och värme och gemenskap tränger sig på som ekon i en bottenlös bergsravin.
1990 hade vi inte ens mobiltelefoner, än mindre internet och Facetime – så här hade man suttit och ropat sina ”God jul” genom Atlantkabeln och i övrigt varit helt isolerad.
Att det här hände nu, 30 år senare, får man ändå vara lite tacksam över.
• • •
I Kalifornien fortsätter smittspridningen med oförminskad styrka, trots att allting varit stängt i en månad, och det börjar stå klart att det var ett katastrofalt misstag att förbjuda utomhusservering i LA och San Francisco och annorstädes.
När människor inte ens där, i det milda klimatet, får träffas på uteserveringar samlas de ofelbart i trånga vardagsrum istället – och så drivs smittan.
Guvernör Newsome – en poor man’s Cuomo – måste ju begripa det och lätta på restriktionerna.
• • •
Uppemot 60 000 innevånare här i New York City har vaccinerats nu. Inte så många i en stad med 8 miljoner innevånare, nej – men för varje ny åldring som får en spruta i armen växer känslan av förtröstan.
Själv tvingas jag vänta i ytterligare några månader och det är okej. Däremot tycker jag de kan rappa på lite i Borlänge så vissa mig närstående ex-bankkassörskor med aningen fler år under bältet kan rulla upp skjortärmen snart.
Den stunden kommer vad mig anbelangar vara senaste decenniets absoluta höjdpunkt.
• • •
Fyra dygn kvar. Sedan är 2020 över. Prisa gud.

  • Tjänstgörande redaktör: Matilda Andersson, Fredrik Palmqvist, Frida Englin Danielsson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB