Det bränner till när sjuksköterskan Juan trycker in sprutan i höger överarm – och aldrig har jag känt en lika ljuvlig smärta.

För ett år sedan, när pandemin växlade upp i New York och sjukhusen översvämmades av covid-patienter och det verkligen kändes som att världens undergång hotade, var just det här den desperata drömmen.
En vaccinspruta.
Vi blev dock upplysta om att det skulle dröja länge innan den förverkligades. Det tar vetenskapen många år att utveckla säkert skydd, mästrade de som alltid målar framtidsprognoser i mörkast tänkbara färger. Sluta hoppas, akta dig för grundlös optimism.
Likafullt går jag en morgon blott ett år efter krisens kulmen till Walgreens-apoteket i hörnet av 42:a gatan och Lexington, kavlar upp en T-shirt-ärm och får min första Pfizer-dos insprutad i systemet.
Lättnaden är berusande. Det känns som att jag tagit mig genom ett krig någorlunda helskinnad – i alla fall fysiskt.
Ja, nej, visst. Pessimisternas olycksbådande klagosång ringer i öronen nu också. Vi vet inte hur länge skyddet räcker, det kan finnas varianter vaccinet inte biter på, det är fortfarande möjligt att den som fått sina sprutor kan smitta andra, bär mask och håll avstånd även fortsättningsvis, sluta vara så hoppfull.
Men sorry olycksprofeter, det går inte att låta bli att vara glad och full av tillförsikt, för det där sticket i armen indikerar ändå att vi är på väg åt ett helt annat håll än vi var för ett år sedan.
Halleluja, faktiskt.
• • •
Vi har överhuvudtaget en stark förnimmelse av vår i New York City nu. Inte bara för att temperaturen stiger och naturen, som den nu är i asfaltsdjungeln, står i begrepp att explodera i klorofyll-extas. Det går även i mer metaforisk mening ana nära förestående pånyttfödelse i de ljumma vindarna. Renässans. Revival.
Tempot i massvaccinationen accelererar oavbrutet, större och större folksamlingar tillåts både utomhus och inomhus, öppettider förlängs, fler och fler elever går till skolan, någorlunda normal hustle and bustle tar form där ute.
I början av veckan signalerade till och med borgmästare DeBlasio – notorisk pessimist under det gångna året – hopp och beordrade 80 000 tjänstemän som jobbar åt staden att återvända till sina kontor i början av maj. Samtidigt talade han om en herkulisk ansträngning för att få de saknade turisterna att söka sig hitåt igen framåt sommaren.
Med all – eller en del, i alla fall – respekt för de maniskt ängsliga:
Snart kan vi förkunna att New York är tillbaka!
• • •
Biverkningar?
Nä.
I ett knappt dygn gjorde det lite ont i armen, som hade jag ett saftigare blåmärke, men värken klingade snabbt av och i övrigt kände jag ingenting.
Efter andra sprutan, som jag får i mitten av april, kan reaktionen tydligen bli kraftigare. Särskilt hos yngre – vilket det känns angenämt att räknas som, för en gångs skull – enär våra immunförsvar aktiveras på ett mer robust sätt. En kompis beskrev det som att han var ”laid up” i ett och ett halvt dygn, en annan som att hon hade ”en kraftig baksmälla”.
Värt det i så fall – som det var värt att kämpa en del för att alls bli född.
• • •
Vad beträffar alarmister i det här landet finns ingen som utmärker sig mer än University of Minnesota-professorn Michael Osterholm – att döma av namn och hemort svenskättling, till på köpet.
Han har ropat på vargen så många gånger, ständigt i allt gällare falsett, att det ter sig direkt förbryllande att stora mediebolag – inte minst det alltmer svåruthärdliga CNN – fortsätter ge just honom så mycket utrymme.
Att extremisterna på ena sidan i en ”fråga” ter sig stolliga – vilket de absolut gör i det här fallet – innebär inte att diton på andra sidan per automatik har rätt och förtjänar okritisk beundran, skulle jag vilja påstå.
Fimpa Osten i Minnesota, Anderson Cooper.
• • •
Drama, alltid detta drama – även nu, mitt under pånyttfödelsen.
En eftermiddag sitter jag i solen utanför det lilla fiket i kvarteret – det som öppnade två veckor innan pandemin utbröt men på något vis ändå överlevde – när det plötsligt börjar lukta brandrök.
Det visar sig snabbt att det brinner på högsta våningen i en av grannfastigheterna, ett sex våningar högt ”pre war”-hus, och det brinner ordentligt för FDNY utlyser ett ”All hands”-larm och plötligt har vi över 130 brandmän på plats och hela kvarteret står stil medan de klättrar uppför hastigt resta brandstegar och in i den bolmande röken.



Det är ”min” skrapa som syns genom röken och inte för att spridningsrisken förefaller ens marginell, men när man bor på 48:e våningen känns bränder på så nära håll olustiga. Larmet har gått i skrapan några gånger genom åren och hela idén med att bo högt tappat sin tjusning under kvalfyllda promenader ner genom trapphuset
Samtidigt är det betryggande att se hjältarna från FDNY in action. Det är ju otroligt vad de gör, på daglig basis, för människor de aldrig träffat. Jag blir alldeles tagen och kan inte låta bli att säga ”God bless you” till några stycken från Ladder 7 som pustar ut vid sin truck när den tidiga majbrasan efter en timme är under kontroll och vore det inte för att jag måste gå hem och jobba, och titta på hålen i taket i det drabbade huset från mitt eget vardagsrumsfönster, hade jag tagit rygg in på Bravest – ja, de hade nära till sin egen bar den här gången! – och bjudit på några öl.
• • •
– Hur blev du kontaktad för att få ditt vaccin, frågar en vän i Sverige.
Men det är inte så det går till här. Lediga tider läggs ut på nätet och först till kvarn av de som är berättigade kan hugga för sig.
Så sent som för en vecka sedan var det rent krig, tider försvann på mindre än en sekund och om de inte gjorde det fick man vara beredd att åka upp till någon obskyr klinik i Westchester vid tre på natten.
Hopplöst, inte minst för många äldre – de som verkligen behöver skydd. Men det har senaste dagarna blivit betydligt enklare, snart sagt varenda apotek i hela stan erbjuder doser från Pfizer, Moderna och Johnson & Johnson – den mest eftertraktade förstås, eftersom det räcker med en spruta – och jag känner knappt någon över 50 som inte fått ett stick i armen vid det här laget.
Nej, jag är inte omedveten om att ett av skälen till att vi fått upp takten på det här uppseendeväckande sättet är att USA underlåter att dela med sig av vaccin. Det är förstås inte bra – och argumentet att man bara följer logiken från säkerhetsdemonstrationerna på flygplan, när de säger man ska ta på sig sin egen syrgasmask innan man hjälper andra, håller inte tätt eftersom nya, farliga mutationer riskerar att uppstå ju längre andra delar av världen får vänta.
Men som privatperson kan man inte göra mycket åt den saken. Man tar den tid man tilldelas och man går lydigt och får sin spruta och mycket lite i livet har känts bättre.
Jag säger det igen:
Halleluja.