Startsida / Inlägg

Corona-dagboken i New York, del 75

av Per Bjurman

Vid bordet i rundeln precis bortanför bardisken sitter legendariske skriftställaren Gay Talese och hans lika legendariska förläggare till hustru, Nan – med Neil Leifer, världens kanske mest prominente sportfotograf. De har just avslutat sina desserter och betalat notan och Gay, som stolt son till en skräddare alltjämt knivskarpt klädd vid 89 års ålder, sätter på sig en elegant filthatt och nickar vänligt åt vårt håll.
Tvärs över rummet slår sig thriller-författaren Carol Higgins Clark samtidigt ner vid ett solobord och det känns lite vemodigt för hon brukade alltid komma med mamma Mary, storsäljande författare av samma sort även hon, men hon gick dessvärre bort förra året. Carol ser dock lycklig ut när hon omedelbart får in ett glas vitt och hälsar på Jimmy Neary – den 91-årige värden som går rond bland borden och just avslutat en bullrande konversation med en generationskamrat jag tror varit federal åklagare i Brooklyn.
Själv har jag vapendragaren Peter Khoury från NY Times till bords, plus vänner jag inte sett på långt över ett år: Elaine’s gamla husfotograf Jessica Burstein och New York-institutionen Cindy Miller.
Neary’s – omhuldad inrättning på 57:e gatan sedan 1967 och home-away-from-home-substitut för många gamla stammisar när Elaine’s slog igen 2011 – har äntligen öppnat igen för första gången sedan pandemin bröt ut och det känns verkligen som en klassisk kväll uppe på den evigt saknade saloonen på andra avenyn och 88:e gatan.
”Alla” är där, martini-glasen gnistrar i de antika vägglampornas sken, euforin sprakar som elektricitet i hela lokalen och en ljuv känsla av overklighet dröjer kvar i hjärtat i flera dagar efteråt. Var jag verkligen där? Hände verkligen det? Minnesbilderna har en förtrollad lyster.
Det är inte bara ett tecken på att New York i största allmänhet är på väg tillbaka, vilket vi ju redan varit inne på i den här bloggen några gånger. Det är en jublande indikation om att civilisationen återvänt. Det som verkligen saknats i tretton månader. Det som verkligen sätter guldkant på storstadstillvaron. Det som verkligen gör livet värt att leva.




Nej, som framgår av åldersangivelserna i texten ovan är Neary’s ingen ungdomsgård. Precis som på Elaine’s drar jag många kvällar ner medelåldern ett par, rejäla hack – och då är jag sannerligen ingen spring chicken längre. Men det är nog – som jag också utgjutit mig om tidigare, vilket den kommer märka som klickar på en länk lite längre ner – den aspekt jag gillar allra bäst med utelivet i New York. Medan den svenska natten, i alla fall som jag minns den, huvudsakligen tillhör en yngre publik fortsätter new yorkers helt naturligt gå ut hela livet. Det är inte det minsta konstigt att 80- och 90-åringar sitter i barer vid 02.00 en vardagkväll.
Cindy Miller, ikonen jag har till bords denna kväll, är ett bra exempel. Exakt när hon föddes vet jag inte, man frågar inte en dam som henne om ålder, men det är ett tag sedan hon låg i sitt flickrum på övervåningen i familjens hus i Montclair i New Jersey och genom ett litet takfönster såg ljusen från Manhattan och bestämde sig för att hon en dag skulle dit och bli del av de ljusen.
Det blev hon också. Som få andra. I långt över ett halvt sekel har Cindy varit glamoröst inslag på Manhattans – och tidigare även Vegas – mest omsusade kvällsscener och det skulle aldrig falla henne in att sitta hemma och titta på tv en lördagkväll. Eller en tisdagkväll, för den delen.
Just därför har det här året, under den förbannade pandemin, varit en sådan exceptionell plåga. Hon tillhör ju i högsta grad en riskgrupp och har helt enkelt inte fått gå ut.
– Det har varit så fucking tråkigt att jag nästan slitit håret av mig, grymtar hon och smuttar på sin drink.
Men nu är hon, som alla andra old-timers vid Neary’s-borden denna kväll, fullt vaccinerad och kan leva som vanligt igen och ögonen, som sett så mycket, glittrar av hänförelse,
Det enda som får henne att sucka är misstanken att jag kommer skriva om henne igen.
Förra gången det skedde – i det här inlägget från 2012 – fick hon lite mer uppmärksamhet än förväntat.
Någon månad senare klev en svensk motivationstalare – heter det så? – in på Neary’s och frågade efter Cindy Miller, blev visad till hennes barhörn och gick dit och höll en utläggning om vilken ära det var att få träffa en sådan legendar.
Cindy nickade artigt och tackade för de vänliga orden, men när motivationstalaren försvann ut på toaletten vände hon sig till Duffy, New Yorks bäste bartender, och väste:
– Who the fuck was that and what the hell was he talking about?
– Jag tror, svarade Duffy, att han hade läst om dig i Pers blogg…
– Ah, that fucking Per!
Men vad göra några när vännerna är såna larger-than-life-karaktärer och historioerna så oerhörda?
Känsligt?
Jo, det kanske man kan säga, men också preskriberat och att hennes sedan länge hädangångne make John råkade vara bäste kompis med ökände maffiabossen Frank Costello – och att hon genom honom träffade människor och hamnade i miljöer de flesta av oss bara kan drömma om – kompenseras väl av det faktum att äldste sonen, som också heter John, idag är en av de högsta NYPD-bossarna (dessförinnan var denna förträfflige man stjärnreporter på ABC och CBS och hör till de få västerlänningar som träffat och intervjuat Usama Bin Laden, läs om honom här och här – och ja, John Junior gästar också Neary’s påfallande ofta).
Så vi skålar glatt och skrockar gott åt Jimmys historier om hur han som ung man i södra Irland vann en get (!) i ett parti poker och hur den geten genererade affärer som till slut tog honom till New York.
Det är verkligen en gloriös ikväll.
Som visserligen tar slut lite för tidigt. Precis som alla andra New York-krögare måste Jimmy just nu stänga redan vid 23.00. Det är i vanliga fall då vi i vårt sällskap brukar kliva in genom dörren.
Men ändå.
Civilisationen har återvänt.

P.S Här går det att se lite mer av Jessicas otroliga bilder från Elaines. Inte för att vara sån, men nummer 368 tycker jag är extraordinärt fin…

  • Tjänstgörande redaktörer: Matilda Andersson, Nils Höglander och Frida Englin Danielsson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB