Startsida / Inlägg

Solo in Soho

av Per Bjurman

Om jag inte behövde ta hänsyn till omkostnader och fick välja helt fritt var i New York jag helst skulle bo hade jag nog dirigerat flyttbilarna till – Soho.
Ingenstans skulle jag trivas lika gränslöst som i ett upprustat loft i ett av de där bedårande ”cast iron”-husen någonstans på den knappa kvadratkilometern mellan Houston Street, Canal Street, Lafayette Street och sjätte avenyn.
Det är i alla fall vad jag säger till mig själv efter ännu en förtrollad lördag i villervallan av konstgallerier, flotta restauranger, coola barer, chica butiker och färggranna människomassor på Prince Street och Spring Street och West Broadway.
Ända sedan jag kom till New York första gångerna i slutet av 80-talet har den unika stämningen i just de kvarteren, där konstvärlden och modevärlden tvinnas samman i ett praktfullt kommersiellt klimax över de gamla kullerstenarna, fascinerat och kittlat. Den är elegant och glamorös, men ändå välkomnande och gästvänlig.
Det finns likadana områden i alla storstäder värda namnet, men medan Paris och Roms och Londons motsvarigheter riktar de förnäma taggarna utåt för att skrämma iväg de som inte ”hör till” är New Yorks Soho mitt i förfiningen befriat från alltför sträng snobbism. Här och där tränger sig helt vanliga barer in mellan Versace- och Dior-butikerna och högfärdigt rynkade näsor hör till ovanligheterna till och med på de mest exklusiva adresserna. Nej, inte ens i denna typ av sammanhang kan Amerika låta bli att vara folkligt och ”demokratiskt”. Idealet är, som alltid, blandningen – av stilar, idéer och människor. Och just därför har äkta aristokrater från den gamla världen i Europa ofta svårt att känna sig helt tillrätta på denna sida av Atlanten.



Soliga lördagar är bäst. Då lever Soho upp som Rättvik lever upp på midsommar – fast på lite annat sätt. Och av andra skäl. De övergångsställen där Prince och Spring möter Broadway är just sådana lördagseftermiddagar antagligen de hårdast trafikerade på hela Manhattan och har jag inga ärenden eller tider att passa älskar jag att vispa runt i trängseln precis där. Det är en urban upplevelse om något. Sedan rör jag mig lustfyllt västerut, bort till West Broadway, ser till att få kaffe i stilig pappmugg och sätter mig på lämplig utsiktsplats – till exempel den lilla muren utanför Eileen Fisher-butiken – och bara tittar på skådespelet. Konstnärer, klubbkids, gallerister, turister, modeller – samtliga, av alla kön, så vackra att ögonen går i kors – och paranta Upper East Side-damer med egna limousin-chaufförer paraderar oavbrutet förbi. En brokigare skara går inte att tänka sig och den är underbar att iaktta och studera. En gång gick Christy Turlington i egen hög person förbi. Med ett champagneglas i ena handen och en cigarett i den andra. Christy Turlington har alltid haft klass. En annan gång såg jag Willem Dafoe, som bott i Soho i decennier. Han var satan så snygg, han med; om en Dafoe-dyrkande inredningsdesigner jag känner på Söder i Stockholm varit med hade herr filmstjärna förmodligen blivit omkullsprungen.




För 50 år sedan gissar jag att det varit betydligt mindre exalterande att sitta på samma trottoar och glo. Så sent som i början av 70-talet var det som idag kallas Soho ett veritabelt wasteland, bestående av inget annat än övergivna fabriker och lagerlokaler. Precis som Tribeca, den nästan lika snofsiga stadsdelen som tar vid söder om Canal Street. Det sägs alltid att alla någotsånär välbärgade som inte köpte sig en fallfärdig, och därför billig, fastighet här nere de åren var korkade, för bara några decennier senare hade värdet på samma fastigheter stegrat bortom det fattbara, men sanningen är att få överhuvudtaget vågade röra sig bland utbrända bilvrak och drivor av sopor på bedagade gator som Prince och Spring på den tiden. De befolkades nästan uteslutande av utslagna och kriminella, de var livsfarliga. Öppningsscenen i misslyckade HBO-serien ”Vinyl”, när Bobby Canavales skivbolagsdirektör Richie Finestra av en slump hamnar på en New York Dolls-show på legendariska Mercer Arts Center, ger nog dessvärre en bra bild av hur det var. Inte så många piffiga caféer syntes till – och inte så många mondäna butiker för haute couture.
Men fattiga konstnärer som inte längre hade råd att bo kvar i Greenwich Village flyttade in i alla fall och blev efter ett tag så många i de för deras del ändamålsenliga loften att en ”scen” uppstod, varpå även ett och annat galleri ploppade upp i grannskapet – och så var den process igångsatt som på mindre än ett halvsekel förvandlade ren slum till ett av världens mest fashionabla stadsdistrikt.
Nu heter det att konstnärerna sedan länge lämnat även Soho, för också där blev det efter grundlig gentrifiering omöjligt dyrt att bo. Fast det är bara delvis sant. Dels finns det framgångsrika konstnärer med tjocka plånböcker – en Cindy Sherman kan bo var hon vill och gör det också, mitt i smeten – och dels kunde många av pionjärerna stanna, antingen tack vare det faktum att de ägde sina våningar eller för att de drog nytta av staden New Yorks invecklade regler om ”hyreskontroll”.
Så Soho – vilket står för ”South of Houston” och nämner man genomfartsleden Houston ska det alltid påpekas att den inte uttalas som jättestaden i Texas, utan ”Hawston” – har fortfarande en påtagligt ”arty” atmosfär. Det kryllar av gallerier, ateljéer, studios – och konstnärer.




Den här lördagen, den allra sista i juli, råkar jag efter en rätt underlig ”Världen-är-bra-liten”-sekvens träffa en jag känner. En konstnär alltså.
Siktet är inställt på Broome Street Bar i korsningen West Broadway – som alltså löper parallellt med ”riktiga” Broadway ett par kvarter västerut, men bara här nere – och Broome. Där, i en av de mest livfulla och trivsamma old school-barerna på hela södra Manhattan, är det dock helt fullpackat så jag fortsätter ner till Grand Street för en drink på Lucky Strike, en annan gammal favorit dit man gick på 90-talet för att det var ett av krogkungen Keith McNally’s första etablissemang – och för att det alltid ryktades att Madonna hade synts i baren. Men Lucky Strike föll offer för den ekonomiska svältdöd som följde i pandemins fotspår förra året och har slagit igen. För gott. Sorgligt, kan jag inte låta bli att tycka. Många av de där 90-talskvällarna var i högsta grad minnesvärda, stället låg mig varmt om hjärtat.
Däremot är Toad Hall, en närmast identisk institution vägg i vägg, fortfarande öppen. Där har jag bara varit en enda gång, innan en middag på tjusiga hotellet Soho Grand tvärs över gatan tidigt i höstas, så jag blir minst sagt imponerad när bartendern Joe känner igen mig.
Det framkommer när ett glatt sällskap vid bardisken börjar prata om Sverige. Jag säger först ingenting, för jag är blyg och lägger mig ogärna i andras affärer, men plötsligt ropar Joe – utan att ha tilltalat mig tidigare: ”Fråga Per där borta, han är från Sverige”.
Det kallar jag minne.
Samspråk utbryter med de andra gästerna, som bland annat visar sig inkludera makarna som äger just Broome Street Bar, lustigt nog. De känner en svensk, berättar de. Mats. Är han bekant?
Det handlar, förstår jag snabbt, om Mats Pehrson – framstående svensk konstnär som bott och verkat i New York ända sedan 1986 – och jo, vi känner varandra.
– Han sitter i vår bar just nu. Vänta, jag ska gå över dit, säger Jonathan, som mannen heter, och försvinner.
Tio minuter senare ringer det på bartender-Joes telefon och det är till mig.
– Du är ”summoned”, kom hit, ropar Jonathan i luren.
Så jag tar mig tillbaka till Broome och vid ett bord mitt i det härliga stimmet parkerar mycket riktigt Mats – med hustrun Susanne Ljung, före detta kollega här på Aftonbladet och allt.
En sittning med detta New Yorks coolaste par, plus vänner, följer i några timmar och vi har alldeles enastående trevligt. Bara så där. Av ett underligt sammanträffande, Soho style.


När jag kommer ut på West Broadway igen har solen precis gått ner, gatlyktorna tänds i det magiska blå sken som alltid ackompanjerar New York-skymningen molnfria sommardagar, och One World Trade Center längst söderut tornar över gator som skälver av den tidiga lördagskvällens löften och förväntningar.
Då känner jag det särskilt starkt:
Det är ju här, i Soho, man borde bo.

  • Tjänstgörande redaktörer: Matilda Andersson, Nils Höglander och Aleksandra Wojsic
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB