The Summer of New York är över – och nu börjar den verkliga festen.
Jo, i någon mån känns det faktiskt så.
Inte för att sommaren i meteorologisk mening upphört, vi har just tagit oss genom en knakande solig och varm helg, men den förmenta pånyttfödelsens lilla era kulminerade förra veckan med Fashion Week-crescendot, US Open-finalen, den omsusade Metlife-galan och Labor Day-firandet.
Sedan tog vardagen vid – och DÅ var det som att new York fick en elektrisk stöt.
Sanningen är att blomstertiden aldrig riktigt blev det euforiska klimax framförallt den lätt åsneaktige borgmästaren DeBlasio försökt sälja med rent barnslig ihärdighet, för många områden var fortfarande för glesbefolkade och den allmänna aktivitetsnivån för låg, men nu mullrar det hoppingivande under den gropiga asfalten.
Broadway öppnar på nytt, studenterna har återvänt till NYU-komplexen i The Village och kontoren i Midtown och finanskvarteren tas långsamt i besittning igen.
Det enda som saknas:
Turister från Europa…
Broadway – som å ena sidan är en aveny som slingrar sig längs hela Manhattan och å andra det samlande namnet för New Yorks teaterdistrikt, förvirrande nog utan att särskilt många av teatrarna ligger på själva Broadway – stängde tvärt i mars 2020 och har sedan legat i mörker, längre än någonsin tidigare. Lockdown-ångesten blev nästan aldrig mer påtaglig än under promenader förbi dessa underhållningens och scenkonstens tempel, fastfrusna i till synes evig skugga – och inget signalerar ”Bättre tider” och ”Normalitet” som det faktum att Broadways spotlights spelar på kvällshimlen igen.
Ridån har inte gått upp på alla teatrar, det sker pö om pö, men de stora publikfavoriterna är alla tillbaka sedan en dryg vecka: ”Hamilton”, ”The Lion King”, ”Chicago” och ”Wicked” – och i oktober återvänder även ”Phantom of The Opera”, som rullat oavbrutet på Majestic-teatern i 33 år.
Själv är jag inte särskilt intresserad av dylika shower, jag har inte sett någon av de nämnda föreställningarna och planerar inte att göra det heller, men det är ändå en upplyftande upplevelse att en tidig vardagkväll trampa runt i neonskenet vid Times Square och känna på den uppspelta atmosfären.
Det brusar av liv i kvarter som för bara ett halvår sedan mest påminde om bortglömda kulisser, besökare från hela landet trängs bland gycklare och bondfångare på trottoarerna och redan under eftermiddagen börjar förväntansfulla biljettinnehavare rada upp sig utanför teater-entréerna.
Förra tisdagen, när ”Hamilton” hade nypremiär, kom hela ensemblen ut och framförde ”New York, New York” för kön utanför Richard Rodgers Theatre – och aldrig har väl denna evergreen, som återupprättat sin status som lokal nationalsång under Covid-krisen, klingat lika ljuvligt.

På gatorna runt Washington Square Park i Greenwich Village vore det lögnaktigt att påstå att det varit tyst och öde under virusets härjningar, det är tvärtom dit obstinata festprissar, arga aktivister, hemlösa och allsköns ljusskygga existenser sökt sig de senaste arton månaderna.
Men nu är de som brukar dominera gatubilden där nere alltså tillbaka:
Studenterna.
Kolossen New York University – som ingen kallar något annat än NYU – äger i praktiken allting i de gamla bohemkvarteren. De massiva fastigheterna är antingen del av själva skolkomplexet eller består av ”dorms”, alltså studentbostäder, och efter en evighet av onaturlig stiltje har studieverksamheten dundrat igång igen.
Effekten är ungefär densamma som i nöjesdistriktet längre norrut.
Det kryllar av ungdomar som flänger ut och in i byggnaderna, energin flödar, gatorna har börjat leva och jag blir lika upprymd som på Times Square – om inte mer. Områden med mycket studenter får en alldeles särskild sorts nerv och genererar dessutom ofta ett rikare, mer mångsidigt utbud. Av kultur, av kommers, av kök, av livsstilar.
Fast jag känner ett litet sting av avundsjuka också. Vilken underbar dröm att vara drygt 20 och leva livet på en campus mitt på Manhattan. Som Meadow Soprano. Hon tillbringade ju ett par av ”Sopranos”-säsongerna i just en dorm i The Village, först med den outhärdlige Noah Tannenbaum och sedan med goofy Finn DeTrolio.
Om jag ändå varit lite flitigare, och haft lite mer fantasi, i den åldern…

Att återbefolka de otaliga kontorsskrapor som stått i det närmaste tomma sedan förra våren går lite trögare. Det finns oro och rädsla kvar hos många som upplevde hur New York i ett traumatiskt slag förvandlades till världspandemins ground zero och åtskilliga har samtidigt lärt sig uppskatta det bekväma i att jobba hemifrån. Men myndigheter och näringsliv trycker på hårt. Nu, i september och oktober, SKA Manhattans skrivbord bemannas igen – och det ekonomiska ekosystem som är helt avhängigt kontorspublikens närvaro därmed automatiskt revitaliseras. I Midtown och i Financial District överlever diners, delis, snabbmatshak, kiosker, butiker och serviceinrättningar inte länge till utan normal new yorksk genomströmning av människor. Och ansträngningarna – eller hoten, om man hellre vill det – börjar bära frukt. Det märks på den ökande trängseln runt knutpunkter som Grand Central och Penn Station, det märks på trafiken, det märks på hur länge man får köa för en skinkmacka på Little Collins under lunchrusningen. Snart muttrar vi, förhoppningsvis, fräsande besvärjelser över hur omöjligt det är att ta sig fram i kaoset.
Sedan är det, som sagt, bara turisterna kvar att vänta på.
Det ämnet har vi varit inne på i den här bloggen även tidigare, hur alla hatar turister tills de inte dyker upp längre. Om någon lärdom fått fäste 2020 och 2021 är det vilken stark prägel de som under normala omständigheter strömmar hit från resten av världen sätter på New Yorks vardag.
Från resten av USA har de börjat våga sig hit igen, det blir jag inte minst varse under studiebesöket i teaterkvarteren. Där är plötsligt åter gott om ryggsäckar, uppspärrade ögon och fötter som inte rörs i vanligt New York-tempo.
På grund av det befängda reseförbud över Atlanten som Biden-administrationen i strid med all logik hållit fast vid hela året är turister från Europa – hundratusentals varje vecka innan mars förra året – emellertid lika sällsynta som svordomar i predikstolen i St. Patrick’s Cathedral.
Men halleluja – i måndags kom äntligen beskedet att de poänglösa restriktionerna lyfts. Från och med början av november får fullt vaccinerade resa hit – även från EU och Storbritannien.
Då, men först då, blir allt precis som det ska vara igen.
Så låt mig bli den första att säga det:
Välkomna tillbaka – ni har varit saknade!
• • •
Den som varit här förr och återvänder när dammluckorna öppnas igen får vara beredd på att somligt inte längre är som hen minns det.
Bland annat har det här blivit en mer ovanlig syn.

New York brukade vara en av världens bästa taxistäder. Det spelade ingen roll vilka obskyra gatstumpar i Chinatown man än lyckades irra sig in på under långa utekvällar, inom kort kom det alltid en klassisk gul droska med ledig-skylt tänd på taket.
Icke längre.
Efter den här krisen råder brist på både bilar och förare, enligt texter som den här av flera skäl. Ägarna har inte råd med försäkringarna – och förarna tjänar mer på att ta emot arbetslöshetsersättning än på att vara ute och köra.
Istället får man förlita sig på Uber och Lyft – i synnerhet när man vill hem från de där gatstumparna i Chinatown.
• • •
En annan skillnad mot förr är förstås den här.


Det är inget jättenytt, i över en månad har vaccin-bevis behövts för att exempelvis dinera inomhus, men det är först senaste veckan myndigheterna börjat kontrollera att förordningen efterlevs.
Så nu kommer ingen undan: Stämplat kort, eller telefonapp, måste visas upp – ihop med legitimation.
Det låter kanske dramatiskt, men man vänjer sig snabbt och ännu har ingreppet inte lett till särskilt mycket tumult. Så är 80 procent av de vuxna innevånarna i New York City vaccinerade också.
• • •
Men mycket är, tack och lov, mitt i turbulensen som det alltid varit.
I den sena natten hänger till exempel månen full och betagande över Manhattans skyskrapor – precis som i Norman Jewisons magnifika ”Moonstruck” med Cher och Nicholas Cage.

Kom hit och se den själv i november.