Det är sådan trängsel på Times Square att jag tror jag ska få en stroke i hettan.
Turisterna flockas på varenda öppen yta både på själva plazan – sedan länge avstängd för biltrafik – och trottoarerna runtomkring; tar bilder med lurendrejarna som klätt ut sig till Spiderman och andra superhjältar, köper fejkade Louis Vuitton-väskor av skrupellösa gatuförsäljare, köar till kedjerestauranger det nästan borde vara förbjudet att äta på när man för en gångs skull besöker New York, jublar åt usla trubadurer och står och glor med öppen mun åt alla blinkande monster-billboards som täcker varenda fasad i detta förvuxna Gröna Lund-jippo till stadsdel.
Det är förfärligt – och en alldeles underbar påminnelse om att allt är som vanligt igen.




Under pandemins utdragna crescendo låg samma kvarter helt öde och övergivna och så sent som förra sommaren kändes det fortfarande dystert att passera det som ska föreställa världsstadens ständigt dunkande hjärta. Broadway-teatrarna tvingades alltjämt hålla stängt, kommersen gick på lågvarv, bara enstaka besökare syntes till. ”Skönt”, hade de flesta New Yorkers antagligen tänkt inför ett sådant scenario innan krisen bröt ut, för då var det sport att inte gilla turister. Sedan blev turisternas frånvaro, i synnerhet i teaterdistriktet, det yttersta kvittot på att världen hade upphört att existera.
Men nu är kalabaliken verkligen tillbaka – i all sin skrikiga prakt.
Det är därför jag gör mitt lilla studiebesök. ”Idag ska jag gå till Times Square” är ju inte den första tanke som tar form i hjärnsubstansen när man vaknar om morgnarna. Inte den 532:a heller. Men jag vill en gång för alla få bekräftat att det allmänna tillståndet är så normalt att man återigen svär och suckar åt de tillfälliga besökarna per automatik.
Så efter en lång söndagseftermiddag i Central Park – där det för övrigt också kryllar av människor igen – trampar jag ner längs Broadway, rakt in i geschäftet, och mycket riktigt: Det är omöjligt att inte bli gravt irriterad på de aningslösa, storögda Iowa-bor och Alingsås-bördiga jag måste knuffas med för att ta mig genom kaoset – och jag älskar dem för det.
De får äta hur många Olive Garden-middagar de vill, bara de kommer hit och ser till att livet pulserar i New York igen.

Den som planerar att åka hit för första gången sedan coronaviruset våldgästade oss ska dock veta att det nya normala inte riktigt är som det gamla.
Bland annat har det blivit lite farligare i ”Världens säkraste storstad”. Brottsligheten tog fart igen under pandemin och tyvärr har den fortsatt eskalera, trots att nye borgmästaren Eric Adams lovat och svurit att tryggheten ska säkras på nytt (känns det igen från Sverige, månne?…).
Det är inte som på 80-talet, även om det finns de som vill hävda det, men en typ av brott som vi inte sett så mycket av senaste kvartsseklet har blivit hyggligt vanliga igen; skjutningar, personrån på öppen gatan och oprovocerade överfall. Alldeles för ofta rapporteras om att människor utan förvarning blivit nedknuffade på spåren på tunnelbanan av vinddrivna existenser – och i flera fall blivit överkörda och dödade.
3.2 miljoner människor använder New Yorks tunnelbana varje vardag, så statistiskt är risken att det ska hända fortfarande mikroskopisk, men blotta förekomsten skapar obehag och man gör klokt i att ha koll på vad som händer och var man befinner sig. Det här är en storstad i konvulsioner och man ska ha respekt för det.
Just nu är New York också dyrare än på länge. Kanske någonsin. I alla fall för oss svenskar. USA har inflation så det heter duga, vilket märks inte minst på hotell- och restaurangnotor, och eftersom kronan samtidigt är så chockerande svag mot dollarn att man nästan får mer för monopolpengar sitter alla från gamla Sweden med Svarte Petter på hand.
Det blir förhoppningsvis lite rimligare på sikt, men den här sommaren värker det garanterat i plastkorten.
En helt annan sorts nyhet:
Det luktar cannabis överallt.
Ja, även på Times Square.
I ett försök att parera snabbt sjunkande skatteintäkter tog New Yorks delstatskongress, påhejad av skandaliserade guvernören Andrew Cuomo, mitt under pandemin beslutet att legalisera cannabis för personligt bruk och två år senare lever vi i en Peter Tosh-låt. Stan är konstant hög.

Själv har jag inget särskilt emot det, även om jag inte röker för egen del, men den med känsligt luktsinne ska veta att detta är det nya doftmässiga ledmotiv New York svänger till.
Som vi var inne på senast den här bloggen var aktiv – ett tag sedan, jag vet, men under NHL-säsongen blir det väldigt snävt med tid, sorry… – är New York inte heller mycket till taxistad längre. Det har blivit lite bättre än förra hösten men inte mycket. Trafiken går inte längre i gult, om man uttrycker det så. Ett Uber- eller Lyft-konto måste säkras för den som vill ta sig runt i bil, allra särskilt sent på kvällarna – och från de miserabla flygplatserna.
Sedan finns det förstås tydliga spår kvar av den kommersiella döden från pandemin. Bland annat har många välkända hotell slagit igen, inte minst längs det gamla stråket på Lexington Avenue norr om 42:e gatan. Det så kallade svenskhotellet Roger Smith är till exempel borta, liksom grannen som en gång hette Halloran House och på senare år varit del av Marriott-kedjan. Där bodde jag under mitt allra första New York-besök för snart 35 år sedan, så det sörjer jag en smula.
Men annars så – allt är sig likt.
Och vi har turister…