Åker en sanslöst het eftermiddag färja med Walt Whitman mellan Dumbo i Brooklyn och Wall Street och inte bara uppslukas av samma vyer som han diktade om en vårkväll för 166 år sedan – jag känner exakt det han lovade att även vi som råkar vara här nu, åtskilliga generationer senare, skulle komma att känna.
”Crossing Brooklyn Ferry” heter den älskade dikten och den rymmer flera passager i vilka Whitman försöker föreställa sig oss som kommer befolka New York långt efter hans död, sträcker en hand genom seklerna och hjälper oss förstå att det som händer i oss när vi dras in i den exempellösa världsmetropolens virvlande kraftfält också hände i honom och hans samtida – av samma anledning.

It avails not, time nor place—distance avails not,
I am with you, you men and women of a generation, or ever so many generations hence,
Just as you feel when you look on the river and sky, so I felt,
Just as any of you is one of a living crowd, I was one of a crowd,
Just as you are refresh’d by the gladness of the river and the bright flow, I was refresh’d,
Just as you stand and lean on the rail, yet hurry with the swift current, I stood yet was hurried,
Just as you look on the numberless masts of ships and the thick-stemm’d pipes of steamboats, I look’d.

Som någon av historikerna i Ric Burns mästerliga 17-timmarsepos om New Yorks historia – ”New York: A Documentary Film” – konstaterar:
New Yorkers är inte sentimentala, men de raderna får också de mest hårdkokta av dessa råbarkade gators fallna änglar att svälja både en och två gånger.
De är, i all sin ömsinthet och all sin medkänsla och all sin längtan efter sammanhang, otroligt vackra och gripande. De accentuerar det universella i oss människor, oavsett vilka vi är och var vi kommer från och när vi råkar leva – och knyter ihop då och nu med ett drabbande eftertryck jag inte kan erinra mig att någon annan text jag tagit del av lyckats göra.
Därigenom hjälper de också mig att formulera något jag alltid känt starkt i New York men inte riktigt kunnat sätta ord på.
Att denna kakafoniskt larmande röra till stad lätt framstår som en självständig organism, ett levande väsen i sig självt, har många – inte minst jag – utgjutit sig om genom åren. Det känns ofta som att själva gatorna, själva byggnaderna, själva infrastrukturen pyser och kvider och kränger och väsnas och…andas.
Men det finns också, tycker jag, en starkare förnimmelse här än någon annanstans av något bestående och oförstörbart – något som binder samman alla som någonsin varit här – mitt i det ständigt föränderliga och förgängliga.
Oceaner av tid har passerat sedan Walt Whitman 1856 stod på däcket på sin färja (som han var tvungen att åka; det skulle dröja ytterligare 27 år innan den första bron över East River, magnifika Brooklyn Bridge, stod klar) och begrundade hemstadens magi, och så mycket hunnit förändras att det knappt går att beskriva.
Men samtidigt är något exakt likadant. Det som skälvde i luften då skälver i luften också nu. Medan tiotusentals dagar brunnit och slocknat, generationer kommit och försvunnit och det urbana landskapet i alla fall delvis förvandlats till något som såklart inte ens gick att föreställa sig i mitten av 1800-talet har det som varit New Yorks fundamentala karaktär ända sedan starten – den frustande vitaliteten, brådskan och jäkten, den tygellösa energin, det skoningslöst pulserande i myllret på gatorna, trängseln och bullret, allt det som Walt Whitman febrade om redan på sin tid – bara levt vidare. I förstärkt form i takt med att staden vuxit och blivit ett sant vidunder, ja, men grundsatsen är intakt – och löper som en röd tråd genom tidens obarmhärtiga gång.
Så när jag nu korsar samma vattendrag nickar jag instämmande åt den första – men måhända alltjämt bäste – i en oändlig rad av skriftställare som sett som sin livsuppgift att skildra och berätta om livet i New York.
Ja, Walt – jag känner det du kände när du betraktade floden och himlen.
Ja – jag är också del av en levande folkmassa.
Ja – jag känner mig vitaliserad av flodens glädje och det glittrande flödet.
Ja – jag står också lutad mot relingen, och brådskar ändå ikapp med de kvicka strömmarna.
Och ja – jag ser också oräkneliga master och skorstenar, plus en skog av skyskrapor du inte ens i dina vildaste drömmar hade kunnat visualisera.

Sedan, när jag gått i land och promenerat bort mot turistfällan South Street Seaport och slagit mig ner på en uteservering med utsikt över floden jag nyss färdades över slår det mig att det om ytterligare 166 år står 2188 i almanackan.
Då, när ingen längre vet att jag ens existerat, kommer andra människor befinna sig på samma plats och även de överväldigas av New Yorks eviga intensitet.
Till dem, framtida främlingar, ber jag att få säga som Walt Whitman sa till oss:

I am with you, you men and women of a generation, or ever so many generations hence,
Just as you feel when you look on the river and sky, so I felt…

P.S Youtube-klippet här ovan är taget från den nämnda Ric Burns-dokumentären om New Yorks förstummande historia. Den tycker jag alla som flyger hit borde tvingas se innan de får landa. Nä, det tycker jag förstås inte, ingen ska tvingas till någonting. Men jag ställer mig gärna på tåspetsarna för att hamra in hur innerligt jag rekommenderar den. Vistelsen blir garanterat så mycket bättre om man liksom vet var man är – och hur ett monster av den här sorten kunnat ta form i det som fortfarande var ren vildmark när holländarna så sent som 1624 byggde de första husen i det som idag är Battery Park (då hade exempelvis London redan funnits i 1500 år…). Så dammsug streaming-tjänsterna. 17 timmar går fort.