Ibland är de väldigt rättframma, de fromma…
Skogen av billboards som står uppradade i vägrenen längs Amerikas highways och byways består huvudsakligen av reklam för hotell och snabbmatsrestauranger och mackar och filmer (i Los Angeles…) och vapen och försäkringar och advokater man ska ringa om man skadat sig i bilolycka, men här och där lyckas kristna aktivister tränga sig in med budskap om Gud och Jesus och himmelriket som väntar på oss alla om vi bara tar oss i akt.
Just den här skylten – som jag råkar passera nånstans i Nevada-öknen men inte hinner fotografera och därför återger med hjälp av stockbild från nätet – sticker ut lite extra, om man säger så.
Nu tror ju inte jag på påståendet – tvärtom är jag hundraprocentigt övertygad om att lyset bara slocknar och sedan finns vi, som de simpla organismer vi är, inte mer – men precis som den säkerligen stränge baptist som ligger bakom kampanjen har tänkt sig rycker jag överrumplad till och känner mig plötsligt något olustig till mods.
Om det mot all sannolikhet vore sant …well, det skulle nog finnas ett och annat den guden ville ta upp.
Med mig – och praktiskt taget alla jag känner.
Den sortens förkunnelser – och det faktum att de inte väcker någon särskild uppmärksamhet – är en påminnelse både om hur djupt rotad religiositeten är i det amerikanska folkdjupet och om vilka kontraster och paradoxer som löper genom det här samhället.
Här finns mer av porr och gambling och våld och droger och dyrkan av mammon än nästan någon annanstans – och mitt i manegen glöder samtidigt en fast övertygelse om att synden kan komma att kosta i evigheten.
Fascinerande är vad det är.
Och, av allt att döma, dessutom bra grogrund för konstnärliga, och framförallt musikaliska, uttryck. Det finns knappt en riktigt minnesvärd soul- eller country-sång som inte uppstått i det laddade spänningsfältet mellan köttets lust och fruktan för en sträng gud.
Här är för övrigt ytterligare några billboards från the neverending odyssé genom the promised land.

Det finns några odiskutabla kronjuveler i den amerikanska geografin. Ohotade herrar på täppan i respektive kategori. Det dramatiska landskapets superstars.
Mississippi är till exempel den mäktigaste floden.
Grand Canyon är den djupaste ravinen.
The Great Plains är den mest vidsträckta prärien.
Mojave är den hetaste öknen.
Lake Michigan är den maffigaste sjön.
Everglades är det svampigaste träsket.
Och mest majestätiska berget?
Rocky Mountains.
Det är inget fel på Appalacherna, Sierra Nevada , Adirondack eller Black Hills i South Dakota heller – men jämfört med The Rockies är de inte mycket mer än grushögar.
Jag har vid oräkneliga tillfällen flugit över det väldiga massiv som sträcker sig från Rio Grande i söder till British Columbia i Kanada i norr – och nästan varje gång förbannat och svurit, eftersom det har en olycksalig förmåga att orsaka svår turbulens – men aldrig korsat det med bil.
Det gör jag nu och det känns som en pilgrimsresa. Man har liksom inte riktigt upplevt Amerika om man inte, likt pionjärerna på rull västerut i den det förlovade landets gryning, trängt sig genom den enorma barriären gudarna tycks ha rest för att hindra massorna att nå Stilla Havet.
När jag kommer ut på andra sidan, i The West, och försvinner in i Utahs Great Wide Open, är jag döpt på nytt.
Fast det handlar inte bara om en spirituell övning.
Really, de 41 milen på I-70 mellan Denver i öst och Grand Junction i väst hör till de mest betagande Interstate-sträckor jag sett – och I’ve seen them all, för att uttrycka det en smula pösigt.
De breda filerna löper under ständigt växlande väder upp och ner för hisnande branter, genom filmiska kajuner, in i tunnlar – till exempel legendariska Eisenhower Tunnel – som trotsar ingenjörkonstens begränsningar och förbi skyhöga bergstoppar alltjämt klädda i snö i mitten av augusti.
Det är spektakulärt, det är storslaget, det är så häftigt att jag oavbrutet utbrister i andlösa ”Wow!” för mig själv.











• • •
Att efter en vecka i östlig och nordlig kurs vända bilen västerut är överhuvudtaget en lisa.
Jag har sagt det förr men det tål att upprepas:

Amerika befinner sig sedan sin födsel i rörelse i den riktningen. Det är i västerled USA i andlig, kulturell och psykologisk mening strävar. Go West, lyder den klassiska parollen. Det är där, ännu lite längre bort från den gamla världen, drömmen bor. Den om något annat. Något bättre. Och alla som åker ditåt navigerar mot tiden, in i framtiden – timme för timme.
• • •
Mitt emellan Denver och Grand Junction kör man genom berömda skidorten Vail.
Ja, I-70 skär i princip rakt genom vad som verkar vara en amerikaniserad version av Kitzbühl, med pittoresk kyrka mitt i byn och allt.
Ser rätt trevligt ut, även när slalombackarna ligger bara och gröna i den varma sommaren.
Man framförallt:
Det är ju klassiskt Pillan Wiberg- och Anja Pärson-territorium.
Då tutar man.
• • •
Pionjärerna, de som verkligen lystrade till rådet att go west och under ofattbara vedermödor tvingade sig över den jättelika kontinenten i jakt på drömmen, finns alltid närvarande under de här odysséerna, men framförallt nu, i Klippiga bergen.
Den här passagen var alltid den stora utmaningen, det snudd på omöjliga hindret innan den sista passagen ut mot den nya kusten – en nog så betydande prövning, den med.
Kom de, som familjen Macahan, fram för sent i april fick de slå läger i närapå ett halvår för då skulle de inte hinna igenom innan vintern och vintern överlevde ingen annan än Zeb himself här.
Att de alls lyckades passera, med hästar och vagnar och hela bohag, är inget annat än ett under.
Kanske man se se samtidens truckers som deras mindre utsatta arvtagare.
Även för dem är The Rockies ett test. De stävar stånkande långsamt uppåt i motluten och beordras via uppfordrande vägskyltar att enbart köra på låga växlar i de armsvettsframkallande branterna utför. Som för att understryka farorna finns det här och där runaway-ramper de kan styra upp på ifall bromsarna skulle haverera helt. Och vintertid är de förbjudna att alls passera utan kedjor på alla däck.
Till skillnad från Zeb kan våra – oftast – bastanta vänner i de blytunga 18-hjularna dock stanna på Smoke Modern Barbeque i Glenwood Springs och äta juicy ribs.
• • •
Till kvällen gör jag halt i Green River – en remote avkrok i Rafael Desert i östra Utah – för övernattning på ännu ett anonymt motell, identiskt med alla andra motell i de 50 delstaterna.

Det är inte den Green River Creedence Clearwater Revival diktade om – den låg i Louisianas träsk och hette egentligen något annat – men jag låtsas det i alla fall och tycker mig kunna höra John Fogertys själfulla sång när jag i den varma skymningen sitter med en Coors Light i papperspåse utanför en Shell-mack och ser hur passagerarna i en Greyhound-buss, troligen på väg mot Salt Lake City, kliver av och sträcker på benen.

En senig man tänder en cigg och sparkar lite förstrött i gruset, en ung kvinna springer in på macken och köper en läsk. Lågmälda samtal fortplantar sig genom kvällen medan den rosa himlen långsamt växlar över i orange.
I övrigt är det alldeles tyst och stilla.
Jag tar en klunk till och nynnar med i den sången bara jag kan höra.

Well, take me back down where cool water flow, yeah
Let me remember things I love

Kör norrut från Santa Fe och hamnar i – Las Vegas.
Nej, inte DET Las Vegas.
Las Vegas, New Mexico.
Det är en rätt intetsägande håla – väsensskild från sin namne i Nevada – som det egentligen inte borde finns några skäl att stanna i.
Om det inte vore för bröderna Coen.
De spelade de facto in några av de mest centrala scenerna i mästerliga ”No Country For Old Men” i just New Mexicos Vegas.
Mm, Cormac McCarthys brutala story utspelar sig i ett ödsligt, vindpinat Texas, men Hollywood luras ofta på det sättet och de båda demonregissörerna lät Las Vegas tjänstgöra både som Del Rio och El Paso.
För att…tja, det såg väl coolare ut.
Motellet där Josh Brolins ”Llewelyn Moss” försöker gömma sig men på grund av en gömd sändare i den stulna väskan upptäcks av Javier Bardems förskräcklige ”Anton Chigurh” ligger längs en bedagad ”strip” precis utanför stan – och det mer anrika, gistna hotell där de senare har en shootout, och där även Woody Harrelsons ”Carson Wells” möter sin skapare, är beläget vid en fin liten park inne i stadskärnan.
Så jag – som anser att platser där det spelats in oförglömliga filmscener har en alldeles särskild sorts magi – tar med febrig lust av från I-25 och letar rätt på de klenoderna.
Motellet heter Regel Motel i verkligheten – till skillnad från i filmen, där det kallades Del Rio’s Regal Motel – men annars är allt sig likt.
Den den långa enplanslängan i vitt tegel.
Lobbyn.
Den spatiösa vändplanen, med parkeringsrutor framför varje dörr.
Den slitna old school-känslan

Jag blir så till mig att jag sånär hyr ett rum bara för att få kolla om det går att skruva av höljet till luftkonditioneringen och gömma en väska i ventilationstrumman.
Istället åker jag ner till centrum och blir lika upphetsad över Plaza Hotel – eller Eagle Pass Hotel, som det heter i händerna på Coen-bröderna.
Även där känns allt igen.
Fasaden, skamfilad men med tydliga spår av ett ärorikt förflutet.
Parketten i lobbyn, som knarrar precis på samma sätt som när Brolin rycker till i sin säng en våning upp och förstår att mannen med historiens mest bisarra page är honom på spåren igen.
Receptionsdisken, där portierns katt dricker mjölk ur en skål på golvet.
Trappan upp till rummen, där Bardem smyger upp bakom Harrelson med sin besynnerliga tryckluftsmackapär.

Ah!
När jag åker igen – över en viadukt som användes som bron Brolin-karaktären går över mot gränskontrollen i Mexiko! – känner jag barnslig upphetsning.
Jag är nämligen en sån som med stor förtjusning ropar ”Där har jag varit!”, ibland till kompletta främlingar i biofåtöljen intill, när jag ser bekanta miljöer på film – och nu har jag fan på benen!
Sen:
Ut på platåerna i norra New Mexico, över gränsen in i Colorado.
Det är tidigare outforskade trakter, och fina på ett slitet, ruffigt sätt.
I blickfånget: Vidsträckta fält, där brunt gräs skjuter upp bland stenar och buskage, inramade av blånande bergsmassiv. En och annan billboard med reklam för jordbruksmaskiner och Coors Light. Några gårdar utspridda i isolationen, omöjliga att passera utan reflektioner av typen ”Hur kan någon bo här?”. Ett par vindturbiner. Någon mack.



Och så, plötsligt, i horisonten – Rocky Mountains.
Snart ska de korsas.

It ain’t new, and it ain’t Mexico.
Så står det på lokala dekaler som jag tror ska föreställa lättsamt fyndiga men måhända har en mörkare klang för ättlingar till de folkslag som trampat den här ruffiga, taggiga terrängen i årtusenden.
En korrekt iakttagelse, hur som helst.
New Mexico är i sanning inte nytt – och det är inte Mexiko.
I få av de 50 delstaterna är fjärran historia så närvarande och accentuerad, och det gäller alldeles särskilt trakterna kring Santa Fe och Taos, norr om Albuquerque – uråldriga trading posts där arvet efter native americans blandats med spanska influenser till en alldeles egen estetik och dialekt, framhävd inte minst i arkitekturen.
Nästan varje byggnad, både de som trängs i små stadskärnor och strötts över mjuka kullar i omgivningarna, har uppförts enligt det som kallas ”pueblo”-mall, med runda hörn och kanter och i material som är, eller ska föreställa, torkad lera.
Ja, i Taos är till och med fucking Walgreens – apotekskedjan – inrymt i en fastighet som ser ut som den hämtats från en Gabriel Garcia Marquez-novell.
Wacko.



Även maten, musiken och konsthantverket de säljer i ungefär varannan butik har den distinkta Geronimo-möter-conquistador-känslan – och den är extremt förförisk.
Till skillnad från senast jag var här, med den gode Fredrik Virtanen för nästan 20 år sedan, har emellertid fler upptäckt vilken upplevelse det är att kliva in i denna färgsprakande mural, så det blir väl turistigt och trångt i kvarteren runt gamla katedraler och torg.
Likafullt:
It ain’t new – och just därför så kittlande.
• • •
Det finns ingen plakett och en sömnig receptionist bara tittar frågande på mig när jag hör om de högtidlighåller minnet av den evige hjälten på något annat sätt.
De som driver Kachina Lodge strax utanför Taos verkar kort sagt inte ha förstått att deras motell är rockmusikalisk vallfärdsplats av samma dignitet som Gram Parsons Joshua Tree Inn och Johnny Thunders St. Peter House i New Orleans.
Det var i ett rum på just Kachina Lodge Doug Sahm i november 1999 fick en massiv hjärtinfarkt och lämnade jordelivet, blott 58 år gammal.
Nå, ”acknowledgement” från the locals eller inte:
Jag stannar förstås vid det dammiga, kantstötta etablissemanget för att pay my respects.
Doug Sahm var en av de verkligt stora.

• • •
Santa Fe är lite fancy också.
Lite snofsigt och elegant.
Det har en viss sorts ”fina” new yorkers sett till medelst en lågintensiv invasion i ett par decennier.
De flyttar, som alla som läser Stuart Woods Stone Barrington-romaner känner till, hit för lugnet och skönheten och den friska luften – eller skaffar sig åtminstone ”a second home” precis utanför stadsgränsen.
Resultat:
Högre huspriser, bra restaurangscen och mer finkultur än man brukar stöta på mitt ute i spenaten. Bland annat händer det att min vän Per Tengstrand, småländsk pianovirtuos som bor i Princeton i New Jersey och går under namnet ”Konsertpianisten” i en annan blogg jag driver, flygs ut hit för framträdanden.
Själv noterar jag New York-strömningarna när jag en kväll äter middag på 315 Restaurant & Wine Bar.
Det är som om jag plötsligt är tillbaka på Upper East Side, med borden intill fulla av högljudda wasps som diskuterar litteratur och president Trump och medelst arrogant uppsyn skickar ut fisken för att den inte var tillräckligt genomstekt.
Tämligen underhållande.
• • •
Taos Pueblo, en liten by norr om själva Taos, är den verkliga juvelen i nejden, del av UNESCOS världsarv och allt.
De rustika boningar – alla i hardcore pueblo-style – som ligger utspridda i leran runt en liten bäck utgör hjärtat av vad som sägs vara en av de äldsta kontinuerligt bebodda platserna på den nordamerikanska kontinenten.
Än idag tillhör alla som bor här den stam som på 1200-talet etablerade samhället och de facto aldrig besegrades av vare sig mexikanska armén eller amerikanska infanteriet.
De livnär sig numer, som det verkar, på att sälja konsthantverk och förra gången köpte jag en bolo tie med en fin, koboltblå sten i ett tunt läderband, i ett litet galleri.
En sån vill jag gärna hitta igen, för den har försvunnit i någon av alla flyttar, men det blir dessvärre inte mycket till shoppingrunda.
Numer visar det sig nämligen att stora hundar går fritt i leran och är det något jag fruktar är det lösa hundar, så hej då.



• • •
Albuquerque – New Mexicos enda riktiga metropol, känd om inte annat från ”Breaking Bad” – passerar jag bara den här gången, på väg norrut, men jag vill gärna stanna igen för Albuquerque är en av de amerikanska städer jag blev fängslad och besatt av redan som knatte, långt innan jag egentligen visste vad Amerika var – för att de hade så coola, spännande namn.
De andra var framförallt Cincinnati, Milwaukee, Phoenix, Seattle, Memphis och San Diego.
Men Albuquerque stod i särklass.
Därför är den i min lilla värld, på sitt lilla vis, den ultimata amerikanska staden.
• • •
Intill den smala, vindlande väg som sträcker sig mellan Santa Fe och Taos rinner en flod.
Det är inte vilken flod som helst.
Det är Rio Grande.
Inte så bred just här, inte så iögonenfallande, men likväl Rio Grande – mytomspunnen, besjungen och helt central i historien om grannarna USA och Mexiko.




I just den här flodkröken klev Virtanen ner och doppade fötterna sommaren 1998 och trots att han är en av de som med störst emfas förfäktar teorin att man inte kan kliva ner i samma flod två gånger är jag säker på att han vill ha det fört till protokollet här.
Han är stolt över att ha stått mitt i Rio Grande.
• • •
Glen Campbell har varit följeslagare under ett oändligt antal roadtrip-mil på den här kontinenten och med Jimmy webb- nummer som ”Highway Man”, ”By The Time I Get To Phoenix”, ”Wichita Lineman” och ”Galveston” satt soundtrack till några sant oförglömliga ögonblick där ute.
Idag gick han bort.
So long, kompis.

Ah, Södra Arizonas kaktusar…
Hela sommaren har jag gått och längtat efter att få se dem igen.
De är så ståtliga, så respektingivande, så vackra och så perfekta som symboler för den solstekta, sandstensfärgade, latinskt kryddade del av USA som kallas The Southwest.
Det räcker att se ett par präktiga exemplar skjuta upp ur den bruna sanden i sluttningarna söder om Tucson för att jag ska känna den tryckande hettan, höra skallerormarna rassla i de torra buskagen och förnimma smaken av mördande tequila.
Det är nog associationer som planterades redan när man som knatte läste Kalle Anka – där presenterades överhuvudtaget bilder av Amerika som utan att vi hade en aning gjorde outplånliga intryck i unga, oskyldiga sinnen – och såg tuffa western-filmer på tv.
Det var i skuggan av kaktusar, såna som bara finns i just Arizona, svartmuskiga hårdingar i John Fords bästa filmer gjorde upp lägereld till natten. I skenet från lågorna satt de sedan och blängde vaksamt på varandra. Svett rann i skäggstubb. Cikador drillade i mörkret. Någon tog en slurk whiskey ur en bucklig butelj. En coyote ylade i fjärran. Sedan, precis när Gary Cooper lutat huvudet mot sadeln för att sova – med ena ögat öppet, förstås – började hästarna gnägga oroligt. Var det någon som rörde sig där ute, bortanför klippformationen…?
Själv sitter jag en likadan kväll – så varm att svettdroppar tränger fram i pannan fast jag är alldeles stilla – på en balkong uppe i bergen och ser siluetter av samma slags kaktusar och hör samma slags cikador drilla i samma slags mörker.
På stereon inne rummet, bak gardiner som fladdrar i den stilla kvällsbrisen, sjunger Carrie Newcomer om ”The Moon over Tucson”.
Det är inte dumt.

Med den lilla iakttagelsen inleds en ny liten roadtrip out west i den här bloggen, som ju legat i träda skamligt länge (förlåt, förlåt – det SKA bli skärpning också till vardags).
Den börjar egentligen med att min norske vän Eirik arrangerar en yster 50-årsskiva på historiska Congress Hotel i downtown Tucson – komplett med åtminstone fem små, lysande krypin till barer och ett par restauranger – i dagarna två. Där, på Congress, greps John Dillinger 1934 och kände ni Eirik – en hybrid av Lester Bangs, Hunter S Thompson och Lena Melin som under tre oförglömliga år tjänstgjorde som VG:s korre i New York – skulle ni förstå att det finns en självklar koppling, om än inte alldeles lätt att formulera.
Nu är det jag och 60 norrmän som försökte leva upp till Public Enemy Number One-arvet.
Det går bra – inte minst som de säljer Mescal med skorpioner nerstoppade i flaskan här ute.


Därefter kör jag österut, längs I-10 över de väldiga slätterna i östra Arizona och västra New Mexico.
Det känns som en lätt bortglömd del av landet, där tiden stannat och inget nånsin händer. Hela bygden, hela landskapet, håller liksom på att flagna bort.
På en mack i höjd med The Continental Divide är det som i ”Thelma & Louise”. En gammal dam sitter i en gungstol på en murken veranda utanför entrén och tittar på ingenting. Hon har tjock jacka fast vinden är het och när jag går förbi nickar hon tyst. Vid pumparna står en gammal bil och rostar bort. Det smattrar i flaggstänger. Färgen på en en billboard har skavts bort av vind och ständigt stekande sol.
Jag köper blaskigt kaffe och några fåniga souvenirer och kör vidare, mot en horisont som aldrig tar slut.,





Nu har jag tagit mig upp till Santa Fe och ska småningom ta mig upp genom Colorado, vända västerut och för första gången tränga rakt genom Rocky Mountains.
När andan faller på kommer det nya rapporter här.
Åk med!

Go ahead, bite the Big Apple, don’t mind the maggots, huh…

Skrev lite om den pågående Rolling Stones-utställningen i West Village i den här krönikan på Aftonbladets nöjessidor i lördags och och tänkte bygga vidare på samma tema här i bloggen.
Eftersom Stones är ett äkta New York-band finns det ju mer att säga.
Va, flämtar upprörd vän av rockhistorisk ordning, vet han inte att de är britter?
Jo, det vet han – på samma sätt som han vet att jorden är runt.
Men Stones ville – som alla andra brittiska band som det är nåt med – egentligen vara amerikaner och gjorde tidigt New York till sin andliga hemstad.
Ja, inte bara andliga. Flera av dem bor, eller har bott, på Manhattan under långa perioder. Innan han flyttade ut till de spatiösa ägorna i Connecticut hade till exempel Keith Richards en lägenhet i den del av East Village som ibland kallas NoHo och då hände det enligt uppgift att han sena nätter dök upp på självaste Jones på Great Jones. Han drack cajun martini och var som vem som helst, säger dom. Bara han blev någorlunda normalt behandlad.
Mick Jagger, å sin sida, äger våningar över hela stan, till exempel på exklusiva Central Park West och tycks fortfarande tillbringa mycket tid här. När han i december blev pappa för åttonde gången – 73 år gammal! – var det i alla fall på berömda Mount Sinai-sjukhuset 29-åriga flickvännen Melanie Hamrick födde.

Men framförallt är New York ett återkommande tema i den enorma sångkatalogen.
Lätt söndertjatade klassikern ”Honky Tonk Women” är ett exempel.
Den är ju mest känd för att sångens jag redan i inledningsversen möter ”a gin-soaked bar-room queen” i Memphis, men några rader senare är han och stökar med New Yorks damer också.

”I laid a divorcée in New York City
I had to put up some kind of a fight
The lady then she covered me with roses
She blew my nose and then she blew my mind”

”Heartbreaker”, från överdrivet bespottade ”Goat’s Head Soup” börjar med att ”the police” – uttalat med autentiskt, harlemskt PO! – i New York City jagar en ung man genom parken och ”In a case of mistaken identity, they put a bullet through his heart”

”Heartbreakers with your forty four
I wanna tear your world apart
You heartbreaker with your forty four
I wanna tear your world a part”

I ”Dance” från disco-färgade ”Emotional Rescue” undrar Jagger i öppningsraden ”What am I doing standing here on the corner of West 8th Street and the 6th Avenue” – men det är en rätt konstig fråga för vem vill inte stå där; det är en av södra Manhattans mest happening korsningar – och på ”Dirty Work” ger de sig i kast med Rob & Earl-covern ”Harlem Shuffle”.
Det tål också att påpekas att ”Get Yer Ya-Ya’s Out”, allmänt känt som tidernas livealbum, spelades in på Madison Square Garden 1969, och att de eviga pojkarna 39 år senare intog Beacon Theatre för att göra ”Shine a Light”, som ju blev både ett livealbum och Martin Scorsese-regisserad konsertfilm
Det verkliga New York-albumet i katalogen är dock ”Some Girls” från 1978
Nästan varenda spår på den femplus-mackan är inspirerat av, och/eller handlar om, det som då var en nergången, solkig, sädig, farlig och ljuvligt dekadent sophög till världsmetropol.
I punkiga ”Shattered”, som citatet i högst upp i inlägget är taget från, låter det nästan som att de ludna råttorna från en ödetomt på Lower East Side hastar över studiogolvet, och stanken av ruttnande sopor utanför porrbutikerna på 42nd Street en fuktig, het sommarnatt formligen sipprar genom Keefs fragmenterade, nervösa riff – medan spår som ”Miss You” och ”Beast of Burden” känns som att de är inspelade mitt i kokaindimmorna på de glamorösa perversionernas Studio 54, där det ju sägs att kvällarna aldrig blev bättre än när Jagger låg i ett soffhörn och hånglade med sin senaste supermodell, eller med David Bowie.
Och i ”When The Whip Comes Down” dubbeljobbar samma Jagger som sophämtare och gayfnask på Manhattans råaste gator.

”Yeah I go to 53rd Street and they spit in my face/But I’m learning the ropes, yeah, I’m learning a trade/The East River truckers is churning with trash/I’ve got so much money but I spend it so fast…Yeah, some call me garbage when I’m sweeping up the street/But I never roll and I never cheat/And I’m filling a need, yeah, I’m plugging a hole/My mama’s so glad I ain’t on the dole.”

Det är ju för övrigt samma 53rd Street där Dee Dee Ramone hängde i samma ärende i Ramones odödliga ”53rd and 3rd”.
Ja, vi befinner oss ganska på ganska många ljusårs avstånd från dagens välpolerade New York City.

På ”Tattoo You”, Stones klart främsta 80-talsgiv, är Big Apple-temat inte lika uttalat, men i gengäld filmade de videon till själfullt hängiga och slängiga balladen ”Waiting on a Friend” mitt i East Village.

Den där trappavsatsen är belägen på St. Marks Place, strax öster om första avenyn och ser ungefär likdan ut idag.

Som av en händelse användes samma fastighet till omslaget till omsusade Led Zeppelin-albumet ”Physical Graffiti” fem år tidigare
Ni som kan er långhåriga rock ’n’ roll känner igen

Och ja, de som har tebutiken i källaren intill är förstås inte dummare än att de snott titeln rakt av.

Baren Mick och Keith efter sin trappsittning i videon går till för att träffa Ronnie och Charlie och den sure Bill Wyman ligger i sydöstra hörnet av korsningen 1st och St. Marks Place. Den heter St. Marks Bar & Grill och finns finns kvar, den med.

Jag skulle kunna fortsätta på samma sätt ett bra tag – och till exempel påminna om alla gånger de presenterat nyheter om plattor och turnéer och nya gitarrister under spektakulära events på våra gator och avenyer – men ni fattar nu.
Rolling Stones ÄR ett New York-band
Därför avslutar jag bara med några bilder från utställningen på Industria – inklusive på den beramade replikan av lägenheten i (Londons) Chelsea.

Det sitter en man i ett trångt litet rum på våningen ovanför en deli i ett murket hus på östra Manhattan
Han har ryggen mot det larmande skymningsmyllret på gatan utanför och verkar strängt upptagen med något på sin dator.
Vad gör han?
Sliter han med en roman?
Betalar han hyran – garanterat obscent hög fast han bor i ett råtthål med alldeles för mycket insyn utifrån?
Kanske skriver han ett mail till en vän på västkusten om att vi ännu bara haft en halvmesyr till snöstorm och en kortvarig köldknäpp i New York, men att vi ändå alla hukar i väntan på fortsättningen för det är ju januari, och sedan februari, och då vet vi vad som förr eller senare händer.
Först sveper en Nor’easter ner från New England och lamslår hela stan med ett formidabelt lass blötsnö, sedan står allt stilla och formligen skälver i regelrätt permafrost. Och på den tredje dagen börjar den vind blåsa som, helt i enlighet med Pogues skildring, ”goes right through you”.
”Nästa år”, försäkrar han vännen han skriver till, ”måste jag planera så jag kan tillbringa vintern i Florida”, för så tänker alla den här tiden på året.

Det är inte omöjligt att han utgjuter sig även om annat som just nu sänder stötar av olust och oro genom stadsdjungeln.
Till exempel det nya, ovissa politiska läge som då och då får hätska demonstrationer att flamma upp runt den blivande presidentens guldskimrande skrapa på femte avenyn i Midtown. Och det faktum att eskalerande mängder klassiska restauranger och barer och butiker på grund av de skenande hyrorna tvingas slå igen och ersätts av snabbmatskedjor, apotek och ännu fler av kanadensiska finansjättens TD:s förbannade bankkontor, alla kompletta med hiskeligt spygröna ljusskyltar. För att inte tala om trafiken, mer och och mer hopplös för varje månad och eftersom de till och från stänger Midtown Tunnel för omfattande reparationer extraordinärt jävlig denna vinter.
”Lots of bullshit out there”, hamrar mannen i det lilla rummet frustrerat på tangentbordet.
Men så lutar han sig tillbaka i pastrami-doften som obönhörligen letar sig upp i lägenheten från delin, kastar en blick genom fönstret, ser höghusen uptown glimra i det blå skenet och ler, trots allt, för sig själv.
Det är, inser han, ändå New York han bor i och vad som än händer är det fortfarande en stad att älska.
Känslan att det – för att travestera vad Gertrud Stein sa om specifika geografiska brännpunkter – är den plats i världen där det finns ett mer distinkt DET än någon annanstans går aldrig förlorad. Inte heller förnimmelsen att livet självt får högre puls i trängseln på Manhattans gator och avenyer. Eller det andlösa i vyn av Midtowns overkliga skyline . Eller det plötsliga, och därför helt överrumplande, lugnet på en vindlande gatstump i West Village en vardagseftermiddag. Eller det kittlande i insikten att det alltid går att höra världens bästa opera på The Met, se världens bästa shower på Broadway, hänföras av världens bäst moderna konst på Moma, andas in dammat i världens bästa boklådor, äta världens bästa rostade ostron på Gramercy Tavern och dricka världens bäst blandade dry martinis på Bemelmans Bar på Carlyle Hotel.
Mannen böjer sig åter över tangentbordet och fortsätter skriva.
”Men New York är ju alltjämt New York….I love it here”.

























• • •
Med denna lilla comeback tänkte jag skaka lite liv i New York-bloggen igen.
Jag lovar inte, som så många gånger tidigare, nya inlägg varje dag – men då och då.

Lämnar bilen – en Hyundai Tucson som spunnit som en katt i exakt i 695 mil – hos Hertz, sätter mig på ett Delta-plan och flyger hem till New York igen.
Där hinner jag vara i två-tre dygn.
Sedan börjar vägen ropa på mig igen…
New York är för all del alltid New York – inte minst nu, när vi är mitt uppe i årets hittills mest brutala heat wave och hela stan bara saktar in och blir långsam och slö och skön – men rastlösheten lämnar mig aldrig ifred.
Jag längtar tillbaka till de oändliga raksträckorna genom Mojave-öknen. Till frukostar på truck-stops där kaffet är svagt och ingen vädrat ut stekoset sedan 1983. Till dammet och hettan och den obönhörliga solens reflexioner i motorhuven. Till de spatiösa motellrummen med dess heltäckningsmattor, ständigt brummande åbäken till A/C-lådor under fönstren, små behändiga kaffebryggare, 200 kabelkanaler på tv:n och utsikt över en motorväg där strömmen av bilar aldrig avtar . Till billboards och 80 miles per hour-löften och gröna vägskyltar som pekar ut riktningen mot Albuquerque. Till bensinmackarnas pumpar, läskkylar och sunkiga toaletter. Till en tidigare oupptäckt Tish Hinojosa-serenad på bilstereon just som kaktusarna utanför Tucson börjar glöda gryningen. Till den berusande känslan av att ständigt vara i rörelse. På väg bort. Mot något annat, något nytt, något bättre…
Så, well, vad det lider åker jag igen.
Då hoppas jag ni är med igen.
Till dess – ytterligare ett litet galleri snapshots från den just avslutade färden genom drömmen om Amerika.

På film har bilåkning nästan aldrig sett mer förföriskt ut än i danske Nicolas Winding Refns ”Drive” från 2011.
Scenerna under första halvtimmen när Ryan Gosling bara gasar runt i downtown LA till Kavinksys ”Nightcall” är eskapism i absolut världsklass (sen blir det handling och sånt, och det var helt detsamma…).
Och de kunde bara ha filmats här.
I LA.
Överallt annanstans på den nordamerikanska kontinenten är det mellan städerna och destinationerna det är en upplevelse att köra.
Här, i det urban sprawl som födde och i praktiken bara finns för bilkulturen, kittlar stadskörningen – nästan – lika mycket.
Det är nåt med det evigt somriga landskapet, körbanornas vidd, Hollywood-glamouren och de enorma avstånden.
Naturligtvis måste jag numer alltid ner på de där Gosling-gatorna och snurra när jag kommer på besök. Kvällstid, med just Kavinsky på concorde-volym…ah, pure magic.
Jag måste också cruisa längs de evighetslånga farleder som skär genom hela La La Land. Santa Monica Boulevard, till exempel. La Cienega. Ventura Boulevard (Tom Petty vet hur coolt bara det namnet låter…). Glittriga Wilshire. La Brea. Och Sunset Boulevard, förstås (hur besatt jag är av Sunset skrev jag om här redan för två år sedan)
Allra mest betagande är dock Los Angeles motorvägar, de som – i alla fall delvis – ingår i det nationella Interstate-systemet men har sådan säregen karaktär att de fått den helt egna beteckningen Freeways.
Det är om dom jag drömmer när kölden slagit New York i bojor i januari och mördande vindar sveper längs Manhattans avenyer.
Om hur solen blänker i motorhuven på 405:an norröver, från LAX mot West Hollywood och Beverly Hills.
Om ljudet i däcken när man byter fil på och kör över de där små piggarna i den slitna, oljefläckiga asfalten på I-5 på väg ner mot Orange County.
Om synen av röda baklyktor som bildar en jättelik lysmask i sexton filer på 10:an i Santa Monica i skymningen.
Om vilken kick det är att höra goddamned REO Speedwagon på stereon i lutningen på Hollywood Freeway, förbi Hollywood Bowl och Universal Studios.
Det senare är mycket remarkabelt.
Den typ av så kallad FM-rock Speedwagon och deras gelikar – Foreigner, Kansas, Jefferson Starship etc – gjorde låter enligt mitt förmenande bara hemsk i andra miljöer, men den skapades med LA:s freeways i åtanke och utgör i all sin plastiga storslagenhet plötsligt oemotståndligt soundtrack på här ute.
Trafiken?
Ja, den kan ju vara en utmaning ibland.
Vissa tidpunkter står det helt stilla i alla de där sexton filerna.
Men såvida man inte har bråttom – då blir man Michael Douglas i ”Falling Down” och svär oavbrutet om att det är helt otroligt att människor kan leva så här – har jag egentligen inget emot den heller.
Det är ju ändå i LA det står still och inget är som LA.
• • •
I övrigt kommer mig för att skriva en endaste rad under min knappa vecka i stan, jag har det för bra för det, men här är i alla fall några snapshots.





Fotnot: Nä, Tower Records har inte öppnat igen, skyltarna är tyvärr bara tillbaka för en film.

These two lanes will take us anywhere, lovade en highway-romantiker från New Jersey en gång.

Det är just så det känns under två oändliga dagsetapper från norra Texas till Los Angeles.
Jag kör mil efter mil efter mil efter mil längs Interstate 40, genom Texas och New Mexico och Arizona.
Någon gång stannar jag och tankar på mackar som försöker slå mynt av att resterna av historiska Route 66 löper parallellt med samtidens breda highway, vid ett par tillfällen dricker jag svagt kaffe på solkiga truck stops – och till kvällen tar jag in på ett Days Inn i Flagstaff, som man förr eller senare alltid kommer till under odysséer i västerled; det verkar inte gå att undvika timmerindustrins vilda gamla högborg i Ponderosa-skogen.
Morgonen därpå fortsätter det på samma sätt.
Mil efter mil efter mil….
Många skulle antagligen uppleva det som jobbigt och tråkigt.
För mig är det hela poängen med en roadtrip.
Det är inte – för att knyta an till Karin Boyes tankegångar – städerna och platserna jag kommer till det handlar om, egentligen
Det är vägen.
Farleden utan början och utan slut.
Den är ett löfte, en psalm, ett evigt hopp i en brutal och svekfull värld och yes – i fartvinden i öppen sidoruta viskar änglar att de här två filerna kan ta oss precis var som helst.
Frihetskänslan intensifieras för övrigt flerfaldigt när jag rör mig i västlig riktning.
Det är den kursen Amerika alltid hållit, det är så man SKA navigera på den här kontinenten.
Jag skrev för några år sedan en liten betraktelse om det fenomenet i Dalarnas Tidningar och eftersom jag just nu är så hög på Go West-spirit kommer den här i repris.
• • •
Go west, young man.
Så lyder den mest amerikanska av uppmaningar, ursprungligen formulerad av 1800-talsförfattaren Horace Greeley och seklet därpå populariserad i en gay-hymn signerad Village People.
I den senare tappningen är det förstås San Francisco som åsyftas.
Där, i det som alltid varit den amerikanska drömmens mest liberala och toleranta utpost längst bort vid randen av Stilla Havet, blev young men med okonventionell läggning mycket tidigare än någon annanstans accepterade och till och med omfamnade och kunde leva öppet och fritt.
Men strävan västerut är redan från början inbyggd i det amerikanska psyket och symboliserar längtan efter frihet också i traditionell mening.
Det var så hela unionen formades – i rörelse i västerled. De första kolonierna etablerades på östkusten. Sedan expanderade pionjärerna – de djärvaste, mest nyfikna och företagsamma – längre och längre västerut tills de slutligen nådde havet på andra sidan.
Den idén, och den sinnebilden, lever kvar.
USA är alltjämt en nation som i psykologisk och kulturell mening rör sig i öst-västlig-riktning – inte tvärtom.
I öst finns det gamla och etablerade.
Väst är det nya.
Det moderna.
Fronten de våghalsiga och framåtsträvande söker sig mot…
Så går det sällan att beskriva mig – jag är betydligt oftare feg och passiv, numer dessutom ganska långtifrån ung – men jag får alltid en rungande kick när jag följer Horace Greeleys och Village Peoples eminenta råd.
Känslan att man navigerar åt rätt håll när man flyger från New York till, exempelvis, Los Angeles accentueras redan av det faktum att man tjänar tid, får en längre dag och liksom åker ikapp framtiden.
På tillbakavägen är det tvärtom. Tiden rinner en ur händerna och med den, känns det som, själva livet…
Rent tekniskt – alltså geografiskt och historiskt – tar vilda västern vid redan någonstans i höjd med gränsen mellan Missouri och Kansas, men emotionellt och visuellt är det när man passerat Klippiga bergen det börjar.
Därifrån och ut till själva kustbandets bränningar är marken khaki-färgad, horisonterna oändliga och löftet om ett nytt och bättre liv insprängt i livsluften.
Att det samtidigt är på andra sidan Klippiga berget man oftast tycker sig uppleva det mest genuint och tidlöst amerikanska, och att det inte går att köra den kortaste vägsträcka i Arizona eller Utah utan att notera att landskapet ser ut som en extremt traditionell Gram Parsons-dänga låter, är en sällsam paradox men inget mer.
Det är likafullt hoppet om det nya och fria där borta som utgör den verkliga lockelsen och får en young man att go west.
• • •
Nu befinner jag mig alltså i La La Land och här tänker jag kasta ankar ett tag.
Fler rapporter kommer innan Hertz i Las Vegas får tillbaka sin bil nästa vecka, men jag vet inte exakt när.