– I’ve been from Tucson to Tucumcari, Tehachapi to Tonopah, kungör den förträfflige Lowell George i Little Feats ”Willin’”
Det har jag med.
Eller…jag har inte kört de specifika sträckorna, som den villige lastbilschaffisen i Lowells historia, men ”Willin’” råkar vara en av de fem främsta roadtrip-sånger som spelats in – och överhuvudtaget en av mina absoluta favoriter; vissa dagar given på top 10-listan – så när tillfälle givits har jag prickat av de omsjungna orterna och nu, under en resa genom Nevadas karga öken, från Vegas till Reno, fullbordas mitt privata lilla Lowell George-pussel med ett kort besök i Tonopah.
Det är inte mycket att se.
Några skjul och ruckel, brända och blekta i den obönhörliga western-solen, mitt ute i ingenting. Spår av gamla guld- och silvergruvor. Ett par kantstötta kasinon (jag befinner mig i Nevada, sa jag inte det?). En dammig mack med pumpar från 70-talet. Ett motell Norman Bates skulle gilla skarpt.
Det känns som på så många andra platser i USA som blev över när de stora motorvägarna drogs någon annanstans.
Tiden har stannat, almanacksblad från svunna decennier fladdrar i en slö vind, den moderna eran kom aldrig hit. En ordlös sorg, blandad med leda och misstänksamhet mot allt, hänger i den dallrande hettan.
Men ändå:
I’ve been to Tonopah, goddamit.
• • •
Now, det finns inte så mycket att se i övrigt heller, under de åtta timmar det tar att köra från södra till norra Nevada.
Jag älskar öknarna out west, de lockar mig som inget annat, men det väldiga Great Basin-sjoket norr om Vegas är inte riktigt vad jag föreställt mig.
Det dramatiska, färgsprakande landskapet söder och öster om Sin City förbyts snabbt i ett uttorkat, vindpinat, intetsägande vakuum av grus, buskar och en och annan taggig kaktus.
Tvåfiliga, skrovliga US-95 sträcker sig dessutom genom några av de mest isolerade och glesbefolkade delarna av USA – bara US 50 i norra Nevada, kallad The Loneliest Highway in America, är värre – och efter ett par timmar har jag varken mobiltäckning eller dataroaming, så till och med GPS-funktionen lägger av.
Och på den enda kanal som går att få in på radions FM-band dundrar en bister predikant om att de eviga räkenskaperna snart ska göras upp.
Då känns det rätt ödsligt där ute.
Rentav lite obehagligt.
Tanken på punktering, eller motorstopp, skaver i bakhuvudet.
Det skulle inte bli bra.
Men jag överlever och längre norrut förändras sceneriet, grusöknen ger vika för kuperad grönska och kaliforniskt besläktad jordbruksmark och till kvällen sitter jag i en övergiven hotellbar i Sierra Nevada-bergen med en kall Miller Light och ser den eviga floden av bilar på I-80 i skymningen och på en liten tv ovanför dörren till köket pågår en basboll-match och allt är som det ska.
• • •
Jag är alltså ute på roadtrip igen. Den kommer inte vara tillnärmelsevis lika lång som den för två somrar sedan – då körde jag från New York till västkusten och tillbaka ; nu håller jag mig i västerled hela tiden – eller episk, men om någon är intresserad tänkte jag kanske ändå fyra av något blogginlägg av den här sorten då och då.

Krutröken börjar lägga sig i Galliard Center i det bedårande Charleston, men oj.
Så dom dammade ihop.
Om man spelade upp första debatten, från Wynn i Vegas i oktober, så här ett par timmar efteråt skulle man ju inte tro att det handlade om samma valrörelse.
Men det börjar dra ihop sig och insatserna är så höga de överhuvudtaget kan bli.
Då kan det förmodligen inte sluta på annat sätt.
• • •
Det finns de som tror att det finns en X-faktor i den här valrörelsen ingen talar om ännu.
Michael Bloomberg.
New Yorks förre borgmästare, som inte längre tillhör något parti, påstås bida sin tid och tycker han att alltför extrema kandidater nomineras – alltså Trump och/eller Sanders – ger han sig in i racet och försöker vinna som independent.
Det vore onekligen en dramatisk utveckling.
Men det sägs så mycket också…
• • •
Vem som vann ikväll?
Ja, det diskuteras i vanlig ordning ivrigt på varenda nyhetskanal just nu och alla tycks ha olika uppfattningar om den saken.
Vi får ett mer otvetydigt svar i den bistra kylan i Iowa om exakt två veckor.
Att vi redan nått dit…
• • •
Jag har fortfarande inte kunnat smälta att debatten slutade så abrupt – och för tidigt.
Det brukar vara precis tvärtom.
Hade inte NBC laddat upp med tillräckligt många frågor?
Oerhört i så fall.
• • •
O’Malley fick nästa böna och be om några sekunder under andra halvan av sändningen.
Stackars.
Men han måste ju veta att han är birollsinnehavare i det här slaget.
Även om han inte har minsta chans är det dock försent att hoppa av nu, han måste väl ”see this through” som de säger.
Men Maryland-guvernören stänger butiken senast efter New Hampshire, det törs jag lova.
• • •
Tack för i natt då.
Nästa gång vi hörs här befinner sig bloggen bland de vidsträckta, snötäckta majsfälten i Iowa.
Det blir nåt.

Jaha, där var den hittills överlägset mest livfulla demokratiska debatten över – tio minuter än tidigare än väntat.
Det var ju…uppfriskande.
Nu ska referat hamras ihop, sedan kommer ett slutinlägg.

Moderatorerna försöker få Sanders att prata om Bill Clintons ”beteende” på 90-talet, men där går gränsen även för den aggressive Bernie vi möter ikväll.
– Frågan irriterar mig, vi borde diskutera de frågor som är viktiga för landet, svarar han.
Sedan klämmer han ändå ur sig att Clintons agerande var ”deplorable” – fast han vill inte prata om det.

I utrikes- och säkerhetsfrågor är oenigheten något mindre – och Clinton får rätt ostört berätta om hur hon som erfaren diplomat vet hur man hanterar ”the bully” Putin.
Sanders å sin sida föräras rungande applåder när han säger att rika länder i Mellanöstern, som Saudiarabien och Qatar, tar större ansvar för att lösa konflikter som den i Syrien.

De republikanska antagonisterna var föremål för ständiga attacker i de tidigare tre demokratiska debatterna – framförallt för att Clinton då var så förvissad om att vinna hela primärvalet att hon redan hade inlett den reguljära valrörelsen.
Nu, när det blivit inbördeskrig också på den här sidan om blockgränsen, omnämns de knappt överhuvudtaget.
Det är bara när klimatförändringarna debatteras som Sanders och O’Malley tar sig rätten att vara lite lustiga.
– På den här scenen tror vi i alla fall på vetenskap, konstaterar exempelvis Maryland-guvernören.

I en infekterad – verkligt infekterad – ordväxling om vem som tar emot kampanjbidrag från vilken Wall Street-bank gör Clinton ett nummer av att även Barack Obama fick stöd av bankirer i New York och sedan gjort mer än någon annan för att reglera Wall Street.
Hon passar också att på att påpeka att Sanders i dessa frågor varit spefull mot Obama – alltjämt populär bland de väljare de här kandidaterna slåss om.
Sanders å sin sida hamrar in budskapet att ingen som, likt Clinton, tagit emot hundratusentals dollar i ersättning för att hålla föredrag för Goldman Sachs står fri mot Wall Street.
Svavelosande, det här…
• • •
Donald Trump har, ännu så länge, haft en stillsam kväll på twitter.
Men Jeb Bush refererar demokratisk debatt IRL – och han är inte imponerad, om vi uttrycker det så.

Sanders är i sanning påstridig och angreppslysten och viftar med armarna i Clintons riktning när han dånar om super-pacs och miljardärer som kontrollerar kongressen.
Hillary ser för några ögonblick lätt överrumplad ut – och har inget riktigt bra svar när hon strax därefter får frågan om hur hon tror det kommer sig att Bernie har närapå dubbelt så stort bland riktigt unga väljare.

Mer oenighet mellan huvudrivalerna, nu om det amerikanska sjukvårdssystemet.
Clinton påstår att Sanders hotar Obamacare med mer radikala förslag – och är också lätt hånfull om att han presenterat en ny plan så sent som idag – och en indignerad Sanders vänder sig mot beskrivningen
– Vi ska inte riva upp något, vi ska bygga vidare på det Affordable Care Act och få bort de privata försäkringsbolagen.
Temperaturen är…hög.

Nu slåss de om vem som har mest att erbjuda afro-amerikanska väljare och det är ingen tillfällighet.
I det demokratiska primärvalet är det som kallas ”the black vote” direkt avgörande.
Traditionellt har Clinton-familjen – både Bill och Hillary – varit exceptionellt populär i denna prominenta väljargrupp, men Sanders har självförtroende nu.
– Afro-amerikanska väljare börjar inse vad jag står för, vi har momentum och kommer att vinna, slår han fast.