Debatten skulle ha börjat för tio minuter sedan, men det är fortfarande tomt på scenen borta i Boulder.
CNBC har alltid haft en egen syn på det där med tid…

Gong-gongen ekar i Klippiga bergen och de tio sluggers som alltjämt känner sig kallade och tror sig vara bäst lämpade att överta världens mäktigaste ämbete kliver ut i ringen för det republikanska primärvalets tredje debattrond.
Den här gången befinner de sig i en aula på University of Colorado i Boulder strax utanför Denver och svavlet kommer garantera osa i ordväxlingarna.
Tyvärr snålade Grand Old Party och medarrangören CNBC med ackrediteringarna, så bloggen är inte på plats ikväll.
Istället sitter jag hemma i tv-soffan i ett regnigt och blåsigt New York, men det blir nog bra det med.
Jag kommer göra inlägg när det finns något särskilt att berätta – och kommentatorsspåret är öppet för synpunkter.
• • •
Sedan senast, I Kalifornien i mitten av september, har förre Wisconsin-guvernören Scott Walker hunnit släcka ner sin kampanj, och innan dess försvann ju också Texas-cowboyen Rick Perry, men startfältet är fortfarande så månghövdat att fyra kandidater – Rick Santorum, Bobby Jindal, George Pataki och Lindsey Graham – i vanlig ordning fick ha en fördebatt halvannan timme innan den riktiga holmgången.
Känslan runt den var densamma som i Cleveland och Simi Valley:
Här sitter det några stackare vid barnbordet och försöker påkalla uppmärksamhet.
Det är rent frapperande att de inte ger upp efter tre debatter i samma omöjliga situation.
Jag menar, Pataki, den förre guvernören här i New York, känd för karisma i paritet med en lyktstolpes….vad tror han?
Kanske att han skaffar sig tillräckligt stark profil för ett trevligt jobb i en eventuell republikansk administration, men det känns snarare som att de här framträdandena med B-laget i det avseendet är kontraproduktiva.
• • •
Precis som tidigare tidigare står Donald Trump i händelsernas centrum ikväll.
Eller snarare:
Han UTGÖR händelsernas centrum.
Fast opinionsläget är lite annorlunda än i de tidigare två debatterna.
Då var han odiskutabel front runner och kunde parera rivalernas attacker med överseende lugn.
Nu har försprånget till de andra inte blott krympt – de senaste mätningarna visar att Ben Carson gått om såväl i första primärvalsstaten Iowa som generellt.
Därmed finns risken – eller chansen, beroende på hur man nu vill se det – att The Donald går på offensiven, framförallt mot den försynte Carson, och gör kvällens tillställning till en riktig vilda västern-duell.
• • •
En som däremot kanske kommer vara något mer dämpad än vanligt är Chris Christie, New Jersey-guvernören som ser ut – och ofta låter – som om han klivit rakt ut ur ett ”Sopranos”-avsnitt.
Bara häromdagen blev han nämligen avkastad av expresståget mellan Washington och New York – för att han talade i mobil och var högljudd i en ”tyst” vagn.
Mycket underhållande och väldigt New Jersey…
• • •
I fråga om attityd och framtoning är Ben Carson Donald Trumps absoluta motpol.
Där tv-kändisen och mångmiljardären från New York är yvig och bombastisk och – skulle somliga säga – vulgär är neurokirurgen från Baltimore lågmäld och saktfärdig och försynt.
Det är just därför en direkt konfrontation mellan just dem skulle kunna bli så…intressant.
Imagen till trots ska dock ingen inbilla sig att det är något försiktigt eller mjukt över Carsons konservatism.
Han hyser åsikter – till exempel om abort och vapenlagar – som lätt skulle kunna rubriceras som extrema och får Trump att framstå som en smygliberal.
Det är ett annat skäl till att en mano-a-mano-duell dem emellan emotses med viss spänning.
• • •
Ännu gång får man dock säga att Lindsey Graham, South Carolinas egen Televinken, satte lite sprätt på fördebatten – genom att behandla den som om han satt vid den bardisk hemma i Charleston och förklarade läget för en samling good old boys.
När Obamas utrikespolitik kom upp slog han ut med armarna och skrockade:
– Gör mig till överbefälhavare så är det slut på den där skiten.
Synd för honom, bara, att den uppknäppta stilen inte tycks generera minsta väljarstöd.
• • •
Carly Fiorina, startfältets enda kvinna, gjorde succé i Simi Valley för en och en halv månad sedan.
Men det ser ut som att hon var en one hit wonder. Populariteten har avtagit dramatiskt sedan dess.
Ikväll kan vara sista chansen att göra ett mer bestående intryck på väljarna.
• • •
För de konventionella kandidaterna blåser det fortfarande motvind, ingen av dem lyckas mobilisera mycket mer än tioprocentigt väljarstöd och de flesta betydligt mindre än så, men en populär teori går ut på att det beror på att de är så många och att en av dem kommer ta över hela valrörelsen när de blivit färre.
Så det här en extremt viktig kväll för Marco Rubio och Jeb Bush, de som anses ha störst chans att bli the last man standing.
• • •
Okej, debatt i Klippiga bergen.
Som sagt:
Jag flikar in några rader då och då, när det känns angeläget.

Säger det igen:
Det skulle vara ytterligt intressant att höra vad Joe Biden tycker och tänker i tv-soffan hemma i Delaware – om det nu är där han befinner sig.
Bara vicepresidenten kan , känns det som, förändra dynamiken i det här demokratiska racet och hindra Hillary från att sopa hem primärvalet i februari och mars.
Om han väljer att ge sig in i dansen skärps konkurrensen i ett slag – och nästa debatt, i Iowa i mitten av november, blir högintressant.
* * *
Clinton visar sig aldrig i spinrummet – och inga av hennes ”surrogates” heller.
Det behövs inte när man är så solid vinnare.
Men kaos utbryter i alla fall. Journalist- och fotografskocken förvandlas till en skara Justin Bieber-fans utanför en hotellentré bara en sådan som Jim Webb visar sig.


Oerhört
* * *
Jag blir sällan särskilt till mig av att se kända människor längre, men Oscar Goodman – i givakt utanför pressrummet på Wynn, som alltid på jakt efter uppmärksamhet – känns det lite hisnande att stöta på i verkliga livet.

Han är en av de mest beryktade och spektakulära Vegas-karaktärer som fortfarande finns kvar; en advokat som försvarade alla stans maffiabusar på 70- och 80-talet, bland annat den vedervärdige Tony Spilotro, och var så stolt över det att han spelade sig själv i Martin Scorseses ”Casino” (där Joe Pesci porträtterar Spilotro).
FBI har i decennier försökt komma åt honom och få honom fälld för en hel räcka brott, men istället för i fängelse hamnade Goodman i slutet av 90-talet i City Hall – efter att ha bärgat en jordskredsseger i det lokala borgmästarvalet.
Han vann sedan ytterligare två gånger, till de federala myndigheternas stora frustration – innan istället hustrun tog Carolyn över ämbetet.
Nu är han den ende amerikanska politiker man kan gå fram till och fråga ”Herr borgmästare, var i stan får jag den bästa dry martinin? – och vara säker på att få ett väl underbyggt svar.
Jag vet nu…
* * *
Det här var första gången nationen fick se Webb, O’Malley och Chafee – och jag känner mig väldigt övertygad om att det också var sista.
Herregud, en så okarismatisk samling grå gubbar…
* * *
Då säger vi adjö från Vegas – och går till roulettebordet.
Nästa gång, 28 oktober, är det republikanerna som brakar samman i Colorado.

Där var det över.
Nu ska vi alla in och röja i det hysteriska kaoset i Spin Room – och sedan skriva lite referat.
Därefter kommer det en slutrapport här i bloggen.

Vi är inne på upploppe och ett är vid det här laget säkert:
O’Malley, Webb och Chafee har inte mycket större chans att bli nästa president än vad jag har.
De utgör, vet vi nu, ett regelrätt B-lag – så färglösa, okarismatiska och rent ut sagt tråkiga att de får Mike Huckabee att likna Liberace.
Nästa gång är de borta och ersatta av Joe Biden.
Då kan det bli lite intressant.

Sanders tar själv upp ordet ”revolution” och även om han nu inte menar det bokstavligt lär motståndarna – de som möts igen i Colorado om några veckor – kunna skrämmas rätt mycket med det.

O’Malley kallar Donald Trump för ”that carnival barker”.
Han lär med andra vara ute efter offentligt smisk, för repliken lär bli skoningslös…

Eh, det går inte så bra för Chafee när han förklarar en röst i senaten med att han var ny, att hans hans pappa just hade avlidit och han inte riktigt visste vad han röstade på.
Det är ett brutalt ögonblick…

Trumps analys av den pågående debatten?
”Yada yada yada…it’s a borefest”.
Och ingen ska ju påstå att det är så man håller andan när den demokratiska kvintetten debatterar ekonomi och kommer dragande med fempunktsplaner och Glass-Stiegel-regleringar.
De borde tänka på att baseboll-jättarna New York Mets och Los Angeles Dodgers utkämpar en slutspelsmatch på en annan kanal…

Där kom e-mailfrågorna till Hillary.
Hon erkänner att det var ett misstag att, som utrikesminister, ha den omtalade servern hemma i sovrummet och säger sig vara villig att svara på alla frågor FBI och kongresskommittéer kan tänkas ha – men går också till motangrepp och beskriver motståndarsidans besatthet av mailen som politiskt motiverade.
Sen får hon stöd av Bernie Sanders:
– Vi är alla trötta på att höra om dessa förbaskade e-mail, det finns viktigare frågor för det här landet, dundrar han.
Det slutar med att de två huvudkandidaterna leende tar i hand.
Där har vi bilden som kommer pumpas i amerikansk media de kommande dagarna.
Chafee försöker ändå fortsätta hacka om den mail och när Cooper vänder sig till Clinton och frågar om hon vill replikera svarar hon:
– Nej.
Ha, så plattar man till en obetydlig motståndare…