Webb är inte glad.
– Jag har väntat tio minuter på att få komma in i den här diskussionen, muttrar han under den utrikespolitiska sekvensen.
Och upprepar sedan samma klagomål vid tre-fyra tillfällen.
Den taktiken – gnäll och självömkan – brukar fundera sådär.
Men lite konstigt är det att några den här kvintetten har lika svårt att få en syl i vädret som Huckaburgaren när det är elva republikaner som slåss om utrymmet.
* * *
Hillary får svara på Benghazi-frågor, framförallt just från den indignerade Webb och det är ju likadant hon vänjer sig.
Nästa höst, i det reguljära valet, kommer det som hände vid det amerikanska konsulatet i den libyska staden 2012 under hennes ”watch” definitivt bli en av huvudfrågorna.
* * *
Nu:
Reklampaus.
Kollegor från Midwest tar det som förevändning för att gå ut och ta luft vid topless-poolen….

Clinton får på truten, av samtliga motkandidaterna, för att hon som senator röstade för Irak-kriget back in the day – ”den värsta utrikespolitiska blundern i landets historia”, som Sanders beskriver den invasionen.
Det påminner inte så lite om primärvalsdebatterna 2008, när en kandidat vid namn Obama uppehöll sig vid den frågan med rätt avsevärd envishet.
– Men sedan utsåg han mig till utrikesminister så han litade uppenbarligen ändå på mitt omdöme, påpekar Clinton.

I det här lilla sällskapet ingår ju ingen Donald Trump som förolämpat sina motkandidater med grova invektiv hela sommaren, så stämningen är betydligt mer vänskaplig ikväll än under de republikanska debatterna.
Men ordväxlingen om vem som egentligen är mest anti-NRA och tycker sämst om vapen blir lite infekterad.
I en reguljär valdebatt, mot en republikansk presidentkandidat, gissar jag att samtliga skulle inta en något mindre hårdför position vad gäller just vapen…

Med Sanders på scenen hamnar vi i fokus.
Sverige har redan efter en kvart nämnts vid två tillfällen – liksom Norge och Danmark.
– I love Denmark, tvingas till och med Hillary tillkännage.
Det här kan bli den stora skandinaviska festen!
* * *
Anderson Cooper – som är huvudmatador; jag ber Dana Bash-fansen om ursäkt för påståendet att hon leder den här debatten – går rätt hårt fram med Hillary med flip-flop-frågor direkt i öppningen.
Hon parerar okej.
* * *
Vad hette dom….Chafee, Webb, O’Malley?
Ja, dom är här dom också.
Men man kan undra varför.
* * *
Man skulle inte ha något emot att sitta i soffan med Joe Biden och höra vad han säger om denna uppvisning i gråhet.
* * *
– Du tittar på ”a rock”, säger Chafee.
Nej, vi tittar på en demokratisk Tim Pawlenty.

They’re off and running…
Och det börjar inte som en rockshow precis.
De tre grå, anonyma gubbarna som inleder håller så torftiga, färglösa anföranden att det är svårt att inte nicka instämmande åt Donald Trumps tweet från tidigare ikväll:
Det här blir två väldigt tråkiga timmar…
* * *
Donald Trump är inte den enda grånande farbrorn som är närvarande utan att vara på plats.
Även Joe Bidens jovialiska ande svävar över den första demokratiska debatten.
Han har inte tillkännagivit sin kandidatur ännu, men väntas göra det inom de närmsta dygnen och i så fall förändras dynamiken i det här racet dramatiskt.
Faktum är att han hela tiden haft en stående inbjudan av CNN och kunnat katapult-hoppat in på scenen så sent som i förmiddags om han känt för det, men ”Uncle Joe” sitter till vidare med popcorn i tv-soffan och utvärderar the competition.
* * *
– Jag är stolt över att inte ha haft några skandaler under min karriär, säger guvernör Chafee under sin introduktion.
Det var ju också ett sätt att försöka skilja sig från mängden.
* * *
Wow, CNN har till och med skakat fram Wayne Newton – en exempellöst oljig crooner som varit Vegas-inventarie sedan slutet av 50-talet och med ett av tidernas mest lyfta och plastikopererade ansikten idag är den perfekta symbolen för sin hemstad.
Självfallet måste han vara med och ha synpunkter när det är debatt på The Strip….
* * *
Stackars Webb lyckas glömma bort namnen på sina egna barn under inledningsanförandet.
Då är man nervös.
* *
Anderson Cooper har gjort en Rick Perry och skaffat smarta glasögon.
* * *
På förekommen anledning vill jag ha sagt att det antagligen inte finns något – i något sammanhang någontans – som känns mer falskt och fejkat – än politiker som låtsas se en bekant i ett publikhav och vinkar med den där förvånade nämen-är-du-här-minen.
* * *
Sanders har definitivt självförtroende efter sina framgångar under sommaren och känns offensiv, det kan man slå fast.
* * *
De serverar gott, blaskigt kaffe i pressrummet.
Alltid nåt.
* * *
Men det är först när Hillary får ordet det känns som att det händer något och den grå tristessen bryts.
* * *
Det bästa med kvällens debatt:
Den kommer inte, som maratonloppet i Simi Valley, pågå i tre jäkla timmar.

Ja, slutligen då:
Demokratisk primärvalsdebatt.
Det är på tiden.
Medan de republikanska tjurarna varit ute och stångats ända sedan tidigt i somras har ju demokraterna likt små Ferdinands mest suttit under opinionsbildningens korkek och luktat på de små blommorna.
Men nu får de den nödvändiga sticket i rumpan och stormar ut i hagen i hopp om att få presumtiva väljare att utbrista, ”Ja, honom vill vi ha!” (eller henne, som det väl i första hand handlar om i det här fallet…).
Banderiljärerna, pikadorerna och matadoren – det vill säga journalisterna, kommentatorerna och moderatorn Dana Bash – är på plats, så fäktningsgalan kan börja.
* * *
Vi befinner oss den här gången i ett Las Vegas där en kokhet sol fortfarande bränner från somrigt klarblå himmel – och platsen för själva slaget är luxuösa kasinoresorten Wynn.
Det är ett något besynnerligt val av adress för en demokratisk debatt då Steve Wynn – miljardären som gett anläggningen dess namn och i mångt och mycket är katalysatorn bakom det moderna Las Vegas – varit en av Barack Obamas mest högljudda och frispråkiga kritiker de senaste åren
Men är det nånstans money talks så är det här och vill arrangerande CNN betala för det ser han givetvis till att den spatiösa konferensavdelningen – belägen precis innanför det pråliga kasinot – förvandlas till ett demokratiska partiets egen hultsfredsfestival.
* * *
Upplägget – och feelingen – kommer att vara helt annorlunda ikväll än i de två republikanska duster som redan hunnit läggas till handlingarna.
I dem deltog ju så många kandidater att det tidvis såg ut som vid vasaloppsstarten.
Till Wynn kommer blott fem debattörer.
Fem!
Och medan det bara vara välkända nunor som stirrade mot oss från pulpeterna i Cleveland och Simi Valley är det demokratiska startfältet bitvis komiskt obskyrt.
Alla känner ju till Hillary Clinton och Bernie Sanders och de flesta kanske också hört talas om Maryland-guvernören Martin O’Malley men då övriga två – Jim Webb och Lincoln Chafee – är i praktiken helt okända.
Som Stephen Colbert förra veckan utbrast när han kommenterade laguppställningen i The Tonight Show:
– Who the fuck are you guys?
Tanken är förstås att det ska bli ändring på med kvällens framträdande inför nationen, men då vill det till att de går på offensiven.
Som alla vet som kommer till den här stan av den vanligaste anledningen måste man satsa mycket för att kunna vinna.
De vet emellertid också – oh, tro mig – att det bara är genom att satsa mycket man kan förlora mycket…
* * *
Tvärs över gatan från Wynn tornar en annan hotellskrapa namngiven av en miljardär med hälsosamt ego:
Trump International.
Symboliken i detta faktum går ingen förbi.
The Donald – häpnadsväckande nog alltjämt front runner hos motståndarna – är ju inte plats ikväll, men ändå i högsta grad närvarande.
* * *
Det lilla vi ändå vet om The Other Two är att Webb är före detta marinkårsofficer och senator från Virginia som en kort stund var påtänkt som Obamas vicepresidentkandidat 2008 och nu försäker framställa sig som en mer konservativ demokrat – och att Chafee är pyttetstaten Rhode Islands guvernör och så sent som 2007 var republikan men just det året lämnade Grand Old Party ”på grund av George W Bush”.
* * *
Pikant detalj:
Det stora pressrummet – filing center – är inrättat i ett konferensrum med panoramafönster ut mot det Wynn kallar sin ”europeiska” pool och i själva verket är en topless-pool.
Tur inte Mike Huckabee är här, det hade den gamla baptistpastorn inte klarat….
* * *
Men Webb och Chafee får försöka sig profilera sig hur mycket dom vill, och O’Malley med – det här är i allt väsentligt en duell mellan Clinton och främste utmanare Sanders.
Han – socialisten från Vermont – kommer enligt förhandstipsen attackera den förra first ladyn, senatorn utrikesministern hårt och det blir mycket intressant att se hur hon hanterar det.
Clinton kampanj är organiserad för strid med motståndare till höger, men nu kommer angreppen från vänster.
* * *
Springer på min gamle idol The Wolfman – som säregne CNN-profilen Wolf Blitzer ju kallas – i en korridor och det vore nästan konstigt om jag inte gjorde det.
Det är som sagt CNN som arrangerar igen och efter succén i Simi Valley förra månaden, då den ärevördiga kanalen förärades högsta tittarsiffrorna någonsin, är satsningen på The Vegas Showdown enorm.
De har flugit in praktiskt taget all ”talang” som finns tillgänglig och åtminstone 30 olika reportrar rapporterar oavbrutet om allt från Bernie Sanders frukostvanor till Elvis-kopior ute på The Strip.
Dessutom är fyra-fem olika expertpaneler fullsmockade med pundits som i en eller annan mening är knutna till redaktionen.
Fan vet om det inte till och med är Anthony Bourdain som brer mackorna i kantinan utanför pressrummet.
* * *
Donald Trump lovar referera debatten på twitter – ”trots att jag förväntar mig två väldigt tråkiga timmar”.
Ojvoj, som det brukar heta i en annan blogg jag administrerar…
* * *
I den grävande journalistikens namn kryssade jag förstås mellan spelborden på Wynn igår kväll för att se om någon av kandidaterna laddade upp med lite gambling.
Jag såg ingen, men tror bestämt att The Wolfman var ute och kastade tärning.
Såklart.
* * *
Nätet har fungerat fint hela eftermiddagen men när vi närmar oss sändning och allt fler slagit igång sina apparater börjar det bli segt som George Pataki.
Det är väl fan.
* * *
Amerikanska debatter börjar alltid med nationalsång och ikväll är det Sheryl Crow som står för framförandet.
Utan att lägga några övriga värderingar i det, men artister av den kalibern har republikanerna svårt att städsla.
* * *
Okej, om en och en halv timme vecklar matadoren Dana Bash ut det röda skynket och låter de fem demokratiska tjurarna rusa.
Jag uppdaterar – givet att nätet och bloggplattform vill – när det finns något angeläget att berätta och hälsar samtidigt välkommen till kommentatorsspåret, där går det utmärkt att komma med egna, städade synpunkter.

Ja, då så.
Bloggen är på plats på Wynn i Las Vegas.

Här möts de fem demokratiska presidentkandidaterna – Hillary Clinton, Bernie Sanders, Martin O’Malley, Jim Webb och Lincoln Chafee – i natt i sin första primärvalsdebatt.
Precis som i Simi Valley förra månaden bloggar jag konstant under natten – och i natt hoppas vi att bloggplattformen inte går i strejk.
Ett längre intro kommer runt 02.30, svensk tid.
Sedan åker vi.

Påven är i stan.
Och tro mig:
Ingen – absolut ingen – har missat det.
Som edsvuren ateist från världens mest sekulära land blir man ju lätt förbryllad, men New York är faktiskt helt hypnotiserat av den fromme Pope Francis närvaro.
Den som inte tror mig kan ju studera New York Posts förstasida från fredagen.

Ja, ni ser va?
De gick in i själva i titeln och blev New York Pope för en dag.
Briljant grepp, i sig.
Men samtidigt häpnadsväckande dramatiskt.
Det går verkligen inte att föreställa sig någonting som skulle få Jan Helin att gå med på att själva namnet Aftonbladet ändrades – mer än möjligen ett oväntat och slutligt bevis för att Gud finns; då blidde vi möjligen Aftonbönen för en dag.
Å andra sidan har Post i all sin reaktionära snaskighet alltid haft fingret på den här stadens puls och de fångande onekligen den rådande stämningen med det tillfälliga namnbytet.
Igen:
Som gudlös svensk blir man perplex, men det har varit hysteri var den lille mannen med den lustiga hatten än visat sig – i FN, under kortege längs femte avenyn, i Central Park, i Harlem och under en mässa på Madison Square Garden.
Själv gick jag under tidiga fredagskvällen ut för att köpa en en ny skrivbordslampa, av allt prosaiskt som nu går att tänka sig, och råkade komma klampande längs tredje avenyn just som han svischade förbi i sin lilla Fiat på 34:e gatan – mot just Madison Square Garden
Hela korsningen visade sig vara avspärrad och runt kravallstaketen stod femdubbla led av människor och jublade tygellöst under de två sekunder det tog för påve-följet att passera.
Senare kom rapporter att atmosfären på Garden liknade ingenting. Påven rev tydligen ner vildare ovationer till och med än den svenske kung som brukar uppträda där…
Nu var det dock här i nordöst, i Boston och Philadelphia och New York, de miljontals immigranterna från Italien och Irland på 1800-talet bosatte sig – och de följdes senare av lika stora skaror från från Central- och Sydamerika – så detta är sedan länge den amerikanska katolicismens epicentrum.
Den andra typen av kristna amerikaner ni hör om – baptisterna, evangelisterna, kreationisterna, de som kallar sig born-again – håller huvudsakligen till i Elvis Country, alltså södern, och dit kommer ingen påve.
Lustigt nog är dock Helige Fader och det kaos som utbryter under hans sällsynta besök i stan föremål för oavbrutna skämt till vardags.
När bekanta till exempel vill raljera om Manhattans omöjliga parkeringsregler kommer det alltid en salva om att man ”får stå där och där mellan 14 och 19 ojämna veckor, om bilen är registrerad i Connecticu – utom när påven är i stan, då får Connecticut-skyltade bilar bara på stå på gator med jämna nummer nedanför 14:e gatan , mellan 11 och 13”.
Det är först nu, när jag upplevt mitt första påvebesök, jag börjat förstå det där.
Säkerhetspådraget liknar nämligen ingenting, halva stan är verkligen avspärrad och trafiken här ute på östra ön – där vi samtidigt har det årliga öppnandet av FN:s generalförsamling att deala med – framstår som vasalopsstarten på hjul. Och med avgaser.
Inte ens amerikanska presidenten himself är föremål för fullt lika rigorösa insatser.
– Nej, det här är Secret Service egen Super Bowl, febrade en säkerhetsexpert på CNN nu under aftonen.
Det är lite svårt att fatta.
Visst, det var en dåre som sköt Johannes Paulus i Rom för snart 35 år sedan och gamle Padre måste förstås skyddas, men inte sjutton är väl han SÅ kontroversiell?
Inte kan hotbilden mot Francis – den till synes anspråkslöse och milde – vara allvarligare än den Obama lever med?
Nå, idag lördag reser han vidare till Philly och även om det varit fascinerande att följa cirkusen under de här uppskruvade dygnen kan jag inte säga att det känns direkt tråkigt.
Adjö, herr helighet.

Ny visdom i den varma kaliforniska kvällen:
Man vet inget om trängsel, cellskräck eller andningssvårigheter förrän man råkat stå på rätt plats i ett ”spin room” och blivit inklämd i det köttberg av reportrar och fotografer som på nolltid bildas runt Donald Trump när han dyker upp i en dörröppning.
Det är fullständig kalabalik, som på ett zoo i uppror; uppspelta knattar på en skolgård framstår som allvarliga filosofer i jämförelse med de besinningslösa mediarepresentanterna i Simi Valley
Men jag ska inte klaga, jag hamnar helt tursamt långt fram och hör allt The Donald säger.

Sammanfattning:
Han är inte missnöjd med sin insats…
* * *
Intrycken består.
De flesta professionella bedömare tycker att Jeb Bush, Chris Christie och – allra främst – Carly Fiorina vann den här debatten.
Men väljarna, i alla fall de av dem som gjort sina röster hörda på diverse sajter , ger Trump den här gången också.
I vad mån mer vetenskapliga mätningar kommer ge samma utslag får vi veta inom det närmaste dygnet men ingen ska räkna med att mannen i ledartröjan börjar halka utför.
* * *
– Om jag jag lärde mig något nytt? Ja, att jag klarar av att stå rakt upp och ner i tre timmar. Allvarligt talat, den här debatten var för lång, säger Trump och i den frågan är bloggen och herr miljardären rörande överens.
* * *
Här är en annan bild som berättar en del om tumultet i spin room – och vid det här tillfället är det ”bara” Rand Paul, debattören med svagast opinionssiffror, som visat sig.

* * *
Nu säger jag so long för i natt och försöker ta mig tillbaka mot West Hollywood; något säger mig att det kommer att ta sin lilla tid.
Nästa gång det blir debatt är det demokraterna, de få som nu gett sig in i valkampen, som går i clinch – i Las Vegas 13 oktober.
Donald Trump och övriga republikaner möts på nytt först i november, då i Boulder i Colorado.
Hur många av de vi såg ikväll är kvar då?
Mycket bra fråga.

Slutligen…en debatt längre än genomsnittliga Springsteen-konserter på sjuttiotalet är slutligen över.
Snabb sammanfattning:
Donald Trump fick sina fiska varma kvällen igenom och konsensus bland expertisen i amerikansk media verkar vara att Jeb Bush, Chris Christie och, framförallt, Carly Fiorina gjöt nytt liv i sina kampanjer med hjälp av de upprepade attackerna.
De tidiga mätningarna på nätet indikerar dock att Trumps supportrar inte lät sig rubbas i övertygelsen att miljardären från New York borde bli USA:s näste president.
Han vinner samtliga – klart.
Nu ska jag in och brottas med de andra i Spin Room – och se om det går att få ett citat eller två.
En slutrapport följer när allt annat är avklarat.