Hallå från bedårande Simi Valley i Kalifornien.
Här, på Ronald Reagan Presidential Library, blir det valdebatt i natt.
Elva av de sexton kandidater som slåss om den republikanska presidentkandidaturen nästa höst – Donald Trump, Ben Carson, Jeb Bush, Scott Walker, Marco Rubio, Mike Huckabee, Rand Paul, Ted Cruz, Chris Christie, John Kasich och Carly Fiorina – går upp i vad som förväntas bli en grinig och hätsk holmgång.
Bloggen är på plats och uppdaterar kontinuerligt under natten. Ett längre intro kommer strax före showtime och sedan åker vi.
Häng gärna med.

En årlig New York-happening av formidabelt format går den här söndagen in på upploppet – eller når tiebreak, snarare.
Efter två veckors sjudande folkfest ute på den fantastiska tennisanläggningen i Flushing Meadows i Queens – eller rentav tre veckor, om man räknar in kvalet – rundar vi av US Open med en potentiell klassiker till final mellan gudarna Roger Federer och Novak Djokovic.
Now, till vardags är tennis ingen särskilt stor sport i den här staden – New York lever för i tur och ordning baseboll, amerikansk fotboll och basket, samt hockey om Rangers tar sig långt i Stanley Cup-slutspelet – men just de veckor US Open pågår, alltid runt månadsskiftet augusti-september, är servereturer och backhandvolleys verkligen talk of the town.
Tidningarna skriver tirader, barerna lockar med tennis på storbildskärmar om kvällarna och när det slut finns en vinnare i herrturneringen blir han King of New York i några dygn (fråga Mats Wilander och Stefan Edberg, de vet – som enda svenskar i historien).
Det är, precis som glamorösa Fashion Week som pågår parallellt, en egen liten högtid. Vi har Thanksgiving och Halloween och Memorial Day – och så US Open-veckorna.



Många passar ju också på att ta sig ut till Billie Jean King National Center för att se några matcher på magnifika Arthus Ashe Stadium eller klassiska Louis Armstrong Stadium – och jag förstår dem.
En dag, eller ännu hellre en kväll, där ute är en essentiell New York-upplevelse.
Man har ju bilden att tennisvärlden är aristokratisk och struntförnäm och det är möjligt att den auran går att upprätthålla i Båstad och Wimbledon, men i New York antar alla större evenemang obönhörligen värdstadens egen karaktär, så under US Open är tennis rena rama rock’n’ roll-sporten.
Medan schweizaren Stanislas Wrawinka långsamt nöter ner sydafrikanen Kevin Anderson i en kvartsfinal på Louie Armstrong Stadium i skymningen rasslar tunnelbanetågen på linje 7 ständigt förbi på ovan-jord-spåren bakom ena läktaren. Samtidigt lyfter en strid ström av plan från flygplatsen LaGuardia, belägen vägg i vägg, bakom den andra. Och plötsligt börjar Ramones – Queens största local heroes – skräna i PA-anläggningen på arenan intill.
Hey ho, let’s go – vi befinner oss rätt långt bort från den brittiska överklassens jordgubbar…
Sen är det ju publiken också. New yorkarna. De gör , trots allt, vad de kan för att anamma lite av tennisens etikett och försöker vara tysta åtminstone under själva bollduellerna, men…det går sådär. Det är ett sjusatans liv på läktarna, i synnerhet under kvällspassen, när fansen mellan matcherna firat den fuktiga sensommarvärmen på Heineken Lounge – antagligen den bar i hela stan där det råder mäktigast högtryck de här dagarna. Och spelarna kan bara acceptera och försöka anpassa sig…
Just Louie Armstrong Stadium, den näst största stadion på anläggningen, är min stora favorit. Jag har inget emot väldiga Arthur Ashe, själva centercourten, heller. Tvärtom, den är en regelrätt tenniskatedral – överlägset störst i världen för ändamålet.
Men på Louie Armstrong blir allting lite tätare och mer intimt – och man ser verkligen de där LaGaurdia-kärrorna som vräker sig upp genom New York-diset.
Dessutom var det där Mats Wilander vann finalen mot Ivan Lendl 1988, för då fanns inte Arthur Ashe Stadium ännu, och den femtimmarsrysaren är ett av mina största idrottsliga tv-minnen (ihop med Roland Erikssons sudden-mål mot Brynäs i SM-finalen 1975, Anders Gärderuds hinderguld i Montreal, Patrik Sjöbergs världsrekord, Foppa i Lillehammer och, förstås, straffarna i Palo Alto).
Jag såg den, mitt i natten, på en pytteliten tv i en sorglig ungkarlsetta i Borlänge och var alldeles förförd inte bara av Wilanders fighting spirit och briljans utan även av inramningen – och en dröm om att någon gång få vara på plats började flamma i bröstkorgen….







Well, nu är det bara själva klimax kvar och även om också Djokovic är en hjälte hoppas jag att Federer vinner och blir King of New York igen, för han har varit sensationell under de gångna veckorna ; att se honom spela tennis är ibland som att höra Jussi Björling sjunga. Man förstår inte riktigt hur det kan vara möjligt…
Och när bucklan är utdelad och segerintervjun gjord och publiken börjar dra sig tillbaka mot Manhattan börjar vi räkna dagana till US Open 2016.
För tennis i New York – there’s nothing like it.

Första ronden är avklarad.
Av hundratals likadana – under ett femton månader långt maratonlopp.
Puh, man kommer hinna tröttna på några av de där nyllena och rösterna…
Vem av de som syntes på scenen Cleveland i natt är last man standing i en slutduell mot Hillary Clinton i november nästa år törs jag inte ha några som helst teorier om.
Men ikväll vann tydligen – jodå, Donald Trump.
De första tittarundersökningarna i USA visar att en klar majoritet av republikanska sympatisörer hade ”The Donald” som vinnare.
Därmed är det bekräftat att han verkar i ett helt eget politiskt universum.
För alla andra kandidater hade några av hans svar – till exempel om aborter, konkurserna och stödet till Hillary Clinton – varit vad kryptonit är för Stålmannen.
De skulle varit rökta – nu. Ikväll.
Men det är helt uppenbart något med Trumps attityd, med hans spontanitet, med hans förmåga att bilda kontrast mot de traditionella politikerna som tilltalar de konservativa väljarna.
Mitt grundtips består:
Han kommer inte att bli det republikanska partiets presidentkandidat.
Men vi lär definitivt få se honom vid nästa debatt, i Simi Valley, 17 september.
* * *
Quicken Loans Arena är till vardags hemmaplan för basketikonen LeBron James – en av USA:s allra största idrottsstjärnor – och jag var knappast ende skribent i världen som satt och väntade på att få dra en slam dunk-metafor.
Men det var ingen som riktigt hade ett sådant ögonblick, var det?
* * *
Vem som vunnit om detta varit en ”normal” debatt – utan superstormen Trump mullrande mitt på scenen?
Tja, personligen tycker jag ju – och detta har inget med åsikterna de uttryckte att göra, jag för inte opinion av den sorten – att Marco Rubio, Scott Walker, Ted Cruz och bullrige jersey boy Christie gjorde stabilast och redigast intryck.
Men om inte om fanns…
* * *
Kan inte släppa att de i en reklampaus – på Fox News, i en republikans primärvalsdebatt – pluggade NWA-filmen ”Straight Outta Compton”.
Fantastiskt roligt.
* * *
Jeb Bush, däremot…ouch.
Om inte spänstigare, mer spirituella framträdanden följer kommer han få mycket svårt att fullborda Bush-dynastins Vita huset-hat trick.
* * *
Den allmänna uppfattningen hos the talking heads i amerikansk media är att Carly Fiorina – det jättelika startfältets enda kvinna – vann den lätt sorgliga uppvärmningsdebatten tidigare ikväll i överlägsen stil och har en god chans att tränga sig in i tätklungan nästa gång.
På Kasichs bekostnad i så fall, gissar jag.
För de övriga ”avbytarna” beskrivs uppvärmningsakten mest som en tragedi och merparten av dem väntas lämna walk over inom kort.
* * *
Tack för i natt då.
Om ni har lust tar vi och gör om det här i september, tycker jag.

Och där var det över, efter drygt två timmar.
– Vi måste göra USA ”great” igen och jag kommer att göra det, slog Trump fast i sitt slutanförande och lät nästan som en helt vanlig politiker för några ögonblick.
Nu ska jag skriva referat åt tidningen och återkommer sedan med någon sorts slutrapport

Nu får några av kandidaterna, under slutspurten, svara på frågan:
Har du talat med Gud och vad har han sagt åt dig?
Bara i USA.
Tyvärr får vi inte veta om Trump haft kontakt med högre makter…

Kvällens hittills mest oväntade:
Någon tyckte det var en bra idé att plugga kommande NWA-filmen ”Straight Outt Compton” i en reklampaus på Fox News – under en republikansk valdebatt!

När han ska försöka förklara hur hans syn på aborter – alltid en av de mest infekterade frågorna i republikanska sammanhang – utvecklats genom åren går det inget vidare för Trump.
Han blir till och med utbuad.
Inte heller lyckas han besvara den oväntade frågan ”när blev du egentligen republikan” särskilt tillfredsställande…
* * *
Ted Cruz?
Det var en halvtimme sedan vi hörde av honom, tror jag.
Och Carson har nog gått hem.

Intryck:
Det går inget vidare för Jeb Bush – partietablissemangets favorit och möjligen den som hade varit favorit om inte The Donald hade kraschat partyt.
Han verkar stressad och lyckas inte bryta sig ur klungan, hur många repliker han än får.
* * *
Nu får Trump – återigen, föremål för de tuffaste frågorna – försvara sina finansiella förehavanden, inklusive fyra planerade konkurser, och det är samma upplägg igen.
Det som skulle skada andra skakar han bara av sig – och får ovationer för.
* * *
En tråkig detalj är att Fox News-sändningen hackar, åtminstone i New York…hallå.

Det är inget snack om att Trump får tuffast frågor av Fox News-trion – och som varande ”front runner” ska han förmodligen ha det också
Men räkna med att han kommer ha ett och annat att säga om den saken de närmaste dagarna…
* * *
Igen:
Det är för många kandidater på scenen.
Såna som Carson, Huckabee och Kasinch – som är på hemmaplan och allt – får så få sylar i vädret att man hinner glömma att de ens är på plats
* * *
Andra politiker skulle vara rökta om de snubblade runt så mycket som The Donald när han får frågor om sina olika synsätt på sjukvård genom åren, men det är något med hans I-don’t-give-a-fuck-attityd som gör att det bara rinner av honom och mig förvånar det inte alls om han snarare stärker sin aktier just nu.

– You’re having a hard time tonight.
Trump sätter punkt i ordväxling med Rand Paul.
Han är verkligen inte som andra…