Plötsligt blir det, något oväntat, tvekamp mellan Chris Christie och Rand Paul om statens övervakning av medborgare i terroristbekämpningens namn och wow, smockorna haglar.
De två tycker inte om varandra.

Trump pressas på vad han för bevis för att den mexikanska staten medvetet skickar brottslingar till USA – vilket han ju påstått – och det går inte heller nu att påstå att han direkt vacklar.
Men han svarar inte på frågan – annat än med samma slags svepande formuleringar som ute på ”the trail”.

Megyn Kellys första fråga – om Trump anser att en man med hans temperament, som lett honom till att kalla kvinnliga meningsmotståndare fula grisar och annat mindre välformulerat, verkligen kan betros med presidentposten – får sägas vidimera intrycket att hon inte är Donals största fan.
Fast den tidige favoriten i startfältet verkade inte särskilt skakad.
Han konstaterade bara att den sortens tillmälen är ”på skoj” men att det inte finns tid för korrekthet.
* * *
För övrigt kan man ju redan konstatera att det inte hjälpt att arrangörerna begränsat antalet deltagare.
Även tio är för många, det blir ingen riktig debatt.

Nej, ha ha, det tog ju inte så lång tid innan det blev shootout in OK Corall av det här.
Debatten började med frågan om alla kandidater på scenen kunde lova att stöda vilken den republikan som till slut vinner, vem det än är, och inte utmana som oberoende kandidat.
Det kunde Donald Trump inte.
– Det måste vara någon jag respekterar, konstaterade han frankt.
Det utspelet möttes med burop från publiken i Cleveland – och en omedelbar attack från Rand Paul.
Och nu har han lyckats hoppa på Rosie O’Donell – i en politsk debatt…

Jaha, då så.
Äntligen når ”The Summer of Donald” sitt klimax.
Donald Trump – mannen som förvandlat upptakten av den amerikanska valrörelsen till sin egen absurda cirkusföreställning – går alldeles strax upp i sitt livs första politiska debatt i Quicken Loans Arena i Cleveland och ska under två timmar duellera, live, med proffspolitiker som Jeb Bush, Mike Huckabee och Chris Christie om vem av dem som är bäst lämpad att möta Hillary Clinton som republikansk presidentkandidat nästa höst.
Ingen kan erinra sig senast en primärvalsduell – allra minst en så tidig; det handlar ju om hela valrörelsens allra första – väckte lika stort intresse.
Nationen – eller åtminstone de delar av den som följer politik närmare – håller andan inför the showdown i norra Ohio.
Och det beror på just att Trump kommer att stå vid det mest prominenta podiet mitt på scenen.
För det är ju inte bara det att miljardären som oavbrutet skjuter från höften och kallat rivalerna han nu står öga mot öga med för idioter, nollor och losers blott medverkar, vilket skulle vara förbluffande nog.
Han är ”front runner” också, leder alla opinionsmätningar klart och skulle vinna om de inledande valen i Iowa och New Hampshire hölls idag.
På ena eller andra sättet kommer detta att bli något att minnas.
Jag uppdaterar kontinuerligt här i bloggen under kvällen och den som känner sig hugad är välkommen med civiliserade synpunkter i kommentatorsspåret.
* * *
Det republikanska startfältet är exempellöst månghövdat den här gången. Hela sjutton kandidater tycker att de ska ta över efter Barack Obama i Vita huset i januari 2017, men för att den inledande debatten ska bli någorlunda hanterbar har arrangerande Fox News bestämt att bara de tio med högst opinionssiffror får delta.
Förutom Trump (det känns lika besynnerligt att skriva varje gång…) handlar det om Jeb Bush, Scott Walker, Mike Huckabee, Ben Carson, Ted Cruz, Marco Rubio, Rand Paul, Chris Christie och John Kasich.
De övriga sju – Rick Perry, Rick Santorum, Bobby Jindal, Lindsey Graham, George Pataki, Carly Fiorina och Jim Gilmore – fick hålla en egen liten fördebatt tidigare ikväll.
Där svingades det rätt vilt – och på något sätt måste ju de stackarna försöka utmärka sig – men det kändes ändå påfallande avslaget.
Som att se reserverna slå lite håglösa hörnor i pausen under en fotbollsmatch, ungefär.
* * *
Det här är alltså första gången Donald Trump deltar i en debatt av det här slaget – och frågan är om det också är sista.
Han må ha tätpositionen i klungan, men hur mycket han än skrävlar om att han skulle bli den bästa presidenten i historien är jag helt övertygad om att han inte har en tanke på att fullfölja sin kampanj.
Den är, som allt annat han gör, ett marknadsföringsjippo och förr eller senare kommer han att hitta ett sätt lämna scenen och återgå till sin vanliga verksamhet.
Men vi kan väl, för underhållningens skull, hoppas att han är kvar åtminstone över nästa debatt, på Ronald Reagan Library i Simi Valley i södra Kalifornien i mitten av september.
* * *
För Rick Santorum, ex-senator från Pennsylvania, och Rick Perry, ex-guvernör i Texas, måste b-debatten tidigare ikväll ha varit direkt förnedrande.
De var ju i högsta grad med i täten i racet för fyra år sedan, framförallt djupt konservative sexbarnspappan Santorum, och nu får de sitta vid barnbordet och skrika på uppmärksamhet.
Hu.
* * *
Debatten i Cleveland leds av trion Megyn Kelly, Brett Baier och Chris Wallace.
Det är tre av Fox News minst kontroversiella profiler, men det säger nu inte så väldigt mycket och faktum är att Donald Trump redan på förhand haft en mini-beef med Kelly.
Under en intervju i maj fick han tydligen intrycket att hon inte gillar honom – tänka sig – och har nu uttryckt oro över att hon inte kommer att behandla honom rättvist.
Rykten – troligen spunna i Trump Tower på femte avenyn…– säger till och med att han bett sin kompis Rudy Giuliani, New Yorks förre borgmästare, att ringa Fox-bossen Roger Ailes för försäkringar om ett schysst upplägg.
– Absolut inte sant, klargör Rudy.
Nä, men mission accomplished ändå. Alla kommer att vara vaksamma på hur Kelly uppför sig mot The Donald.
* * *
Man kan verkligen fråga sig varför så många känner sig kallade i val av den här typen när oddsen är så dåliga.
Det finns ju rent hopplösa fall.
George Pataki, New Yorks förre torrboll till guvernör, exempelvis.
Som någon sa: Pataki – för de som inte fick nog av Tim Pawlentys karisma förra gången…
Han måste ju i djupet av sitt hjärta veta att han inte har en chans i hela helvetet.
Eller inte.
Det är nog – på bägge sidor – bara människor med en alldeles särskild sorts hybris, en särskild sorts narcissistisk övertygelse om utvaldhet, som försöker bli presidenter i det här landet.
* * *
Jag har faktiskt träffat Donald Trump en gång.
Våren 2007 översattes en av hans illustra böcker, en om hur man snabbast tjänar sin första miljon, till svenska och Aftonbladet fick på kort varsel en intervju ihop med SVT och någon tidning till.
Jag befann mig i södra Kalifornien på Stanley Cup-final och fick kasta mig på en red eye hem till New York och plötsligt satt jag i det beramade styrelserummet i Trump Tower, känt från ”The Apprentice”
Det blev inget vidare, framförallt för att Donald själv bara flirtade med den kvinnliga SVT- reportern. Det var charmigt i en halv minut, sedan bara tröttsamt – särskilt för SVT-kollegan som är högst seriös och ville ha svar på rediga frågor.
Allra mest minns jag dock att han inte tog i hand.
Det var en grej på den tiden, Trump hade bacillskräck och vägrade konsekvent delta i handskakningsceremonier.
Den fobin har han fått vänja sig av med nu.
Är det något amerikanska politiker gör, och måste göra, så är det att ta skaka hand.
* * *
Kandidaterna förväntas attackera hårt med högersvingen i natt och somligt av det som kommer att sägas, i synnerhet om Barack Obama och Hillary Clinton, lär låta chockerande brutalt i ovana svenska öron.
I primärvalen är det partibasen som ska övertygas och det betyder att även förment moderata republikaner – till exempel Jed Bush och Chris Christie – måste framställa sig som grundligt konservativa.
När segraren sedan säkrat nomineringen orienterar han eller hon sig snabbt tillbaka mot mitten för att attrahera de osäkra väljare som alltid avgör presidentvalet.
Fast Ted Cruz, senatorn från Texas, kan ni ta på orden.
Han är startfältets mest kompromisslöse ideolog, med hemvist längst ut på yttersta högerkanten, och står garanterat för alla sina skoningslösa salvor…
* * *
Exakt när demokraterna håller sin första debatt är ännu oklart. Länge såg det ju ut som att ingen alls tänkte utmana Hillary Clinton, den predestinerade kandidaten, men nu är i alla fall Vermont-socialisten Bernie Sanders, vicepresidenten Joe Biden och Maryland-guvernören Martin O’Malley ute på banan, så det talas vagt om en duell i Iowa någon gång i september
* * *
Jaha, nu börjar valrörelsen 2016 på riktigt – och fortsätter sedan oavbrutet i femton månader.
Jag uppdaterar när det finns något särskilt att berätta och däremellan är kommentatorsspåret som sagt öppet.

New York-sommaren har plötsligt blivit lite skonsammare, lite vänligare, lite mer inbjudande.
De tre inledande juliveckorna gick det knappt att vistas utomhus – varken dag- eller kvällstid.
Det var lika hett – tidvis upp mot 38 grader – och fuktigt som under det tumultartade Bedford Stuyvesant-dygnet i ”Do The Right Thing” och den enda tänkbara aktiviteten bestod egentligen i att, precis som Rosie Perez i Spike Lees klassiska film, köra ner huvudet i en hink isvatten.
Om jag inte haft a/c:n brummande för full spätta dygnet runt hade jag förmodligen kunnat odla papaya i vardagsrumsparketten.
Men nu:
Det är fortfarande varmt men inte så sanslöst och några välkomna, nattliga åsk- och blixtattacker har åtminstone tillfälligt tömt luften på lite av den fukt som hotar göra alla spritt språngande vansinniga.
Då blir dagarna och kvällarna istället mjuka och sinnliga och livet i Gotham en fröjd.
För bortsett just från att de 38 plusgraderna emellanåt formligen pressar oss ner mot den kokande asfalten är det här en tid när New York visar sig från en av sina mest förföriska sidor.
Många är bortresta, turisterna – om ni ursäktar – relativt få och stämningen för en gångs skull avslappnad. Ja, nästan lite skönt sydstatsslö. Det mördande tempot går inte att upprätthålla i en värme som aldrig helt släpper.
Såna gånger är det, om man nu dessutom råkar vara lite semi-ledig själv, inte dumt att promenera ner till den lilla färjetstationen vid 34:e gatans östra ände, hoppa på East River Ferry och som en annan Plura Jonsson åka med nerför floden.
Bara promenaden dit är en kick, för man måste korsa en komplicerad påfart till FDR Drive – motorvägen som slingrar sig längs Manhattan östsida – och där stegrar den urbana atmosfären upp sig i ett brutalt, skitigt klimax som i alla fall hos mig väcker fantasieggande associationer till ”Flykten från New York”, ”Blade Runner” och solkiga gamla tv-deckare.



Vad gäller båtar i farvattnen runt Manhattan är ju Circle Line – med huvudterminal på andra sidan, i Hudson River i höjd med 42:a gatan – och dess sightseeing-båtar den stora klassikern och jag har inget emot dem heller. Tvärtom, av de mer självklara turistgrejorna – Times Square, Empire State Building, Central Park etc – vill jag rentav påstå att Circle Line-turerna är de kanske mest givande.
Men de går runt hela ön och det känns som ett onödigt stort projekt, så jag löser en billig biljett tills East River Ferry istället.
Det är en regelrätt färja, för new yorkers som behöver ta sig över floden för att komma till jobbet snarare än för turister, och stannar vid fem kajplatser i Queens och Brooklyn innan den når slutstationen Wall Street. De står på bra i de ärstoppsgröna vågorna och vi som står vid relingen i aktern en våning upp får hålla trutarna stängda när vi smattrar in i svallet efter de väldiga pråmarna som ständigt kommer ångande från Long Island Sound, för en kallsup East River-vatten rekommenderas nog inte.
Men en frisk vind fläktar behagligt i kalufsen och vyerna är oslagbara.
På ena sidan tornar Manhattans skyline upp sig och det spelar ingen roll att jag ser den dagligen. Den är och förblir en overklig illustration av det yttersta gränsen för mänsklighetens kreativitet och ingenjörsmässiga förmåga och går inte att se sig trött på.

På andra sidan stannar vi till i Long Island City, i Green Point och både North och South Williamsburg samt intill River Cafe i Dumbo, alla lockande destinationer, och i ett par avsnitt mellan de stoppen passerar vi ytterligare några scenarier som sätter fantasin i rörelse hos den med fäbless för det urbana landskapets skuggsidor.
Igenbommade gamla lagerlokaler ligger sida vid sida med övergivna industribyggnader som sakta vittrar sönder i solen. Rostande rälsspår leder till små varvsdockor där illa medfarna fartyg som seglat under Panama-flagg bara tycks ha blivit lämnade, kanske efter orkanen Sandy för tre år sedan. Mellan två mer obestämda tegelfastigheter, bakom ett trasigt stängsel, skymtar en trång gränd som försvinner upp mot något som skulle kunna vara en – i så fall mycket skum – bar.
Det är som att Ed McBain himself designat kvarteren.
Sedan glider vi in under Manhattan Bridge och Brooklyn Bridge, två andra ikoner som aldrig upphör att blända med pondus och sliten skönhet. Tunnelbanetågen rasslar förbi på Manhattan-brons gnisslande räls och på vägbanorna på etaget ovanför dunkar bilarnas däck oavbrutet dovt och hotfullt i asfaltens skarvar. Återigen: Det är som att vara inne i hårdkokt, kallhamrad storstadsfiktion.

Vid den större färjeterminalen i höjd med Wall Street på Manhattan-sidan är ”kryssningen” över och alla måste gå i land. Där är ett liv och ett kiv, det går båtlinjer åt alla möjliga håll och kanter. Till badstränder i New Jersey och på Long Island, till exempel. Och till Ikea-varuhuset i Red Hook i Brooklyn. Den svenske möbeljätten har faktiskt en egen taxibåt som går dit – och den som köper en bokhylla åker gratis.
Piren intill fungerar som finanskvarterens helikopterplatta. Klockan har just slagit fyra och börsen stängt så det är ett satans väsen från en strid ström av helikoptrar som stångar sig ut över floden. När Wall Streets lejon efter dagens värv ska hem till ägorna i The Hamptons eller Greenwich i Connecticut har de ingen som helst lust att sitta i den helvetiska, stillastående rusningstrafiken på Long Island Expressway. Så, likt Jordan Belfort i ”The Wolf of Wall Street” flyger de istället.
Som dom som säger:
Det man framförallt kan köpa när man har mycket pengar är tid…
Själv kliver jag ombord på East River-färjan igen, lutar mig tillbaka i ett säte på övre däck och far med tillbaka norrut.

Och högt där uppe, till ”höger” om Central Park, tornar hon majestätisk och burgen.
Upper East Side.
Med sina Masters of The Universe och sina intellektuella kolosser, med sitt snorkiga snobberi och sin upphöjda smak, med sina aktade privatskolor och sina prestigefyllda kulturella institutioner, med sin Woody Allen och sin Caroline Kennedy, med sina propra Chanel-dräkter och sina skräddarsydda kritstreckssvider, med sina psykiater och sina plastikkirurger, med sina stela stjärnkrogar och sina sobra cocktail-salonger, med sina gossip girls och sina real housewives, med sina gamla pengar och sina ärvda ädelstenar, med sin glansfulla historia och sina aristokratiska myter och sin kollektiva längtan efter en förlorad värld.
Ah, New Yorks eget öfvre Östermalm. Manhattans 16:e arrondissement. Kensington by East River,

I såna miljöer ska vi inte påstå att den här bloggen rör sig ledigt och vant. I don’t belong. Alls. Men Upper East Side är en del av New York, en utomordentligt viktig en, nödvändig att penetrera för att förstå dynamiken i det här komplexa och mångfasetterade sociala experimentet till stad. Så jag åker upp ibland. Tar mig en road titt. Absorberar. Och blir varje gång både förbluffad, lätt skrämd – och lite förälskad.
Som i så många liknande fall finns det – minst – två Upper East Side. Ett geografiskt och ett kulturellt. I geografisk mening ingår allting öster om Central Park mellan 59:e och 96:e, men det egentliga UES – det sägenomspunna, The Great Gatsby-romantiska, riktigt obscent välsituerade som utgör ground zero i Amerikas White Anglo-Saxon Protestant-värld – är begränsat till de tre avenyerna väster om Lexington. Öster om de latituderna är det fortfarande ”fint” och dyrt, men inte på särskilt mycket mer uppseendeväckande sätt än i exempelvis Midtown, Chelsea eller på andra sidan parken, i systerstadsdelen Upper West Side. Andra och tredje avenyerna är längs vissa sträckningar rentav nerlusade av ”vanliga” restauranger och godmodigt stökiga barer som under framförallt helgkvällar frekventeras av högljudda twentysomethings och förvandlas till veritabla partyzoner; rekommenderas besökare som vill uppleva ungt New York-röj men inte nödvändigtvis har lust att förnedras i köerna på klubbarna i Meatpacking District.
Så går det verkligen inte till på Park Avenue. Där finns inga barer och inga restauranger och inga butiker (och vi talar här om norra Park; södra Park, på andra sidan Metlife-skrapan, är något helt annat). Bara strama, stumma rader av väldiga gamla bostadsskrapor av imposant ”pre war”-sort på varsin sida om Manhattans bredaste boulevard.
Man ser inga andra än stans striktaste dörrmän och en och annan uniformerad privatchaufför väntande i en flott town car och som vanlig dödlig känner man sig ofta liten och obetydlig när man promenerar förbi i skuggorna av de hotfulla fasaderna. Vilket förstås är meningen. Det är, ska kreti och pleti veta, no country for poor men.



Inte för inte var det där – i en paradvåning i ett av de där gotiska Gotham City-slotten – Tom Wolfe placerade Sherman McCoy, Wall Street-lejonet som utgör huvudkaraktär i praktverket ”Fåfängans fyrverkeri” och ser sig själv just som Master of The Universe.
Det är här dom bor. Enprocentarna. Finansfurstarna. Industriledarna. Mogulerna, magnaterna och bankirerna.
Det räcker med rätt postnummer – 10065, 10075 och framförallt 10021 är de som gäller – för att kunna göra anspråk på att tillhöra societeten men vissa specifika adresser har mer status än andra och ingen mer så än 740 Park, i höjd med 71:a gatan.


I det palatset, uppfört 1929, bodde Jackie Kennedy som barn och mellan 1937 och 1969 hade John D. Rockefeller – det närmaste vi kommer rojalistisk glans i WASP-kretsar – en 24-rummare (plus tolv badrum…) i samma fastighet. Och det är inga småhandlare som bor där idag heller. Time Warner-bossen Steve Ross, designdrottningen Vera Wang, Blackstone-VD:n Stephen Schwarzman och förre Merrill Lynch-chefen John Thain, en av huvudrollsinnehavarna under finanskrisen hösten 2008, är några. För att att inte tala om David Koch, ena halvan av brödrarparet Koch – de som pumpat in hundratals miljoner dollar i politiska kampanjer för att vrida det amerikanska samhället i konservativ riktning och av vänstern i det här landet betraktas som själva sinnebilden av ondska. Och apropå det tål det kanske att påpekas att Lucifer himself, i Al Pacinos skepnad, bor alldeles i närheten i ”The Devil’s Advocate”…
Det räcker nu inte att vara rik och berömd för få att köpa en lägenhet i hus som 740. Styrelsen – en aningen mer drakonisk motsvarighet till det som i Stockholm kallas bostadsrättsförening – måste ge sitt godkännande och den väger in mer än ekonomiska muskler. Man måste också vara… av en viss sort. Bland de som fått nobben finns Barbra Streisand och Neil Sedaka, vad nu han gjort för ont mer än att sjunga ”Oh! Carol” i aningen för hög falsett.
De borde kanske köpt hundar. Såna – små bjäbbande saker med stamtavla förstås, inga raggiga schäfrar– är det gott om i de här kvarteren och som Gordon Gekko säger i ”Wall Street”, apropå att han hostat upp en miljon för att bli invald i styrelsen för Bronx Zoo:
– That’s the thing you have to remember about WASPs. They love animals, they can’t stand people…
De stackare med sociala ambitioner som inte kommer genom just David Kochs nålsöga kan dock trösta sig med att det finns dyrare våningar att köpa annorstädes. Jo, Johnson & Johnson-arvingen Woody Johnson – som också råkar äga fotbollslaget New York Jets – sålde nyligen sin 740-kvart för 80 miljoner dollar, det vill säga 680 miljoner kronor, och det får ju betraktas som rätt seriösa pengar. Men längre söderut har fastighetsmäklarna det senaste året sprängt 100-miljonersvallen. Det är framförallt i några nybyggda lyxskrapor runt 57:e gatan priserna börjar stiga mot verkligt perversa nivåer.
Men utan att det behöver sägas högt vet alla vad det riktiga Upper East Side tycker om den mer högljudda och skrytsamma extravagans som kommer till uttryck där nere.
Den är lite vulgär. Utan börd. Byggd på vad som lätt föraktfullt betraktas som nyligen erövrade rikedomar. Som i det där smaklösa Beverly Hills på den andra, barbariska kusten…
Det är grejen med UES. Där är pengarna gamla, anorna kopplade till ”den gamla världen” och stilen – är det i alla fall tänkt – diskret.
För oss som aldrig får se insidan av Park Avenue-fästningarna – och bland annat inte kan njuta av de världsberömda konstverk som ryktesvis hänger på väggarna hemma hos pretentiöse Blackstone-Schwarzman, enligt Forbes god för tolv miljarder dollar – blir den självbilden, tycker i alla fall jag, som tydligast på några av gatorna som sträcker sig västerut mot Central Park.
Längs de rofyllda passagerna – där eleganta townhouses står i prydlig givakt utefter renskrubbade trottoarer och utsökt ansade rabatter snirklar sig upp längs de inbjudande trappuppgångarna – dammar de uråldriga europeiska överklassidealen och ”gamla pengar”-stämningarna så intensivt att jag börjar nysa.
Men entréskyltarna intill mer oansenliga sidodörrar på gatuplanet röjer att det för människorna i den här absurda världen finns ett pris att betala också utöver det rent monetära.
Hälften tillhör psykoanalytiker och terapeuter – och hälften plastikkirurger.
Kraven på perfektion är skoningslösa, inga skavanker accepteras, och ibland måste Herr och Fru nobless ta artificiell hjälp. Lite botox här, lite silikon där, plus ett par snitt med kniven – och vips är de redo att visa sig på cocktailpartyn hemma hos John D Rockefellers ättlingar igen.
Sedan får hjärnskrynklare som debiterar sex hundra dollar per timme ta hand om effekterna av eventuella tillkortakommanden, stress och brist på sånt som gör livet värt att leva för de flesta andra.
Ja, ni vet. Kärlek, genuin vänskap, värme, simpla nöjen och det avkopplande i att kunna umgås och ha roligt med människor trots att de inte får perfekt skurna kostymer levererade med bud från Saville Row i London.



Madison Avenue är det kommersiella stråket genom WASP-land – om nu ett så tarvligt begrepp som ”kommersiell” får användas. Butiker så exklusiva att Biblioteksgatan i Stockholm skulle stå med mössa i hand som en dräng i en Vilhelm Moberg-roman om den bara visste trängs med välrenommerade gallerier och femstjärniga restauranger och anrika hotell som Carlyle, känt för att John F Kennedy i en svit just där, as rumor has it, hade sina amorösa eskapader med Marilyn Monroe.
Fältstudier utförs med fördel runt de inrättningarna, för det är i första hand där the locals i all sin högfärdiga och uppblåsta prakt visar upp sig och har man tur får man en vacker söndag se förmiddagssolen gnistra i juveler hängda runt de mest delikata halsar.
Fast inte nu.
Andra halvan av juli och första halvan av augusti är Upper East Side folktomt , för då befinner sig The Masters of Universe och deras grannar antingen i södra Frankrike eller ute i East Hampton på Long Island.
För det är så också:
Upper East Side-aristokraterna inte bara bor i New Yorks dyraste och mest opulenta lägenheter – de äger samtidigt lantegendomar som åtminstone i East Hampton-fallet kostar hundratals miljoner dollar.
Lars Ohly skulle kunna ha en och annan sypunkt, känns det som…
Sedan har vi femte avenyn, närmast parken . Det är själva skyltfönstret. Shownumret. Paradgatan där Upper East Side på rent ekivokt Champs Élysées-vis visar upp sig för världen och låter turister på väg till och från museerna Metropolitan och Guggenheim begapa och beundra och avundas. Vi vet alla att det inte finns någonting i världen som en Fifth Avenue-våning med utsikt över parken – just nu, i den kvalmiga högsommaren, prunkande bortom allt förstånd. Och att drömma kostar ju inget.




I de trakterna – om inte alltid exakt på femte så ofta precis runt hörnet – huserar också merparten av de celebriteter som ger stadsdelen dess livsnödvändiga kulturella cred. Som Joan Didion. Martin Scorsese. Hyllade författaren Jonathan Franzen. Art Garfunkel, utanför vars entré jag och fotografen Linda Forsell en gång satt på stakeout tre dagar i rad enär tidningen hade förhoppningar om att få en kommentar till varför han under spektakulära former hade smitit från en konsert i Sverige (vi gick bom; han dök aldrig upp). Konstnären Jeff Koons. Och Woody förstås. Woody Allen. Han är verkligen ingen WASP, men likafullt Upper East Sides verklige bard. När han fortfarande gjorde filmer i New York utspelades de alltid i hemmakvarteren. ”Annie Hall”, ”Manhattan”, ”Hannah and Her Sisters”, ”Crimes and Misdemeanors”, ”Manhattan Murder Mystery”och ”Everyone Says I Love You” är alla sprakande Upper East Side-skildringar.
Kanske är det tack vare de älskade klassikerna jag ändå är så fascinerad av UES – rungande utanförskap till trots.
Eller så är det bara insikten att det är i kontrasterna New Yorks verkliga magi bor, att något unikt kittlande uppstår när universum så väsensskilda som Queens, Harlem, East Village, Soho, Brooklyn och just Upper East Side tvingas samsas på en så begränsad yta – och att man bara måste leva sitt liv i en stad där Joey Ramone, Vera Wang, Jay-Z och John Kennedy Jr var på sitt sätt är lika viktiga ikoner.

Oh, but I remember something you once told me
And I’ll be damned if it did not come true
Twenty thousand roads I went down, down, down
And they all lead me straight back home to you

Han hade just färdigställt inspelningarna av det som skulle bli odödliga albumet ”Grevious Angel” och reste till Joshua Tree – favoritplatsen på jorden – för att koppla av och vila upp sig inför ännu en turné med Emmylou.
Tyvärr innebar ”koppla av” för Gram Parsons orgier i alkohol och opiater och annat som inte direkt ingår i socialstyrelsens kostcirkel och när han 19 september 1973 hittades livlös i rum 8 på Joshua Tree Inn hade han – som obduktionen senare visade – proppat i sig morfin i mängder tillräckliga för att döda tre vana missbrukare.
Joshua Tree Inn – ett gistet och dammigt litet motell – finns fortfarande kvar och rum 8 lär se ut, och vara dekorerat med samma möbler, som när countryrockens gudfader tog sitt sista andetag för snart 42 år sedan.


Man får bo i det om man vill, men det tycker jag känns något makabert – och dessutom har jag så livlig fantasi att jag aldrig skulle kunna sova av rädsla för oförklarliga ekon av steel-gitarrer i kvällsvinden….
Men jag gillar att motellet – verkligen ett oansenlig ruckel längs 29 Palms Highway i The High Desert norr om Yucca Valley – blivit ett lågmält litet minnesmärke över Gram och åker gärna dit och spenderar en timme.
Det anspråkslösa monumentet utanför rum 8 är fint, stämningen i det lilla vardagsrummet innanför lobbyn – grundligt utsmyckat med Gram-memorabilia – varm och vänlig och människorna som vallfärdar till Joshua Tree svåra att inte tycka om.
De är ju inte vilka fans som helst, de har inte precis matats av Den Stora maskinen. Gram – som utanför en trängre krets av beundrare var i det närmaste okänd under sin livstid och fick status som en av de stora americana-pionjärerna först långt senare – krävs det lite för att hitta till och jag är dessutom övertygad om att man måste vara utrustad med ett visst sorts lyhört sinnelag för att röras av det sköra, bräckliga och djupt besjälade i hans anslag.




Now, somliga lockas för del av annat än de musikaliska myterna. Det krävs inga djupare kunskaper om amerikansk flumromantik för att förstå att några av karaktärerna som sitter och flämtar i eftermiddagshettan i det där kyffiga vardagsrummet – nyvakna allihop, som det verkar – inte kommit för att dricka jordgubbssaft.
De vill, likt sin hjälte, ta sig upp till Cap Rock inne i Joshua Tree National Park (dit producenten Phil Kaufman i enlighet med ett heligt löfte för övrigt tog sin avlidna väns stulna kvarlevor för att elda upp dem) och under magiska skymningar och gryningar komma närmare….ja, vad det nu är de tycker att den extra stimulansen hjälper dem att kommer närmare.
Själv vill jag påstå jag att landskapet – som Gram vid ett tillfälle visade kompisarna i Stones också; det finns klassiska bilder när en ung Keith Richards klättrar omkring i stenröset Cap Rock – i sig räcker som kick. Trakterna kring Joshua Tree – även kända som temat på ett hyggligt stort U2-album – är förtvivlat vackra.
Vissa tider på dygnet är det som att rent guld skimrar i luften. Som i Monument Valley i Utah. Fast mer skirt, om det går att förstå. Och mitt i prakten står de där sällsamma Joshua-palmerna som noter i ett naturens eget tummade, vindpinade partitur.
Det ser helt enkelt ut som Gram Parsons låter och något mer betagande kan i alla fall inte jag tänka mig.

I love you every day and now I’m leaving
And I can see the sorrow in your eyes
I hope you know a lot more than you’re believing
Just so the sun don’t hurt you when you cry

Skymningen faller snabbt i Coachella Valley.
Fram till åtta är det, så här mitt i sommaren, dagsljus. Men så fort solen gått ner bortanför väldiga, rödbruna San Jacinto Mountains i väster blir det twilight på en gång – och inom en dryg halvtimme helt mörkt.
Sen sitter jag här uppe i en brant – lika bedårande rödbrun den – och ser ut över dalen och blir förhäxad av ljusen som flimrar och darrar och skälver där nere.

Vad är det för optiskt fenomen? Varför ser det från långt håll alltid ut som att gatlyktor, butiksbelysning och lampor i vanliga fönster just flimrar? Och framförallt – varför är det så lockande? Varför drar det så mycket? Varför känner jag att jag vill dit?
Det är nåt som finns i mitt blod och alltid funnits där. Längtan och rastlöshet och känslan att det alltid är nåt annat, nån annanstans, som kallar.
Men jag tar mig ingenstans. Inte den här kvällen. Istället lutar jag mig tillbaka i solstolen på min lilla altan, lyssnar till cikadornas förföriska sång i mörkret och stirrar upp i stjärnhimlen.
Den ser man inte mycket av inne i städer, särskilt inte New York. Men här ute i öknen går det rentav att ana stjärndjupet. Och snacka om lockande. Det är ju själva evigheten jag tittar rakt in i. Oändligheten. Den stora gåtan…
Månen är uppe också; stor och rund och saktmodig vandrar den över himlavalvet och i det isande varulvskenet avtecknar sig plötsligt en blinkande prick i hastig flykt österut.
Ett plan, förmodligen en red-eye på väg från LAX till New York. De passerar allesamman över den här dalen. Jag har själv suttit där uppe och identifierat slingrande vägar jag brukar köra när jag är här.
En gång för sju-åtta år sedan hade jag en äldre, grånande man på sätet intill och förstod först inte varför flygvärdinnor och medpassagerare visade honom sådan vördnad, men sen såg jag NASA-emblemet på jackan och kopplade: Det var Buzz Aldrin – andra människan på månen, efter Neil Armstrong. Han somnade efter någon timme och sedan satt jag och tittade på honom och på månen, ute den natten också, och insåg att att här har vi en människa som faktiskt varit där uppe. På den där himlakroppen. Det får man inte chansen att tänka alltför ofta…
Nu är jag ensam, sånär som på cikadorna – outtröttliga i sina suggestivt gnisslande serenader, som vore de programmerade att förvandla varje kväll här ute till en förtätad lägereldsscen i en gammal Gary Cooper-western.
Den förbluffande heta kvällsluften biter i kinderna, en coyote ylar nånstans uppe i bergen och genom de fladdrande gardinerna i dörren in till rummet hör jag Hans Zimmers hypnotiska soundtrack från ”Interstellar” på låg volym på datorn.
Pianosonaten ”Message From Home”, från scenen när McConaughey och Hathaway och de andra i den djupa sömnen passerar Saturnus, får tiden att stanna.
Och nere i dalen fortsätter ljusen flimra.

En god vän som efter ett decennium i New York flyttade till Los Angeles i vintras kommer under midsommarhelgen tillbaka för första gången och börjar nästan gråta när han inser vad han lämnat.
– Så fort vi kom in på Manhattan med taxin från flygplatsen var det bara som att…vad har vi gjort? Varför flyttade härifrån? Det är ju för fan här man ska vara, flämtar han under en sen middag i larmet och glammet i den fullsatta restaurangen på The Bowery Hotel



Jag har inga svårigheter att förstå reaktionen.
Är man här för länge, utan avbrott, kan det emellanåt hända att man får lätt panik och tröttnar.
På tempot, på stressen, på trängseln, på köerna, på det oupphörliga larmet, på den burdusa attityden, på skrikandet och på trafiken – just nu en särskild utmaning i ”mitt” östra Midtown enär de lokala myndigheterna i sin oändliga vishet bestämt sig för att renovera Midtown Tunnel och därför stänger nerfarten från andra avenyn under helgerna, varpå hela kvarter förvandlas till ett tutande bumper-to-bumper-infernon.


Såna gånger är det lätt att få för sig att det vore mycket behagligare att bo någon annanstans.
I den eviga solens tillbakalutade Kalifornien, till exempel.
Men så åker man på resa och är borta ett tag och kommer tillbaka och det är precis som för min avflyttade vän – varje gång:
Taxin kommer upp ur en tunnel och man ser myllret av människor på Manhattan, känner den organiska pulsen, drabbas av den intensiva känslan av att staden är ett levande väsen i sig själv; bullrande, frustande, jäktande, ständigt ömsande sitt hårda skinn, på väg framåt hela tiden – och det börjar omedelbart sjunga i själen igen.
Vad sa han, kamerman-Tony?
– Det är ju för fan här man ska vara.
Och bortsett från helgernas trafikkaos i just mina kvarter – som inga tillfälliga besökare ändå rör sig i, annat än på väg till LaGuardia och JFK och då kan det i och för sig bli rätt besvärligt, särskilt för den med knappt om tid – är stan dessutom alldeles extraordinärt förförisk just nu.
Vi har sommar och sommaren är het, men inte fullt så bedövande kvav och ångande som den kommer att vara längre in i juli och under the dog days of augusti och att promenera ner längs avenyerna mot downtown en söndagseftermiddag känns helt klichéartat som att vara inne i Louis Armstrons ”What a Wonderful World” och gå.
Det är marknader på avstängda gatstumpar här och en kvintett violinister på en scen där, det är fullsatta uteserveringar som svämmar över och rinner ut på gatorna i Greenwich Village, det är en tjomme som släpat ut en hel jäkla flygel i Washington Square Park, det är en DJ som pumpar Rihanna och The Weeknd mitt på åttonde gatan, det är en evig flod av shoppare som sköljer ner längs södra Broadway och det är gatushower i trapporna vid Union Square, det är rörelse och rytm och liv; så oerhört mycket koncentrerat, sprakande liv.






Ja, Tony, det är här man ska vara.