Söndagskvällen är varm och klibbig och svärmen av människor på trottoaren längs 42:e gatan rör sig långsamt och slött, som i ett försök att absorbera det sista av helgen innan vardagsracet i en av världens mest stressade städer tar fart igen.
På en elektronisk anslagstavla utanför ett Chase-kontor blinkar temperaturen mot oss.
75 Fahrenheit.
Alltså närapå 24 Celsius.
Halv tio på kvällen.



Man hade ju på känn att just det här skulle hända…
Det blev aldrig vår i New York, i alla fall inte på sättet som Jonathan Richman beskriver det i den förtrollade och underbara ”Springtime in New York”.

Det fortsatte vara kallt och rått och ruggigt – och sedan exploderade sommaren direkt, utan att passera gå.
Blommorna på körsbärsträden utanför min entré slog yrvaket ut under en enda varm morgon, vaktmästarna i huset fick hastigt ställa om vårt centrala ventilationssystem från värme till air-conditioning och människorna där ute i kaoset bytte i praktiken direkt från täckjacka till shorts och kjol.



Lite abrupt, kan tyckas..
Men efter den vinter vi just gått igenom – den hårdaste på flera decennier – vägrar jag klaga.
Det är himmelskt att glida med i den sega söndagskvällslunken i bara skjortärmar, känna en rumstempererad vind mot kinderna och se hur stan liksom sträcker ut sig i vällust över att vi har kylan och snön och stormarna bakom oss.
I trapporna runt Bryant Park – stans mest underskattade park – sitter hela flockar i shorts och sörplar på kalla kaffedrycker i jättelika plastmuggar, vid Grand Central Station kommer att gäng tjejer i sina finaste sommarklänningar fnittrande ut genom en entré, redo för en kväll i staden som aldrig sover, och genom de nervevade rutorna på en svart stadsjeep som dundrar förbi på den varma, förföriskt blänkande asfalten strömmar Beyonces ”Drunk In Love”.
Det är summer in the city – och det är det på en gång.

Så blir det plötsligt lite, lite varmare och nederbörden upphör och man åker upp till Central Park för en lördagspromenad och även den mest inbitne vinterhatare måste tillstå att det är rätt tjusigt där inne i den sällsamma stillheten.



Besökarna är nästan lika många som under en sommarhelg, men stämningen på de skottade gångarna betydligt mer rofylld.
Det är som att den dämpade, dova akustiken snötäcket frambringar får till och med bullriga new yorkers att sänka rösten och röra sig lite försiktigare
Eller så är det den lätt vemodiga känslan av ”off season” som mildrar det kollektiva temperamentet – och samtidigt förstärker det overkliga i att det mitt i den infernaliska storstadsanarkin kan finnas en dylik oas av lugn och frid.
Sjön vid klassiska restaurangen Boathouse är täckt av is och ekorna turisterna vispar runt i under somrarna ligger uppradade upp och ner på strandkanten, karusellen i lekparken i sänkan på södra västsidan står tyst och övergiven och på stora gräsmattan hörs inget annat än en vind som sliter lite i skyddsnätet runt baseboll-anläggningarna.
Det är egentligen bara vid isbanan Wollman Rink längst söderut, där glada skridskoåkare valsar runt till Paul Simons ”Me and Julio Down by The Schoolyard” i skuggan av Central Park-skraporna när skymningen faller, som det verkligen händer nånting.

Att det inte dröjer mer än någon månad innan alltihop exploderar och blir en hemingwaysk moveable feast – att vi snart ligger i gräset och solar, sitter på picknick-filtar och dricker iste, spelar fotboll och kastar frisbees,spanar in inline-artisterna vid lilla amfiteatern och ser Alicia Keys på summer stage i varm sommarfukt – går inte riktigt att föreställa sig.
Men så är det.
I natt, när lördag blev söndag, gick vi över till sommartid i Amerika – och är bara fem timmar efter er i Sverige de kommande tre veckorna.
Tiden är, äntligen, vår sida.

Den mest brutala kölden har släppt greppet – för gott hoppas vi för februari var som en enda lång scen i ”The Day After Tomorrow”.
Men Kung Bore har ju fler redskap i sin ruggiga rustkammare och just nu attackerar han New York med vad som kallas…wintry mix.
Det är en amerikansk version av snöblandat regn, men med ett tydligare och mer plågsamt inslag av is, som förvandlar hela Manhattan till en stor slaskhög.


Enough, faktiskt.
Vi vill ha vår nu.
Vi vill hänga in rockar och mössor och sjalar och vantar längst in i garderoben och ta på oss blott kavaj, eller blus, och promenera ner längs södra Broadway och kisa mot blek sol som gömmer sig bakom tunna molnslöjor och känna en ljummen vind från Long Island Sound smeka nariga kinder.
Vi vill dra in dofterna av rostade kastanjer, blommor, matolja och varm asfalt i ett myllrande gathörn i Tribeca.
Vi vill sitta tillbakalutade på trappan utanför väldiga St. Patricks Cathedral på femte avenyn och titta på trottoarvimlet.
Vi vill att barerna i East Village ska kunna ha panoramafönstren ut mot gatan öppna så ljuden av skratt och glasklirr sköljer över oss när vi passerar på väg mot ett möte vid Tompkins Square Park.
Vi vill åka upp till Central Park, slå oss ner på de där hårda bänkarna och se inline-artisterna utföra sina exhibitionistiska konster nedanför den lilla scenen dom sov på i ”Hair”.
Vi vill äta lätt lunch på en av de små uteserveringarna på Irving Place, precis nedanför ljuvliga Gramercy Park.
Vi vill ana den första fukten, den som kan bli en tung plåga i juli och augusti, men är som ett lätt saltdoftande elixir i luften i sin mjuka vårtappning.
Och nu är det i alla fall mars.
Så snart. Snart….

Ja, det var ju det i söndags.
Oscar Night.
Det är ännu en sån inofficiell amerikansk högtid – och får åtminstone delar av nationen att stanna mitt i steget.
Inte tillnärmelsevis lika stor som Super Bowl.
Men ändock.
Stor
Jag brukade förr om åren fira den på Elaine’s – som jag skrivit utförligt om här – och tycker sedan dess att det nästan inte finns något mer omistligt
Entertainment Weekly hyrde för en kväll in sig på den mytomspunna Upper East Side-saloonen och ställde till med vad man kallade östkustens mest glamorösa Oscar-party.
Jag hade såklart inget där att göra egentligen, EW bjöd bara in den typ av högdjur som av en eller annan anledning inte kunde vara i La La Land, men Elaine själv fick några biljetter att dela ut till sin ”familj” och visste ju vad jag var för slags stargazer så hon gav alltid en till mig.
Det var en sällsam upplevelse att behöva ta sig in i sitt vardagsrum via röda mattan och bli ivägschasad av fotografer som inte ville att det skulle stå några okända svenskar i vägen när Jane Fonda eller Liev Schreiber klev ut i strålkastarskenet.
Innanför entrén väntade ren magi. Hela lokalen hade fått en ny lyster, luften darrade av Askungen-på-bal-på-slottet-förtrollning – och stargazern i mig fick definitivt sitt lystmäte.
En gång , 2009 var det väl, stod jag skuldra mot skuldra med Chazz Palminteri – ni vet han i ”A Bronx Tale” och ”The Usual Suspects” – i trängseln i baren just som Sean Penn fick motta manliga skådespelarpriset för ”Milk”.
– Har du träffat Sean, frågade Palminteri som om jag var något slags Joe Hollywood, den billiga kostymen till trots.
– Great man. This is so well-deserved.
Jag mumlade något gutturalt ner i min drajja och tänkte att det här blir nåt att ringa hem till Virtanen och berätta om.
Nå, det var då det.
Elaine finns inte längre och jag blir aldrig bjuden på så fancy fester.
Nu får jag sitta hemma i soffan och titta istället.
Men jag gillar det med.
Det är nåt med den där glamouren, med glittret och med den air av upphöjd, overklig lyx Hollywood försöker förföra oss med som inte går att värja sig mot.
Verklighetsflykt förstås.
Men vi kan behöva andhål av eskapism när världen ser ut som den gör.
Jag tror dessutom den är en viktig, integrerad del av själva den amerikanska drömmen – och den drömmen är ju min religion.
För övrigt är jag glad att ”Birdman” vann – men hade varit lika glad om ”Boyhood” gjort det.
Två storartade filmer, bägge två.

Ni trodde förstås att en svensk sweet tooth i New York-exil får sitta och hulka av hemlängtan när semmeldagen kommer.
Icke.
Då går en sån bara till Fika och…ja, ni ser ju själva.
Där har de perfekta exemplar av den mest klassiska av blågula vinterbakelser.

Fika är, som namnet måhända indikerar, ett cafe och tillika det mest framträdande svenska inslaget i Manhattans gatubild.
Jag var med och skrev en liten skvätt när grundaren och ägaren Lars Åkerlund 2006 öppnade sitt första krypin på 58:e gatan, i kvarteret intill majestätiska Plaza, och trodde väl att det skulle bli ett trevligt ställe att gå till för svenskar som längtade efter kaffe och vaniljdrömmar men tyckte Åkerlunds egna drömmar om en kedja lät lite orealistiska.
Han visste dock precis vad han talade om.
Nio år senare finns det inte mindre än tretton Fika spridda över vår lilla ö, inklusive ett veritabelt slagskepp nere i Tribeca (fast min personliga favorit är en snyggt stylad skrubb på Park Avenue South, vägg i vägg med Anthony Bourdain-bekanta Les Halles).
Och publiken består verkligen långtifrån bara av svenskar.
Åkerlund har slagit an något här, hittat in i vardagen med gott kaffe och kvalitetsbröd och möjligheten att bara sitta en stund och…ja, ta en fika.
Dock:
Det är i första hand vi från ärans och hjältarnas trakter som förstår hur stort det är att sitta på Manhattan och äta fettisdagsbulle.

Det går is i East River.
Stora flak kommer stävande upp från Long Island Sound och stöter i regelrätt iskant på Brooklyn- och Queens-sidan – och framåt sena eftermiddagen frysar alltsamman ihop till en sörja som de rostiga pråmarna får bryta genom på väg söderut med last av skrot och sopor och kol och allt vad det är.
Det har jag aldrig sett förut, inte med egna ögon.
Men så är kölden svårare än den varit på flera decennier också.
Söndagen beskrevs som den bistraste i New York sedan 1994 – och de skräckinjagande minusgraderna ackompanjerades, på typiskt östkustvis, av en mördande vind som mellan varven kom upp i 30 sekundmeter och slet hotfullt i rutorna här uppe på 48:e våningen.

I samma stil ska det fortsätta, vi kommer inte häva oss över nollstrecket på lång tid framöver.
Man får känslan att hela stan befinner sig i ett tillstånd av djupfryst…undantag.
Ett lager av hård frost har till och med lagt sig över gatorna och avenyerna så att de nästan ser helt vita ut.

Jag tackar högre makter för delivery-kultur och varmluft i a/c:n, kryper ner under en tjock filt i soffan och har inga planer på att lämna lägenheten på hela veckan.

Det finns några omvälvande ”firsts” i livet, såna som förändrar en människa i grunden och lever kvar i minnet för alltid.
Som första kyssen, första konserten, första alkoholruset, första natten i första egna hemmet och första ni-vet-vad.
Här är en till:
Första gången i en taxi i New York.

För att åka taxi här, i en äkta yellow cab, är nånting helt annat, betydligt större, än att åka taxi någon annanstans i världen.
De skrikigt gula droskorna är en del av myten, en omisskännlig markör i själva NYC-väven, en sådan ikonisk symbol alla känner igen från filmer och tv-serier och sånger och romaner och därför förknippar med New York på samma sätt som alla också förknippar Empire State Building, graffiti-sprejade tunnelbanevagnar, Frihetsgudinnan och Frank Sinatras insjungning av ”New York, New York” med världens omhuldade huvudstad.

Själv gjorde jag min jungfruresa en typiskt svinkall januarieftermiddag för 26 år sedan.
Jag och min gamle vän Ulf Thuland (legendariskt typograf-geni på Dagens Industri, tillika konstnär världen borde ha upptäckt för länge sen) hade en timme tidigare landat på på JFK – med gamla TWA, om jag inte minns alldeles fel; åh tänk att dom fanns och flög direkt på Stockholm! – och krånglat oss genom immigration och tull och efter en huttrande halvtimme i kö utanför terminalen knölade vi in oss i baksätet på den första Yellow Cab vi sett i våra oskyldiga liv och bad att få bli körda till Halloran House på Lexington och 49:e
Det var en rent metafysisk sensation bara att plötsligt få veta hur det luktade i en New York-taxi. Hur baksätet kändes att sitta i. Hur det lät när taxametern slogs på. Hur det såg ut genom det solkiga plexiglaset som alltid skilde passagerare och chaufför åt på den tiden. Hur den mjuka fjädringen fick hela bilen att gunga på väg ut i gyttret av avfarter vid JFK.
Chauffören förvandlades förstås omedelbart till Travis Bickle – den odödliga Robert DeNiro-karaktären i ”Taxi Driver” – i min fantasi och när han styrde ut oss på Long Island Expressway, på väg in mot Midtown Tunnel, kändes det som livet äntligen hade börjat.
På riktigt.

Just Travis Bickle-referensen är för övrigt helt central. Det var med Martin Scorseses ”Taxi Driver” New York-taxin fick sin verkliga lyster och blev ett populärkulturellt fenomen med samma edge som ett punkband på Bowery eller en streethustler på 42:nd Street.
Än idag kan jag tycka att det är en särskild kittling att ha Bernard Herrmans epokgörande soundtrack i lurarna under nattliga färder norrut längs åttonde avenyn, gärna förbi sunkiga Port Authority Bus Terminal och upp mot Hell’s Kitchen.

Det New York Scorsese porträtterade då, 1976, finns förstås inte längre – och ärligt talat är inte taxiväsendet inte lika coolt idag heller.
Så sent som 1989, när jag och Thuland debuterade i betongdjungeln, var New York fortfarande en rätt hård och depraverad stad med beryktade stadsdelar de flesta undvek, även på Manhattan, och de som körde taxi hade en rätt tuff image.
Man föreställde sig att det krävdes…balls, liksom.
Jag minns särskilt en bjässe som en sen natt plockade upp oss utanför B-bar i hörnet Avenue B och 7:e gatan, där man då stod och trampade rätt oroligt tills man upptäckte en gul Crown Victoria med tänd lampa på taket.
Han såg ut som en Sons of Anarchy-biker, med långt hår och skägg och en morrade uppsyn som skulle skrämt Jack Nicholson i ”The Shining”. Han hade slagit ut det obligatoriska plexiglaset mot baksätet och satt helt öppet, nästan som för att provocera. Men i utrymmet nedanför passagerarsätet stack också skaftet till ett basebollträ tydligt fram…
Åt honom sa man var man skulle – och sen var man tyst, jag garanterar.
Den sortens karaktärer syns inte till längre.
Dessutom har själva bilarna blivit mer osexiga.
Den verkligt klassiskt rundade checker-varianten som Travis Bickle rattade runt medan han satt och drömde om ett bibliskt regn som skulle skölja gatorna rena från synd hade försvunnit 1989, men de majestätiska Crown Victoria-schabrak och Chevrolet Caprice-diton som dominerade helt vid det laget hade rätt sorts feeling de också. Det kändes som man klev in i ett ”Kojak”-avsnitt när man satte sig i dem.
Idag finns alla möjliga varianter, från regelrätta minibussar över stadsjeepar till små Toyota Prius-kojor.
De känns emellanåt något o-new yorkiga, om man säger så
Å andra sidan är många av dem hybrider och därmed miljövänligare och jag gillar såväl utrymmet som den, bokstavligt, förhöjda känslan i SUV-versionerna.
Och alldeles oavsett är New York fortfarande en magnifik taxistad.
Om man kommer upp på lite höjd och får utblick över avenyerna – som från mitt vardagsrumsfönster… – ser man gult överallt.

Ändå kan det, särskilt vid vissa tidpunkter, vara fullständigt omöjligt att hitta en ledig bil (och när de är lediga lyser alltså lampan på taket, som i större delen av världen. Det är sånt man tror att alla vet, men tydligen inte – både här och i Stockholm står folk och vinkar som galna efter upptagna taxibilar med lampan släckt. Hur kan man inte känna till något så elementärt?).
Problemet är, bland annat, gamla sedvänjor som säger att skiftbyte måste äga rum exempelvis 17.00.
Då är efterfrågan på taxibilar i allmänhet som allra störst och i en så hängiven marknadsekonomi som den vi har här kan man tycka att tillgången borde korrelera, men icke. Under sena eftermiddagen står vi där på Lafayette, i hörnet av Spring Street, med dagens shopping-skörd i tunga kassar och tittar förgäves efter tillgänglig brännare…
Och inga insändarstormar i världen hjälper, New Yorks taxinäring är notoriskt stoisk i sin ovilja till förändring.
När den lokala myndighet som reglerar branschen – och det med betydligt stramare tyglar än i den svenska vilda västern – för några år tvingade ägarna att installera teknik för kortbetalning höll det på att bli generalstrejk. Först efter stenhårda förhandlingar och regelrätt krig i media upphörde New Yorks taxiväsen att vara en ren kontantbusiness.
Men därifrån till att lägga skiftbytena till rimligare tidpunkter är steget uppenbarligen omöjligt långt.
Nu har vi å andra sidan fler alternativ när det kniper, i form av tjänster som Uber.
Den sortens bilservice finns ju i Stockholm och Göteborg också, men har blivit en braksuccé här.
I love it.
Plötsligt är det som att alla, med några knapptryckningar på telefonen, har egna privatchaufförer – och allt dras direkt från kortet, inklusive dricksen.
Samtidigt:
Det finns fortfarande inget som slår den alldeles vanliga taxiresan.
Sent en ångande sommarnatt, när rutorna är nervevade i en skranglig gammal Caprice som störtar fram längs FDR Drive i alldeles för hög fart och den avgasblandade sältan från East River fyller hela bilen, är chauffören återigen Travis Bickle och när du lutar dig tillbaka i baksätet och stirrar upp mot de gulaktiga ljusen som svischar förbi i kalejdoskopiskt virrvarr i bakrutan kan du nästan höra honom väsa:
– All the animals come out at night….

By the way – man sitter alltid i baksätet.
Och man dricksar.
* * *
Nu ska jag ha några dygns minisemester och har lovat mig själv att inte ens titta åt datorn under tiden.
Så föresatsen att uppdatera här varje dag spricker – men bara för en kort stund.

Den handlar om något helt annat. Mid-life crisis, kallas det väl. Känslan av att plötsligt finna sig stående mitt i livet och undra hur i hela friden man hamnade här – och vad hände på vägen hit, egentligen?
Men likafullt:
För mig känns Talking Heads ”Once in a Lifetime”, från 1980, ofta som den ultimata New York-låten.
Det neurotiska, otåliga, elektriska, hotfullt påträngande och samtidigt sexigt svängiga David Byrne (själv en new yorker av samma extremgenuina sort som Woody Allen, Paul Auster och Leonard Bernstein) och hans då helt nyskapande orkester fångade i den flippriga ljudbilden – så ÄR det här.
Så känns vardagen på Manhattan.
Så låter det där ute.
Och med just de klangerna i lurarna under en promenad nerför södra Broadway i skymningens twilight-ljus är det som att alla monstermetropolens karaktärsdrag – det brusande, hetsiga, kaotiska och, på samma gång, ohejdbart, lustfyllt optimistiska – förstärks ytterligare.

Samtidigt är ju den centrala frågan i Byrnes ultimata klassiker en som sannerligen går att ställa när livet levs i just New York.
How did I get here?

Tillbringar tre dygn i Nashville – en stad där musiken är evig och festen aldrig tar slut.
Här är några bilder.

Hotellet är rejält, men profillöst.
Mainstream-varianten.
Ett sånt business-publiken bor på.
Likafullt:
Badrummet är tapetserat med kopior av gamla konsertaffischer från Grand Ole Opry, på nattduksbordet ligger publikationen ”American Songwriter” och på väggen ovanför skrivbordet hänger ett fotografi av en ung Johnny Cash.
Man vet var man är, kort sagt.
Bara i Nashville, bara i Nashville…