Vi – jag och en utsökt samling gäster i vardagsrummet i Midtown – gjorde Super Bowl Sunday som Super Bowl Sunday ska göras.

Det blir rent perverst med all den där skräpmaten, och med den blaskiga ölen likaså, men vad fan.
It’s the American way – och just söndagen när Super Bowl avgörs finns inga rimliga alternativ.
* * *
Samtidigt som vi satt där och jublade åt en fantastisk match – och åt tidvis briljant tv-reklam – svepte ännu en snöstorm in över Metropolitan Area.
Så nu är drivorna på ett redan rätt svårnavigerat Manhattan ännu högre.
Och som vanligt följs den typen av stormar av köldknäppar så brutala att det knirrar inte bara under sulorna. Det låter likadant när man drar in den isande luften.
Men det är ju vackert med snö mot den blå himlen…

Synen är som mest förstummande efter solnedgången, när hela monstruösa Gotham poserar i kvällsskrud, men även i dagsljus är det en upplevelse att ligga på inflygning mot LaGuardia och få se Manhattan i hela blickfånget utanför den lilla flygplansrutan.

Jag flyger mycket i tjänsten, använder nästan alltid LaGuardia och har sett samma vy vid hundratals tillfällen, men jag blir fortfarande lika tagen.
Det blir alla andra också.
Man kan varje gång höra hur hela planet kollektivt drar efter andan när vi sänker oss ner över Brooklyn och de första skraporna längst ner i finanskvarteren tornar upp sig till vänster..
Det är så overkligt, det vi tittar på, så majestätiskt, så nära gränsen för vad människan rimligen kan åstadkomma.

* * *
Under dagens inflygning framgår det också tydligt att snön ligger kvar från den storm jag tidigare i veckan påstod att det inte blev något av.
Utanför Delta-terminalen visar det sig också att det är ohyggligt kallt och efter en vecka i Florida sitter jag och hackar tänder som en nyflådd kyckling under taxiresan in mot Manhattan.
Det ska jag kanske ha efter det sarkastiska raljerandet om stormen…
* * *
Idag är det Super Bowl Sunday – den allra största informella högtiden i den amerikanska almanackan.
Jag ska ha gäster över på en liten fest i Midtown under matchen.
Buffalo wings, pizza och blaskig öl kommer, på mycket klassiskt vis, konsumeras – en masse.
Rapport lär följa här.

De två största New York-ikonerna förklarar varför det inte går att stanna i Nedre Tjärna i Borlänge.

Åh, en liten roadtrip igen.
Från Fort Lauderdale till Tampa, via Alligator Alley.

Alligator Alley korsar södra Florida, från Atlanten i öst till Mexikanska golfen i väst, över The Everglades och heter som den heter för att…ja, det finns mycket alligatorer där ute.
Jag ser ingen, bara skyltar som varnar för denna särskilda Florida-variant av den bibliska ormen i paradiset, men blir – om jag får vara så lustig – biten ändå.
Att köra bil här nere är en alldeles särskild upplevelse, helt olik samma slags resor genom öknarna i väst eller över de oändliga slätterna i the heartland.
Det är något unikt med det skira, tidvis nästan pastellfärgade ljuset, med den vitblekta asfaltsbeläggningen och med dofterna av salt, ånga, vått gräs och fuktskadad cement som ständigt tränger in genom luftkonditioneringen.
Just längs Alligator Alley, för det mesta sparsamt trafikerad, får landskapet i alla fall så här i januari en rent technicolor-artad ton och jag låtsas för några ögonblick att jag är Michael Corleone när han kommer till The Sunshine State för att möta Hyman Roth i ”Gudfadern 2”, för är det någon gång jag sett Floridas specilla nyans fångad perfekt är det i de scenerna.
Senare sträcker sig I-75 norrut längs den underskattade västkusten, förbi juveler som Naples – där jag och Pontus Höök satt igenom orkanen Wilma hösten 2005 och fick lära oss vad power verkligen är – och Fort Myers och Sarasota och till slut till downtown Tampa, i all modern och förment luxuös prakt så öde och vemodigt i skymningen.

Jaså, det blidde ingenting av ”tidernas värsta snöstorm”?
Vilken chock.
Inte för att vara sån, men som framgår av det här lilla aktstycket från i söndags kväll hade jag det på känn.
Det är ju lika varje gång.
Så fort en nor’easter-storm börjar sjuda ute i Atlanten blir alarmisterna på amerikanska väderkanaler upphetsade som One Direction-fans och innan vi vet ordet av står New Yorks borgmästare i en tjock tröja på tv och talar om världens förestående undergång.
Sen kommer det lite snö och mer är det inte med det.
Det är svårt att frigöra sig från känslan att samtiden blivit lite…löjlig.
New York har alltid ansatts av snöstormar om vintrarna – utan att tunnelbanan behövt stängas av, utgångsförbud utlysas och butikshyllor tömmas i hamstringspanik.
Nu blir politikerna ängsliga supernannys åt oss vid minsta tecken på besvär – och bommar igen hela stan fast det inte behövs.
Den sortens fåniga överdrifter är rätt farliga också.
Skriker myndigheterna ”Vargen kommer!” för många gånger lär det bli svårt att mobilisera nödvändig vaksamhet när verklig fara hotar.
Det har vi redan sett exempel på under andra typer av stormar.
Hösten 2011 satt vi alla och väntade på den stora apokalypsen, för det var så meteorologerna och dåvarande borgmästaren Michael Bloomberg, i ohelig allians, hade beskrivit orkanen Irene, som stävade uppför östkusten just då.
Den förväntade katastrofen slutade i ett antiklimax den med – det kom några regnstänk, sedan kunde en besviken Anderson Cooper ta av sig vindtygsjackan och meddela att molnen ovanför CNN:s kris-center i Battery Park hade börjat spricka upp – och konservburkarna vi likt galna milismän i South Dakotas skogar bunkrat upp med stod oöppnade kvar i våra skafferier, som påminnelser om vilka mesproppar vi är.
Ett år senare kom Sandy – och då skrattade många new yorkers bara åt det uppskruvade tonläget hos samma domedagsprofeter…
Okej, visst – det är ett moment 22 för de lokala politikerna.
They’re damned if they do and damned if they don’t, som man säger här.
Tar de för lätt på ovädren får de kritik för bristande beredskap om kaos utbryter efteråt och överreagerar de, som i söndags och måndags, hånas de för det.
Men för deras, och alla andras, skull tycker man ju att det borde gå att hitta ett mellanläge mellan axelryckning och undergångsvisioner.

Det är sällan mer kittlande att flyga än när man kommer stävande nerför kustlinjen om kvällen, går in för landning mot Miami Internationell och ser södra Florida i sin gnistrande prakt till höger.

Storm i New York?
Nej, den kan de ha för sig själva.
Jag är här.

Veckans krönika, om en New York-klassiker som inte får dö.
Och här kan vänliga själar i läsekretsen hjälpa Handsome Dick att lösa den här krisen.

Kaktäristisk, för att inte säga ikonisk, hotellrumsvy i mellanvästern.

Så torftigt.
Och ändå så..poetiskt.

Har tidig morgonflight från LaGuardia och kommer tänka på vad Jimmy Fallon sa förra veckan apropå att dom tydligen ska öppna en särskild terminal för djur (don’t ask…) på JFK:
– På LaGaurdia är den stora sensationen är att dom snart öppnar en terminal för människor…
He he.
Ihopklämda, besinningslöst hårt trafikerade LaGuardia har liksom kommit att bli själva sinnebilden för det avskyvärda med det samtida amerikanska inrikesflyget och dess förmåga att få resenärer att känna sig som föremål för boksapstransporter.
Själv gillar jag det bekväma avståndet – så här i svinottan, utan trafik, tar det på sin höjd en kvart från min dörr till incheckningsdisken – och Delta har definitivt schysstat till sina två terminaler. Trängseln kan fortfarande vara bedövande, men det är i alla fall rent och snyggt och i restauranger med hyggliga ambitioner sitter man helt modernt och beställer på egna i-pads vid borden.
Men nu flyger jag American Airlines, till Columbus, från Terminal B och – uh-uh.
Den är verkligen inte festligare än busstationen i Skövde…


* * *
Varje gång på just LaGuardia kommer jag att tänka på Joey i ”Friends” också.
I nåt avsnitt nån gång var det en av hans damer som försökte få honom att förstå att det var lika bra att avsluta förhållandet eftersom hon skulle flytta till Mexiko.
– Joey, sa hon, du måste förstå. Jag ska bosätta mig i Guadalajara.
Han tittade stumt på henne och utbrast till sist:
– Va…ska du flytta till flygplatsen?
Väldigt kul.