En mer samtida sak från listan över de 50 bästa New York-låtarna. Har den ofta i lurarna när jag, just ensam, promenerar ner längs tredje avenyn.

New York är en exceptionellt fotovänlig stad, varje scen där ute är i praktiken en bild – och världens bästa fotografer har också tagit ett oändligt antal klassiker på Manhattan.
Men jag får nog lov att hålla med Huffington Post om att de här nattliga flygbilderna, tagna av Vincent Laforet från sällsynt hög höjd, hör till de coolaste någonsin.
Kolla – i det där monstruösa, overkliga mischmaschet av ljus och färg och elektricitet och betong och asfalt och skyskrapor, är vi och går vi och stressar och sover och äter och dricker och bråkar och jagar vad det nu är vi jagar och älskar att vi är just här just nu.

I filmen ”Miracle on 34th Street”– ursprungligen från 1947, sedan nyinspelad 1994 – visar det sig att tomten finns.
I verkligheten består miraklet på samma gata i att man alls tar sig fram i trafiken vid enstaka tillfällen.
Det som kallas crosstown traffic – och använts som klockren metafor av Jimi Hendrix – är vissa tider på dygnet en frustrerande utmaning överallt, men längs den tunga genomfartsleden i södra Midtown har det slagit över i ren parodi.
Utredningar har visat att genomsnittshastigheten för bussar på 34:e i morgon- och eftermiddagsrusning är ungefär 3 kilometer i timmen.
Så i praktiken går det fortare att krypa från mitt hörn vid andra avenyn till Madison Square Garden borta vid sjunde – trots att City Hall på senare år tvingat fram separata bussfiler (som ingen bryr sig om, men ändå…)
Men plötsligt, som denna grå januaritisdag, är det som att en propp går ur.
Utan förklaring tar sig chauffören i den långa, otympliga dragspelsbussen förbi korsningarna vid Lexington och Park utan problem, kommer upp i över femton bortanför Empire State Building, fastnar bara i fem minuter i kaoset vid Macy’s och är framme på under halvtimmen.
Det är nästan så man börjar tro att tomten finns…

Det är Martin Luther King Jr Day i USA och jag firar med att gå och se ”Selma” på Kips Bay-biografen på andra och 31:a.
Den jättelika salongen är, som sig bör, fullknökad och när eftertexterna börjar rulla utbryter rungande applåder.
Det är som dig bör det med.
”Selma” – om fasorna, och triumferna, när en av medborgarrättsrörelsens mest legendariska kamper kulminerade på Edmund Pettus Bridge i Selma, Alabama – är en mighty powerful och briljant spelad och regisserad film.
Se den.

Ett kallt regn faller i den tidiga söndagskvällens skymningsdunkel och jag vet att det är en gammal klyscha, men det stämmer ju.
Ingenstans blänker vätan så snyggt och suggestivt som i Manhattans buckliga asfalt såna här gånger.
Det ser ut som att flytande elektricitet rinner nerför avenyerna och själva udden i den hisnande urbana stämningen skärps till rent ”Blade Runner”-klimax.



Fler borde vara ute och beundra skådespelet, kan man kanske tycka, men det är som sagt ett kallt regn, precis på gränsen till snöblandat, så New York – som dessutom sett det förr – håller sig inomhus.
Det finns fotbollsmatcher att se som avgör vilka som ska spela Super Bowl om två veckor, biograferna visar Oscar-nominerade filmer alla vill se innan galan i Hollywood i slutet av februari och om inte annat är det rätt skönt att ligga hemma i soffan med arton söndagssektioner New York Tims och slappa inför den mördande arbetsveckan.
Men jag står under ett rött paraply på andra avenyn och låtsas vara en karaktär i en sjabbig Ed McBain-deckare.
De tunga dropparna smattrar i paraplyduken, taxibilar plaskar genom jättepölar som bildas kring gatbrunnarna och genom imman som täcker fönstren vid kvartersbutiken på andra sidan gatan syns bara konturerna av kunder som rör sig mellan hyllorna.
I asfalten fortsätter det blänka förföriskt som inget annat.

Harry Nilsson – den mest hängivne hedonisten av dem alla – tränger sig med den här skira serenaden lätt in på listan över mina 50 New York-favoriter och även om det nu skulle vara så konstigt att just du inte hör att ”I guess…” låter som en vårmorgon i Gramercy Park känns hoppas jag att åtminstone de klassiska bilderna i medföljande video hugger tag någonstans.

Och ja, till nämnda Topp 50-lista ska vi återkomma med jämna mellanrum.

Det är fredag kväll och från mitt utsiktstorn på 48:e våningen ser jag hela södra New York glittra i förväntan.

Ljuden och dofterna och stämningarna når inte hit – och ändå vet jag precis hur det är där ute.
Hur det låter när flickorna med högklackade Manolo Blahniks på fötterna trippar över kullerstenarna i Meat Packing District, på väg mot the velvet ropes utanför världens hetaste nattklubbar.
Hur det känns i det sorl och tallriksslammer som vid det här laget börjat stiga mot öronbedövande nivåer bland de trånga borden på hangarliknande restaurangen Balthazar i Soho.
Hur helgens löften lyser i ögonen på kidsen som strömmar upp ur tunnelbaneuppgångarna vid Union Square och försvinner ner mot The Village och studentpubar som inte är så noga med att identifiera förfalskade legitimationer .
Hur Joey Ramone börjar hojta ”Hey ho, lets go” när ett gäng sjaviga rockers i trasiga jeans och salta MC-jackor samlas med Heineken-flaskor runt jukeboxen på Manitoba’s och knappar in sina favoritlåtar.
Hur romantisk stämningen är när det äldre paret dansar långsamt till en gammal Glenn Miller-inspelning av ”Stardust” i en stillsam takbar med utsikt över oasen av mörker i Central Park.
Hur en smutsig, sönderriven tidningssida blåser över en gatstump i Chinatown som ligger helt öde och tyst men plötsligt kommer en taxi stävande, långsamt och lite tvekande, för hipster-gänget i baksätet vet inte exakt men nånstans just här, mellan de neddragna plåtjalusierna, SKA det finnas en diskret trappa som leder ner till coolaste svartklubben i stan.
Hur det smakar när han och hon som jobbat stenhårt hela veckan äntligen får in varsin välkomponerad dry martini vid det sedan länge reserverade bordet på Gramercy Tavern och tar den första, andaktsfulla sippen.
Och på ett av planen som ligger på ständig rull över East River, in mot LaGuardia, får två vänner som kommer hit för första gången plötsligt syn på den overkliga synen av Manhattan i nattskrud genom fönstret och börjar knuffa varandra i sätena i upphetsning.
”Titta”, ropar dom, ”titta, titta, titta!”.
Ja, titta.

Kör New Jersey turnpike söderut och visserligen ska jag bara till Philadelphia och visserligen töms en roadtrip på rätt mycket av sin trollmakt om vintern.
Men ändå.
Det är en euforisk påminnelse om magin under sommarens episka resa fram och tillbaka över kontinenten
Vägskarvarna sjunger suggestivt i däcken igen, monstruösa 18-wheelers bökar sig från fil till fil och den bleka vintersolen glittrar försiktigt i skogen av billboards för snabbmatskedjor och billiga motell medan Dolly Parton sjunger om att du ju kan ”Try Being Lonely” på hyrbilsstereon.
Och på Club Diner i Bellmawr – som stavas just så och i princip bara består av en sliten strip mall mellan I-95 och I-295 – är stekoset tjockt som krutröken över ett slagfält under andra världskriget, kaffet svagare än på Arkansas sjavigaste truck stops och den trötta servitrisens ”Here you are, honey” när hon ställer fram en tallrik med två stekta ägg över några baconskivor genuint och vänligt.
Snart är det sommar igen och den oändliga vägen väntar där ute.

För ganska precis en månad sedan skrev jag den här krönikan om att Queens enligt de som förstår sig på den sortens sociala paradigmskiften övertagit rollen som New Yorks coolaste stadsdel från Brooklyn.
Iakttagelsen får allt större spridning och vidimeras nu i veckans Time Out.

Hela numret är en enda lång hyllning till allt det där vidsträckta på andra sidan Queensboro Bridge och skribenten Tolly Wright slår fast att ”For once, the hype is true: A new cool Queens is here”.
Själv är jag bara där när jag flyger – både LaGuardia och JFK ligger i Queens – och när jag ser tennis i Flushing Meadows under US Open runt månadsskiftet augusti-september.
Men man borde kanske bosätta sig i en sån där oerhört Queens-typisk tradhuslya som George Costanza växte upp i och sedan börja hänga på End of The Centry – en tiki-bar i Forest Hill som precis som namnet indikerar är en hyllning till Ramones.
Rapport lär i så fall följa i bloggen…

Late night på steakhouse där dom fortfarande har köket öppet så sent så en hockeybloggare hinner dinera efter ett New York-derby