En grå, disig och likafullt råkall dag har övergått i kväll och jag sitter ensam på min diner och dricker kaffe som smakar precis som polisstationen i ”Spanarna på Hill Street” såg ut.
I båset intill karvar en annan ensam man i en philly cheese steak-macka och lite längre bort, vid entrén, sitter ytterligare en framåtböjd över en New York Post.
På tv:n ovanför bardisken är ljudet nerdraget , men en panel verkar diskutera basketlaget Knicks patetiskt värdelösa säsong. En bus boy torkar tyst av ett bord med en stor trasa och den senige managern, Lou, har de små glasögonen på nästippen när han lätt hummande tar emot en delivery-beställning på telefon.
Själv tittar jag på den larmande strömmen av kvällstrafik på andra avenyn och tänker på just ingenting alls.

New York upplever just nu en ”deep freeze”, säger dom på tv-nyheterna.
Tell us about it.
Exakt som det ser ut på den här bilden, från Bryant Park i hjärtat av Midtown, känns det – hela tiden.

Och det slår ju aldrig fel:
Så fort det blir januari är det som att stan slås i osynlig, stelfrusen, rostig kätting och varje gång man går ut genom dörren vrids den kättingen åt och skär djupt in i tunn, blek hud.
Jo, för oss med vinterfobi är januari förstås en plåga överallt.
Men som alla vet som besökt de här nejderna denna tid på året är det något alldeles särskilt skoningslöst med New Yorks köld.
Termometern behöver inte ens visa på särskilt skräckinjagande gradantal. När det som under somrarna känns som tryckande fukt förenas med de isande vindbyarna från New York Harbor – vid Hudson-flodens mynning – uppstår ett slags meteorologiskt fenomen som förklarar precis varför Paul Simon i ”The Boxer” sjunger att han önskar att han var nån annanstans ”where the New York City winters aren’t bleeding me”.
Men jag stannar för det mesta kvar, för…tja, det är, trots allt, nånting med det här också. Nånting som ingår i, och fullbordar, New Yorks förföriska storhet.
Den mytomspunna röken som stiger ur gatorna blir tjockare och står liksom stilla i kylan.
Ljuden får, i all sin kakafoniska skränighet, en dämpad och dov och varm klang i det påbylsade myllret på sjunde avenyn.
Floderna flyter tröga och svarta runtom oss, som i en hotfullt lockande Joseph Conrad-fantasi.
Dofterna – ibland den förnimmelse som sätter sinnena i mest frenetisk rörelse – skärps och förvrids och tar mig tillbaka till de första, förstummade promenadstegen på Lexington Avenue vid den helt omvälvande Manhattan-debuten vintern 1989.
Och på vissa öde, stillsamma gator alstrar det underligt gulnande skenet från gatlyktorna , framförallt när snön ligger kvar, ett solkigt, romantiskt skimmer som får det att kännas som att man befinner sig inne i ett svartvitt Robert Frank-fotografi från 50-talet.





Jag blir så betagen att jag härmed utfäster ett litet löfte:
Det ska bli dagliga uppdateringar i den här bloggen framöver.
Långtifrån alla inlägg kommer att vara långa, tvärtom lär de ofta bara bestå av en bild eller ett låttips eller några få meningar, men ambitionen är ett gjuta nytt liv i ett forum där det av olika skäl varit stiltje alldeles för länge.
Så välkommen till New York-bloggen – på nytt.

Och så bara bara händer det – igen.
New York drabbar med full kraft och räddar hela veckan.
Det kan ju, hur befängt det än må te sig för den som sitter hemma i ett regnigt Sverige och drömmer om världens huvudstad, vara motigt här också och jag kliver en fredageftermiddag runt på södra Manhattan och känner mig både orolig, stressad, vemodig och allmänt mörk i sinnet – oförmögen att ta in det vibrerande NU jag har omkring mig.
Men plötsligt, på gamla St Marks Place, mellan tredje och andra avenyerna, precis innan skymningen, är det något som tränger rakt igenom nedstämdheten.
Det är en otippad adress för vad som på engelska kallas en ”epiphany” och väl ungefär kan beskrivas som ett ögonblick av abrupt, oförutsedd insikt om någonting omvälvande.
St Marks Place – namnet till trots en del av 8th street – var en gång en hip och happening gatstump och under sena 80-talet och tidiga 90-talet ett måste för en ung storögd besökare med fäbless för ruffig gatukultur, men har sedan dess förvandlats till ett slags hybrid av asiatisk partygata och ett punkens eget tingeltangliga turistmekka, nerlusat av karaokebarer, koreanska snabbmatsrestauranger, tatueringsstudios, serietidningsaffärer och sädiga butiker där de säljer allsköns skröfs med förment koppling till de senaste fem decenniernas undrground-kultur.
Jag har förvisso fortfarande mina ryska barberare mitt i smeten och går dit och blir klippt och rakad mellan varven, men känner mig ofta både för gammal och för besvärad av det ogenerade geschäftet för att trivas .
Nu är det dock just där skymningsljuset får ett så trolskt skimmer, speciellt genom trädens alltjämt prunkande lövverk, att en dyster 47-åring plötsligt drar efter andan av hänförelse.
Det är just där, i rökelsedoften från en sån där butik som saluför allting från T-shirts med Johnny Thunders-motiv till arabiska vattenpipor och döskallar i glas, gatuscenens påträngande ljud blir till en kakafonisk men ljuvlig symfoni i öronen.
Och det är där, i ett förväntansfullt vimmel på tröskeln till ännu en fredagkväll med oändliga löften om extaser, jag åter får den där berusande känslan av att den här metropolen är en levande organism, ett elektriskt laddat väsen med ett eget hjärtslag, egen andning, egna nervtrådar och egen själ.
I det ögonblicket löser New York bort klumpen i mellangärdet, sköljer bort melankolin och spränger hela bröstkorgen full av upprymdhet.

Den upprymdheten sitter sedan där resten av veckan och jag ser och hör och känner allt igen.
De vildsinta kontrasterna i den råa urbana terrängen. Det stånkande, stönande, frustrerade och ändå hemtrevliga kaoset i trafiken kring Holland Tunnel i rusningen. Den till synes eviga indiansommarens ljumma vind i kalufsen när en god vän delar en kaffe och en brownie på den nedsänkta uteserveringen vid det där lilla kaféet i hörnet vid tredje och 38:e och myllret på trottoaren en halv trappa upp aldrig, aldrig upphör . Den veritabla detonationen av energi när klockan slagit fyra och börsen stängt och arbetsmyror i de dyraste kostymerna väller ut på gatorna i finanskvarteren. Värmen i hela atmosfären när Ella Fitzgerald börjar sjunga på en transisitor en av gatuhandlarna i Tribeca har på medan han baxar upp kartonger med frukt på sina provisoriska hyllor:

Glittering crowds and shimmering clouds
In canyons of steel
They’re making me feel
I’m home

Det har gått snart två veckor sedan bloggen rullade in på Manhattan efter en sex veckor lång roadtrip över kontinenten och jag har hunnit bli grundligt påmind om varför detta är hemma och platsen där alla resor självklart ska sluta.
Nej, jag ljög inte under de där milen mellan kusterna. Jag älskar alltihop där ute – med religiös glöd. De oändliga majsfälten i Indiana. Raksträckorna genom North Dakota. Mäktiga Black Hills bortanför Mount Rushmore. San Franciscos backar. Det mytiska skimret på Sunset Boulevard. Den röda öknen i södra Utah. Den sinnliga fukten i New Orleans…
Likafullt:
New York är bäst.
Det kan vara lätt att glömma när man är här för länge och mot allt förnuft börjar ta Metropolis för givet, men när man varit borta ett tag och återvänder drabbar det unikt uppseendeväckande och upphetsande här vid Hudson-flodens mynning ut mot Atlanten med full kraft igen.
Bara här pulserar dygnet runt en energi så knastrande elektrisk att varje andetag och varje promenadsteg blir en rungande kick.
Bara här är det urbana landskapet, med sina raviner av skrapor som glöder i skymningen, lika hisnande som allt den store skulptören i den inbillade himlen utfört på egen hand, exempelvis i nyss omhuldade Monument Valley.
Bara här framstår själva staden på samma tydliga sätt som en organism i sig, som ett levande väsen som vibrerar och skälver och pyser och ryker och frustar och väsnas av egen kraft.
Bara här är, känns och ser det ut som det låter när Frank Sinatra höjer en tonart i ”Come Fly With Me”, som när Bronx-tjejerna i The Chantels hoppas på ett ”Maybe”, som när Lou Reed står i gathörnet, suitcase in his hand, som när Suzanne Vega tar en kaffe på Tom’s Diner och som när Jay-Z och Alicia Keys känner sig brand new i the bright lights.
Jag är mycket tacksam att jag får uppleva det som om det – nästan – vore första gången igen.









* * *
Det kan vara svårt att hålla sig, men vissa klassiska New York-upplevelser måste sparas och avnjutas i spridda skurar – på sikt.
Eljest blir ju inget kvar.
Därför var det först förra våren, när Kristian kom på besök för sista gången, jag genomförde jungfrupromenaden över Brooklyn Bridge.
Därför är det också först nu jag tar mig ut till Peter Luger – klassiskt stekhus med anor från 1880-talet, beläget i Brooklyn precis på andra sidan Williamsburg Bridge.

Det visar sig vara precis som jag föreställt mig när fellow köttvurmare genom decennierna febrat om långa sittningar vid de rustika borden – och som när Tony Soprano under en sedlärande utläggning för Christopher Moltisanti klagade över hur han som nyligen ”made”, ung man tvingades ta notor Richie Aprile och Feech LaManna och andra äldre familjemedlemmar skickade upp mot astronomiska nivåer på just Luger.
Miljön är genuint old school och robust, servicen spelat brysk och butter – det ska VARA så på riktiga amerikanska stekhus – och köttet, i över ett sekel egensinnigt nog serverat i uppskurna bitar, suveränt. Inte fullt lika suveränt som på Sparks, Keens och Wolfgang’s – topp 3 biff-shangrilas på Manhattan om ni frågar mig – men ändå.

Bäst av allt:
Efteråt sitter jag i ett taxibaksäte med nervevad ruta och den ljumma kvällsluften fladdrar i kalufsen när vi dundrar ut på bron och Manhattan tornar upp sig i all sin kvällsglittrande väldighet mitt i synfältet.
Det är sådana ögonblick som stannar kvar för evigt
* * *
Ingen verkligt knäckande värmebölja av klassisk ”Do The Right Thing”- och ”Kojak”-kaliber hann utbryta innan jag styrde ut genom Jersey-spenaten i början av juli och de som stannat kvar meddelar att det aldrig riktigt blev någon heller.
Det har, med New York-mått mätt, varit en mild sommar.
Skönt, tycker de flesta – men många är samtidigt lite besvikna över att de inte fick uppleva åtminstone någon natt när det känns så där som att hela stan bara ger upp, slår sig ner på en trappavsats, torkar pannan med baksidan av handen och sen sitter där i bara linne med en kall Miller Light i pappåse och är foxy.
* * *
En annan sån klassisk NYC-upplevelse som återstår är en helikopter-flight över Manhattan – företrädesvis nattetid.
Det vore verkligen nåt.
Men ett dylikt äventyr kommer bara genomföras om harige Per – som kan få svindel bara av att titta ner i slasken – tillåts sänka en martini eller två först…
* * *
Det är svårt att beskriva och ännu svårare att fånga på bild, men det är nåt alldeles särskilt trolskt i New York de här sensommarkvällarna.
Nåt med hur de gamla gatlampornas dovt gulaktiga sken får det varma mörkret att tjockna och börja skimra i den vådliga lummigheten.
Att promenera mellan de imposanta townhouse-längorna på en öde gata på Upper East Side nattetid, eller längs vinda och buckliga Great Jones Street mellan Bowery och Lafayette, är mer filmiskt än någonsin just nu.



* * *
Nu pågår det Labor Day Weekend och därmed är den amerikanska sommaren officiellt över.
Känns såklart lite dystert – särskilt som det gick så förbluffande snabbt i år, för visst gjorde det väl det?
Nå, här kan vi trösta oss med att september och oktober tillsammans med april och maj är de allra bästa av New York-månader. Värmen dröjer kvar, men blir mjuk och vänlig och sen kommer dofterna och färgerna och promenader längs hela 34:e gatan för de första hockeymatcherna på Madison Square Garden
Så nästa gång en utflykt tar slut – och det är alldeles snart, ett plan går inom kort över Atlanten – kommer det vara ännu mer fantastiskt att återvända hit.
Till det allra bästa.

End of the line, folks.
Efter sex veckor, drygt 1616 mil (10043 miles, för att vara exakt), 36 delstater och tre oceaner styr jag in genom Lincoln Tunnel och ut på Manhattan igen.
Det känns stort.
Att komma hem ska ju vara en schlager – och vilken schlager är mer överdådig än den som heter New York?
Men det är lite vemodigt också.
Det här har varit en episk resa, den mest magnifika jag upplevt – och egentligen vill jag ju inte att den ska ta slut. Egentligen vill jag ju alltid sitta där ute på en raksträcka genom North Dakota, höra däcken sjunga sin suggestiva serenad i skarvarna och ha en styrofoam-kopp svagt kaffe i hållaren vid växelspaken.
Blir det aldrig tråkigt när du är själv och allt, frågar vänner av sociala konventioner.
Jo, det är klart.
Vissa dagar är långa, vissa motellrumskvällar onödigt ensamma och vissa sträckor så enahanda att inte ens Gram Parsons kan ge dem rätt sorts skimmer. Jag minns till exempel en väldigt lång etapp på tvåfiliga vägar genom norra Arizona och New Mexico när det inte alls kändes som det skulle. Naturligtvis var det då jag fick ett stenskott i vindrutan också.
Men de få stunderna av tristess och tungsinne följs alltid av ögonblick som, vad mig anbelangar, ställer själva livets mening i blixtbelysning
Som när himlen i Idaho blir tjock och stillastående och färgas brandgul just som Mark Knopflers förtätade gitarrslinga i Dylans ”I and I” fyller hela rymden.
Som när den bleka, nästa vita vägbeläggningen på lederna runt Jacksonville liksom börjar gnistra i Florida-solen.
Som när jag stannar för att tanka på en Shell-mack i västra Arkansas, kliver ut och får en regelrätt örfil i plytet av hetta, fukt och förföriska dofter från en bbq-grill nånstans i närheten.
Som när skymningen faller i den täta vegetationen på I-95 under den sista maratontrippen hem till New York och allting blir så trolskt och vibrerande i twilight-ljuset att jag får lov att säga som Springsteen i sången om Tom Joad:
The highway is alive tonight.
Det var den många, många gånger under de här veckorna och jag glömmer det aldrig.
Nå, nu är det över och jag tvingas skiljas från min närmaste vän den här sommaren – min röda GMC Terrain. Han står sedan idag hos Hertz på 48:e gatan och pustar ut. Men sicken stridshäst. Han behövde tvättas i LA – för då hade han mosat en miljon insekter mot grillen på slätterna i norr och att åka omkring i skitig bil i La La Land är som att gå med lera i ansiktet på andra ställen – och han behövde få oljan bytt i Palm Springs. I övrigt gick han som en klocka. I drygt 1600 mil.
Jag tackar honom.
Och jag tackar er som åkte med här i bloggen, det var roligt att ni ville läsa.
Vi gör snart om det igen.
Jag har redan börjat titta på alternativa vägar, från New York till Rocky Mountains och vidare till San Diego och sen hela I-10 till El Paso och Texas och…ja.
The highway kommer att vara alive då också.

En halvtimme.
Längre behöver jag inte vistas i den blöta, sumpiga Louisiana-kvällen förrän jag fått en rungande påminnelse om varför New Orleans är en stad det aldrig går att sluta längta till.
Jag kliver ur taxin på Frenchmen Street och precis i hörnet vid Chartres Street står en ung, cool, månghövdad brassorkester och håller spontan trottoarkonsert. Där syns två bastubor, någon trumpet, ett par saxofoner, en trumma och tromboner en masse. Den yngste parveln med trombon är på sin höjd tolv, men blåser som om han varit uppe vid Robert Johnsons crossroads i Clarksdale och köpslagit med djävulen.

Det är överlag bra som fan; funky, sexigt, suggestivt och livsbejakande.
Men det är inte bara musiken i sig som utgör erinran om den här oförlikneliga platsens storhet.
Det är fenomenet i sig – att det överhuvudtaget står ett band av den sorten och är coolast i världen i ett dylikt gathörn, på stans mest happening gatstump.
I vilken annan stad väljer de hippaste kidsen att bli fenor på trombon – eller, för den delen, bastuba?
Ingen.
Så är det verkligen bara i The City That Care Forgot.
Men det gäller å andra sidan allting.
New Orleans är en fullständigt unik stad, en vildsint mångkulturell gumbo med helt egen musik, egen mat, egen arkitektur, egen litteratur, egna religiösa trossatser, eget språk, egen doft, egen smak, egen attityd och egna prioriteringar.
Som en bartender jag mötte under mitt första besök, 1992, träffande beskrev det:
– Visst, det är viktigt med ett bra jobb. Men en bra hängmatta är ännu viktigare.
Tonvikten ligger – trots, eller möjligen tack vare, fattigdom, armod, havererad politik och talrika olyckor – ständigt på det goda och lustfyllda i livet.
Musik.
Alkohol.
Dans.
Mat.
Jisses, dom äter till och med ostron till frukost. Inte som något slags gimmick. Utan för att…ja, det är ju så sinnligt och härligt och gott.
Och när dom är ute på kvällarna och vill gå vidare från en bar till en annan behöver de inte stressa i sig senaste beställningen. De bara häller över det de har kvar av sin Ambita Amber i en plastmugg – alltid tillhandahållen på bardisken – och tar med sig ut.
Det skulle en svensk utskänkningsbyråkrat se.
Farligt?
Jovars, men som en annan jag träffade under det där jungfrubesöket för drygt två decennier sedan rådde:
– Tänk inte på det som USA:s farligaste stad. Tänk på det som Karibiens tredje säkraste….
* * *
För några inlägg sedan satt bloggen på sluttningen nedanför Riverside Drive i Memphis och hörde den stora floden sjunga.
Well, här är hon igen.
Mississippi – på väg ner genom södra Louisianas träsk och våtmarker och ut i Mexikanska golfen. Ännu slöare, ännu mäktigare – och med ännu mer förföriska sånger invävda i strömmarna.
De sångerna har local heroes som Louis Armstrong, Mahalia Jackson, Fats Domino, Professor Longhair, Irma Thomas, Louis Prima, Little Richard, The Meters, Neville Brothers, Dr John, Allen Toussaint, Wynton Marsalis, Trent Reznor, Lil’ Wayne, gotlänningen Anders Osborne och Frank Ocean oavbrutet gjort till sina och tagit ut i världen.


Här har The Mighy River, med sina förgreningar genom bland annat fattiga Lower Ninth Ward, emellertid alltid varit förknippad fara också. Med katastrof och ond bråd död.
Det var Mississippi som delade ut det förödande slaget när Katrina kom vrålande över gulfkusten i augusti 2005. Enorma vattenmassor orkanen tryckte upp i Lake Pontchartrain – är inte det det vackraste namnet på en sjö någonsin? – norr om New Orleans backade ut genom kanalerna, undermåligt byggda flodvallar brast och en tragedi som sedan dess är en del av vardagens själva kontext var ett faktum.
Och alla vet – det kan hända igen.
Kanske redan den här orkansäsongen – om bara några veckor, i värsta fall.
Dom som ansvarar för sånt säger visserligen att flodvallarna – absolut oumbärliga i en stad belägen flera meter under havsnivån – är säkra nu, men det sa dom innan Katrina också, och ingen tror dem.
Det är helt enkelt en del av given i Big Easy.
Hotet är alltid närvarande, den potentiella undergången finns ständigt i bakhuvudet.
Kanske är det just därför dom som bor här är så besatta av lust och njutning och good ol’ times.
Kanske är det också därför dom utvecklat sådan fäbless för voodoo…
* * *
Som sig bör äter jag hela resans mest oförglömliga middag på Commander’s Palace uppe i overkligt lummiga, intagande Garden District.
Maten – inte minst en kittlande het gumbo – är sanslöst god och miljön, ursprungligen från 1880-talet, som hämtad direkt ur Tennessee Williams våtaste fantasier.
Om jag nånsin ska rekommendera en restaurang….well, there it is.
Bruncherna på Johnny’s Po’ Boys i the quarters är betydligt enklare, för att inte tala om billigare, men nästan lika goda.
En Po’Boy – i princip en new orleansk baguette med fyllning – på rökt andoullie-korv och friterade ostron gör för smaklökarna vad Huey ”Piano” Smiths ”Rockin Pneumonia and the Boogie Woogie fFue” gör för öronen, vad filmen ”The Big Easy” – med Dennis Quaid och Ellen Barkin – gör för ögonen och vad John Kennedy Tooles ”Dumskallarnas sammansvärjning” gör för skrattmusklerna.
* * *
Dåvarande borgmästaren Ray Nagin blev världsberömd och på sina håll hyllad som hjälte de mardrömslika dygnen efter Katrina-katastrofen.
Well, för några veckor sedan dömdes samma Ray Nagin till tio års fängelse för korruption.
Absolut ingen är förvånad.
Det är så det brukar sluta för lokala makthavare.
Ingenstans – inte ens i New Jersey ­– är politiken mer korrumperad än i Louisiana och New Orleans. Här bestämmer the good ol’ boys – och de gör det med hemliga handslag, och tjocka kuvert, över kalla drajjor i the backrooms.
Och vanligt folk får finna sig i att bli blåsta – gång på gång på gång.
Igen:
Det är förmodligen därför de äter ostron till frukost, dansar till Dr Johns ”Wrong Place Right Time” och sänker Mint julups till gryningen på Spotted Cat.
* * *
”Do you know what it means to miss New Orleans” , frågar Satchmo i ett av sina allra största nummer.
Ja, jag gör ju det – och tills nästa gång tänker jag titta på de här bilderna.
















* * *
Nu sitter jag i Tallahassee i Floridas så kallade Panhandle (ja, samma Tallahassee som i Freddy Cannons ”Tallahassee Lassie” – förfinad av förträffliga Flamin’ Groovies några decennier senare) , i tråkiga Eastern Time Zone för första gången på sex veckor , och förbereder mig för slutetappen hem till New York.
Det bär emot och jag ska dra ut på det så mycket jag kan, men snart är det här över.

God said to Abraham ”Kill me a son”
Abe said ”Man, you must puttin’ me on”
God said ”No”, Abe said ”What?”
God said ”You could do what you want, Abe, but the next time you see me comin’, you better run”
Well, Abe said ”Where do you want this killin’ done?”
God said ”Out on Highway 61”

Till mig har Gud inget sagt, men I want some driving done och då störtar jag precis som bibelns Abraham ut på Highway 61 (jodå, jag vet att den påstådda episoden ägde rum i ett annat promised land; erfarenheten har lärt mig att det är bäst att påpeka dylikt…)
Det är ju, i sträckningen från Memphis ner genom Mississippi-deltat, inte bara vägen Bob Dylan använder som metafor i sin pyramidabla klassiker.
Det är också The Blues Highway, intimt förknippad med de som lämnade fattigdom och vedermödor nere i Mississippi för att fästa odödlig blues på tejp i Memphis och Chicago; Muddy Waters, John Lee Hooker, Howlin Wolf, Sister Rosetta Tharpe, Robert Johnson, BB King, Mississippi John Hurt…the whole lot.
Dessutom leder Highway 61 rakt in i hjärtat av dixieland, in i det djupaste av the Deep South. Memphis hinner inte mycket mer än försvinna i backspegeln förrän jag är omgiven om vidsträckta bomullsfält, jättelika plantager och små hukande samhällen där väderbitna karaktärer med halmhattar sitter i gungstolar på gistna, vinda träverandor och parerar den kvalmiga hettan med små handfläktar.
Det är som en film.
Igen.
Men just den här filmen är alldeles extraordinärt suggestiv, exotisk och hypnotisk.
* * *
I höjd med Clarksdale får Gud konkurrens om herraväldet över Highway 61 – vad mig anbelangar en mycket större ikon än uttjatade Route 66.
Där korsar den nämligen Highway 49 och det var där där, i vad som är känt över hela världen som The Crossroads, Robert Johnson sålde sin själ till Djävulen får att få bli världens bästa gitarrist.

Djävulen är inte på plats när jag stannar och jag vet inte riktigt om jag har något jag vill köpslå med honom om.
Det skulle i så fall vara ett löfte att få fortsätta köra bil på the american highway i all evighet…
* * *
En annan som inte syns till är Morgan Freeman. Han äger klubben Groud Zero, granne med The Delta Blues Museum i Clarksdales lilla, tysta downtown, men behagar alltså inte visa sig när jag är där och äter en enkel men satan så god bbq-macka.
Inte spelas det någon musik heller, det är måndag och Clarksdale andas ut efter vad som tydligen varit en vild festival under helgen.
Fast det gör inget.
Den autentiskt rustika, slitna, risiga miljön gör att bluesen hörs ändå.
Ett klagande munspel, en rå gitarr som låter som någon rasslar med rostig kätting, ett hest rosslande om a spoonful of love.
Oh yeah.






* * *
Det är åtminstone tio grader mildare i Mississippi än det var i Mojave Desert för några veckor sedan.
Men den här hettan känns ändå betydligt tyngre och mer pressande.
Det är fukten.
Så monumental.
Den får det vi brukar klaga på i New York att framstå som frisk fjälluft.
Jag får trösta mig med att jag inte behöver vara ute i solen och plocka bomull…
En dag står jag, med svetten rinnande i pannan och mosquitos stora som talgoxar surrande runt hjässan, vid Stovall Plantation – eller Stovall Farms, som det mindre störande namnet lyder idag – och känner mig yr.
Det är omtumlande på så många plan.
Det var här Muddy Waters jobbade som ung man, innan han blev världsberömd hoochie coochie man – och det gamla timmerskjulhan bodde i finns att beskåda för de blues-aficionados som åker på pilgrimsfärder i bygden.
Han hade garanterat inte roligt, men fick i alla fall någon form av ersättning, om än aldrig så liten.
Ett sekel tidigare, fram till inbördeskrigets slut på 1860-talet, var det slavar som gick ute i samma fält och plockade all förbannad cotton.
Slavar!
Stulna i Afrika och fraktade som djur till dessa gudsförgätna trakter för att jobba ihjäl sig i solen, utan lön, utan några som helst rättigheter – och passade det inte tog Massa fram piskan.



Jag kommer att tänka på vad Peter Kadhammar skrev i en kolumn i våras om hur det på platser där vedervärdiga förbrytelser begåtts mot människor – i hans exempel Visegrad på Balkan – hänger kvar en känsla av olust flera år och decennier och sekler senare.
Så är det vid Stovall Plantation också.
Och när jag i den förtätade skymningen kör de smala småvägarna tillbaka in mot Clarksdale – i en bil med Massachusetts-skyltar och allt, en goddamned yankee från nord på villovägar bland bomullsfälten! – tittar jag oavbrutet i backspegeln och förväntar mig att jag när som helst ska en rostig pickup-truck närma sig, hastigt, som i Alan Parkers ”Mississippi brinner”…
* * *
Nu har jag styrt vidare söderut, ner genom Louisiana, över träsk där stackmolnen i ännu blodigare kondens reser sig som veritabla torn mot himlen, och landat i självaste New Orleans.

Här tänkte jag, åtminstone i ett par dygn, ägna mig åt annat än att skriva. De har kall Abita Amber i baren på The Spotted Cat och alldeles strax ska ett ungt brassband börja spela på den lilla scenen…
Men fortsättning följer.

Det vore lätt att tro att en ung Bjurre bara suggererade sig till överdrivet storslagna intryck när han, full av romantiska föreställningar och febrig kärlek till historien och myterna, kom till Memphis de första gångerna i början av 90-talet.
Men nej.
Förnimmelserna är desamma när jag nu, i betydligt mer grånat och blaserat skick, återvänder för säkert tjugonde gången.
Det finns verkligen något här – något i stämningen, något i andan, något i själva inandningsluften – som förklarar varför just Memphis är staden där tre av de mest gigantiska musikstilarna föddes och/eller tog form.
Tekniskt handlade det om att detta rent geografiskt var vägskälet där motsatserna krockade och muterade. Stad kollierade med landsbygd, svart med vitt, gudfruktan med köttets lust och fattigdom med löften om guld och i friktionen uppstod – eller snarare antändes och exploderade – blues, rock’n’ roll och soul.
Men att Memphis blev det vägskälet förklaras inte bara av att staden ligger där den ligger, på vägen mellan de bomullsfält den plågade svarta befolkningen lämnat under The Big Migration och de industrialiserade nordstater resan gick mot.
Som sagt:
Det finns något här i den sävliga, solkiga, slitna sydstatsmetropolen.
Honung i luften, guldskimmer i ljuset och skälvande, deepfried själ i den tunga fukten.








”Last train to Memphis, you ought to take that ride, feel something new, that you never knew, existed in your deep inside”, som Bobby Charles förklarar i ”Last Train to Memphis”.
Kanske kommer trolldomen – för det är trolldom , goddammit – från vattendraget som utgör stans pulsåder.
I den fantastiska dokumentären om Muscle Shoals – hålan i grannstaten Alabama med söderns mest mytomspunna inspelningsstudios – säger en klok kvinna att alla platser där odödlig musik skapats har stark koppling till vatten.
Liverpool, New Orleans, Chicago, Nashville, New York, Mississippi-deltat, Borlänge (häpp!) – och Memphis.
Här rinner ju den mest sägenomspunna av alla floder trög, lerig och majestätisk rakt genom stan.
Och visst:
Om man kör ner till Riverside Drive och sätter i sluttningen ner mot Mississippi och bara kontemplerar en stund, då hör man ju.
Då känner man.
Då förstår man.


* * *
Jag har blivit dagvill under fem veckor och inser inte att Elvis Week – den årliga, veckolånga festival som kulminerar med ett fackeltåg upp till graven på Graceland på dödsdagen 16 augusti – pågår när jag kommer till stan.
Åh, Elvis Week.
1997, 20 år efter lokalpressen konstaterade att ”A lonely life ends on Elvis Presley Boulevard”, var jag och Virtanen – ständigt denne Virtanen, broder och mångårig kompanjon på vägen – här och bevakade evenemanget och bodde en hel vecka på magnifika Peabody.
Livet har bara vid fåtaliga tillfällen varit lika roligt.
Vi gjorde reportage i och runt Graceland, träffade fans – inklusive han ”svenske Elvis” Åberg – intervjuade Scotty Moore, bevakade look-a-like-tävlingar och gick på konserter där Lisa-Marie med hjälp av bisarra jätteprojiceringar sjöng duett med pappa.
Sedan hade vi odödliga kvällar med Börje Lundberg och Sten Berglind, Expressens utsända veteraner, på Beale Street och, framförallt, i den imposanta Peabody-lobbyn.
Jag är på Peabody nu också och sitter i samma lobbyn – rummet ”där den amerikanska södern börjar” – och smuttar på USA:s kanske mest odödliga dry martini.
Det är betydligt lugnare den här gången och jag saknar mina vänner. Ekot från deras skrattsalvor för 17 år sedan har klingat av. Men det finns något vackert och förtrollande även i den här stillsamheten.
Miljön är ju fortfarande bedårande, pianisten som sätter sig vid den vanligtvis självspelande flygeln (jo, faktiskt) framför en intagande ”Memphis in June” och jag får för några ögonblick för mig att klockan just ringt nere på den gamla Cotton Exchange i kvarteret intill och att de mjuka sofforna fylls av gentlemän hämtade från Tennessee Williams-draman och med sig charmiga southern belles och kvällen har bara börjat…





* * *
Naturligtvis LÅTER musik bättre i Memphis också – i synnerhet musik med lokal anknytning – och att rulla fram längs gungande Union Avenue, eller köra förbi gamla Stax-studion på McLemore Avenue, med rätt sorts sånger i stereon är som att hålla ett privat väckelsemöte på hjul.
Den knastrande glöden i Carla Thomas ”Gee Whiz” intensifieras ytterligare, järnmalmen i Johnny Cashs röst i ”You Tell Me” blir ännu sotigare, svänget i Sam & Daves ”Soothe Me” är hårdare än titan, Staples Singers kommer närmare gud än nånsin i ”Take Me There”, Big Star gnistrar som en stjärnhimmel ute i deltat i ”The Ballad of El Goodo”, urkraften i drottningen Memphis Minnies uråldriga ”Moaning The Blues” stoppar tiden och den gamle lastbilschauffören de hyllar uppe på Elvis Presley Boulevard låter verkligen som the king.
Det är honungen i luften…

* * *
Det finns skuggor i Memphis också. Mörka minnen. Spöken som går över Mulberry Street utanför gamla Lorraine Motel, nu USA:s nationella Civils Rights-museum.
Där, på balkongen utanför rum 306, föll Martin Luther King död ner i april 1968, skjuten av James Earl Ray från byggnaden på andra sidan Mulberry.


Att det hände just här var lika lite tillfällighet som att Memphis blev den amerikanska populärmusikens Jerusalem.
Sida vid vid sida med den mångkultur som genererade så mycket magiskt och odödligt var detta en ond plats, där de rasistiska Jim Crow-lagarna hade stort folkligt stöd och flera av medborgarrättsrörelsens blodigaste slag stod.
Spåren från den inte alls särskilt avlägsna tiden finns kvar, som något outtalat men påtagligt.
Det är en del av paradoxen down dixie.
Jag skrev något liknande om Texas, men motsägelserna är ännu tydligare i den djupa södern.
Trånsynthet, fördomar, paranoia och reaktionär elakhet går så ofta hand i hand med gästfrihet, värme, charm och djupt besjälad vänlighet.
Jag lyckas aldrig greppa de omständigheterna – men slutar aldrig försöka.
* * *
Man ska egentligen aldrig försätta chansen att se Jungle room, men på grund av Elvis Week är det för mycket folk just nu, jag orkar inte göra Graceland-touren igen.
Men jag hänger i grannskapet ett tag, studerar de passionerade pilgrimerna och köper ytterligare lite fåniga souvenirer jag inte behöver
Vid muren, den ständigt nerklottrade, kommer jag att tänka på hur Bob Woodruff i mästerliga ”The Year We Tried to Kill The Pain” berättar att han och hans hjärta under ett besök i ungdomen ”climbed the wall to Graceland, we made love there on the grass…”
Det går att förstå lockelsen.







* * *
Även för två decennier sedan var Beale Street en turistfälla, men en rätt rolig en.
Nu får den, i alla fall lördagkvällar, systergatorna Broadway i Nashville och Bourbon Street i New Orleans att likna Rivington på Lower East Side i New York.
Men får köa, visa leg och gå igenom security för att ens beträda den lilla stumpen mellan 2nd Street och 3rd street och sedan kommer man till…ja, Gröna Lund för tramsiga coverband.
Sorgligt.
Men söndag kväll är det färre packade glin och coolare stämning och på Blues City Café gör Freeworld – local heroes som spelat med alla från Levon Helm och Dr John till Los Lobos och har en sångare som ser ut exakt som The Dude i ”Big Lebowski” samt en mördande blåssektion – ett set så svängigt, så fullspäckat av oväntade och roliga covers, och så glädjesprudlande att Memphis faktiskt välter under de stora fläktarna i det korrugerade plåttaket.
Plötsligt känns det nästan som att det är på riktigt på Beale Street igen.




* * *
Det har inte bara gjorts otroligt mycket musik I Memphis – det har skrivits sanslöst många sånger OM Memphis också.
The Memphis Rock ’n’ Soul Museum, en av många kulturvårdande institutioner i Tennessee, har på sin hemsida listat över tusen aktstycken som i någon mån handlar om Home of The Blues.
Check it out:
* * *
Och i skymningen, på Peabodys tak, blir luften tjock och tung, det tunna molntäcket skiftar i rosa och där borta rinner Mississippi långsam och majestätisk vidare ner mot deltat och Mexikanska golfen



Memphis forever.

Från det steniga New Mexico till norra Texas, via de rullande kullarna i Oklahoma vidare mot Tom Sawyer-landskapet i Arkansas, och slutligen över The Mighty Mississippi och in i Tennessee….
Och där ute:
Roadkill och rester av söndertrasade däck i gruset i vägrenen.
Billboards som ropar om motell, advokater att ringa om någon bör stämmas och saftiga burgare från Carl’s Junior.
Chevron-mackar där ångan från pumparna sticker förföriskt i näsan och 91 Premium kostar 3.38 dollar per gallon.
Boskapstransporter, Greyhound-bussar och the highway patrol på lurpass precis vid krönet där 70 miles per hour är så svårt att hålla.
Brandgula skyltar som förvarnar om ännu mer roadwork och sedan lotsas vi med hjälp av runda konor in i långsam singelfil igen.
Utanför Grants i New Mexico ligger en långtradare i diket och brinner häftigt och all trafik i motsatt körfält har stoppats; jag läser senare att tre 18-wheelers krockat och att en person omkommit.
På Sirius XM:s Patriot-kanal berättar en kristen aktivist om ett religiöst alternativ till Obamacare och lovar alla som signar upp att de inte behöver betala för dagen-efter-piller eller annat som ”breaks God’s heart”.
Oset på en Waffle House-restaurang i Fort Smith är tjockt och kladdigt och från en liten transistor vid stekhällen där kocken står och fräser ägg och hashbrowns ropar Ray Charles att han har en kvinna.
Amerika.
Det är det som är där ute.






* * *
Nu är det Saturday night i Elvis hemstad och jag ska alldeles snart sätta mig i den grandiosa lobbyn på The Peabody och beställa in en stor dry martini.
Det finns inget bättre ställe i hela världen att dricka drajjor än just i Peabody-lobbyn – där södern börjar, som talesättet lyder.
Sen ska jag berätta för er om Memphis och the deep south och honugen i den ångande luften här nere…

Well there she sits, buddy, just a-gleaming in the sun
There to greet a working man when his day is done
I’m gonna pack my pa’ and I’m gonna pack my aunt
Im gonna take them down to Cadillac Ranch…

Ja, äntligen.
Cadillac Ranch.
Jag har längtat dit så länge kärleken till den amerikanska vägen brunnit i bröstkorgen, men först nu får jag se miraklet.
Det är en sällsam installation, bestående av tio gamla, graffiti-sprayade Cadillacs till hälften nergrävda i den frodiga jorden på en åker längs Interstate 40 väster om Amarillo i norra Texas.
Den som vill inte bara får fylla på med egen graffiti. Det uppmuntras. Sprayburkar ligger utslängda överallt i den bruna åkern. Det är ett work in progress som kokar under den obarmhärtiga Texas-solen.
Riktigt vad Chip Lord från arkitektgruppen Ant Farm ville ha sagt när han för 40 år sedan skapade sin lätt provocerande pjäs – så apart, så out of the elements, i dessa lantbrukstrakter – men alla mina förväntningar infrias.
Det är så coolt.
Det är så själfullt.
Det är så mycket Americana-porr






* * *
Det är besynnerligt, men man vet alltid exakt när man kommit till Texas.
Jag har aldrig varit högst upp i norr, på det som kallas både the high plains och the panhandle, och tror att det ligger för långt från hjärtat för att Lone Star-stämningen ska kunna bli lika autentisk och förtätad som i Dallas eller Fort Worth eller Austin eller San Antonio.
Men så fort New Mexico är korsat – sorry ”Breaking Bad”-fans, jag bara passerade Albuquerque den här gången… – och delstatsgränsen passerad är det som att jag kör rakt in i en Waylon Jennings-dänga.
Allting – själva vägen, landskapet, luften, sättet de väldiga Texas-flaggorna häver sig i vinden – är plötsligt lite större.
Lite mer bredbent.
Lite bräkigare.
Lite mer oblygt.


Det där var aningen skrämmande vid första mötet. Det är ju lätt att få för sig att det finns något hotfullt i en attityd som bland annat kommer till uttryck i parollen ”Don’t mess with Texas” – välexponerad på billboards utefter vägarna genom den väldiga delstaten.
Men vad det lider lär sig alla med minsta receptionsförmåga att det bullriga och chauvinistiska kompletteras med betydligt mer betagande egenskaper.
Som värme.
Innerlighet.
Generositet.
Vänlighet.
Själ.
Oerhörda mängder själ, till och med.
Som Doug Sahm – min absoluta favorit-texan, vid sidan av T-Bone Walker, Ann Richards, Buddy Holly, Beyonce, Lyndon B Johnson och Waylon Jennings – sjöng:
You just can’t live in Texas, if you don’t have lots of soul.
Den sanningen tycker jag vidimeras när jag gör mig en glad afton på Big Texan i den ständiga boskapsdoftens Amarillo.
Big Texan är ett slags hybrid av roadhouse, dancehall, stekhus och museum, mest känt för en grotesk biff a’ 72 ounces, vilket motsvarar ungefär 2 kilo.
Trycker man in sig den på mindre än en timme är den gratis – och det är det många som gjort – men nej tack.
Jag tar en betydligt blygsammare Top Texas Sirloin och den smakar förstås som himlen. Texas och kött, det är som Bordeaux och vin.
Sedan sitter jag med en Lone Star-öl – en sån som etiketten alltid glider av när det blir fuktigt – intill jukeboxen i baren och bara har det bra.
Ett äldre par – han i Stetson-hatt, hon i brokig långklänning – dansar lite trevande till George Straits ”Amarillo By Morning”.
Några välvuxna truckers på barstolarna intill sänker bourbon-shots och skrattar så det rister i hornen på det uppstoppade tjurhuvudet på väggen ovanför ölkranarna.
Tre cowboys i 80-årsåldern, två med gitarrer på magarna och en med ståbas i släp, stapplar förbi och frågar om vi har någon låt vi vill att de ska spela för oss, men just då kommer Steve Earles ”Copperhead Road” på jukeboxen och dansgolvet fylls av ungdomar som smäller med bootsen i parketten i en yster linedance.
Samtidigt hörs tjut av glädje inifrån den stora matstalen, och två kvinnliga bartenders gör en high five innan de sveper varsin tequila.
God Bless Texas, står det på en plakett vid toaletterna.
Ja, jag kan bara hålla med.
Gud välsigne Texas.








* * *
Idag, torsdag, var det exakt en månad sedan jag styrde ut på andra avenyn på Manhattan och inledde den här expeditionen genom the land of milk and honey.
Det känns nästan som ett annat liv, i en annan tid.
Men resan fortsätter.
Nu åker vi down dixie.