Det är high noon i Monument Valley. En örn högt uppe i himlen ger ifrån sig ett skri som ekar olycksbådande i ravinerna. Svettdroppar tränger fram i pannan i den tryckande hettan. Och jag drar….
Men inte, som John Wayne brukade göra just i den här röda sanden, efter revolver.
Jag drar efter andan.
Det är så förbluffande vackert och majestätiskt i Monument Valley, i skarven mellan nordöstra Arizona och sydöstra Utah, att jag inte kan annat.
Ja, jag älskar Grand Canyon också. Och Badlands i South Dakota. Och Yellowstone. Och Wine Country i Kalifornien. Och broarna över mexikanska golfen ner till Key West.
Men jag tror att detta underverk slår allt, jag tror det är det mest betagande stycke americana som överhuvudtaget finns.
Bland bråddjupa raviner i en öken som redan i sig själv är hänförande så det räcker, skjuter röda och bruna klippformationer, bergknallar och regelrätta massiv upp mot de vita cumulusmolnen – som naturliga skulpturer gestaltade av Gud själv.
Inte för inte ligger Valley of The Gods, som bara nås via en knölig grusäg, vägg i vägg och ingår i samma giv – precis som Mexican Hat lite längre norrut.
Att komma körande genom det här veritabla konstverket, att vistas i denna dramatiska prakt, är som att se Ry Cooders gitarrslingor i soundtracket till ”Paris, Texas” ta fysisk form.
Jag blir, precis som när jag hör det albumet, alldeles tyst. Det är nåt som rör allra längst in…
Mina futtiga bilder ger såklart ingen rättvisa, men titta ändå.









Vägen på sista bilden – och den första, högst upp – är förresten den Forrest Gump befinner sig på när han, skäggig som en hel The Band-organist, berättar för sina joggande lärjungar att han inte vill springa fram och tillbaka över kontinenten längre.
Det var också här de mest bedårande scenerna i ”Thelma & Louis” – den ultimata roadmovien vad mig anbelangar – spelades in.
Och John Ford, vilda västern-regissören framför alla andra, åkte hit för nästan alla sina största klassiker .
Det är verkligen inte svårt att förstå varför
* * *
Jag hade inte ens hört talas om Monument Valley när Virtanen hade godheten att ta mig hit under vår längsta odyssé sensommaren 1998.
Han visste precis vad jag vill ha, rattade ut vår cheva i sanden så jag fick alla panoraman i rätt sorts hisnande vinkel, spelade Van Morrisons ”Into The Mystic” på stereon och slog mig leende på axeln och sa:
– Vad säger du, gamle gosse?
Jag kunde inte säga nåt då heller, det var bara…mindblowing.
Sedan tyckte min ciceron från Motala att vi borde stanna på ett motell vid Mexican Hat och över en bourbon eller två ta in en vad som borde vara en solnedgång för historieböckerna , men jag var av oklara skäl nervös över ödsligheten och såg passiv-aggressivt till att vi åkte vidare och till slut hamnade vi istället i Tuba City.
Jag kör förbi detta Tuba City när jag nu, sexton år senare, för första gången återvänder till guds egen dal och ger mig själv en örfil, för Tuba City visade sig vara ett gravt misstag.
Det eländiga lilla samhället låg – och ligger vad jag vet fortfarande – i ett torrlagt county.
Där gick alltså inte att dricka– någonting.
Ridå monumentale.
Vi var unga på den tiden och rundade nästan undantagslöst av våra magiska dagar på vägen med några drinkar, ibland rentav rena sjöslag. Sedan vaknade vi som torpeder morgonen därpå och störtade oberörda vidare.
Det går verkligen inte längre, ska jag köra dagen efter somnar jag stilla till Letterman på motell-tv:n vid midnatt, eljest orkar farbror inte.
Men då…ångesten i Tuba City.
Den var for real.
Jag försöker nu kompensera den sexton år gamla fadäsen genom att fråga efter rum på The View, ett flådigare hotell inne i själva nationalparken.
Där har alla rum enligt uppgift balkong ut mot de mest sensationella Thelma & Louise-miljöerna och något säger mig att en solnedgång – och en soluppgång! – där kan förändra livsåskådningar.
Men det är fullt – resten av sommaren.
Så jag får, för andra gången, åka från en av världens vackraste platser och sitter i skrivande stund istället i ett varmt, något trådslitet motellrum utanför Albuquerque i New Mexico.
Men livet, och resan, går vidare.
Nu är frågan, apropå samma Virtanen:
Is This The Way to Amarillo?
Svar: Ja, det är det.

Efter några dygn i Las Vegas börjar jag navigera österut igen.
Motvilligt.
Det finns saker jag längtar efter att få uppleva på vägen tillbaka hem också, inte minst i the deep south, men ändå.
Det strider mot Amerika-romantikerns instinkter att köra i österled.
En roadtrip i USA ska alltid gå i västlig riktning.
Go west, lyder ju credot.
Det är själva idén med den här sortens resa, dess filosofiska grund, axiomet ur vilken religionen bakom ratten springer.
Åt andra hållet?
Då åker man bakåt i tiden, både bokstavligt och symboliskt.
Å andra sidan väntar New York längst där borta, på randen till den gamla världen, och jag har efter en månad här ute börjat längta lite efter fuktiga sensommarkvällar på Manhattan med goda vänner.
Vegas?
Ja, det blir alltid lika i den här absurda, groteska, smaklösa, omöjliga lekstugan för vuxna som vägar bli just vuxna.
Ena kvällen, när tärningarna rullar som de ska och vi runt borden på Wynn highfajvar i frejdig och innerlig vänskap ända in i gryningen, är det roligaste platsen i världen.
Nästa, när Fru Fortuna bara är en elak häxa och inget alls fungerar, vill man bara instämma med Stu i ”The Hangover”:
– Somebody outta burn this place to the ground.
Här är en liten bildkavalkad från staden där tiden inte finns, arkitekterna får göra precis vad fan de vill, isen klirrar i glasen dygnet runt och även heltäckningsmattornas mönster sägs vara framtagna med hjälp av beteendevetare och får offer som undertecknad att söka sig längre in i kasinot och spela mer.
Som DeNiros Ace Rothstein säger i ”Casino”:
– The trick is to keep them coming back. The more they play, the more they lose. In the end, we get it all…

Går botten ur tillvaron kan man alltid bli en desert rat.
Såna ser man, på håll, när man tar bakvägen från Palm Springs till Las Vegas, över Yucca Valley och sedan ensamma 247:an via Lucerne Valley ut till Barstow och vidare in i Nevada.
Mitt ute i torr, het öken, mil från närmsta samhälle, ligger enskilda gårdar utslängda bland kaktusar och joshua-träd.
Som på måfå.
En här, en där.
Ofta är det bara skjul, med fasader som vind och sand deformerat, och tak den obarmhärtiga solen blekt nästan helt vita.
Utanför står en dammig pickup-truck och på ett stängsel av ståltråd hänger en skev skylt som meddelar att trespassing är förbjuden.
Där bor, har jag upplysts om under tidigare resor i samma trakter, människor som kallas just desert rats.
Det är genuina eremiter.
Enstöringar.
Såna som tröttnat på världen och bara vill vara ifred. Från allt och alla.
Tanken är inte alldeles oattraktiv…
Tills vidare nöjer jag mig dock med att köra genom dessa råttors solitära värld på vägen mellan två av den västerländska civilisationens mest happening oaser.
Det är magnifikt.
Jag är långa stunder helt ensam på den skrovliga, tvåfiliga landsvägen och blir, som en desert rat light, helt slukad av isolationen, av ödsligheten, av den påträngande, alltomfattande öknen. Den är som havet under en atlantkryssning. Det finns inget annat. Bara öken.
Vid ett stenröse några minuter norr om Johnson City – ett samhälle bestående av fem-sex hus – stannar jag och går ut i det stora tomma.
Sanden knastrar under skosulorna, vinden viner bland klippformationerna och det sjunger liksom till i de gammaldags telefonstolparna intill väggrenen. Annars hör jag ingenting. Tystnaden dånar.
Det är lätt att förstå att de då unga medlemmarna i Rolling Stones blev betagna när Gram Parsons – givetvis följeslagare på stereon under den här sträckan, han dog ju till och med här ute – back in the day tog dem till ett likadant stenröse i Joshua Tree National Park på andra sidan Yucca Valley för att hjälpa dem att…hm, vidga vyerna.
Mina vyer är dock vidgade så det räcker och inte vill jag invänta den skymning salig Gram såg som särskilt helig, för då ylar coyotes över vidderna samtidigt som skallerormarna, i takt med att den ohyggliga temperaturen sjunker, börjar skallra i buskarna.
Så jag hoppar in bakom ratten och kör vidare, glad över att jag fick motorolja bytt i Palm Springs och har gott om vatten i kabinen, för här ute vill man inte bli strandsatt – allra minst utan just vatten. Då kan det vara över. Snabbt.
Till slut, efter att ha kommit ner på de plattare ”basins” som i förhistorisk tid måste varit sjöbotten, når jag Barstow – klassisk knutpunkt längs gamla Route 66 – och majestätiska Interstate 15.
Jag har sagt det förr och säger det igen:
När jag checkar ut får de som finns kvar gärna sprida min aska i de enorma sluttningarna ner mot I-15:s spikraka raksträckor genom Mojave, helst någonstans mellan Baker – ett slags torftig portal till Death Valley där det alltid är overkligt hett – och delstatsgränsen.
Jag älskar den vägen, och det landskapet, som jag älskat mycket få saker i livet.
















* * *
Nu ska jag ut i det här absurda vansinnet och vispa igen.

Tärningen är – bokstavligen – kastad och den här gången sker det, I’ll turn out they’re fucking lights…

Kvar i öknen, invaggad i ett tillstånd av lågintensiv eufori som på en och samma gång får pulsen att sakta in och välbefinnandet att sjuda i bröstkorgen.
Det är verkligen nåt med det här landskapet.
Med den khakifärgade, bruna, ibland nästan Arizona-röda sanden.
Med palmkronorna som rasslar lojt i en försiktig vindpust.
Med den brutala men torra ugnshettan om hänger kvar även under kvällen och natten men då blir mjuk och len.
Med de taggiga, kuperade bergsmassiven, formade i förhistoriska seismiska kataklysmer (tror jag; eventuella geologer i läsekretsen får gärna korrigera det påståendet…).
Med tumbleweedsen om blåser över Palm Canyon Drive när det blåser upp under sena eftermiddagen.
Med skymningarna som skänker himlen färger som tammefan är direkt erotiska i sin skönhet – och får den kokande luften ovanför vägbanan att dallra cinematiskt.
Med cikadorna som gnisslar som i gamla western-filmer under en magnifik stjärnhimmel om kvällen…











Barack Obama lär just ha köpt ett hus i Rancho Mirage och planerar, precis som föregångarna Eisenhower och Ford, att ha Coachella Valley som bas efter åren i Vita huset.
Jag förstår precis, jag skulle verkligen kunna tänka mig att bo här jag också.
Fast då skulle jag förmodligen behöva vara någotsånär produktiv.
Det är jag, verkligen, inte nu.
Jag sitter bara på hotellbalkongen och kisar mot morgonsolen över lätta frukostar medan draperiet in mot rummet fladdrar till som i en fred åkerströmsk tyllgardin, ligger vid poolen och läser George Jacobs fascinerande behind-the-scenes-biografi om mångårige chefen Frank Sinatra, kör på måfå genom den bedårande dalen, längs vägar gamla innevånare som Bob Hope och Gene Autry och Dinah Shore och just Sintra fått ge namn, förbi Betty Ford-kliniken för att se om det är nån spännande som behöver torka upp ett tag, till den stillsamma kyrkogården i Cathedral City där Ol’ Blue Eyes ligger begravd – och sitter sen med en kall Fat Tire på en terass och lyssnar på de där cikadorna i den svarta kvällen.
Så kan man kanske inte operera i sin vardag. Bara som pensionär. Och det är sedan länge planen:
Eventuell ålderdom ska genomlevas i Coachella Valley.
Det är härmed officiellt.
* * *
Snart tränger jag ännu djupare in i denna Mojave-öken, bort från själva civilisationen, ut i coyote-hundarnas och skallerormarnas land, för att såsmåningom ta mig till den stora hägringen i södra Nevada.
Följ med dit.

I’ve been through the desert on a horse with no name.
Sjöng America.
Det har ju inte jag, men väl med en bil utan namn, för min röda hyr-Terrain heter inget – och jag är mitt ute i öknen.
Mer exakt i The Mojave, i skuggan av mäktiga San Jacinto Mountains, i den gudarnas dal som kallas Coachella och inkluderar städer som Palm Springs, Cathedral City, Rancho Mirage, Palm Desert och Indian Wells.
Hit har jag kommit – eller blivit meddragen, som det väl rörde sig om första gången – sedan jag var tolv i slutet av 70-talet och hit återvänder jag alltid när anden ropar efter ro och stillhet och harmoni och lugn.
Jag har i en krönika en gång beskrivit detta andra hem som ett resmålens motsvarighet till ”Senfield”.
A show about nothing, kort sagt.
Det är bedårande vackert, sanslöst varmt, rasande behagligt – och det händer ingenting.
Nu ska jag stanna här och ägna mig åt det ett tag.
Ingenting.

Magin i en amerikansk roadtrip finns ju vanligen…out there.
På motorvägarna.
Längs de eviga raksträckorna.
Under timslånga pass genom röda öknar, hisnande bergspassage och ändlösa träsk.
Inne i städerna blir själva körningen sällan mycket till upplevelse. Det är för mycket trafik, för stressigt, för svårt att hitta och för mycket att tänka på för att den som sitter vid ratten ska kunna se och känna och vara med.
Utom längst här ute på västkusten.
Här är även de mest centrala härvorna till downtown-virrvarr gjorda för bilen, för the ride, för vägromantikerns kick.
För bara några dagar sedan blev jag exempelvis påmind om hur sanslöst kittlande det är att dundra uppför, och utför, San Franciscos absurt branta backar – som den från Union Square upp till snajdiga Nob Hill.
Såna omöjliga leder ska inte kunna finnas i urban miljö, men gör det ändå. Överallt.
I Los Angeles, där jag just nu genomför resans längsta depåstopp, är möjligheterna till asfaltseufori ännu större.
Här finns ju Sunset Boulevard – alla amerikanska vägars urmoder, en 3.5 mil lång myt som sträcker sig från downtown ända ut till Stilla havet och fångar hela essensen av Kalifornien.
Drömmen om den eviga sommaren finns inbyggd i den solblekta stilistiken, hoppet om gränslös frihet bor i själva sträckningen och löftet om guld vid regnbågens fot är dess själ.









Själv tycker jag allra bäst om att köra från de anrika rockklubbarna uppe på Sunset Strip, där alla från Doors och Zeppelin och Jimi Hendrix till Runaways, Guns n Roses och Nirvana regerat under olika epoker, ner över centrala West Hollywoods Sunset Plaza, flankerad av flådiga och kändistäta små lunchrestauranger, förbi hotellegenderna bortanför La Cienega Boulevard och sedan ut mot det sädigare Hollywood, med sitt gytter av billboards, tveksamma motell, porrklubbar och pantbanker.
För att sedan vända och åka rakt in i den mirakulösa solnedgång som inte för inte gett boulevarden dess namn.
När jag för många decennier sedan satt ensam i en dyster etta i Borlänge och inte var ens i närheten av att ha råd med några USA-vistelser längtade jag så intensivt efter just den resan utefter Sunset att det knappt gick att andas.
Jag kunde sent om nätterna släcka ner, lägga mig raklång på den trådslitna soffan, spela Jackson Brownes ”Tender is the night” tyst på stereon och drömma mig hit.
Plötsligt låg jag inte alls i den fula soffan, plötsligt satt jag i en nercabbad Cadillac på väg ner genom solskenet på Sunset Boulevard, kände den varma luften i ansiktet, log mot legendarerna på Chateau Marmont, drog in dofterna av blommor och avgaser och matos och accelererade ut mot dekadansen i Hollywood.
Sedan tystnade musiken, fantasin gick sönder och jag var tillbaka i ett mörkt Borlänge där vintern aldrig tog slut och skator satt på naken, våt gren i björken utanför mitt skitiga köksfönster och kraxade mot blyertsgrå himmel.
Nu, närapå 30 år senare, är jag här på riktigt och Jackson Brownes sång upphör aldrig och trogen 19-åringen som bara kunde blunda hårt när verkligheten kom ikapp honom kör jag Sunset fram och tillbaka – hela tiden.
Det är drömmen som blev sann.

Tar mig ner genom Kalifornien, från San Francisco men steker omsusade Highway 1.
Fin, men been there – och Virren påminner om att vi, för en gångs skull, hade rätt tråkigt när vi stannade i Clint Eastwoods Carmel 97 eller 98 eller när det nu var.
Så jag kör 101:an istället, tränger in i Santa Barbara Wine Country och tar in på självaste Days Inn Windmill i Buellton för natten.
Ringer ingen klocka?
Okej, om jag säger att man kan gå en halv kilometer söderut, längs 246:an, och dricka Pinot noir på The Hitching Post då?
Just det.
Det är ”Sideways”-land. Miles och Jack bodde också på Windmill, och drack rikliga mängder Pinot på Hitching Post.
Om det ska jag be att få återkomma i ett annat forum, men för allt i världen – se om ”Sideways” nu.
Det är en av de senaste decenniernas två-tre bästa Hollywood-filmer.
Och det ser ut precis som i verkligheten…



Färden fortsätter sedan ännu djupare in i vindistriktet, förbi Los Olivos och ex-danska kolonin Solvang och ut bland fälten och jag har ingen chans att ge det jag ser rättvisa med min futtiga mobilkamera, för det är helt sanslöst vackert och praktfullt och förstummande.


Inte sjunger det mindre i själen när jag till slut snirklar mig ut i själva Santa Barbara, med dess prunkande sluttningar ner mot stränderna, dess dyrbart jordnära och tillbakalutade atmosfär och dess bedårande caféer, där den ljumma vinden blåser i behagligt korsdrag genom öppna fönster.
Där väntar ju havet också.
The pacific.
Oceanen på andra sidan.
Den har en rent mytisk innerbörd under en sån här cross-continental-odyssé för det är mot kustbandet där borta man hela tiden strävar och sedan tar det obönhörligen slut.
It’s the end of the line, det går inte att komma längre västerut.
Så där kan ju den som alldeles nyss satt i samma bil och tittade på havet på andra sidan kontinenten, den blåa Atlanten, inte låta bli att stå och begrunda livet en stund.





Vad det lider ska jag vända motorhuven åt andra hållet och, mot alla instinkter, köra tillbaka österut.
Men först ligger jag still – någotsånär i alla fall – någon vecka här borta.
Way out west.
Det var ju hit jag skulle.
Egentligen.

Den amerikanska vägen är min psalm till slut blir även den som dyrkar trött och behöver vila.
Så när nästa vägskylt lovar ”lodging” tar jag av och går i depå för natten.
Samma vy väntar alltid vid sådana avfarter.
Motellkomplex tillhörande de vanliga kedjorna – Motel 6, La Quinta, Days Inn, Holiday Inn Express, Super 8, Comfort Inn, Travelodge, Ramada, Howard Johnson… – ligger i kluster runt några mackar, de traditionella snabbmatshaken och, i bästa fall, ett par enkla vägkrogar.




Rummen ser också exakt likadana ut oavsett om man checkar in i Lebanon Ohio, Havre de Grace Maryland, Kingman Arizona, Lawrence Kansas, Santa Ynez Kalifornien eller wherever.
De är stora – framförallt större än genomsnittliga svenska hotellrum, utan undantag! – men enkla. Där finns en sliten heltäckningsmatta. En okej säng. Ett litet skrivbord. TV. Funktionellt badrum – ofta med tvättstället utanför, i själva rummet. Kaffekokare. Kanske ett kylskåp.
That’s it.

Och mer behövs inte heller.
Ett motell är inget tillfälligt hem.
Ett motell är ett konstant tillstånd av transit.
Man stannar en natt, åker vidare på morgonen – och kommer aldrig tillbaka igen.
Jag älskar hela den känslan av flytktighet och går planlöst i den tidiga kvällen och bara tar in den.
Bakom den största macken – en Exxon – står ett batteri big rigs parkerade. Några brummar dovt på rundgång, andra pyser och fräser när chaffisarna vrider av startnyckeln. De grabbarna checkar inte ens in på motellen. De äter en bastant middag, sedan sover de några timmar i specialinredda kabiner bakom förarhytten.
Inne på IHOP sitter en barnfamilj och slamrar med tallrikar och glas vid ett fönsterbord. Den yngste sonen, en knatte i åttaårsåldern, är trött och grinig och gnäller om att han vill bada i poolen igen. Hans tonåriga syster himlar med ögonen och vrider upp volymen i sina lurar. Mamma och pappa, båda i beiga shorts från Dockers, diskuterar högljutt hur de ska hinna med både Universal Studios och Disneyland nere i LA den kommande veckan
Utanför entrén vid Days Inn står en ensam man och röker och studerar den rosa kvällsluften som liksom vibrerar i värmen, precis som på film.
Vid ett picknick-bord lite längre bort delar några unga latinos på ett par Bud Light. De är de enda som bor här mer permanent. De jobbar på kontrakt på ett vägbygge i närheten och tillbringar veckodagarna på motell. Det blir billigast så.

Jag går tillbaka till rum 109. Står ett tag vid fönstret och tittar på den aldrig sinande strömmen av bilar på 101:an. Lägger mig på sängen och läser. Tittar lite på tv. Släcker lampan före 23.
Morgonen därpå vaknar jag tidigt, rafsar ihop mitt bagage, hoppar i bilen och åker igen.

Kontinenten är korsad.
Det är inte första gången, men det det spelar ingen roll.
Att en bil jag för mindre än två veckor sedan styrde ner längs andra avenyn hemma på Manhattan de senaste dagarna stått parkerad utanför ett hotell i Portland på andra sidan fastlandet, tre tidszoner bort, känns ändå omtumlande.
Det är rentav lite högtidligt.
Sakralt.
Magiskt.
Som när pilgrimens vallfärd till sist är över.
Och nu vänder jag kompassen söderut, mot Kalifornien, och tränger ännu längre in i the promised land…

* * *
Jag trodde att jag kände till de mest spektakulära och ”scenic” vägsträckorna i det här landet, men ingen har berättat vilken upplevelse det är att följa Old Oregon Trail – den familjen Macahan använde på 1860-talet – längs Interstate 84 i norra Oregon.
Man kör i princip på en klippavsats med brant störtande bergsväggar på ena sidan – och breda, argsint forsande Columbia River på andra.
Och just som man tar sats och ska upplysa sin medpassagerare om att sceneriet hör till det mest intagande man sett dyker snötäckta vulkanberget Mount Hood upp som ett slutgiltigt varsel från Gud.


* * *
Portland?
Kanon.
Med sina otaliga klasar av förföriska food trucks, sitt förträffliga utbud av barer och restauranger, sin mjuka stämning och sitt Pittsburg-besläktade visuella upplägg aspirerar det lummiga, vänliga hiptserparadiset omedelbart på plats på topptiolistan över amerikanska favoritstäder och det säger inte lite, för där trängs bara monumentala klassiker. New York, LA, New Orleans, Austin, Miami, Chicago, Memphis…




* * *
Konstig grej i Oregon 1:
Man får inte tanka själv. Det är lag på att mackarnas egna biträden måste assistera vid pumparna. Det har jag bara upplevt i en annan delstat: New Jersey.
Konstig grej i Oregon 2:
Man får , verkar det som, inte svänga till höger vid rött. Det har jag har upplevt i en annan delstat: New York
* * *
Det är verkligen komiskt mycket hipsterskägg i Portlands gatubild, i all synnerhet i pulserande Pearl District.
Men som någon konstaterade redan för något år sedan:
Det är snälla och sympatiska hipsterskägg här ute – inte bara assholes, som i en omskriven stadsdel i New York….
* * *
Ibland finns det inget godare blaskkaffe än det man tillreder om morgonen – innan nästa etapp genom filmen där ute – gör på den lilla bryggare som finns på nästan alla amerikanska motellrum.
Det smakar USA.

* * *
Kalifornien…jag har aldrig tidigare kommit in ”uppifrån” och sett de vidsträckta slätterna och bergspassagen norr om San Francisco och Sacramento, men det känns direkt att vi kommit in i The Golden State.
Marken är frodigare, solskenet mer guldskimrande och själva luften mättad med mer tro på livet än någon annanstans.
Så är det ju också , sedan de första pionjärerna började streta västerut, det här som alltid varit själva målet.
Fronten längst bort.
Löftet vid den andra oceanen.




Den gyllene staten indeed.
* * *
Nu ruvar vi en natt i frapperande värmebölja i Corning, två och en halv timme norr om The Bay Area.
Imorgon spinner de där hjulen som nyss rullade på andra avenyn ut på Golden Gate och sedan uppför San Franciscos galna backar.
Jag längtar efter att höra mistluren på Alcatraz, ute i bukten, råma ödsligt i dimman en sen natt…

Det är inte varje morgon man vaknar, vänder huvudet på kudden och ser en gejser genom fönstret.
Men så är det på Old Faithful Inn i Yellowstone.
Hotellet – en jättelik, magnifik timmerkåk från 1904 – ligger precis som namnet indikerar intill Old Faithful, den världsberömda heta källan som var 91:a minut, dygnet runt, får sina utbrott och sprutar ånga och kokande vatten i en spektakulär fontän genom den svala Wyoming-troposfären och…ja, jag har alltså skådespelet precis utanför fönstret.

Now, jag har egentligen inte så mycket till övers för natur per se.
Jag är ett genuint stadsbarn och vill ha asfalt, avgaser och gränslöst utbud av barer, restauranger och biografer.
Men just Yellowstone – vid min gud.
Med sina gejsrar, vattenfall, heta källor, floder, sjöar, pruttluktande mudpots, bisonoxar, grizzlybjörnar, älgar och hjortar är den gamla nationalparken – världens äldsta, säger dom – en lika essentiell Americana-upplevelse som Manhattan, South Beach i Miami och French Quarters i New Orleans.
Don’t miss.















* * *
Nu har vi korsat Idaho, passerat det Ketchum där Hemingway checkade ut för gott 1961, sett rätt tradiga åkrar avlösas av granna raviner och kajuner runt Boise och tagit oss över gränsen till Oregon.

Därmed har jag min 48:e delstat under bältet och är påfallande glad för det.
Därmed har jag också förverkligat familjen Macahans dröm…
Det var ju just Oregon de siktade mot när de lämnade gården i Virginia på östkusten och även om det som tog dem – Zebs brorsbarn – fem mödosamma år tagit mig en dryg vecka, med några angenäma stopp på vägen, accentuerar ankomsten hit det episka i den här sortens färder tvärs över kontinenten.
* * *
Härnäst – en grundlig inventering av hipsterparadiset Portland.
Nästa inlägg här kommer först när det är gjort, om någon eller några dagar.