Ännu en dag på den eviga vägen och den börjar här.

Mount Rushmore alltså.
Ett mäktig patriotiskt manifest, mästerlig skulpturkonst (signerad danskättade Gutzon Borglum, mind you) – eller bara ockupationsmaktens hånfulla förolämpning?
You tell me.

Sedan fortsätter odyssén västerut längs de magnifika vidderna, förbi biker-paradiset Sturgis, genom Wyoming – där hastighetsgränsen utefter I-90 tidvis ligger på ljuvliga 80 miles per hours vilket är 130 friska knyck och 15 mer än de tillter på fjösiga östkusten – och in i Montana, förbi slagfältet vid Little Big Horn, också det tydligen nerlusat med skallerormar, och jisses.
De ljuger inte när de talar om big skies i Montana
Jag vet inte vad det är för optiskt fenomen som genererar den effekten, men plötsligt är hela synfältet maxat i IMAX-perspektiv.
Hisnande.
Till kvällen är vi framme vid de stora bergen, de som till slut häver sig upp mot i himlen med namnet Rocky Mountains. och har därmed definitivt lämnat plattmarken bakom oss.
I morgon ska vi träffa the mighty bison.

US-50 genom Nevada ska vara The lonliest road in America.
Fair enough.
Men i så fall är US-83 i The Dakotas, mellan Bismarck i norr och Pierre i söder, den näst ensammaste.
Två spikraka, skrovliga filer skjuter rakt ut i vete-, korn- och majsfälten och vi ser inget annat än svarta kor som går och betar i dikeskanten.
Någon enstaka pickup-truck kör om, en traktor möter i motsatt riktning.
That’s it.
En gång varannan timme skär vägen rakt genom samhällen som består av blott några låga hus längs genomfartsleden, en kyrka och vindpinad bensinmack.
Tiden stannade någon gång i ett svunnet decennium och sedan dess har inget hänt.



Nere i South Dakota styr vi västerut längs I-90 och kommer ut på prärien.
Det är cowboy- och indanland.
Vilda västern.
Horisonterna sträcker sig så långt ett mänskligt öga kan nå och himlen är så väldig att man drar efter andan.
Det är omöjligt att inte tänka på de pionjärer som kom stretande över de här vidderna för två-tre hundra år sedan – med häst och vagn. Det var där och då det som kallas the american spirit och blev en del av Amerikas DNA och man förstår verkligen varfö.
Det är tillika omöjligt att inte fantisera om att siluetterna av cheynne-stammens stoltaste krigare kommer att torna upp sig vid bergskammen där framme och nu gäller det att gasa och komma förbi snabbt för annars anfaller de. Såvida inte Zeb Macahan, som kommer ridande med en en liten posse på slätten i norr hinner fram i och kan avvärja….
* * *
Jo Dee Messina sjunger ”You’re Not in Kansas anymore” när vi styr in mot Rapid City längst västerut, innan gränsen mot Wyoming.
Det är ju en korrekt iakttagelse.
Men framförallt:
Det är en av de sånger som, utan att ha gjort särskilt starkt intryck tidigare , blev heliga bilåkarhymner när jag och Virtanen under 90-talet korsade kontinenten gång på gång – och jag lärde mig älska den här sortens färder.
Andra sådana nummer är Hal Ketchums ”Mama Knows The Highway”, Tony Christies ”Is This The Way To Amarillo”, Tom T. Halls ”It Sure Can Get Cold in Des Moines”, Charley Prides ”Is Anybody Goin’ to San Antone” och Rodney Crowells ”Leaving Louisana in The Broad Daylight”.
Jag ska återkomma till dem alla.
* * *
Plötsligt knäpper det till i telefonen.
Vi har kört in i en ny tidszon och tjänat en timme.
Man ska färdas västerut – och om det skrev jag nyligen det här lilla aktstycket.
* * *
Badlands.
Vid min gud, Badlands.
Grand Canyon är en mer majestätisk och andlös upplevelse – men Badlands, i South Dakota, är mer….mindblowing.
Konstigare.
De uråldriga, psykedeliska klippformationerna ser ut att vara hämtade från en helt annan planet.
Naturligtvis går det inte göra dem rättvisa med en fjuttig liten kamera, men ändå.




Mitt i allt förbryllande och hisnande finns det anledning att vara på sin vakt också…

* * *
I natt sover vi i skuggan av Black Hills.

Gör en tyst high five med mig själv vid ratten när jag passerar den här skylten.

Därmed kan jag nämligen bocka av min 47:e delstat.
Nu är det bara tre kvar:
Vermont, Oregon och Hawaii – och Oregon ska vi, om allt går som det ska, plocka alldeles snart.
Riktigt varför den sortens pojkrumssamleri är nödvändigt kan man förstås fråga sig, men det handlar inte om att fullborda ett pussel bara för sakens skull.
Jag vill bara ha varit överallt.
Sett hur det ser ut.
Känt hur det luktar.
Upplevt atmosfären.
Träffat människorna.
Ätit maten.
Man vill det när ett land, en kultur och en idé blivit ens religion.
* * *
Titta här då.

En liten håla som heter Stockholm…
Den ligger mitt ute i ingenstans i South Dakota och en googling några timmar senare visar sig att det finns 106…eh, ja, stockholmare.
Jag önskar jag hade stannat och tagit reda på om de är lika snygga, smarta och dryga som de som bor i den enda andra håla med samma namn jag besökt….
* * *
Första intrycket av nummer 47 i samlingen:
Stora ytor, lite folk och platt landskap.
Men de man träffar verkar påfallande gästvänliga och hövliga.
Det bekräftas av den unga receptionisten som checkar in mig på ett motell utanför Fargo.
– It’s flat and friendly, säger hon.
* * *
Att North Dakota hör till de sista delstater jag – och de flesta andra – besöker är ju ingen tillfällighet.
Här finns inte mycket att se.
South Dakota har i alla fall Badlands, Mount Rushmore, Black Hills och Deadwood.
Den norra kusinen har…ja, faktiskt ingenting. Mer än vintrar så ohyggligt svinkalla att man inte ens vill tänka på det.
En oljeboom pågår visserligen sedan några år, och i de västra regionerna lär regelrätt gold rush-stämning råda, men det är inget man direkt hastar iväg för att få titta på.
Ändå.
Jag tycker om det.
Det finns något lockande i ödsligheten.
I de magnifika ytorna.
I isolationen.
Och i att det är så flat and friendly.
* * *
Ingen jag träffar i Fargo pratar som Peter Stormare, Frances McDormand och Steve Buscemi i filmen med samma namn.
Det är en besvikelse.
Annars får jag nog säga att förväntningarna överträffas.
Det är en fin liten stad, inkluderande ett puttenuttigt, lätt sömnigt downtown – och långa Main Road ut mot de västra ”förorterna” är med sina strip malls, sina maskinparker, sina säregna salooner och sina pråliga bilhandlarhangarer själva sinnebilden av Smalltown USA.


* * *
Förbryllande nog är det nästan omöjligt att hitta ett enda ledigt rum i den lilla sommaridyllen.
Det visar sig vara Paul McCartneys fel.
Han spelar här, i arenan Fargodome, ikväll.
Jo, det är sant.
Macca i Fargo!
Det hade man inte räknat med.
Skulle förmodligen vara en minnesvärd upplevelse, men det hinns inte med, för nu ska jag åka till Fargo International och hämta min kompis Eken.
Det är hög tid för sällskap ett litet tag.

Så, norrut.
Först en kvick gir in i Kansas, sedan upp längs I-29 precis på själva gränsen mellan Iowa och Nebraska.
Det är kornboden. Skafferiet. ”We feed America”, som det står på skyltar nerkörda i den bördiga jorden ute på de vidsträckta fälten.
Det är också kärva trakter, där befolkningen genom två sekler tuktats till gudfruktan av tornados, väldiga åskstormar och stränga, bistra vintrar.
Det mesta ser faktiskt ut precis som på omslagsfotot till Springsteen-albumet som bär den ena delstatens namn.




Och på ett Waffle House utanför Council Bluff sitter barska män och rör tyst i sina kaffekoppar medan en George Strait-dänga skräller i jukeboxen.
I det öppna köket på andra sidan disken häller en trött kock med pappmössa lätt på sned pannkakssmet på stekhällen och det fräser till så orden i Georges berättelse om hur det är i Tulsa för några ögonblick inte går att urskilja
Två äldre servitriser retas med en yngre. Hon har, förstår man, varit på date med en local hero och de äldre kollegorna ropar om att de förstår precis vad som hände, de har minsann själva varit unga en gång och minns nog hur det brukade gå till.
Hon försöker se oberörd ut och himlar med ögonen, men när några av de tysta männen tittar upp och skrockar blir hennes kinder röda.
Jag tar två ägg, sunny side up, med sausage och hasbrowns som blandats med lök. Med några droppar hot sauce på äggulorna, och apelsinjuice och blaskigt svart kaffe till, är det suveränt gott.



I South Dakota några timmar senare öppnar landskapet upp sig, horisonterna blir väldiga och trafiken börjar avta.
Norr om Sioux Falls är jag nästan ensam på vägen.
Ute i ett stort nowhere.
På väg.

Jag gillar att besöka platser där stora saker hänt, historia skrivits och betydande kulturyttringar formats.
Det är såklart bara inbillning, men jag tycker mig alltid förnimma nånting i luften på såna adresser.
Ett svagt eko hänger exempelvis kvar mellan väggarna på Sun Studios i Memphis, spöken går över scenen på Apollo i Harlem, det förflutna kastar fortfarande långa skuggor över Basin Street i New Orleans….
Tycker jag det känns som.
Därför är det en stor upplevelse att, för första gången, komma till hörnet Vine och 18th Street i Kansas City.
Det var där, på mytomspunnet stormiga klubbar som i strid med alla regler hade öppet dygnet runt, sådana som Duke Ellington och Count Basie och Louis Armstrong och Dizzy Gillespie och sedermera KC:s egen store son Charlie Parker på 30- och 40-talet såg till att jazzen växte upp och blev en verklig, raffinerad konstform.

Idag är den gatstump som utgjorde epicentrum under den där vilda eran mest ett museum – i bokstavlig mening till och med, fina American Jazz Museum är inklämt i en av de gamla fastigheterna – och den som kommer med förhoppningar om 24-timmarshålligång lär bli gruvligt besviken.
Men ja.
Jag tycker det finns nåt där också.
Fragment av den spirit, den själ, den kreativa nerv som måste ha pulserat i kvarteren har frusit fast i tiden.





Det går att ana, det går att känna…
* * *
Det samtida Kansas City är som större städer i the heartland, och i södern, brukar vara.
Några modernt blänkande skrapor skjuter upp mot den blekblå himlen och ett nybyggt nöjescentrum mitt i downtown, här kallat Power & Light District, lockar unga unga och glada med sång och dans om kvällarna.
Men andra kvarter ligger helt öde.
Tysta.
Tomma.
Man kan gå block efter block utan att se annat än övergivna parkeringsplatser, igenbommade butikslokaler och fastigheter som för ett sekel sedan säkert hörde till stans mest ståtliga och beundrade men nu bara står och förfaller.



Jag känner igen det från Dallas och Memphis och Cincinnati och Atlanta och San Antonio och var ni vill och det är alltid lika vemodigt, lika sorgset.
Men jodå:
Jag gillar det med.
Det finns något fint i även i den melankolin. Den minner om ett Amerika som inte finns längre, men ändå lever kvar
* * *
En kväll åker jag och ser en baseboll-match på Kauffman Stadium strax öster om downtown.
Lokala hjältarna i Kansas City Royals möter Detroit Tigers och inte för att jag egentligen bryr mig.
Inget av lagen betyder något för mig och dessutom består grundserien i Major League Baseball av sjuhundrafemtio miljoner omgångar, så det är sällan enskilda matcher mitt i sommaren kan beskrivas som intressanta
Men Kauffman är en klassisk arena, komplett med fontäner på läktarna, och det finns mycket lite som ÄR mer Amerika än att sitta tillbakalutad på en sådan arena med en vurre och en blaskig öl i skymningen och ta in the national pasttime.
Jag älskar varje detalj.
BBQ-oset under tailgating-partyt på parkeringen timmarna innan matchen börjar.
Det intensivt gröna gräset på det som kallas outfield – och kontrasten mot det bruna gruset på det som kallas infield.
De klassiska trudelutterna i högtalarna.
De blåklädda fansens syrliga kommentarer.
Det dova ljudet när en biff vid hemplattan får träff på bollen med sitt slagträ.
Jublet som långsamt stiger mot dånande crescendo när hemmahjälten Billy Butler lyckas slå en homerun
Doften av popcorn, gräs, fukt och tuggtobak.







Stämningen blir visserligen snabbt något moloken, för Tigers fullkomligen förstör Royals och vinner till slut med förkrossande 16-4.
Men mig gör det inget, för skymningshimlen färgas först rosa och sen brandgul och när jag i den sena, varma kvällen går tillbaka till parkeringen hänger en väldig måne över KC och cikadorna sjunger förföriskt i mörkret.
* * *
På lördag kväll landar en brynäsare som heter Ek på Fargo International och jag ska stå i ankomsthallen och ta emot honom.
Så nu navigerar vi norrut, mot the dakotas.
Vi hörs därifrån.

Djupt inne i the heartland, på en slätt som verkligen sträcker sig in i evigheten i alla riktningar, väntar den här juvelen.

Kansas City – Eeller ”Kay Cee” som the locals säger.
Det är den näst sista av de amerikanska städer jag har kvar att utforska (den andra är Portland, Oregon och till den återkommer vi senare) och det ska jag nu göra i några dygn.
Rapport lär komma.
Första intrycket:
Det finns själ här.
Och BBQ.
Och baseboll.

Bordet på den trådslitna Denny’s-restaurangen utanför Greenfield, Indiana är dåligt torkat och en gäspande servitör har proppat juiceglaset full med is fast jag påpekat att jag inte vill ha någon.
Men frukostomeletten är okej och han fyller på kaffe flera gånger, så jag dricksar som jag brukar i New York, 20 procent, och den unge mannen blir så glad att han nästan följer med mig ut på parkeringen för att få tacka och godblessa en femte gång.
20 procent är tydligen väl mycket i Indiana.
Tio minuter senare faller ett slagregn så brutalt att jag inte ser någonting genom vindrutan och till slut kör jag i 15 miles per hour – medan långtradarna obekymrat brakar förbi på utsidan.
Men det går över snabbt.
Snart sträcker Interstate 70 åter ut sig med sitt tysta löfte om att himlen väntar i väst och these two lanes can take us anywhere.

* * *
– Where do you want to spend eternity, lyder den lätt hotfulla frågan på en billboard som hänger över vägrenen utanför Terre Haute.
Ett obehagligt spörsmål att behöva reda ut blott en timme efter frukost, kan jag tycka, men annonsören i västra Indiana lovar också att Jesus kan hjälpa till och guida.
Den som tror sig veta något om USA efter att ha besökt New York och Los Angeles lurar sig själv.
Det är där ute, i det besynnerliga mellan polerna på kusterna, den verkliga bilden tar form


* * *
Bondgårdarna på slätterna i södra Illinois ser ut precis som den Superman kraschade vid i Smallville i Kansas efter att pappa Jor-El skickat iväg honom från farorna på Krypton.
Det är bastanta silos som tornar upp sig bakom puttenuttigt röda ladugårdar, vindsnurror på sluttningarna nedanför boningshusen, vita tyggardiner som fladdrar i öppna fönster och traktorer parkerade intill prydligt odlade majsfält.
Jag vill stanna och ringa på och fråga om jag inte kan få lite paj, men törs inte. Jag har en känsla av att jag i så fall, om jag som främling utan förvarning kliver in på en bondgård i de här trakterna, får ett väldigt snabbt svar på var jag ska tillbringa evigheten.
* * *
En mack nånstans väster om St. Louis.
Fyller den röda Terrain-jeepen. Premium 93.
En kraftig, väderbiten veteran vid pumpen intill får bända och krångla med tanklocket. Det har har börjat rostat. Han har Cardinals-keps och nickar vänligt,
Några trasiga stackmoln stävar förbi på klarblå Missouri-himmel.
En nött Star-spangled banner smattrar i en flaggstång invid luftpumparna.
Och inne vid kassan säger ett kvinnligt biträde med fyra tänder att det genomskinliga kaffet jag just hällt upp en styrofoam-mugg kostar 75 cent.
Det är vardag i anywhere, USA, och jag älskar det.



* * *
Jag har trafiken på I-70 precis nedanför motellrumsfönstret och i den tidiga kvällen står jag med näsan tryckt mot rutan och bara tittar.
Det är en oupphörlig ström av långtradare och stadsjeepar och bilar och var är alla på väg?
Till evigheten?
De kanske vet var den ska tillbringas.

På datorn sjunger Gram Parsons, tyst:
Twenty thousand roads I went down, down, down
And they all led med straight back home to you.

Det går ju inte att veta säkert, men detta kan mycket väl vara det första blogginlägg en svensk någonsin suttit i Huber Heights, Ohio och skrivit.
Hit, till vad som inte verkar vara mycket mer än ett klassiskt amerikanskt kluster av hotell och bensinmackar och snabbmatsrestauranger strax öster om Dayton, hann jag första dagen under det som ska bli the mother of all roadtrips.
Det tog, med några stopp och lite rusnings- och regnkaos i centrala Columbus, bortåt elva timmar – och det var, precis som väntat, mest en transportsträcka.
Det är det enda – och då menar jag enda – trista med att inleda en coast-to-coast-odyssé i New York.
Man får vänta på att det händer något.
När man väl baxat sig ut från Manhattan väntar bara New Jersey och därefter ett Pennsylvania som aldrig tar slut och inget annat har ett erbjuda än skog och väldiga rullstensåsar. Skogen är imponerande tät på sina ställen, men äh.
Jag vill ha vidsträckta slätter och såna kör man ut på först i just Ohio.

Å andra sidan:
Det handlar inte primärt om var resan går.
Det handlar om att vara på väg.
Att befinna sig i rörelse.
Att stäva västerut.
Euforin i bröstkorgen när jag äntligen fått ut hyrbilen – en majestätisk, röd Terrain, mind you – packat bagageluckan full och med Hal Ketchums ”Mama Knows The Highway” på dånande volym i föredömligt biffiga högtalare styr ut på Jersey Turnpike…den liknar inget annat.
Jag har försökt många gånger men aldrig riktigt lyckats förklara varför den här sortens resor är som religiösa upplevelser för mig, men det handlar om ett slags frihetskänsla som i alla fall jag inte lyckats hitta någon annanstans, i något sammanhang.
Vägen är ett heligt löfte, bilen en evig möjlighet och däckens sång i vägbanans skarvar den vackraste jag vet.
Samtidigt är det ju bakom en ratt, på väg genom de anonymaste delarna av exempelvis Ohio, jag menar att man på allvar suger essensen ur The American Experience.
Jag har ju den böjelsen också.
USA är mitt livs stora kärlek och jag dyrkar hela idén – för det är ju en idé, och ett fenomen, i minst lika hög utsträckning som det är ett land – om Amerika som Elisabeth Taylor dyrkade Richard Burton
Och det är verkligen inte bara det självklara – Manhattans skyline, den röda sanden i södra Utahs öken, Sunset Boulevard i skymningen… – som får pulsen att rusa.
Även det jag hör andra beskriva som fult och billigt är levande poesi i mina ögon.
En sliten strip mall utanför Somerset i central Pennsylvania. En öde billboard – på vilken någon låter meddela att ”Jesus is real – utefter Intertate-70 i Ohio. Stänkskydden som smattrar i däcken på en metalliskt blänkande 18-wheeler som dundrar förbi i högerfilen. De oändliga majsfälten, de grönvita vägskyltarna , de flottiga baseboll-keporna på de magra gubbarna som under tidiga kvällen sitter och läppjar på blaskig Coors Light på Roosters i Huber Heights medan basboll-lagen Cincinnati Reds och Chicago Cubs gör upp på stora tv-skärmar ovanför baren….


Närmast?
Tja, Kansas City – mytisk metropol jag aldrig riktigt utforskat – är ett första, tänkt stopp.
Men jag vet inte när jag kommer dit, det får bli när det blir.
För hur var det Karin Boye sa?
Nog finns det mål och mening med vår färd, men…ja, ni vet.
* * *
Jag kommer inte att skriva här varje dag – då blir det ingen semester alls.
Men när andan faller på kommer ny rapport.
Vi hörs då.

Dagarna i New York följer alla samma mönster just nu – som alltid i början av fruktade juli.
Först är det soligt och hett och ångande fuktigt och vi stånkar våta av svett fram i den stillastående, dallrande luften.
Sedan, framåt sena eftermiddagen, kommer massiva molnformationer – några rent apokalyptiska i sin hotfullt svärtade skepnad – stävande från nordväst och till kvällen utbryter oerhörda åskstormar.



Det är verkligen inte vilka urladdningar som helst. Det är skådespel som får de mest spektakulära rockshower att likna enkel friluftsteater och jag sitter ofta förstummad i min fönsteralkov på 48:e våningen och gapar.
Blixtar tjocka som St. Patrick-katedralens pelare slår ner i nya Freedom Tower längst ner på öns sydspets och ögonblicket senare dånar majestätiska kanonader i ravinerna mellan skraporna över hela Manhattan. Sedan slår nästa ner i Empire State Building, på betydligt närmare håll – till ackompanjemang av ny, ännu högre knall och plötsligt öppnas himlen och ett slagregn lika bibliskt som det Travis Bickle drömmer om i ”Taxi Driver” sköljer gatorna rena från skit. Därefter går molnen så lågt att jag efter ett tag inte ser någonting genom fönstren, men blixtarna – och dånet – kommer allt tätare och till slut är det som att sitta på en nattklubb där discjockeyn har lite för stor fäbless för stroboskopeffekter.
Mellan varven träffas mitt eget hus – 55 våningar högt – direkt också. Vi har förstås åskledare – och ett och annat blixtlås! – så det är inte farligt men det sjunger till ordentligt i hela skrapan och direkt efteråt sticker en omisskännlig doft av svavel i näsborrarna.
Då skulle det vara skönt med en thunderbuddy av den sort Mark Wahlberg har i filmen ”Ted”…


Man kunde ju tro att explosiva utbrott av den sorten skulle rensa luften och jaga den kvävande fuktigheten på flykt och några timmar sent om kvällarna är det faktiskt hyggligt friskt och behagligt där ute. Man kan andas, man behöver inte byta skjorta efter varje promenad.
Men morgon därpå börjar det om på nytt. Solen stiger på en molnfri himmel, fukten återvänder och temperaturen stegrar oavbrutet – tills de olycksbådande molnen tornar upp sig på andra sidan Hudson River igen.
Det är summer in the city och bara att vänja sig vid.

* * *
Igår hade åskmolnen dock vänligheten att ta en night off, antagligen för att orkanen Arthur svepte förbi ute i Atlanten under dagen; vanlig åska är skraj för den sortens monster.
Men stan fick avnjuta en rätt imponerande ljus- och ljudshow ändå.
Det var ju 4th of July och Macy’s smällde av sitt årliga Independence Day-fyrverkeri (a’ 40 000 pjäser, enligt uppgifter i lokal media) , den här gången föredömligt nog i East River, i höjd med Brooklyn Bridge, varmed den här bloggen hade formidabel vy från vardagsrummet.




Som det heter i en Springsteen-låt om samma högtid i en gammal badort lite längre söderöver längs Jersey-kusten:
Sandy, the fireworks are hailin’ over Little Eden tonight
Forcin a light into all those stony faces left stranded on this warm July
Down in the town, the circuit’s full of switchblade lovers, so fast, so shiny, so sharp
As the wizards play down on Pinball Way on the boardwalk way past dark
And the boys from the casino dance with their shirts open like latin lovers on the shore
Chasin’ all them silly New York virgins by the score
* * *
Ja, som synes:
En liten comeback i New York-bloggen.
Det har den gångna våren varit så intensivt i den andra bloggen – den som som handlar om NHL-hockey – att det helt enkelt inte funnits tid att skriva något här, i alla fall inte av acceptabel kvalitet.
Men nu är planen att det det ska bli mer aktivitet – dock inte nödvändigtvis från New York.
Jag åker på en fem-sex veckor lång road trip över kontinenten, med start på måndag, och tänkte avlägga rapporter här, om inte varje dag så i alla fall mellan varven.
Åk gärna med.

Jag har aldrig tidigare sett en hiss med dress code, men på New York Athletic Club får man se till att hålla stilen om man vill ta sig mellan de 24 våningarna.

Namnet New York Athletic Club indikerar att jag varit på gym, men det vore en sensation värdig stoppa-pressarna-aktioner och Extra-vinjetter.
Det handlar i själva verket om en av de mest distingerade privata klubbarna i New York, grundad på 1880-talet och sedan 1927 i besittning av en hel fastighet längs Central Park South – lätt en av världens mest exklusiva gatstumpar, med kvadratmeterpriser man behöver en examen från MIT för att ens förstå.
Jag är givetvis inte medlem, chanserna att jag vinner US Open i tennis innan jag checkar ut för gott är större än att jag blir invald i en dylik sammanslutning, men det är i en av festvåningarna Table 4 Writers Foundation håller sin årliga gala till Elaine Kaufmans minne, så jag får göra ett gästspel och måste erkänna att det är rätt fascinerande.
Allt ser ut precis som man föreställer sig; det är marmor och möbler i dyrbart skinn och hundratals ärevördiga gamla medlemmars namn i guldinfattning på väggarna. Underliga herrar i tweed rör sig långsamt genom salar med dämpad belysning i och barerna – det finns flera – passas gäster upp av personal i uniformer som hämtade från en F. Scott Fitzgerald-roman. Stämningen är mondän, för att inte säga rent aristokratisk.



Det känns som att jag som en annan Bud Fox smugit med Gordon Gekko någonstans där jag egentligen inte alls hör hemma.
Så var det också han, mister Gekko, som sa:
– That’s the thing you’ve got to remember about WASPS. They love animals, but they can’t stand people.
Och NYAC är i sanning en WASP-klubb (WASP = White Anglo-Saxon Protestant) – med mycket dubiös historia.
Så sent som på 70-talet var kvinnor, svarta och judar fortfarande inte välkomna som medlemmar – eller ens tillåtna att passera genom entrén. Medan vi medelst några glas vin försöker dämpa vår känsla av att vara katter bland sabeltandade tigrar berättar Carol Miller, amerikansk radiolegend, att hon en gång behövde växel till en telefonautomat på Central Park South och råkade gå in hos just NYAC för att be om hjälp med den lilla detaljen – och praktiskt taget blev utjagad.
Sicken dårskap.
Det är förstås mot hela den skamliga bakgrunden Dominic Chianese – Uncle Junior i ”Sopranos” och Jonny Ola i ”Gudfadern 2” – under vår fest tar med sig gitarr upp på den lilla scenen och initierar allsång till judiska festnumret ”Hava Nagila”.
Det är garanterat första gången det skrålas till den bar mitzvah-klassikern mellan de väggarna – och det ska ju gubbarna i sin jävla tweed förstås ha.
Vår fest, ja.
Vem Elaine Kaufman var och vad hennes Upper East Side-krog betydde har jag tidigare skrivit om här.
Det har nu gått snart tre år sedan dörrarna stängde uppe på andra avenyn och 88:e gatan, men stammisarna är fortfarande hemlösa och vilsna och saknar sitt vardagsrum som Forrest Gump saknade sin Jenny.
Så ibland samlas vi på lämplig lokal för att minnas, beklaga oss och kolka i oss med samma frenesi som när vi valsade runt mellan borden uppe hos Big Mama.
Just Table 4-evenemangen har i formell mening ett mer ambitiöst anslag, för Table 4 är en stiftelse som arbetar för att stödja unga, lovande författare och ett helt koppel är på plats för att ta emot stipendier a’ 2500 dollar vardera på galan på NYAC.
Tillika hedras valda profiler i Elaine’s Hall of fame, den här gången bland andra Chazz Palminteri, den ständigt lika energiske Tony Danza, Mary och Carol Higgins Clark, Richard Dreyfuss (dock hemma med yrsel…en åkomma som inte hindrar andra från att närvara, om man säger så), tv-ankaret Rosanna Scotto och Stuart Woods.
Men i realiteten är det bara två hundra festprissar som vill partaja ihop igen och det gör vi och det är satan så kul; det blir samma rundgång mellan borden, samma halsbrytande möten och samma spirituella pladdrande – och från scenen berättas gravt underhållande anekdoter om vår skrovligt streetsmarta värdinna, några av de mer rumsrena samlade här.



Ännu roligare blir det när halva sällskapet senare ramlar iväg till Neary’s på 57:e gatan , där Duffy från just Elaine’s är bartender. Nya historier varvas med gamla – jag vet exempelvis inte hur många gånger får berätta om när jag retade upp skådespelaren Dabney Coleman så infernaliskt att han ville slå mig på käften – skrattsalvorna ekar och själva livsluften blir så skimrande elektrisk att det nästan går att inbilla sig att vi inte bara ägnar oss åt fånig nostalgi.

Men så vaknar vi dagen efter och allt är som vanligt. Elaine, och Elaine’s, finns inte
Det är svårt att vänja sig vid.
Fast vi har i alla fall åkt i en hiss med dress code