I några dagar såg det ut som att det äntligen var över.
Kölden släppte, ljumma vindar svepte ner längs avenyerna och vi störtade euforiskt ut i bara shorts och T-shirts och la oss och lapade sol i parkerna, övertygade om att den strängaste New York-vintern på flera decennier till sist hade nått sin slutpunkt.
Men Kung Bore var, visade det sig, bara på tillfällig reträtt.
Inom bara några dygn kom han åter stormande från norr, slog hela Metropolitan Area i frostskadade bojor och tvingade en stackars bloggare att ännu en gång klä sig så här innan han kunde gå ut ur lägenheten.

Jag är för all del en sån som kan se olika typer av tjusning i alla sorters New York-situationer, alla tider på dygnet och alla årstider – och även när jag inte gör det brukar jag slänga in ett hurtigt ”Det regnar, men det är i alla fall i New York det regnar”, ”det blåser som fan, men det är i alla fall i New York det blåser som fan”, ” det är grått, men…”, ja, ni förstår.
Och även om jag alltid hatat vinter med en passion som annars bara är förbehållen sjukdomar, diktatorer och blodpudding finns det fascinerande inslag i degen även de här djupfrysta dagarna.
Det ser ju emellanåt ut precis som i ”French Connection”, när en alldeles för tunnklädd Gene Hackman stod och blåste på en kaffemugg i något gathörn under oändliga stakeouts med Roy Scheider, den mytomspunna röken som stiger ur gatorna är aldrig mer förförisk när den står alldeles stilla och tjock i kölden och vissa dofter – inte minst såna som väcker associationer till mitt allra första New York-besök, i februari 1989, när allt fortfarande var helt overkligt och varje sinnesintryck en omvälvande sensation – förstärks på något sätt ju lägre temperaturen sjunker.
Sedan jag återvände från OS i Sotji har jag dessutom levt med en tidsomställningsproblematik som bland annat inneburit att jag varit vaken betydligt tidigare om morgnarna än normalt – bortsett från gånger när det varit sent snarare än tidigt; sånt tenderar ju att hända i en stad som i sitt själva motto skryter om att den aldrig sover – och fått se några riktigt förtrollade gryningar.
Jag vet inte varför, men soluppgångarna har ett särskilt sorts skimmer när det är riktigt kallt. Från min holk på 48:e våningen i östra Midtown ser det ut som att någon tänder en jättelik lampa nånstans ute i Brooklyn, och så börjar hela södra Manhattan glöda. Det pågår bara i en knapp timme, sedan blir det vanligt dagsljus, men under den där korta twlight-sekvensen är det omöjligt att slita sig från fönstren. Det är som i en saga där ute…



Nu är vi dock mitten av mars och det får vara nog. Det har som sagt varit en osedvanligt hård vinter här, den ena stormen har avlöst den andra och däremellan har det varit så isande kallt att själva benmärgen stelnat i permafrost.
Men jag tror också att den här sena comeback-snytingen var Bores sista framträdande för säsongen. Han har visat vad han kan nu, tack så mycket, och får vackert gå i ide och samla kraft för en ny attack om åtta månader.
Snart kommer istället den allra bästa tiden, snart snirklar sig tonerna av Jonathan Richmans ”Springtime in New York” ut genom de öppna panoramafönstren på en liten bar i East Village, snart är trappavsatserna på södra Union Square knökade av människor som bara sitter och tar in det frenetiska myllret, snart doftar det förförsikt av blommor och matos och asfalt och avgaser, snart är det vår på riktigt.

Det är som Ed Harris säger om livet på Manhattan i den övrigt dassiga filmen ”Man on a ledge”:
– We don’t go to work in the morning. We go to war.
Lite tillspetsat, jo.
Lite teatraliskt, visst.
Men för många känns det verkligen så. New York City utgör globalt och/eller nationellt epicentrum i så många världar och inom så många verksamhetsområden – exempelvis finans, juridik, media, mode, konst och reklam – att konkurrensen och rivaliteten på den här avlånga ön skruvas upp mot mer mördande nivåer än någon annanstans.
Man är bäst på det man gör, alternativt ger intryck av att vara på väg att bli bäst – eller så är man inte alls.
Antagligen är det därför stämningen blir så förtrollad under den blå timmen.
Den kallas ju så ibland, buffertzonen mellan dag och kväll, när skymningen långsamt övergår i halvdunkel och vi hamnar i ett mörkblått ”twilight”.

Det är en speciell tid på dygnet på de flesta platser. Det finns en mystik, ett slags svårgreppbar men betagande poetisk laddning, i glappet som uppstår när tiden för en kort stund tycks tveka mitt i steget.
Men här kompletteras den där magiska timmen också med en extremt tydlig känsla av kollektiv utandning vid den infernaliska arbetsdagens slut.
Det är som att hela stan hänger av sig kavajen eller blusen, lättar på slipsen eller hårknuten – och beställer in en stor jävla dry martini.

Exakt så är det många som gör också. Bardiskarna i hela stan fylls under sena eftermiddagen och tidiga kvällen varje vardag av kontorskrigare som behöver runda av ännu ett fältslag med några järn.
Särskilt eftertrycklig är den där lättade utandningen i allmänhet på valda etablissemang kring stora kommunikationscentra, som Penn Station och Grand Central, och i kvarter med hög koncentration av aktörer i de verkligt konkurrensutsatta branscherna – till exempel finansdistriktet på södra Manhattan, på ”Mad Men”-bekanta Madison Avenue och kring de väldiga kontorsskraporna på sjätte avenyn nedanför 57:e gatan.
Jag älskar att tränga mig in på de stora schabraken på 42:a gatan öster om Lexington-hörnet av Grand Central när det drar ihop sig. Capitol Grill heter ett, Osteria Laguna ett annan. Det är övriga tider på dygnet rätt intetsägande och ointressanta krogar, men med inredning i mörk ek och fejk-mahogny, mjukt dämpad belysning och långa, robusta bardiskar har de exakt rätt tonträff under den blå timmen.
Det är en essentiell New York-upplevelse att sitta där då.
Ett ungt par i början av karriären har stämt träff efter jobbet – han kom rusande från en advokatbyrå i lipstick-skrapan några kvarter längre norrut, hon har just avslutat ett av de första skiften på en investmentbank med filial i närheten av Bryant Park – och fnittrar förtroligt över varsitt glas Riesling, en kvintett finansbiffar med breda hängslen över bara skjortryggar och skum i ölsejdlarna fyrar av ett par skrattsalvor längst in i det mörkaste hörnet och samtidigt kliver en ensam, mager man i bylsig rock in genom entrén, stampar av sig snön och nickar mot bartendern, som nickar tillbaka och utan att behöva fråga vad det ska vara sträcker sig efter en flaska fin konjak och häller upp i djup kupa.
Och utanför panoramafönstren, i det inferno som kallas rusningen, myllrar resten av stan som i en veritabel myrstack på 42nd Street, kors och tvärs, jäktat och febrilt, åt alla håll och kanter.
I någon mån kan man kanske påstå att scenen har släktskap med det som sker under den Sverige-bekanta företeelsen after work, men i så fall bara på väldigt långt håll.
Det New York gör under den blå timmen handlar om nånting mer än att bara gå ut och ”ha trevligt” med arbetskamraterna.
Det är en nödvändig avkopplingsritual, en gemensam andningsövning, ett försök att för en kort stund öppna en dimension i tillvaron där vapenvila råder.
Men snart blir det kväll på riktigt och då bryts förtrollningen snabbt.
I det läget finns det två val.
Antigen fortsätter man och omfamnar natten och rentav går all in i hedonistisk dans in i gryngen; det är förstås fullt möjligt.
Eller så tömmer man det sista i glaset och tar sig hem, med taxi till lägenheten uppe på Upper East Side eller med pendeln ut till huset på Long Island.
De flesta väljer alternativ nummer två.
Om bara några timmar laddar ju New York om för ny strid.

I hela stor-New York – våra fem boroughs i själva stan samt Long Island, Westchester Yonkers samt norra New Jersey och delar av Connecticut och Pennsylvania – bor det uppemot 20 miljoner människor.
Sista helgen före jul känns det som att allihop – plus deras kusiner från Alabama och en extra miljon influgna turister – är på Macy’s vid Herald Square på Manhattan.
Jag har en inbilsk, för att inte säga dåraktig, idé om att gå dit och dokumentera kalabaliken för att kunna komponera ett kaotiskt litet julkort här i bloggen, men den visar sig snabbt vara ogenomförbar.
Jag får panik redan när jag rundar hörnet vid 34:e och Broadway och vid själva entrén till det som kallas världens största varuhus och verkligen får NK att likna en lanthandel i Västerbottens inland har jag hyperventilerat mig in till hjärtinfarktens gräns.
Det är som en blandning av vasalopsstarten, lördageftermiddag på Ikea i Kungens kurva och scenen i ”World War Z” när zombisarna klättrar på muren i Jerusalem.
Så jag vänder och tränger mig ut ur tumultet, oförmögen att ens ta några av mina fjuttiga amatörbilder med telefonen.
Man kan verkligen undra varför människor frivilligt utsätter sig för sig för såna veritabla upploppsscener, men så ser det ut när julhandeln i New York varvar upp. Macy’s är själva ground zero, där är det är som allra värst, men liknande draman går att hitta exempelvis längs femte avenyn mellan 42:a och 57:e, på marknaden på Union Square, nedanför jättegranen på Rockefeller Center och i kvarteren runt Times Square.

Jag är inte odelat negativ, det ska jag inte sitta här och vara gubbgrinig och påstå. Så sent som förra året vill jag minnas att jag var ute i tjurrusningen på femte avenyn för bloggens räkning och sjöng lyriskt om Disney-atmosfären i myllret. Den finns där och den kan vara helt överväldigande; bara stenhjärtan lyckas exempelvis undvika att för åtminstone några ögonblick bli tindrande barn på nytt på trottoaren utanför det likaledes väldiga – och sanslöst utsmyckade – Bloomingdale’s-varuhuset, där godmodiga tomtar ropar ”ho ho ho” och bjällerklanget aldrig upphör och de fantastiska skyltfönstren lyser som Broadway-scener i mörkret.
Men jag tröttnar snabbt på trängseln och hysterin och börjar längta efter kvarter där stämningen är mer rofylld, julromantiken mer genuin och känslan mer lik den i ”När Harry Mötte Sally”
Som på de smala, vindlande gatorna i West Village, där stjärnor blinkar tyst i fönstren och grannarna i en vacker fastighet ställt ut egen liten rar gran utanför porten.
Som på en kvartersbar i Tribeca, med egna, personliga dekorationer i fönstren och hemtama gäster som dricker äggtoddy medan jukeboxen pumpar Darlene Loves ”Christmas (Baby Please Come Home)” på lagom volym.
Som längs längorna av imposanta Brownstone-hus på Upper East Side när en liten kör kliver upp på en trappavsats, en sån vi sitter och flämtar på under ångande heta sommarnätter, och bryter den dova, underligt exklusiva tystnaden med några bitterljuva carols.
Som i mina egna lugna kvarter i östra Midtown, orörda av holiday-spirit sånär som på plirande små lampor i träden och julgranshandlaren som står i hörnet av 39:e och andra och slår åkarbrasor i kylan.


Allra bäst är det kanske i Gramercy Park – den privata parken vid Lexington och 21:a, runt vilken man ibland kan få för sig att man skulle kunna mörda för att få bo.
Den air av varm och inbjudande förfining som alltid griper en när man rör sig i de trakterna förstärks ytterligare den här tiden på året.
Pyntet är så stiligt och smakfullt, lystern kring de vackra fasaderna så magiskt och granen mitt i parken – den som bara de lyckliga själar som bor i husen runtomkring har tillträde till – så grandios i sitt blånande sken.
Ställer man sig på rätt ställe vid stängslet på södra sidan precis i skymningen får man vyn med Chrysler Building som helt förtrollande fond.




Sen vänder man sig om och ser plötsligt rakt in en stor, ombonad, upplyst, varm lägenhet som tagen ur en Woody Allen-film och det är inte svårt alls att fantisera om hur en sån där liberal patriark av Alan Alda-sort, i en enkel men dyr lammullströja över skjortan, står med litet glas i handen och pratar om väsentligheter på en stor, bullrig familjefest och barnen far kring benen på de vuxna och bokhyllorna svämmar över av tunga mästerverk och så sätter sig Alda vid ett piano och alla sjunger med i nån gammal Cole Porter-dänga.

Ah.
Själv går jag Irving Place söderut, ner till Pete’s Tavern – ett av utskänkningsställena som slåss om att vara äldst i stan; de andra två är White House Tavern och McSorleys – och slår mig ner vid bardisken och beställer in en skummande Stella Artois.

Inga snöflingor faller utanför fönstren och det är inte alls så kallt som högtiden egentligen kräver, men stämningen är ändå precis som den ska och jag vet ju att den förr eller senare kommer i högtalarna, sången som ringar in alltihop åt oss.
Och mycket riktigt, efter fyra andra nummer börjar Shane MacGowan sjunga:
– It was christmas eve, babe, in the drunk tank…
God jul från New York City.

Det börjar bli i USA som i Sverige.
Var man än kommer ser det likadant ut.
Det är samma butikskedjor, snabbmatshak och varuhus som dominerar gatubilden praktiskt taget överallt.
Subway, Macy’s, Bad Bath & Beyond, Seven-Eleven, Staples, Jamba Juice, TGF, Sears, Radioshack, Urban Outfitters och Best Buy.
Utom i East Village.
Där har Seven-Eleven bara arton månader efter öppnandet tvingats slå igen en flaggskeppsbutik – längs självaste huvudleden St. Mark’s Place.

Oaktat ”prime location” visade sig kundunderlaget vara för litet. Innevånarna i East Village – den senaste decenniernas påstådda gentrifikation till trots alltjämt lite mer bohemiska, punkiga, alternativa och egensinniga än de flesta andra på Manhattan – ville inte ha det standardiserade utbudet hos mainstream-jätten. De ville fortsätta handla hos, och värna, Mom & Pop-butikerna. De små, lokala, familjära favoriterna. Originalen med mer personligt sortiment.
Så nu är Seven Eleven-lokalen igenbommad och övergiven och fastighetsägaren söker nya hyresgäster.


Det känns som en seger.
Jag är inte dummare än jag förstår de ekonomiska fördelarna med att operera som franchise i ett stort konsortium och jag har inget per se emot några kedjor – tvärtom, öppna en Barnes & Noble och jag är där direkt – men strömlinjeformningen är förödande tråkig och det gläder mig att Manhattan vägrar förvandlas till en shopping mall utanför Cincinnati.
En av de stora poängerna med att bo i en storstad är ju mångfalden, bredden och det faktum att det finns en marknad även för små och fristående och udda och till och med knäppa
Jag älskar att jag har tillgång diners och restauranger och barer och kaféer och klädbutiker och boklådor och skivaffärer som bara finns här, med egen atmosfär och eget utbud som inte kan existera någon annanstans.
Ja, det gäller det gäller ju till och med det mikrokosmos som är mitt eget kvarter här i östra Midtown – och alla andras kvarter i alla andra stadsdelar. Det får sin prägel och sin attraktionskraft inte för att vi har McDonald’s och lokala Hemköp-versionen D’Agostini inom räckhåll utan för dinern med den snälle greken som plirar tacksamt bakom små glasögon varje gång man kommer in och vill beställa hans kryddiga omeletter, skomakaren som suckar över att man lämnar in skorna först när sulorna slitits till trasor mot New Yorks skrovliga asfalt, de overkligt snabba koreanerna på kemtvätten, den sömnige sprithandlaren som ser ut som J. Mascis i Dinosaur Jr och bara gäspar när man frågar om han har fått in några nya sorters bourbon, den konstiga elektronikbutiken som saluför märken man inte trodde fanns längre och förstås Juan i kiosken på hörnet, han som gapar och skriker hela dagarna och på sant New York-vis kan slita upp ledarsidan i Post och hålla fram och fråga vad fan man tycker om de här dumheterna nu då, fast man bara är där för att köpa ett paket cigaretter.
Kalla mig konservativ om ni vill, men för mig får det hemskt gärna fortsätta vara så.
Så tack för markeringen, East Village.
* * *
När Bill DeBlasio tar över i City Hall på nyårsdagen får vi en ny sheriff i New York också. Eller snarare en nygammal. Omstridde Ray Kelly slutar, mot sin vilja, som poliskommissionär och ersätts av Bill Bratton – han som red in i stan med Rudy Guiliani för tjugo år sedan, hjälpte till att dra ner brottsligheten till rekordlåga nivåer och sedan fick så mycket uppmärksamhet att Rudy blev gramse och sparkade honom.
Att han – efter en lång sejour i samma roll i Los Angeles – nu är tillbaka förvånar vissa av den radikale DeBlasios supportrar. Inte heller Bratton är någon Farbror Barbro, om man säger så.
Själv känner jag mig osedvanligt nöjd, för Bratton var i alla år stammis på Elaine’s och en kväll för fem-sex år sedan blev jag introducerad av den älskade värdinnan, bjöds att sitta vid samma bord och drack några glas ihop med herr Kommissarien.
Nånstans känns det bra att ha den relationen med högste polischefen i stan…
* * *
”86’d”, om någon undrar, är amerikanskt slang för att bli avvisad och utkastad och används i huvudsak om bargäster som inte ska ha något mer, vad jag nu vet om det.
* * *
Apropå Elaine’s:
Till veckan öppnar en ny restaurang i lokalen som var mitt och åtskilliga älskade vänners vardagsrum i många år men stått tom sedan Elaine’s några månader efter Fröken Kaufmans död i december 2010 slog igen.
Den ska heta The Writing Room och de nya ägarna ämnar tydligen hedra historien – och Elaine.
Den som är intresserad kan läsa om renoveringen, och om gamla stammisars vankelmod i länken nedan (klistra in själv, om jag länkar hamnar man bara på Times Subscription-sida).
http://www.nytimes.com/2013/12/08/nyregion/reviving-elaines-without-elaine.html
Själv vet jag inte vad jag ska tro. Det kommer aldrig bli samma sak igen och mitt liv i New York är sämre därför, tvelöst, allt var roligare och mer spännande när Elaine levde, men jag tycker det är lite fint att ägarna visar respekt och ska gå med min bäste Elaine’s-kompis Ash på en förhandstitt nu i helgen.
Rapport lär följa här i bloggen.

– In New York everyone is so passionate all the time. I loved all that hurrying. I still love it. You always want more, and you want it now – bigger, brighter, better, more friends, more passion, more love, just more! It’s how teenagers think. And I still think that way about the city, so I get to be a teenager my whole life. How’s that? Not bad, baby.

Det är Liza Minelli som talar så poetiskt om New York och det gör hon i ”My First New York”, en färsk liten antologi, utgiven av aktade tidskriften The New Yorker, i vilken en hel räcka profiler av olika sort och kaliber berättar om när de först kom till världens bästa stad.

Åtskilliga av de medverkande – från förre borgmästaren David Dininks, som anlände till Harlem från Trenton i New Jersey redan 1933, till skådespelerskan Jenny Joslin, som flög in från Texas 76 år senare – via såna som Tom Wolfe, Judy Collins, älskade Nora Ephron, Vanity Fair-redaktören Graydon Carter, Maggie Gyllenhaal, Lauren Hutton och tv-ankaret Dan Rather – berättar roliga, vackra, mustiga, förbluffande och rörande anekdoter.
Men jag fastnar framförallt för den odödliga Lizas avslutande rader om New York som en evig tonåring.
Jag har aldrig riktigt tänkt så, men det är ju sant.
Här avhandlas oerhört mycket viktigt och allvarligt, New York är ground zero för världspolitik och världsekonomi och amerikansk media och konst och mode, men mitt i hetsen, mitt i det infernaliska myllret där ute, mitt i den galna kakafonin finns något barnsligt också.
En glupande aptit på nya kickar, en ständig jakt efter mer och bättre, ett helhjärtat omfamnande av den där Liberace-maximen om att för mycket av det goda är underbart.
Sådan omognad är det kanske meningen att man ska överge med åren, men många amerikaner har en förkärlek för den sortens livshållning – och i just New York ingår inställningen verkligen i den genetiska koden.
Sannolikt är det därför jag själv är så förälskad och efter snart nio år fortfarande drar efter andan varje gång jag kliver ut genom porten.
Jag är en sån som ägnat hela mitt liv åt att försöka förlänga just tonåren i all oändlighet, som aldrig varit bekväm med tanken på att bli vuxen på riktigt, och här är det inte bara möjligt. Det uppmuntras.
Som ”Lajsa” konstaterar:
Det finns ständigt mer att hitta, mer att uppleva, mer att bli imponerad av i skuggan av de imposanta skraporna som står på rad längs sjätte avenyn, mer att känna när skymningen faller i Soho och trottoarerna inte räcker till och människor spiller ut i trafiken mellan gallerier och butiker och salta restauranger, mer att bli förförd av medan taxin en sen kväll dundrar ner längs andra avenyn och baklyktorna på bilarna framför bildar en röd lysmask som långsamt stävar söderöver och en upphetsad kommentator gapar om upplösningen av ett basketderby mellan Knicks och Nets på den skraltiga bilradion, mer att äta och dricka och bli översköljd av och få de där ständiga, euforiska kickarna av.
Bigger, brighter, better…just precis.





Jag måste återge ytterligare några aktstycken i den lilla boken, en sån man plockar upp och läser lite ibland och sen lägger ifrån sig igen i väntan på nästa paus i vardagen.
Arkitekten Daniel Libeskind – mannen bakom Freedom Tower, snart fullbordat nu – kom som barn med båt från Polen i slutet av 50-talet och skriver förtrollande om upplevelsen:

– It was a marvelous thing to see the New York skyline from the point of view of the short, flat water. It was an early morning in late August, and the sunlight was everywhere. It’s nothing that anyone can imagine – a vision out of Dante’s Paradiso.

Och Nora Ephron, som redan 1962 flyttade till staden hon skulle komma att fånga och beskriva bättre än de flesta under sitt på tok för korta liv, är förstås alldeles magisk:

– I’d known since I was five, when my parents forced me to move to California, that I was going to live in New York eventually, and that everything in between was just horrible intermission. I’d spent those sixteen years imagining what New York was gonna be like. I thought it was going to be the most exciting, magical, fraught-with-possibility place that you could ever live in; a place where if you really wanted something, you might be able to get it; a place where I’d be surronded by people I was dying to be with. And I turned out to be right.

Fast allra bästa kanske ändå basebollstjärnan och Yankees-ikonen Yogi Berra.
Hans bidrag, om ankomsten från St Louis 1946, består av en enda rad:

– New York? It was big.

Hallå där hemma…hoppas inte Simone orsakat för mycket elände under natten .
Här i New York vet vi bara alltför väl vad stormar av den sorten kan ställa till med.
Som av en händelse är det ikväll precis ett år sedan Simones hagga till syster, Sandy, härjade i dessa trakter.
Då stod det redan under sena eftermiddagen, innan hon ens hade anlänt, klart att det inte rörde sig om någon vanlig storm.
Jag satt exakt där jag sitter nu, på stolen i mitt vardagsrum på 48:e våningen med hela stan i blickfånget, och rapporterade i realtid åt Aftonbladet.
Bilden här nedan är tagen just den sena eftermiddagen och den ser kanske inte så särskilt dramatisk ut, men jag ryser till varje gång jag ser den.
Det var nåt olycksbådande med allting de där timmarna. Med ljuset, med sättet de söndertrasade molnen kom stävande norrifrån, med kraften i vindbyarnas attacker mot rutorna

Och olycka kom, i sanning.
När mörkret föll började det knaka betänkligt i både väggar och fönster och plötsligt märkte jag att jag, helt oförklarligt, mådde illa.
Först när jag reste mig upp för att hämta mer kaffe i köket förstod jag varför.
Hela skrapan – 57 våningar hög – svajade så våldsamt i stormen att det inte gick att stå upprätt. Jag höll helt enkelt på att bli sjösjuk hemma på vardagsrumsgolvet.
Det kändes inte direkt mysigt, så jag tog med mig datorn ner till lobbyn och fortsatte rapportera därifrån.
I tio minuter.
Sen gick strömmen. För natten. Och, skulle det visa sig, resten av veckan.
Ingen belysning, inga hissar, ingenting stod längre till buds.
De som vet hur jag ser ut inser att det därmed var kört för min del. Såna som jag går inte uppför 48 trappor, inte i totalt mörker och inte med mindre än att hjärtat stannar.
Så jag blev kvar i lobbyn hela natten, försökte sova i en alldeles för kort soffa med snarkande dörrmän och strandsatta grannar i likadana soffor och fåtöljer omkring mig.
Några gånger under natten smög jag ut, bland annat för något så absurt som att slå en drill runt husknuten, i vanliga fall alldeles otänkbart i den här stan.
Det såg ut precis som när jag satt genom orkanen Wilma i sydvästra Florida hösten 2005.
Flera träd i den lilla parken utanför var omkullblåsta, andra låg vågräta i vindarna, bråte virvlade runt i byarna och under högvattnet mitt i natten hade första avenyn blivit en del av East River.
Skrämmande kan jag inte säga att det kändes, men overkligt.
Och overkligare skulle det bli.
För sedan följde de förnuftsvidriga dagar då norra Manhattan hade ström – och södra inte hade det.
New York Magazine fångade den bisarra situationen på sitt omslag med en fantastisk flygbild tagen efter mörkrets inbrott en av de första dagarna
Gränsen för det som blev en ny, tillfällig stadsdel kallad Sopo – South of Power… – gick förstås vid 39:e gatan, för jag bor på 38:e.
Så jag studsade runt mellan olika hotellrum som ju närmare helgen vi kom blev allt dyrare och allt svårare att få tag i eftersom deltagarna i det New York Maraton som borgmästare Bloomberg inte förrän i sista stund förstod att han måste ställa in började anlända.
De hotellen låg förstås alla norr om elgränsen, ovanför ”Sopo”, och där pågick det normala, brusande New York-livet precis som vanligt – bortsett från att varje kafé, varje bokhandel, varje hotellobby, varje form av etablissemang med kontaktuttag i väggarna var invaderade av Sopo-medborgare som om dagarna kom norrut (till forts, eftersom den översvämmade tunnelbanan inte fungerade) för att ladda mobiler och datorer och annan elektronik.
Men att passera 39:e var som att kliva in i en annan värld, eller som att bli del av en apokalyptisk katastroffilm – i synnerhet om kvällarna.
Mörkret var kompakt, blott siluetter gick att urskilja längs trottoarerna och skenet från lyktor på bilar som långsamt strömmade nerför avenyer utan fungerade trafiljus kastade ett spöklikt skimmer över fasaderna.
Här är två bilder från mina kvarter en sån kväll. Den senare är det svårt att uttyda någonting alls av, men tittar man noga ser man konturerna av mitt hus och en enda liten lampa som lyser i en lägenhet på 40:e-nånting våningen.


Det fanns andra som drabbades avsevärt mycket hårdare. Hela New Jerseys kustlinje praktiskt taget ödelades, den fruktansvärda branden som rasade i Breezy Point under själva stormnatten förvandlade hundratals hus till aska, Staten Island såg ut precis som New Orleans efter Katrina och uppemot 20 000 fick evakueras från översvämmade Hoboken.
Till exempel.
I skuggan av de tragedierna var mörkret och den brutalt blottlagda sårbarheten på Manhattan förstås ingenting.
Men vi lärde oss något av just sårbarheten och empatin när andra drabbas av lillasystrar till Sandy som Simone är äkta och djupt känd.
Så här är en tanke till er från New York City.

Det är sent i oktober och som jag minns saken brukar man behöva en tjockare tröja under kavajen när man går ut den här tiden på året.
Men inte alls.
En eftermiddag som alla andra denna säregna höst sitter jag i bara skjortärmarna på en pall utanför B-bars nya, läckra tacostånd på Bowery, precis runt hörnet från legendariska Jones, och kisar mot en sol som gassar från gnistrande blå himmel medan en taco Anders Svensson skulle kunnat döda för ligger och svalnar på tallriken.

Löven hänger kvar i träden också, barnen rasar runt i shorts i Tompkins Square Park och taxibilarna som störtar norrut på Lafayette har rutorna nervevade.
Det vill liksom inte bli riktig höst. Den varma, mjuka indiansommaren bara fortsätter.
Här om veckan kom till och med fukten tillbaka och Virtanen, på gästspel i sin gamla hemstad, fäktade obekvämt i kladdet.
– Ska det vara så här, stånkade han.
Nej, det ska egentligen inte. Om mindre än två veckor är det till och med Halloween, den brandgula högtiden, och då vet jag alldeles bestämt att det ofta hunnit bli svinkallt.

Men vi klagar, sannerligen, inte.
Vi – och jag tror verkligen jag kan tala för alla – älskar de ljumma vindarna längs 34:e gatan under morgonrusningen, solglittret i toppen av Chrysler Building, skratten på uteserveringarna i Hell’s Kitchen och doften av nybryggt blaskkaffe som tränger ut genom ett öppet fönster på en diner i hörnet av andra och 64:e.


Dessutom har vi förtjänat det.
Just de här dagarna ifjol, 22 oktober närmare bestämt, bildades stormen Sandy nere i Karibiska sjön och när hon en dryg vecka senare brakade in över vår kustremsa bestal hon oss på den här behagliga passagen i almanackan,
Det blev hård, mörk, elak vinter – utan ström, dessutom – direkt.
Så vi kan gott få le mot en varm oktobersol i år.
I skymningen blir det lite svalare, man får i alla fall knäppa ett par knappar i kavajen, men det gör inget för höstljuset – eller indiansommarljuset, för att nu fullfölja inläggets tema – är så rasande vackert, så romantiskt och kittlande när det sätter himlavalvet över New Jersey i brand, att det blir varmt i hela bröstkorgen i alla fall.

Senare, om kvällen, sitter jag vid fönstret på 48:e våningen och ser hela kolossen glittra ute i mörkret, ser de upptända broarna som hänger över East River, ser planen som ligger som på ett pärlband över Brooklyn på väg in mot LaGuardia, ser Empire State Building skina i rätt och blått och på stereon sjunger Paul Simon att han fortfarande är galen efter alla dessa år.

Nej, det finns ingenting att klaga på i slutet av oktober 2013.

Numer känner man sig aldrig modernare i New York än när man ska ut och flyga.
Ja, själva transportmedlet är väl i och för sig inte så nutidsmässigt – ur miljöperspektiv snarast tvärtom.
Men de har hottat upp några av terminalerna på de tre stora flygplatserna här – LaGuardia, JFK och Newark – med kittlande samtidskänsla.
Framförallt Deltas nyrenoverade C- och D-terminaler på LaGuardia kan få vem som helst att känna sig som Steve Jobs i mindre vardagsformat.
Vid en ny, fräsch, jättelik bar mitt i den ombonade, heltäckningsmatteavspända avgångshallen har de till exempel placerat I-pads vid varje sittplats. På dem knappar man in vad man villl äta och dricka, drar sitt kort och betalar – med dricks – och så går beställningen till köket. Och efter en kvart kommer en glad – ja, särskilt glad om man tippat anständigt, förstås – med krubbet och den eventuella oljan.

Den sortens restaurangfuturism kanske är vardag för er i Sverige, ständigt längst fram vid ytterkanten i IT-sammanhang, men för mig känns det väldigt avancerat.
Och angenämt.
Jag är stressad som det är bara av att befinna mig på flygplatser, det är uppjagade miljöer och jag spänner mig alltid svårt inför flygresor, så att få genomföra en måltid på så avslappnat och civiliserat sätt är rent terapeutiskt..
För att vara lagad och serverad på just en flygplats får även maten beskrivas som hyggligt modern; fräsch och lätt och och inte helt utan smak…

LaGuardia är för övrigt den klara favoriten av The Big Three.


Den är, sin sinnessjuka trafiktäthet till trots, mest hanterlig och har flest avgångar på halvlånga distanser – till exempel till Florida och Midwestern och den underbara södern. Men mer än något annat ligger den närmast Manhattan. Riktigt tidiga morgnar, innan rusningen satt igång, tar det mig på sin höjd en kvart från östra Midtown.
Det är guld i en stad där det mesta som inte ligger i samma kvarter nio gånger av tio tar en evighet att komma till.
Bara man slipper American Airlines-terminalen. Den är inte roligare – eller modernare – än en svensk busstation.
JFK får man oftast sitta och hulka på Long Island Expressway och Grand Central Parkway, eller Van Wyck, i närmare än en timme för att nå (alla som kan sin Seinfeld vet hur avgörande val av rutt kan vara…) och sen kommer man till ett veritabelt monster.
Det finns några fina terminaler där också, bland annat har lågprisbolaget Jetblue ansträngt för att skapa en schysst miljö, men köerna är emellanåt brutala till både incheckning och säkerhetskontroll, man kan få trampa runt i trånga och förvirrande korridorer tills det slår gnistor om sulorna och skulle man ha oturen att åka fel i gyttret av terminaler när man ska på sina resor över kontinenten – JFK är som en egen stad, nästan lika förvirrande som Heathrow i London – blir det inte kul
Sen har vi Liberty i Newark, som de flesta svenska besökare ser mest av eftersom det är där SAS landar och startar.
Den får väl beskrivas som funktionell, LaGuardias sentida uppgraderingar förutan. Men den ligger i New Jersey och för att hinna med sina flighter krävs vid de flesta tidpunkter på dygnet att man ger sig av i löjligt god tid för annars fastnar man i bumper-to-bumper-trafik på New Jersey turnpike och tro mig – mycket lite i vardagen är värre än att sitta fast i Soprano-vinjetten medan minuterna mot avgång tickar ner i rasande takt.
Fick jag bestämma skulle SAS byta till JFK direkt (för på LaGuardia förekommer bortsett från vissa flighter till Kanada bara inrikestrafik) – och helst också lyfta betydligt senare om aftonen, när man är trött och har en sportslig chans att sova sig över Atlanten.
Fast det är inte riktigt sant.
Om jag VERKLIGEN fick bestämma skulle jag flyga från Teterboro istället. För därifrån – precis på andra sidan Hudson-floden – flyger de som har råd med privat-jet och då är själva planen minst lika angenäma som Deltas nya LaGuardia-terminaler.
Men, tja, i nästa liv kanske….

”Great days out”, proklamerade Time Out – den lokala nöjesguiden – med en bläffig förstasidesrubrik förra veckan.
Ja, i sanning.

Man frestas nästan alltid – de förföriska vårkvällarna, under den ångande sommaren, vid vänliga Thanksgiving, när det är jul jul, senvintermorgnarna – påstå att ”nu är New York som allra bäst”.
Men nu ÄR New York som allra bäst.
Från mitten av september till slutet av oktober har vi fortfarande något som skulle kunna kallas indiansommar. Det blir mörkt lite väl fort, precis som hemma hos er, men det är fortfarande varmt – och den galna, tryckande fukten har gett vika.
Därmed blir hela stan lite mjukare, lite mer harmonisk, lite lättare att vara i.
Man kan sitta på en ranglig stol utanför ett litet cafe på en tvärgata till Mulberry Street i Little Italy mitt på blanka eftermiddagen med en elak liten espresso och låtsas att man är Luca Brasi – utan att bli kladdig och kletig och till slut så vansinnig på blötan i luften att man får lust begå samma fruktansvärda brott som en muscleman i Gudfadern. Man kan promenera hela vägen från östra Midtown till Pastis i Meat Packing District i den blå timmen, just som solen gått ner och rusningen börjat och det myllrande vimlet på trottoarerna är så där overkligt infernaliskt och energin i själva livsluften så sprakande att man blir alldeles hög – utan att se nyduschad ut när man kommer fram. Man kan en förmiddag stå nere på södra Broadway, vid kröken runt tionde där man ser hela vägen ner till Battery Park, och dra in luft som känns frisk och klar och krispig.

Ja, man kan till och med ha några fönster i lägenheten öppna och vädra om kvällarna,
Därtill brukar det större delen av året vara för varmt eller för kallt eller för fuktigt, men nu går det och det är en alldeles särskild sorts förtrollande upplevelse att en sen afton ligga i soffan och läsa nya Rolling Stones, med lite Billie Holiday-jazz på låg volym på datorn, och höra staden larma 48 våningar nedanför.
Sirenerna. Det oavbrutna bruset från floden av bilar som störtar söderut längs andra avenyn. Brandbilarna som råmar i mörkret. Taxichaffisarna som hänger sig på tutorna så fort det slagit om till grönt vid trafikljuset vid infarten till Midtown Tunnel. En kvinna som ropar högt nånstans. Ett däckskrik. Skratten från utserveringen vid en stökig bar längre upp i Kip’s Bay. En helikopter som kommer vispande på låg höjd, hovrar en stund vid Empire State Building och flyger vidare,
Det är omisskännligen New York City som låter där där ute…
Concrete Jungle where dreams are made, eller hur det nu är han sjunger.
Great days out indeed.
Och great nights in också.
* * *
Den här veckan har FN:s generalförsamling haft sitt öppnande – den årliga spektakel då stats- och regeringschefer kommer till skrapan vid East River och håller högtravande tal ingen lyssnar på och ingen minns.

Det betyder att vi här i östra Midtown tvingats leva som ni i Stockholm under Obamas besök – fast i en hel vecka.
Kan bli något frustrerande, om man säger så
Just min gata är dock alltid ett slags uppsamlingsfålla för de livvakter som inte följer med delegationerna in i högkvarteret några kvarter norröver,
Så vissa tider på dygnet är det som att gå genom en scen i ”Matrix” eller , järnhårda män från Bulgarien, Indonesien, Iran, Nya Zeeland och Paraguay står utanför svarta stadsjeepar, i mörka kostymer och solbrillor, och bara blänger på varann.
En rätt underhållande syn.
* * *
Jaja, enstaka dagar går det även här stråk av den riktiga höstens frost genom luften och påminner om att vi om bara några månader kommer att stå i gathörnen och grimasera i januarivindar som skär ända in i märgen.
Men vi glömmer igen när vi ser solnedgångarna, för även de är som allra mest spektakulära just nu.
Varje kväll färgas himlen längst ner vid sydspetsen, och bortom bergskammen i Jersey i väster, rosa och sen orange och till slut är den alldeles…gul.

Det är nästan så det känns religiöst.
* * *
Icona Pop on Broadway, för att travestera en gammal Clash-klassiker.
Först var de med i ”America’s Got Talent”, sedan uppträdde de hos Letterman och så har de gjort
Den svenska duon har regerat New York senaste veckan
* * *
Den som klättrade upp och smackade dit det här lilla klistermärket hade humor, vill jag slutligen ha sagt.

Det står en ensam gammal man, i shorts och keps och trådsliten vit t-shirt, på plazan nedanför den lilla amfiteatern i Central Park – den dom sov på i ”Hair” – och dansar till rytmerna ett par rastas på en bänk intill sprider genom parken med två stora trummor.
Ena stunden snurrar han runt, runt. Nästa hoppar han jämfota upp och ner. Sedan sår han still och utför några slags slingrande rörelser med armarna – innan han börjar stretcha mot ett staket. I takt.

I Sverige hade han antagligen blivit gripen – eller åtminstone stämplad som sinnesförvirrad och grundligt utskrattad.
Här händer ingenting.
Några turister tittar kanske lite förskräckt, men de flesta går bara oberört förbi, om de inte nickar gillande åt den gamle mannen.
Det är ju sommarhelg Central Park och då ser det ut så.
New Yorks exhibitionister, excentriker och original – och såna finns det många av – kommer ut i klorofyllen för att få visa upp sig, vara sig själva och leva ut det de vill leva ut.
Ingen bryr sig, ingen har synpunkter. Det är en del av livet i storstan, punkt och slut.
Jag tycker mycket om det.
Men jag tycker å andra sidan om det mesta i Central Park.
Vilket är en smula motsägelsefullt, för jag har egentligen mycket lite intresse av det som kallas naturen och blir svårt nervös varje gång jag tvingas lämna stadsmiljö. Jag ser bland annat nogsamt till att undvika sommarstugor och skärgårdsöar och stockholmarnas ”landet” när jag är hemma i Sverige på semester; jag vet att jag bara kommer att sitta där och lida över att det inte finns butiker, restauranger, fik, barer, biografer, avgaser och sirener som ylar i natten.
Men till Central Park hastar jag så fort tillfälle ges – och där babblar jag plötsligt om hur skönt det är att koppla av från stressen och bullret och trängseln och kaoset.
Givetvis beror det på att jag vet att jag fortfarande är i stan, att allt som är nödvändigt för ett normalt liv finns inom räckhåll; det är bara att ta en snabb promenad ut till femte avenyn – där åtskilliga av Manhattans allra dyraste lägenheter för övrigt är belägna; mycket lite tilltalar de rich and famous så mycket som utsikt över parken – och allt är som det ska igen.
Det är hela poängen med 3.4 kvadratkilometer stora oasen mitt på Manhattan – och, antar jag, alla storstadsparker. Den ligger så centralt som nånting kan ligga, men utgör samtidigt ett nödvändigt andhål när det andra som utgör det mest centrala blir för påfrestande. Och det är rätt oslagbart att ligga där i gräset och känna sig som ett med naturen (well…) och samtidigt se några av världens coolaste skyskrapor strax bortanför en träddunge i söder…



Det fanns en gång planer på att göra bostadskvarter även av det här området och en och annan ”developer” fnyser säkert ännu över att så ovärderlig mark slösas bort på rekreation, men ingen skulle våga yttra något sådant för om det är något som skulle kunna utlösa en folklig resning i New York är det försök att messa med Central Park.
Stan skulle i princip bli obeboelig utan sitt andningsorgan.
Just den där plazan nedanför amfiteatern är en personlig favorit under slappa helgeftermiddagar. Inte bara för att gamla män utför demoniska danser i de trakterna. Bänkarna som står i fil alldeles intill är perfekta för lokala specialiteten people watching. Jag kan sitta i timmar och bara glo. Det är New York som paraderar förbi all sin färgsprakande, högljudda, ogenerade, stolta, oefterlikneliga prakt…
Blir det mot all förmodan långtråkigt kan man studera medlemmarna i stans inline-elit istället. De håller till vid de bänkarna och utför, när andan faller på, konstnummer som får en att undra varför inte New York Rangers ledning är där och värvar de största stjärnorna. De skulle garanterat få fjutt på det fantasilösa powerplay som praktiseras på Madison Square Garden…

I en svacka några kraftfulla skär längre västerut samlas andra inline-entusister för den verkligt exhibitionistiska uppvisningen. Lördagar och söndagar smäller ett gäng DJ:s upp ett maffigt sound system just där och sen blir det disco – fast med inline-rör på fötterna alltså. Det är stor show.

Show får man i allmänhet också ta del av om man går trapporna från Bethesda-terrassen ner till den stora fontänen – stjärna i flertalet Woody Allen-filmer. Unga amatörgrupper av olika sort ställer ständigt till med gatuföreställningar precis nedanför trapporna och några är så häpnadsväckande bra – och charmiga – att genomsnittlig trapetsnummer på Cirkus Scott framstår som sömning programpunkt i nyårsrevyn i Tranås i jämförelse . De har aldrig tillstånd och kommer parkpolisen dunstar de kvickt, men tills dess är det ofta rasande skoj. Därför ska man inte heller snåla när de går runt med sina hinkar för att få betalt. De är definitivt värda fem-tio dollar.

Den stora sjön – The Reservoir – längre norrut, precis ovanför Metropolitan-museet, är också en attraktion. Främst för att det är så förbluffande att plötsligt se en regelrätt insjö mitt i New York City. Det ger perspektiv på hur satans stor Central Park faktiskt är. Och hur ambitiösa de var, som anlade hela härligheten.

Där råder tidiga vardagsmorgnar rusning inte olik den vid infarten till Holland Tunnel. Upper East Sides och Upper West Sides välbärgade karriärister vill bränna kalorier innan de störtar iväg till sina tryckkokare till kontor och det gör de genom att jogga runt sjön. Så 06.00 kan det vara som en smärre Vasalopsstart i spåret mellan 86:e och 97:e gatorna.
På helgerna är det något mer rogivande liksom om kvällarna. Då, kvällstid, håller sig de flesta fortfarande borta från parken. Det är inte längre alls lika farligt som på 80- och 90-talen, då kriminella gäng tog över helt när solen gick ner och besök efter mörkrets inbrott nästan garanterat slutade med trubbel, men ryktet och känslan av fara lever kvar och jag vet inte…inte heller jag har någon större lust att irra in mig in i de mest vildvuxna snåren, där man faktiskt kan gå vilse även dagtid. The Warriors väntar alltjämt i de skuggorna, tror jag…
Stora gräsmattan – där såna som Simon & Garfunkel och Diana Ross hållit klassiska gratiskonserter för åhörarskaror a flera hundratusental – kan också påminna om en trafikstockning. Där finns ett par baseboll-planer, volleybollnät och ofta provisoriska fotbollsmål och fina dagar kan åtskilliga matcher pågå parallellt (bland annat påstås det att en bunt svenskar spelar fotboll varje lördag, men jag har aldrig sett dem) – samtidigt som andra kastar frisbees, leker med hundar, ligger och solar och framförallt har picknick, många med ambitioner värdiga tv-kockar. Själv äter jag på min höjd en kokt vurre, inköpt i någon av de hundratals försäljningsvagnar som är utspridda i hela parken, men det är en fröjd att ligga där och bläddra i söndagens telefonkatalogstjocka New York Times och – återigen – se på när andra ställer till med gästabud medan fotbollar och frisbees singlar ovanför hjässorna på dem.

Därifrån är det en kort promenad till ”lilla sjön” i de centrala delarna av parken. Till den köar folk, huvudsakligen turister, för att få att få plaska runt med ekor i någon timme och det hör till de stora Central Park-attraktionerna att titta på strapatserna. Att ro är ju påfallande lätt, tycker till och med ett praktiskt missfoster som jag, men de flesta är lika hopplöst värdelösa som Woody, i vilken film det nu var han satt där, och vevar bara planlöst runt i den bruna sörjan. Mycket underhållande.


Restaurangen alldeles intill heter Boat House och är mäkta populär – obegripligt nog. Bland annat söker sig medlemmar i den svenska kungafamiljen gärna dit när de är i stan och jag har aldrig fattat varför. De har ju råd att äta på riktiga restauranger. Båthusets minimala uteservering, komplett med en kompakt liten bar, är i och för sig fin och kan ha sina poänger om man mot förmodan får ett bord där, men maten är värsta sortens bondfångeri. Dyr – och usel. Come on, Tjabo…

Likadant var det på numer nerlagda klassikern Tavern On The Green närmare Central Park West. Där vräktes busslaster med turister in enligt något slags löpande band-princip och fick sitta och tugga på skosulesega biffar innan de blev utkörda igen. Men den hade ändå lite aura. Precis i skymningen blev det dämpade ljuset kring den vackra byggnaden magiskt. Dessutom förekom krogen i filmer som ”Ghost Busters” och ”Wall Street” (det är till Tavern on The Green Bud Fox och går och lämnar över inspelningarna till agenterna från finansinspektionen efter att han blåst Gordon Gekko precis i slutet). Så den gick an ändå, liksom.
Det är kring den nu övergivna byggnaden jag nu, en varm septembersöndag går, och trampar och undrar var jag ska vägen. Strawberry Fields, den lilla lunden i höjd med The Dakota Building, tillägnad John Lennon efter mordet 1980? Nä, har man sett den platsen en gång klarar man sig – och mängden mediokra trubadurer som aldrig fått veta att ingen vill höra dem sjunga ”Imagine” förskräcker (däremot är själva The Dakota Building, tvärs över Central Park West, en arkitektonisk sevärdhet. Den skulle, i all sin dramatiska, gotiska kråkslottsaura, kunnat tjänstgjort som Batmans högkvarter i någon av Chris Nolans moderna filmatiseringar. I verkligheten är det Yoko Ono som bor där. Fortfarande). Central Park zoo? Aldrig. Det är en riktig skitinrättning där djuren uppenbarligen lider fruktansvärt på alldeles för små utrymmen. Wollman Rink i södra änden? Dit går man på vintern och tittar när folk åker skridskor. Det är så romantiskt som nånting i New York blir. Sommartid finns mycket lite att uppleva, mer än lukten från de stackars hästar som drar runt turister i vagnar på de små gångvägarna.
Så jag söker mig istället tillbaka till min plazan, den vid lilla amfiteatern.
Där står en gammal man, i shorts och keps och trådsliten vit t-shirt, och dansar sig lycklig.