De tänder toppen av Empire State Building i olika färger varje kväll, ofta kopplat till aktuella händelser och högtider, och eftersom jag har den magnifika skrapan precis utanför vardagsrumsfönstret kan jag sitta här och föra privat logg över de mest, och minst, lyckade tilltagen.
Häromkvällen fick de till vad som i alla fall i mina ögon kan ha varit de senaste fem årens greatest hits.
Eller vad sägs?

I skenet av det konstverket satt jag sedan och dreglade över senaste utgåvan av Michelin-guiden för New York City – den franska gourmetguiden där stans bättre krogar recenseras och betygsätts.

Den är egentligen en plåga att läsa, man blir ju så hungrig av beskrivningarna av alla konstnummer superstars som Thomas Keller och Eric Ripert lägger på sina tallrikar att snålvattnet formligen forsar över oxeltänderna, men man vill ju ha koll på vilka som belönas med de eftertraktade stjärnorna.
Jag har för mig att det brukade heta att Michelin aldrig delar ut tre stjärnor till krogar utanför Frankrikes gränser, men numer finns det sju New York-restauranger som lyfts till den himlen.
Hela listan:
•Chef’s Table at Brooklyn Fare.
•Daniel.
(60 E. 65th/mellan Madison och Park).
•Eleven Madison Park.
•Jean Georges.
•Le Bernadin.
•Masa
•Per Se
Av dem är det, skam till sägandes, bara Daniel, på 65:e mellan Madison och Park, jag besökt och det var för all del en religiös upplevelse, men jag är en sån som tycker att man alltid ska sträva efter att få testa det bästa av allt.
Framförallt är det sedan länge en benhård målsättning att någon gång få bord på Kellers Per Se i Time Warner-huset vid Columbus Circle, den verkliga stjärnan på New Yorks kroghimmel. Det är flera månaders kö för en reservation och så långt i förväg har jag vanligen svårt att planera.
Så tills vidare får jag nöja mig med att då och då gå in på hemsidan och studera den avsmakningsmeny som skrivs om dagligen.

Listan över etablissemang som belönats med två stjärnor är exakt lika lång
•Atera.
•Corton.
•Gilt.
•Gordon Ramsey at The London.
•Marea.
•Momofuku Ko.
•Soto.
Där har jag kammat noll helt, men bland de 52 (!) som har en stjärna finns det några tunga personliga favoriter (nej, jag orkar inte lista samtliga..). Som svenske Håkan Swahns Aquavit, Gotham Bar and Grill strax sydväst om Union Square, The River Cafe vid Brooklyn Bridges fot på andra sidan East River, Spotted Pig i Greenwich Village och framförallt Gramercy Tavern, på 20:e mellan Park och Broadway, där jag såg sent som förra veckan genomlevde en rasande lång, rolig och god middag i goda vänners sällskap (missa den korv som kallas kielbasa…en nästan erotisk matupplevelse).
Det kostar förstås en del på dylika ställen, ibland till och med chockerande mycket, och för den som inte vill eller kan bränna den sortens pengar på krubb vill jag påpeka att det är en minst lika essentiell New York-upplevelse att gå på närmaste diner och käka där.
Undvik de i turistkvarteren bara, de är sällan bra och mycket dyrare än de borde vara. Ut i områdena där det bor folk permanent istället, där finns den äkta varan.
Och skulle ni sitta på en bordsbokning på Per Se – ta och hojta.

Den här trådslitna lilla vimpeln är en av huvudorsakerna till att jag en gång blev besatt av tanken på att komma till New York.

Den köptes i en souvenirbutik nånstans här på Manhattan i slutet av 50-talet, fördes till Sverige och har sedan hängt i en timmerstuga vid sjön Bästen i de djupaste Gagnefsskogarna i Dalarna.

Nu är den, efter närmare 54 år, hemma igen.

Det var min pappa, som då var sjöman och låg på rull över Atlanten mellan Göteborg och amerikanska östkusten, som köpte den röda tygbiten, med RCA-skrapan, Empire State Building och Frihetsgudinnan nödtorftigt inbroderade i tyget, och sedan hängde den i nämnda stuga, den han timrade för egen hand och gjorde till familjens eget lilla paradis.

Han gick bort för drygt tio år sedan och i somras var mamma tvungen att sälja den underbara skogstomten, ingen av oss som är kvar har möjlighet att sköta om den på nödvändigt sätt, och när vi tömde storstugan norpade jag åt mig vimpeln.

Sedan tog jag med mig den hit, nitade fast den i balkongräcket och lät den fladdra i fuktig Manhattan-vind igen.

Bör kännas rätt konstigt, i den mån nu vimplar känner så mycket.

Jag menar, från det här…

….till det här…

…och så tillbaka till det här igen, 54 år senare.

Själv blir jag varm i bröstkorgen varje gång jag ser den, för den får mig alltid att tänka på pappa – och hur han väckte min nyfikenhet på, och längtan till, den här mytiska staden.

Han sa alltid att vi som flyger hit inte har en aning om vad det innebär att åka till Amerika. Det förstår man, menade han, bara när man efter en dryg veckas kryssning över Atlanten, inte sällan i obarmhärtigt hård väder, glider in under Frihetsgudinnan.

Sedan berättade han, lustfyllt, om skyskraporna och de långa avenyerna och lamporna och människorna. Om humrar stora som taxvalpar på ett stekhus nånstans vid Times Square. Om hur han, i egenskap av telegrafist, fick i uppdrag att leta rätt på en sälle som hade tagit bondpermis – eller vad det nu heter att sjömän gör – och irrade sig upp i Harlem, då så ohälsosamt för vita besökare att en taxichaufför körde ner honom till Midtown igen, free of charge. Om det ärtsoppsliknande vattnet i hamnen i Brooklyn, där han och övriga från besättningen under de fuktiga sommardagars oväder satt på däck på Clary Thordén och hörde åskstötarna dåna som kanonader  över Manhattan. Om vimlet i Central Park en söndagförmiddag…

Jag lyssnade, med öppen mun och stora ögon.

Allra mest fascinerade historierna om Bowery. Det var på den tiden New York verkliga skid row och pappa svor på att man fick kliva över avsupna fyllon för att ta sig fram på trottoarerna, de låg i regelrätta led utefter fasaderna.

Det är svårt att tänka sig idag, när samma gata är en av East Villages mest gentrifierade och fashionabla genomfartsleder, kantad av coola barer och restauranger och det ultrahippa Bowery Hotel.

Men det gamla Bowery finns förevigat i regissören Lionel Rogosins ”On The Bowery”, en svartvit dokumentär som spelades in 1957 och just har återutgivits på dvd och blueray.

Den ger en direkt chockerande bild av hur trasproletariatet hade det på den tiden, alkoholmisären är total, och visst – de ligger verkligen i raka led på trottoarerna och krälar.

Jag kan verkligen inte fatta att pappa varit där, att han tagit en järn på de påvra sunkbarerna, att han rört sig bland den sortens Dostojevskij-karaktärer.

Men den typen av tanken slår mig ofta, inte bara på Bowery. Jag funderar ofta, var jag än kommer, på hur det var när han trampade omkring på de här gatorna och avenyerna, för mer än ett halvt sekel sedan. Hur det luktade. Hur det lät. Hur det kändes. Vad han tänkte och upplevde.

Det måste ha varit så enormt annorlunda mot idag. Samma stad, fullständigt överväldigande redan då – men i en helt annan värld.

Tyvärr hann pappa gå ur tiden innan jag flyttade hit och det smärtar. Det hade varit så roligt att ringa och prata om det där, och berätta hur det är idag, och kanske rentav fått honom att komma på besök.

Han hade älskat att stå här i fönstret på 48:e våningen och studerat sitt gamla New York, hummat lite och pekat på nån plats där han och den finske kocken på Clary Thordén nog hade druckit en öl ihop någon gång…

Det går nu inte, han har som sagt lämnat oss.

Men jag har hans röda vimpel här.

Det är en tröst.

I think a see the train/ I see ya got open track/ I’m hopin/ One of those gonna bring my baby back…

Så sjöng New York Dolls, och evige hjälten Johnny Thunders, i ”Subway Train”.

Och det är den låten, och de raderna, jag alltid nynnar på när jag kliver ner i underjorden för att låta mig transporteras med New Yorks tunnelbana.

Inte för att jag hoppas att några av de rangliga tågen ska föra min baby tillbaka, det vore besynnerligt, men Thunders sjaviga, skräpiga, skramliga rock ’n’ roll harmonierar perfekt med upplevelsen nere i det skumma mörkret.

Efter så här många år kan man tycka att åtminstone kollektivtrafiken borde ha blivit vardag, en del av tillvaron man inte ens reflekterar över, men det är som med allting annat i den här demoniska staden, bara ännu mer.

Som i en film, en solkig tv-deckare, en scen i en kallhamrad Ed McBain-bok…

Tunnelbanesystemet, som sammanlagt täcker 37 mil och omfattar 468 stationer, öppnade 1904 och har slitits hårt under de 109 år som gått sedan dess. Det är på sina håll extremt nergånget och – ser det ut som – nödtorftigt hoplappat med tejp och plåster. Skitigt är det också på stationer och perronger. Fullt av skräp. Och belysningen kan bäst beskrivas som dunkel.

Men det förstärker ju bara det romantiskt ”farliga” i hela vardagsäventyret…

Dessutom går tågen ändå som klockan. Ständigt och alltid.

* * *

Den senaste tiden har ett par chockerande incidenter skakat om pendelpubliken.

Först var det en påtänd psykopat som knuffade ner man på spåret, just som ett tåg störtade in på stationen,  vid Times Square strax före jul. Sedan hände samma sak i Brooklyn i mellandagarna; där var det en psykiskt sjuk kvinna som, skrattande, vräkte ner en annan man på spåret.

Och vid nyår ramlade en ung, överförfriskad tjej ner och dog vid en station downtown.

Nu står de flesta tryckta mot väggarna i väntan på sina tåg och det är ju förståeligt; jag kan bara med ansträngning föreställa mig värre sätt att dö på än att kastas framför ett tunnelbanetåg.

Men samtidigt:

I snitt använder 5.3 miljoner människor New Yorks tunnelbana varje vardag, så risken att råka ut för något så ohyggligt är statistiskt sett inte större än risken att träffas av blixten i Central Park.

* * *

Om man har bråttom, eller haft en dassig sommardag och står och lider i värmen vid exempelvis Astor Place är det bara förfärligt.

Men annars finns det få saker jag tycker är häftigare än att befinna sig på en perrong när två mötande expresståg dundrar förbi på spåren i ”mittfilen”.

Decibelnivån såna gånger, gnisslet, det kakafoniska vrålet, energin som lösgörs…det är som att för några ögonblick, mitt i vardagen, stå längst fram på en Sonic Youth-konsert.

* * *

Vi som bor längst ut på östra Manhattan har ingen egen t-banelinje, för just här är berggrunden tydligen sådan att det med forna tiders teknik inte gick att konstruera säkra tunnlar. Nu bygger man visserligen längs andra avenyn, i alla fall på Upper East Side (och det har förstört tillvaron för boende mellan 60:e och 90:e på just andra; de lever sedan något år tillbaka på en byggarbetsplats), men några tåg kommer inte gå förrän 2019 eller nånting sånt

Så min närmaste station är Grand Central Station, tio-femton minuters promenad från porten. Inte helt smidigt. Men å andra sidan är det coolaste stationen av dem alla. Den viktigaste knutpunkten. Och när man kravlat sig upp för de branta stentrapporna – rulltrappor har MTA, New Yorks eget SL, fortfarande inte orkat installera någonstans – kommer man ju ut i Stora hallen, den underbart vackra och myllrande, där känslan – som jag tidigare yrat om – av att New York är en levande organism i sig själv blir tydligare än någon annanstans.

* * *

Man delar inte tunnelbanan enkom med andra människor.

Råttorna vill ha del av utrymmet också…

Det går inte att stå många minuter på en perrong utan se några raggiga saker, vissa av dem stora som taxar, irra runt bland skräpet nere på spåren.

Och ibland blir det ännu värre. Ibland, särskilt under värmeböljor på somrarna, exploderar regelrätta stim med hundratals håriga gnagare över spåren och krälar runt i några sekunder – för att sedan försvinna ner i sina hålor igen.

I sanning chockerande.

Men det hör till den riktiga sortens storstad, det också…

* * *
Vi har inte, som i Tokyo, vakter som trycker på i människofläsket för att få in så många som möjligt i vagnarna , men i rusningen på morgnar och tidiga kvällar är trängseln på expresstågen – de som bara stannar vid de stora stationerna och går underbart snabbt –ungefär lika våldsam.

Kolla inledningsscenen i första ”Wall Street”, när Charlie Sheens Bud Fox, är på väg till kontoret i finanskvarteren.

Just så brutalt är det.

* * *

Man kan åka buss också – och då ser man onekligen mer av Manhattan.

Men det går inte fort.

Någon gjorde nyligen en mätning som visade att man i rusningen tar sig fram snabbare till fots än med buss – trots att de numer har egna, heliga filer vid alla större genomfartsleder.

Det passar en stad med det här temperamentet väldigt illa.

* * *

Apropå film finns det förstås en oändlig massa klassiska scener från New Yorks tunnelbana.

De allra mest legendomsusade återfinns förmodligen i ”The Warriors”. Det var där New York subway fick sitt rykte som livsfarlig mardröm, befolkad enkom av blodtörstiga street fighters.

Inget kunde vara mer felaktigt – det handlar idag om en av världens säkraste t-banor, varmt rekommenderad alla dygnets timmar – men det låtas vi inte om. Den där fläkten av fara ska liksom finnas där.

Jag tänker dock oftare på slagsmålsscenen i ”The Matrix”, när Keaune Reeves går en av de avgörande fajterna mot den där koleriske roboten.

Aldrig har New Yorks tunnelbana varit snyggare än där.

* * *

Avslutningsvis, något helt annat:

I söndags upphävdes slutligen NHL-lockouten, så inom någon vecka börjar det spelas hockey här borta igen – bland annat på Madison Square Garden.

Det betyder att jag kommer ägna rätt mycket tid och energi i min andra blogg, den som handlar om just NHL – https://bloggar.aftonbladet.se/perbjurman/

Men jag lovar att försöka hålla ångan uppe här också.

New York kan inte lämnas oskrivet särskilt långa perioder.

Avslutar 2012 som sig bör – i ett rum på 32:a våningen i ärevördiga Essex House, med utsikt över hela Central Park.

Det är ingen lyxig nyårstradition jag lagt mig till med – jag råkade bara upptäcka att jag hade en ynka natt kvar till platinum-nivå på Marriott och det kändes något snöpligt att snubbla så nära mållinjen, så jag drog helt enkelt sta och unnade mig ett litet krypin i mormonkedjans senaste tillskott i New York.

Men det får gärna bli ett stående inslag, för det är något romantiskt att sitta på klassiska adressen Central Park South och se den magnifika parken sträcka ut sig i all sin väldighet där nere.

Det kryllar av skridskoåkare på gamla Wollman Rink, överlägsen den meningslösa isplätten vid Rockefeller Center. Klappret från hästarna som drar turister i vagn på de små gångbanorna hörs ända upp hit och i fjärran glittrar solkatterna i The Lake, en veritabel insjö mitt i storstadsdjungeln.

Sedan faller mörkret och strålkastarna från bilarna som stävar söderut borta på femte avenyn ser ut som lysmaskar genom trädkronorna. I fastigheterna de passerar, några av världens dyraste, sitter högdjuren av ädlaste sort i sin paradvåningar och väntar på det nya året.

Det är en kittlande tanke att jag har dem inom mitt blickfång. Woody Allen, Caroline Kennedy, Rupert Murdoch, Tom Brokaw, Art Garfunkel, Ivanka Trump…

Mörkret ute i parken, genomskjutet av ödsliga gatlyktor i alla riktningar, triggar fantasin det också.

Det är kanske inte längre är som på 80- och 90-talet, när det ansågs direkt livsfarligt att vistas i Central Park efter mörkrets inbrott, men så här med nattligt fågelperspektiv är det lätt att föreställa sig att det fortfarande pågår mycket där ute som Kojak, om han levde, skulle vilja ta en närmare titt på.

Ja, Essex House kan nog få bli en nyårstradition.

* * *

Resten av stan – eller åtminstone uppemot en miljon av innevånarna – håller när ni läser detta på att samlas kring Times Square för ceremonin med en boll som faller i en ställning för att markera att ett nytt år börjat.

Det är en mycket obegriplig tradition och jag kommer verkligen inte att vara i närheten, den sortens trängsel hör till det värsta jag vet, men jag är ändå glad att det händer, för som det brukar heta i den här bloggen:

Det ÄR ju så mycket New York.

Gott nytt år, alla fina läsare – och God bless you.

Ledsen att det varit sån stiltje här, mitt i utlovat Fairytale of New York-glitter och bjällerklang.

Men tyvärr:

På juldagens morgon vaknade jag inte bara med sviterna av julaftonens förlustelser utan dessutom med en influensa så saftig att jag fram till ungefär nu legat och yrat i feberdrömmar, den ena mer förbluffande sjuk än den andra.

Sorry, så blir det ibland.

Men innan dess hanns i alla fall själva julafton med, inklusive ett romerskt gästabud på skandinaviska Aquavit på 55:e gatan,  och vi lät oss definitivt lustiga vara.

Här är några bilder.

King Cole-baren på St. Regis-hotell. Där borde alla kvällar börja, inte bara julafton. Det är en riktigt klassisk och magisk bar, perfekt in i minsta detalj. Ligger i hörnet 55:e och femte och är känd för att ha uppfunnit bloody maryn. Men sån passar ju bättre för juldagsmorgonen och tack och lov vet de hur man blandar bra drajor också.

Ni som är hemma har Kalle Anka och mammas köttbullar och allt det andra – svenskar i New York har Aquavit…

…och under ett dygn blir trängseln inne i den sobra lilla krogen monumental. Varenda skandinav inom tio mils radie ska dit och frossa på det julbord Håkan Swahn och hans medarbetare dukar fram.

Och det är värt trängseln, det håller formidabel klass.

Min favorit i år: Janssons Temptation. Kan vara den bästa i grenen jag ätit som inte serverats hemma hos Hasse Eriksson i Borlänge.

Också en hit. Men så råkar jag tyck att rödkål är julbordets kanske viktigaste inslag. Och att sitta i New York och äta det är rätt…overkligt.

En typisk svensk lassar på med köttbullar och prinskorv. Den här råkar i och för sig komma från Gästrikland, men håll inte det emot honom.

Några fina tallrikar blir det. Eventuella oortodoxa inslag här är en eftergift för danskar, som också går på Aquavit på julafton och väl också måste få sitt.

Mer bekymmersamt är att det inte finns OP på Aquavit. Istället får man hålla tillgodo med Aalborg – ännu ett suspekt danskt inslag i den blågula New York-julen! Men det få gå. Vi lär servitören att helan går på första men att man får bita av den andra.

Det slutar på Neary’s och där vill sällskapet inte längre vara med på bild.

Och utanför blänker 57:e gatan i regnet…

* * *

Nu laddar vi, precis som ni, för nyårsafton.

Brukar kunna bli nåt här.

Såvida den här flunsan inte tar ny fart hoppas jag innan dess återkomma med en best of New York 2012.

Det har varit en del på slutet, så det finns ingen grund för några mer ingående utläggningar om särskilda fenomen eller särskilda stadsdelar i The Greatest City In The World.

Men här är i alla fall några snapshots – i bild och i text – från veckan som gått.

Det är, so far, en mild vinter som pågår i New York. Vi har bara haft enstaka, kortvariga köldknäppar och inga kaotiska vinterstormar

Å andra sidan är det oftast efter jul, och särskilt en bit in i januari, det blir så kallt att man kan frysa in fisk i fönsterkarmen i vardagsrummet – och strax därefter brukar en eller annan förödande ”nor’easter” komma stävande från Nordatlanten och begrava oss i en halvmeter snö, varmed allt omedelbart slutar fungera.

Så vyerna här ovan lär om en inte alltför avlägsen framtid kännas mer bekanta för er hemma i Sverige

* * *

Skranglar en kväll ut med path-tåget från Penn Station till – Penn Station.

Lustig nog är det just så det är upplagt; åker man med Amtrak från Penn Station, under Madison Square Garden, kommer man omedelbart till en station, i downtown Newark, som heter precis likadant.

Och ingen disrespect mot William Penn, som förutom att han grundade delstaten Pennsylvania back in the day också var ovärderlig för utbyggnaden av järnvägen på östkusten, men någon form av variation hade väl inte skadat?

Fortsätter man ytterligare några stationer, till Baltimore, kommer man för övrigt till Penn Station en gång till.

Morsning korsning.

Men det gör jag inte, jag kliver av i Newark, promenerar till New Jersey Devils hemmarink Prudential Center och ser, som kanske framgår av bilden, Rolling Stones fira 50-årsjubileum.

Inte direkt omvälvande, men spänstigare än väntat och emellanåt, inte minst under Springsteens och Lady Gagas respektive gästframträdanden, väldigt skoj.

* * *

Skrev för några inlägg sedan om den direkt komiska hysterin ute på gatorna i julhandeln, men glömde kvarteret där det är som allra värst….

Macy’s, i den lätt förvirrande korsning där Broadway och sjätte avenyn går möter34:e gatan, kallar sig rätt eller fel världens största varuhus, men det hade inte hjälpt om det så varit tre gånger så stort. Det hade varit kaosträngsel, både inne och ute,  i alla fall.

Nu är det så besinningslöst att jag verkligen inte kan förstå att människor frivilligt söker sig dit – jag börjar hyperventilera bara jag passerar i taxi – men för somliga verkar den tryckande värmen i en täckjacka i trängsel inomhus, känslan av stå på någons hälar i en överfull rulltrappa och de upploppsartade scenerna på alldeles för få kvadratmeter mellan två butikshyllor vara själva poängen med julen.

* * *

Kolla, Vieux Carré.

Ja, franska kvarteren i New Orleans alltså.

Jag svängde förbi där förra veckan, på ett litet uppdrag, och någon gång ska jag berätta varför en resa just dit får själen att sjunga av lycka.

Tills dess får ni nöja er med listan på mina favoritstäder i USA.

De stora: 1. New York. 2. Los Angeles. 3. New Orleans, 4. Las Vegas. 5. Chicago. 6. Austin. 7. Miami. 8. San Antonio. 9. Nashville. 10. Memphis.

De små: 1. Palm Springs, Kalifornien. 2. Charleston, South Carolina. 3. Key West, Florida. 4. Scottsdale, Arizona. 5. Sedona, Arizona. 6. Savannah, Georgia. 7. Santa Fe, New Mexico. 8. Palm Beach, Florida. 9. Breaux Bridge, Louisiana. 10. Clarksdale, Mississippi.

* * *

Där, på andra sidan gatan har jag haft roligare än någon annanstans i världen, med möjligt undantag för enstaka kvällar på Och Stora Havet på Södermalm i Stockholm.

Nu blir jag bara deprimerad av att passera hörnet andra och 88:e, för ni ser ju; det är stängt och igenbommat och övergivet – och synen påminner bara om att vi som hade den här adressen som ett home away from home fortfarande är hemlösa.

* * *

Jag gillar egentligen inte alls att flyga, men molnfria kvällar när de styr in över New York City för landning på LaGuardia…det är en syn för gudar.

* * *

Den där känslan av att New York är en organism i sig själv, att staden har en egen självständig energi som alla som kommer hit absorberas av, blir sällan mer påtaglig än i den stora, andlöst vackra hallen på Grand Central Station under rusningen en tidig vardagkväll.

* * *

Annan hotellrumsvy, aktuell i skrivande stund.

Washington är också en bra stad, väldigt underskattad av många, men nej – inte riktigt värdig en plats på topptiolistan.

* * *

Det är jul överallt – även i baren på omistliga Pastis i Meat Packing District.

* * *

I det här huset finns över 800 lägenheter – och i en av dem bor lilla jag.

Precis som mina grannar har jag bråda tider just nu, för veckorna innan jul ska de som jobbar här – dörrmän, vaktmästare, hissoperatörer och de som sitter på ett kontor på fjärde våningen – ha sin årliga bonus och i en så gigantisk fastighet är de några stycken, om man säger så.

Billigt blir det inte, men det är inte tillrådligt att låta bli – då kan paket som lämnats av UPS försvinna, hjälpen med den läckande toaletten dröja till på torsdag och delivery-krubbet till kvällens Homeland-avsnitt skickas till fel våning.

För övrigt är de värda varje cent, de gör livet väldigt mycket enklare och framförallt dörrmännen har blivit både goda vänner, beskyddare, kuratorer och biktfäder.

Dessutom:

Man har inte ”gjort” New York på riktigt förrän man utbytt några djupt kända ”How about them Yankees” med en dörrman.

Ja, den allmänna europeiska slutsatsen efter den senaste i den oändliga raden av amerikanska massmord är absolut helt korrekt:

Det är såklart åt helvete för enkelt att få tag i vapen i det här landet.

Och de NRA-anhängare som påstår att striktare lagar bara skulle gynna kriminella eftersom de ändå kommer att tillskansa sig det de anser sig behöva för att begå sina grymheter har förstås fel.

Det stämmer måhända på yrkeskriminella, på gängmedlemmar och mafiosos och ideologiskt motiverade terrorister, men de ofta tidigare icke-straffade vettvillingar som utför vansinnesdåd i skolor, i shoppingcentra och på före detta arbetsplatser har i princip aldrig nödvändiga känningar på den svarta marknaden.

De köper sina vapen själva, helt lagligt – eller stjäl dem av närstående.

Samtidigt:

Den absurda tillgången på exempelvis det som kallas assault rifles, och det faktum att de används för att iscensätta ofattbara blodbad som det i lilla Newtown i fredags, är samtidigt bara symptom på ett ännu mer illavarslande och skrämmande tillstånd.

Något i USA:s själva trossbotten är sjukt och förvridet, det finns något outtalat mörkt och hotfullt längst in i landets själ, våldet och raseriet har blivit en cancercell begravd i den amerikanska samhällskroppen.

Det finns relativt gott om vapen även i andra så kallat civiliserade länder, till exempel Schweiz, men det är bara här regelrätta massakrer, mitt i den civila vardagen, utförs gång på gång på gång.

Våldet är helt enkelt en integrerad del av den amerikanska kulturen, och jag tänker då inte främst på att det ständigt används som kittlande underhållning i film, på tv och i videospel – även om det onekligen vittnar om någon form av ohälsa att ett naket kvinnobröst, för att inte tala något så förfärligt som en snopp, i tv-rutan väcker starkare reaktioner än det bisarra övervåldet i exempelvis Quentin Tarantinos nya film.

Det är framförallt den djupt rotade och historiskt betingade tron på – och intensiva romantiken kring – våld som lösning på konflikter, som verktyg för hämnd, som sätt att utöva makt, som enda metod att garantera trygghet och personlig säkerhet som skiljer ut USA i västvärlden.

Visst, tendenser av den sorten finns även i det kollektiva europeiska kynnet  – men inte tillnärmelsevis i lika hög utsträckning som i det amerikanska.

Som Michael Moore – ingen  personlig idol, men ofta stringent i just den här frågan – helt frankt slog fast på twitter igår:

– Ja, vi behöver bättre vapenlagar och bättre mentalvård. Men inte heller det kommer att stoppa dödandet. För let’s face it, Amerika tror på att döda.

Det låter ohyggligt, men det är ju just den åskådningen som kommer till uttryck när vapenfetischisterna – de som ser rätten att bära vapen, inklusive de allra farligaste, som viktigare än något annat – svarar på tragedin i Newtown med krav på FLER vapen istället för färre,

– Jag önskar vid min gud att rektorn på skolan varit beväpnad med en M4-karbin, sa till exempel republikanske kongressledamoten Louie Gohmert, från Texas, igår.

Där sådana argument inte bara formuleras utan rentav möts med respekt är det farligt.

En mer abstrakt och svårgripbar, men också viktig, aspekt är raseriet som idag strömmar genom det amerikanska samhället. Det finns överallt vrede och aggressivitet och högljutt hat som griper omkring sig i vardagen – enligt min gissning bland annat till följd av en direkt religiös dyrkan av begreppet ”personlig framgång” och hur vissa människor ser på sig själva när sådan framgång uteblir.

Det kanske är likadant i Sverige idag, det vet jag för lite om, men det finns i så fall en betydande skillnad.

Ursinnet, oaktat om det är riktat utåt eller inåt,  går inte att kanalisera genom ett automatvapen köpt över disk, utan kontroll, samma eftermiddag.

Varmed man, som alltid, kommer tillbaka kärnfrågan om de liberala vapenlagarna…

Samma slags kopplingar kan man göra vad gäller psykisk ohälsa – definitivt en annan faktor i tragedier som de i Blacksburg, Tucson, Aurora och Newtown. Också i andra länder finns människor som är mentalt sjuka och farliga både för sig själva andra. Men de får inte bara, på de flesta platser, bättre vård än här, där mentalvården i det närmaste avskaffats. Framförallt kommer de aldrig i kontakt med vapen med vilka man kan avfyra hundra skott i minuten mot 6-åriga barn.

Jag älskar så mycket annat som samtidigt präglar USA – livsoptimismen, framstegsivern, öppenheten, mångfalden, vänligheten, den vibrerande energin  – men vålds- och vapenromantiken, och grunderna den vilar på, förmörkar hela upplevelsen av landet.

Hur man får en genomgripande ändring till stånd vet jag inte, men att göra det betydligt svårare att skaffa automatvapen är tveklöst en nödvändig början.

– Vi kan inte tolerera det här längre, konstaterade president Obama under sitt starka tal i Newtown på söndagskvällen.

Nej, det kan vi verkligen inte.

– Hey, white boy, what you doin’ uptown? Hey, white boy, you chasin’ our women around?

Jag är inte i Harlem särskilt ofta, så när taxin stannar i hörnet av 125:e och Malcom X ringer de klassiska raderna från Velvet Undergrounds ”Waiting for my Man” i öronen.

Men nej, jag ska inte jaga några kvinnor – it’s the furthest from my mind, som Lou Reed själv svarar i sången.

Jag ska äntligen begå debut på Red Rooster – Marcus Samuelssons brottarhit till krog i just hörnet 125:e och Malcom X.

Den lever, visar det sig, gott och väl upp till hypen.

Lokalen är vacker och modern, publiken blandad och spännande, stämningen stökig och hög – inte till minst till följd av att det står ett finfint jazzband och vevar duktigt i ett hörn – och maten alldeles enastående.

Jag har mycket angenämt med gravlax till förrätt och den ”yardbird” det surrats så mycket om de senaste månaderna som huvudattraktion; den smakar bättre än bluesrockbandet med samma namn lät och med tanke på att Eric Clapton, Jeff Beck och Jimmy Page alla ingick i sättningen säger ju det en del.

Inte blir upplevelsen sämre av att värden själv, president Obamas favoritkock, som en annan Elaine Kaufman går omkring och hälsar bland borden.

Så, det är veckans tips i New York-bloggen:

Missa inte Red Rooster vid nästa besök i stan.

Efteråt hamnar vi – jag och kompanjonen Eken, Hall of Famer från Sätraskolan i Gävle – på Lenox Lounge lite längre söderut på Malcom X.

Det är en sann Harlem-klassiker som öppnade redan 1939 och varit skådeplats för framträdanden med sådana som Billie Holiday och Charlie Parker – och meddelas kan att de fortfarande vet hur en bra old fashioned blandas

Men nu tvingas etablissemanget stänga. Hyran har blivit för hög – och istället ska fancy Nobu flytta in i den undersköna art deco-lokalen.

Det är ett sorgligt bekräftelse på att även Harlem håller på att ”gentrifieras”.

Stadsdelen – den afroamerikanska kulturens själva epicentrum i ett sekel – har i och för sig redan förändrats grundligt sedan jag för snart 20 år sedan för första gången åkte upp till 125:e och omedelbart blev ombedd att ta mitt feta vita arsel och försvinna, men det finns fortfarande en alldeles egen, särpräglad och betagande atmosfär däruppe.

Det vore bra ledsamt om den ska mejslas bort och ersättas av det som finns överallt

* * *

Annan debut i veckan:

En kompis bjöd på basketderby mellan Nets och Knicks i Barclays Center och därmed fick jag äntligen se den nya, flashiga arenan i Brooklyn.

Den levde upp till förväntningarna, den också. Eftersom jag har till uppgift att bevaka NHL – när den ligan inte håller stängt… – ränner jag omkring i nordamerikanska sporthallar hela tiden och ingen jag besökt har känts lika originell och samtida på en gång; det är nåt med det brunsvarta grundtemat, belysningen och de skarpa vinklarna överallt som får anläggningen att likna en hip klubb i lika hög grad som en idrottsarena.

Ingen annanstans kan man vara säker på att få se Jay-Z heller.

Han syns, om ni tittar nog på mitt sedvanligt lökiga foto, på courtside närmast laget, i grå tröja – och man kan ju inte låt bli att reflektera över det hisnande i att en som växte upp utan någonting alls i ruffiga Marcy Houses någon mil österut nu är delägare i både en idrottsarena och ett NBA-lag.

En annan Brooklyn-legend, som dessvärre inte fångades på min bild, sitter tvärs över planen:

Spike Lee.

Han är sedan länge den mest profilerade Knicks-supportern i världen och det faktum att det nu finns ett lag i hans egen hood – den han skildrat med sån kärlek och ackuratess i sina filmer – gör ingen skillnad.

Regissörssnillet sitter i full blå-orange-regalia vid  sidlinjen och visar ett engagemang jag inte sett sedan jag satt bredvid Lasse Anrell på Söderstadion oktobereftermiddagen när Hammarby vann SM-guld.

Det är Lee som går hem gladast också, för Knicks vinner en oerhört dramatisk och rolig match – efter avgörande i slutsekunderna.

Allra bäst:

Det var, och är, otroligt smidigt att ta sig till och från Barcleys med tunnelbana.

Kommer bli kalas när New York Islanders flyttar till Brooklyn om tre år.

* * *
Det var stödgala för offren för orkanen Sandy på Madison Square Garden i natt,  med bland andra Springsteen, Stones, The Who, Paul McCartney, Alicia Keys, Kanye West och Roger Waters.

Jag hade ingen möjlighet att  vara på plats men såg delar på tv och kan rapportera att Jon Bovi inte direkt såg missnöjd ut när han fick hjälp av sin fellow new jerseyan Bruce i ”Who Says You Can’t Go Home”…

* * *

Det har regnat mycket på slutet och det känns väl i och för sig sådär, men helt i enlighet med klyschan blir det ju så snyggt där ute på gatorna…

– This is the season to be jolly, heter det i sången.

Och det är svårt att låta bli – i alla fall i den här stan.

Jag har egentligen väldigt svårt för vinter, jag tycker genuint illa om mörker och kyla och snö och när en livslång dröm om att från mitten av september till början av april bo nånstans där de aldrig hört talas om att skrapa vindrutan ren från is – södra Kalifornien comes to mind –  men just december skänker alltid ett avbrott i mjältsjukan.

Så var det hemma i Sverige och så är det i ännu högre grad sen jag hamnade i New York.

Jag har helt enkelt en fäbless för spurten mot jul – och Manhattan är denna tid på året en enda stor Disney-dröm upplyst i glitter och gälla färger och tonsatt med bjällerklang, tomtars ”ho-ho-ho” och Darlene Love-mackan ”Christmas (Baby Please Come Home)” på repeat.

Så denna lördag gör jag julromantikernas pilgrimsfärd uppför femte avenyn från 42:a gatan till 57:e – sträckan där The New York Christmas Experience dras till sin yttersta spets.

Det är som att försöka böka sig fram till kravallstaketet längst fram på innerplanen under rockkonsert på Ullevi, trängseln är helt absurd och vore jag ute i brådskande ärende skulle jag behövt psykofarmaka.

Men när man inte behöver stressa utan bara kan vispa runt lite i kaoset och ta in på showen är det en både häftig och underhållande upplevelse.

Givetvis är det mest turister ute på trottoarerna; de flesta som bor på Manhattan ser nogsamt till att hålla sig borta från de centrala delarna av Midtown just nu och de som ändå tvingas köra genom cirkusen svär som Kapten Haddock bakom sina rattar. Men än sen? Turisterna är en del av New York de också, det skulle inte vara samma stad om inte hela världen ville komma hit och hälsa på.
Dessutom hjälper de den lokala ekonomin, big time. Den köpfest som pågår, givetvis ivrigt påhejad av borgmästare Bloomberg,  får industrisemesterrushen på Gekås i Ullared att likna stiltjen i ett sånt där nordkoreanskt varuhus kommunistregimen i Pyongyang tar sina fåtaliga besökare från utlandet till.

Utanför Abercrombie & Fitch-butiken vid 56:e gatan är det, för att ta ett exempel, regelrätt kö – komplett med dörrvakt och avspärrningar och kunder lika ivriga att få komma in och låta kreditjobbet svettas  som de som om nätterna köar till Cielo i Meatpacking District är att få komma in och beställa helrör till bordet.

Var det någon som sa finansiell kris?

När man försöker ta sig  in till den jättelika granen vid Rockefeller Center hamnar man i en helt psykedelisk rusning. Minst tio gånger så många som får på plats på den prudentliga lilla plazan trycker på från alla håll och kanter och där håller det på att brista till och med för mig, mitt juliga sinnelag till trots. Det känns som att man ska död nedtrampningsdöden, enkom för en julgrans skull.

Men fin är den – ingen kan dissa Rockefeller-granen i sig, en lika klassisk New York-symbol som gula taxbilar och salta pretzels.

Runt hörnet, på sjätte avenyn, finns en annan av de klassiska julattraktionerna – Radio City Music Hall.

Där ger dansgruppen The Rockettes sedan 85 år tillbaka fem julshower per dag, sju dagar i veckan, i december och köerna till biljettluckan ringlar sig som ett karnevalståg i New Orleans runt den anrika institutionen.

Som jag förstått saken är det där bensprattlet dock det mest överskattade på den här sidan Bröderna Lindqvist, så jag promenerar vidare till kvarter som är något lugnare men indränkta i samma slags romantiska stämning, känd från otaliga filmer ­– till exempel ”Miracle on 34th Street”, ”När Harry mötte Sally”, ”Scrooged” och underbart sentimentala favoriten ”Falling on Love” med DeNiro och Meryl Streep (vilket jag förstås flikar in för att de som eventuellt blir kittlade av de här beskrivningarna hittar ett bra surrogat i de filmerna).

Inga kvällsvyer är mer betagande än de där Chrysler Building sticker fram nånstans…

Sen kommer jag hem och möter den här synen i min egen lobby i östra Midtown.

Så jag slutar aldrig vara jolly this season.