Förträffliga resemagasinet Condé Nast Traveler har just publicerat sin årliga omröstning om de bästa hotellen i världen och topptiolistan för New York ser ut så här:

1. The Peninsula.

2. Trump International Hotel & Tower.

3. Four Seasons.

4. The Carlyle.

5. Trump Soho.

6. St. Regis

7. The Plaza.

8. Setai Fifth Avenue

9. Ritz-Carlton Central Park.

10. Sherry-Netherland

Personligen bor jag ju sällan, för att inte säg aldrig, på hotell just i New York nuförtiden, men jag har varit på merparten av ställena på listan – antigen för att vänner haft rum där, för att filmbolag arrangerat så kallade junkets eller för att jag velat leva ut min livslånga kärlek till hotellbarer.

Så jag kan ändå på rätt goda grunder konstatera att det är en bra  ranking, även om jag saknar några modernare namn, som The Mercer, 60 Thompson, den moderna versionen av Gramercy Park Hotel och Gansevoort.

Dock besvarar den verkligen inte den vanligaste läsarfrågan under de snart åtta jag varit här:

”Vet du nåt bra och billig hotell i New York”.

Det är ungefär som att fråga ”Vet du nåt bra sätt att bli uttagen i New York Rangers trupp utan att kunna spela hockey”.
Nej.

Det finns bra hotell – men de är i sanning inte billiga. Och det finns billiga hotell – men de är inte bra.

Extremt eleganta Four Seasons uppe på 57:e gatan, Condé Nast-läsarnas bronsmedaljör, är onekligen bra. Ja, så bra som ett hotell kan bli till och med. Men de billigaste rummen en helt vanlig dag går loss på 975 dollar. Plus skatt. För billigaste sviten får man hosta upp 4500 dollar. Och ja, vi pratar fortfarande om dagspriset. Vad de tar för dyraste sviten vet jag inte, för den prislappen har de inte mage att publicera. Man får ringa.

Vansinne?

Ja, det kan man verkligen tycka. Men de fyller ändå rummen, så vem kan påstå att de gör fel?

Nå, fullt så besinningslöst måste det ändå inte kosta för anständig kvalitet. Är man beredd att hosta upp 300 dollar natten – sådär en två tusen kronor med nuvarande kurs – får man ett, i allmänhet, litet men helt acceptabelt krypin på utmärkta etablissemang som Hotel on Rivington på vibrerande Lower East Side, Cosmopolitan i Tribeca och Washington Square Hotel, perfekt beläget vid  Washington Square mitt i hjärtat av Greenwich Village.

Utspridda över hela Manhattan finns sedan några år också enkla etablissemang tillhörande kedjor som Hampton Inn och Howard Johnson. De är verkligen inget att skriva poesi om, men nya och funktionella och perfekt för den som är förmögen att intala sig det klassiska ”vi ska ju ändå inte vara på rummet”. De stora schabrak de svenska charterbolagen stuvar in sina gäster på, till exempel Pennsylvania mitt emot Madison Square Garden, kan väl också gå an, men där är rummen i allmänhet exceptionellt slitna och ocharmiga.

Vad gäller de verkliga budgetvarianterna gäller det att researcha noga, så man inte behöver dela rum med den lokala kackerlackskolonin och kan gå ut utan skottsäker väst. Ett pålitligt alternativ brukar vara Larchmont på elfte gatan – med gemensam toa och dusch i korridorerna.

* * *

Även om jag nu råkar ha egen lägenhet här  New York är jag alltjämnt en passionerad hotellmänniska. Ända sedan knatteåldern har jag älskat the home away from home och vore jag rik skulle jag lätt kunna göra en Little Richard och inte ha någon annan adress än ett bra hotell. Det där med sova i egen säng betyder absolut ingenting för mig.

Så Condé Nasts greatest hits-nummer är en nästan lika stor, årlig happening som NHL-premiären (de gånger en sådan äger rum alltså…)

Etta på världslistan:

Qualia på Hamilton Island vid stora barriärrevet. Den anläggningen får hundra av hundra poäng – en notering endast fyra andra etablissemang förärats under de 25 år CNT genomfört sin omröstning.

Men det får nog ändå vara för min del, jag är inte mycket för små öar.

Desto mer nyfiken blir jag ju på USA-ettan:

Waldorf-Astoria i Chicago.

Det är ett oväntat namn. Klassikern med samma namn här på Manhattan är gravt överskattad. Viss atmosfär, hygglig mörk mahogny-bar – men de tråkiga, medfarna rummen brukar få förväntansfulla förstagångsbesökare att gapa i klentrogen besvikelse.

Man kan få betyldigt bättre för samma pengar.

De som medverkar i den här omröstningen har dock en benägenhet att ta uppgiften på största allvar, så man får nog utgå från att Chicago-varianten håller högre klass.

USA-toppen ser i sin helhet ut så här:

1. Waldorf-Astoria, Chicago.

2. Inn at Palmetto Bluff, Bluffton, South Carolina.

3. 21c Museum Hotel, Louisville.

4. Fearrington House Inn, Pittsboro, North Carolina

5. Colonial Houses, Williamsburg, Virginia.

6. French Quarter Inn, Charleston, South Carolina.

7. Cordevalle, San Martin, Kalifornien.

8. Resort at Pelican Hill, Newport Coast, Kalifornien.

9. Sanctuary Hotel at Kiawah Island, South Carolina

10. Westin Riverfront Resort & Spa, Beaver Creek, Colorado.

Jag håller definitivt med om 21c i Louisville, där satt jag så sent som för två veckor sedan och var betagen. Övriga har jag, genant nog,  ingen riktig koll på och ber att istället få kontra med en egen från-höften-lista över favoriter – hotell som för all del kan kosta men av ett eller annat skäl, ofta grad av service och suggestiv stämning och personligt touch, ändå känns prisvärda.

•The Breakers, West Palm Beach

•Beverly Hills Hotel, Los Angeles

•The Peabody, Memphis

•Bellagio, Las Vegas

•The Phoenician, Scottsdale Arizona

•Ritz-Carlton, Washington DC (där senatens talman, Harry Reid, bor, flashigt nog).

•Casa Marina, Key West.

•The Driskill, Austin.

•Camelback Inn, Scottsdale Arizona

•The Raleigh, Miami Beach

Har vi några andra bud i läsekretsen?

* * *

New Yorks Waldorf-Astoria, som tar upp ett helt kvarter mellan Lexington och Park i Midtown, har dock ett trumfkort som säkrar dess legendstatus i hotellvärlden.

Presidenten bor alltid där när han är i New York. Ja, jag tror till och med att det är så att han av säkerhetsskäl inte FÅR bo någon annanstans – och det ska bero på att det finns en hemlig tunnel från Waldorfs garage ut från Manhattan.

Man kan nog också utgå från att hans svit är aningen bättre än de rum mina polare brukar bo i…

* * *

Många svenskar som reser i affärer hamnar också på jättarna på sjätte och sjunde avenyerna, främst Hilton och Sheraton. De är extremt opersonliga, men det behöver inte nödvändigtvis vara av ondo.

Som Harry Schein sa en gång:

– När jag bor på hotell vill jag inte bli indragen i någon falsk gemenskap. Därför för jag alltid på stora businesshotell.

Just så!

* * *

Och apropå business:

Det är Marriott som gäller på jobbresor ute i landet. För man vet vad man får och det funkar alltid som det ska.

* * *

En personlig favorit på Condé Nasts New York-lista är för övrigt St Regis.

Där bor framstående medlemmar i Abba och Roxette alltid när de är i stan, vilket torde säga något om standraden – och så finns King Cole, baren där den amerikanska versionen av bloody mary påstås ha uppfunnits, här kallad red snapper.

Hotellbarer blir inte mycket bättre.

* * *

Jaha, nu ska jag ut på kort resa, norröver.

Återkommer ungefär samtidigt som Sandy – stormen som kan göra spurten mot halloween väldigt oförglömlig.

Vi hörs så.

Den här helgen har vi fått en angenäm påminnelse om riktigheten i klyschan att New York ligger på samma breddgrad som Rom.

Vi befinner oss  som bekant i slutet av oktober – och likafullt är det rena rama mallis, som dom brukade säga på bruket hemma i Borlänge.

Molnfritt, 25 grader varmt, lätta vindar – och samtidigt skonsamt lite fukt.

Såna dagar går jag gärna planlöst omkring i West Village och förvillar mig in på små vindlande gator tills jag är helt vilse.
Så ser det ju där nere. Medan allt på Manhattan ovanför Houston Street är ordnat i ett rutmönster som gör det lekande lätt att hitta blir det söder om samma genomfartsled – som av okända anledningar uttalas HAUSTON, inte som den stora staden i Texas – ett jädra sammelsurium av smågator som sträcker sig i alla riktningar, särskilt just på den västra sidan.

Man kan få för sig att man är både i London och i en sydstatsmetropol som Charleston i South Carolina.

West Village är också epicentrum i New Yorks gayvärld, med klassiska Christopher Street som inofficiell huvudled och paradgata.

Ja, Chelsea, området direkt norr om West Village, utgör väl egentligen det huvudsakliga samtida fästet, men Christopher är den historiska medelpunkten; en gata med samma betydelse för bögar som via Dolorosa har för kristna.

Inte minst tack vare The Stonewall Inn, skådeplatsen för  kravallerna sommaren 1969 – de som blev startskottet för den moderna gayrörelsen. Baren är idag, med all rätt, kulturminnesmärkt.

Följer man Christopher hela vägen västerut hamnar man vid det som i folkmun kallas bögpiren och är en regelrätt park som skjuter rakt ut i Hudson River.

Där brukar så här fina dagar vara stor show, i synnerhet om våren när exhibitionisterna vill visa vad de åstadkommit med sina kroppar under vintern och påfåglar sig för varandra.

Idag är det oväntat lugnt, men det känns ändå rätt fint att sitta i den ljumma brisen och njuta av vyerna över till exempel nya World Trade Center, New Jersey på andra sidan floden, Circle Line-båtarna som puttrar förbi i det ärtsoppsgröna vattnet och Frihetsgudinnan längst söderut.

I hörnet av Bleecker Street är Christopher som mest bustling och vibrant och elektrisk – och just där huserar en av Manhattans nya svenska institutioner.

Sockerbit.

Det är en snygg, sparsmakad butik där Stefan Ernberg och hans argentinska hustru Florencia kränger svenskt lösgodis – såna här lördagar med samma framgång som systembolaget säljer brännvin veckan innan midsommar.

Själv försöker jag av,  lätt förklarliga skäl, undvika sötsaker nuförtiden, men fan – dom har ju pecan-mojänger. En sån frestelse kan en gammal sweet tooth bara inte motstå.

Ingen West Village-promenad är fulländad utan ett besök vid basketplanen i hörnet sjätte avenyn och fjärde gatan.

Det är en av Manhattans mest klassiska streetbasket-scener, där supertalangerna som aldrig blev nåt uppträder – de som var lite för intresserade av sånt som elitidrottsmän gör bäst i att inte vara intresserade av och därför aldrig fick signera några NBA-kontrakt.

Ibland trängs fyrdubbla led av åskådare runt stängslen vid sidlinjerna och det är en sant urban upplevelse att stå där, mitt i sjätte avenyns kakafoniska larm, och kolla de stenhårda matcherna.

* * *

Idag, nådens söndag 21 oktober, ska det enligt prognoserna bli ännu finare.

Så om det inte är för mycket att göra på kontoret siktar jag på Central Park.

Även där är oktobersommaren en upplevelse.

Efter en vecka on the road, och en avslutande tolvtimmarstripp från Cincinnati, är jag äntligen tillbaka här.

I Lincoln Tunnel alltså.

Man kan förstås omöjligen köra genom den – eller Holland Tunnel – utan att sitta och låtsas att man är Tony Soprano i den magnifika vinjetten till tiderna bästa tv-serie.

Det är en väldigt cool känsla.

Sen kommer man plötsligt ut på Manhattan, bakom den jättelika busstationen vid 42:a gatan, och då blir det…annorlunda.

Som trogna läsare vet finns det mycket lite jag älskar mer än att köra bil i USA, men det gäller inte riktigt på ön där jag bor.

Första gången jag tog mig modet och satte mig bakom ratten för en övningstur längs bullriga Canal Street, nån gång i mitten av 90-talet, slutade det med att jag tårögd och panikslagen var på väg att överge bilhelvetet mitt i en korsning och rusa till närmsta bardisk för behandling.

Fullt så omskakad blir jag inte längre, men det är fortfarande pretty far from avkopplande. Man sitter i ett veritabelt getingbo och kör, andra bilar svischar runt och mot en i och från alla riktningar, fotgängarna har högst begränsad respekt för röd gubbe – ja, överhuvudtaget för idén om att inte kliva rakt ut i trafiken närhelst det passar – och den allmänna stämningen är hänsynslös.

Det där om att new yorkare kan vara rätt otrevligt är aldrig sannare än i den diaboliska trafiken. Tveka en endaste sekund vid ett rödljus och samtliga bakomvarande medtrafikanter kastar sig på tutorna – och om man mitt i attacken, den som vidtar när det blir grönt, har fräckheten att sakta ner för att se vid vilken gata man befinner sig kan det från sidorutan intill komma både ett uppsträckt långfinger och ett djupt känt ”fuck you, asshole”.

Stressen, hetsen, trängseln och köerna gör det med de redan pressade new yorkarna…

Man kan också glömma sin gamla körskollärares förnumstiga råd om att ”planera körningen”. Det gör ju jag, duktig svensk som jag är,  och ser exempelvis till att stanna före korsningar om bilen framför. Det som omedelbart händer då är att dom bakom, oftast argsinta taxichaufförer, tränger sig förbi och utan minsta tvekan täpper igen hela korsningen. Och själv sitter man där och känner sig som en Stig Helmer som inte vet hur det går till i storstan.

Byter fil gör man på lika mycket egen risk som när man är president och inte förbereder sig för debatter, att navigera är på grund av enkelriktningar och avstängda gator betydligt svårare än vad ”rutmönstret” indikerar och hamnar man i rusningssmeten kan man hälsa hem. Då går det fortare att krypa hem.

Så nope, det är inte riktigt samma sak som att gunga fram längs kuperade Union Avenue i Memphis med ”Suspicious Minds” på stereon och sitta och fantisera om hur det var på Sun Studios på 50-talet.

Men å andra sidan, det är mödan värt för när jag väl krånglat mig till Hertz-garaget på 40:e och tredje och kommit hem är det i vanlig ordning den här vyn – ja, – ja, jag fortsätter skryta med den  – som väntar.

* * *

För tio år sedan var Bernie Kerik New Yorks poliskommissionär och en av stans verkliga big shots; utöver Guiliani fanns till exempel ingen som syntes mer under krisen efter 9/11-attackerna.

Men nuförtiden ser det ut så här de få gånger han visas – ja, visas är rätt term – i offentligheten:

Kerik, ett tag aktuell som chef för självaste Homeland Security, fälldes för något år sedan för korruption och sitter nu på anstalt.

Igår kördes han till en domstol i Bronx för att vittna mot två vänner som är inblandade i samma skandal och som synes tvingades han till en förnedrande perp walk inför lystna fotografer.

Tydligen började han gråta i vittnesbåset och de lokala krönikörerna, till exempel den hjärtlösa Andrea Peyser på Post, gottar sig så man nästan blir fuktig om fingrarna av all skadeglad saliv de dreglat ner i sina texter – inget är ju som att få ta ner någon som blivit för stor…

Motbjudande, säger jag.

* * *

21c i Louisville kommer garanterat att vara med när jag någon gång framöver listar bästa hotellen i USA – och New York.

Men så är det som synes inte heller bara hotell, utan också högkvalitativt, vackert designat konstmuseum nerlusat med kittlande stuff.

Under förra veckans hittade jag utställningsföremål , fot respektive installation, från svenskarna Denise Grünstein och Anders Krisar, kolla bara.

* * *

Det här vore väl svårt att svälja?

Paul Shaffer överväger alltså att lämna The Late Show när hans kontrakt med CBS, och World Wide Pants,  går ut om två år.

I så fall skulle Letterman bli väldigt ensam, tycker i alla jag det känns som.

Paul ska vara där, vid orkestern.

Rolig detalj i den här texten är att Letterman beskiver Shaffer som en av sina bästa vänner och att Shaffer samtidigt berättar att Dave aldrig hälsat på honom före eller efter showen.

– Vi ses bara på scenen, när kamerorna rullar.

En ännu roligare detalj är att det påstå att bandledaren en gång erbjöds rollen som George Costanza i ”Seinfeld” men det kan väl inte stämma?

* * *

Nu väntar vi på debatt nummer två mellan Obama och Romney, ute på Long Island.

Jag ser hemma på tv – det är en del att stå i en dag när NHL-konflikten går mot sitt slut, om man säger – och hänvisar till Carina Bergfeldts utomordentliga valblogg.

DANVILLE, KENTUCKY. Mellan andra knäck i trakten kan ju bloggen givetvis inte låta bli att svänga förbi Danville – en liten, välmående  universitetsstad belägen mitt i det vackraste av centrala Kentuckys rolling hill-country – för VP-debatten mellan Biden och Paul Ryan.

Jag har egentligen inget uppdrag att utföra, men det är nåt oemotståndligt i att tränga in sig i en gymnastiksal – för det är alltid såna som tjänstgör som pressrum på dylika evenemang– med hundratals kollegor och liksom vara med där det händer.

Så – några ögonblicksbilder från Centre College i natt:

Själva debatten?

En förbluffande show – tack vare Ridin’ Biden.

Jag har ingen aning om hur det gick hem i de så kallade stugorna, förmodligen hade en och annan vissa problem med att han skrattade, grimaserade och avbröt sin motståndare praktiskt taget hela tiden, men underhållningsvärdet kan ingen ifrågasätta.

Lika lite kan någon ifrågasätta att VP:n var mer närvarande än sin chef förra veckan.

Jisses, jag tror inte jag sett någon gå ut så hårt, så oresonligt slugger-artat,  sedan Kanada krossade Ryssland i första perioden i OS-kvarten i Vancouver för två och ett halvt år sedan.

Om han vann – det vill säga om övertygade några ”undecideds” – är långtifrån säkert, men till skillnad från Obama lyckades han definitivt sätta de demokratiska kärnväljarna i lycklig spinn.

* * *

Har den stora äran att få sitta intill cover it live-rapporterande kollegan Carina Bergfeldt och får en lysande lektion i hur man förbereder sig för ett maratonpass i live-tjänst.

Hon ställer till med ett veritabelt romerskt gästabud kring sitt skrivbord timmarna innan Biden och Ryan kliver ut på scenen.

Kolla bara.

Och det visar sig att det finns skäl till energiuppladdningen – inklusive den  smaskiga brownie den hälsomedvetna virvelvinden från Götene vanligen aldrig skulle sätta tänderna i.

När sändningen på Aftonbladets websida börjar utbryter en forcering vid min sida som inte står Tour De France-cyklister efter – vare sig vad gäller snabbhet, fokus eller uthållighet.

Det är mäktigt att se.

Bäst av allt:

Det blir en hel del utsökta ostbitar över även till New York-bloggen…

* * *

Det verkliga spektaklet börjar när den här sortens debatter är över.

Då störtar några hundra journalister och kameramän in i the spin room, där debattörernas surrogater – familjemedlemmar, partivänner och allmänna hangarounds – står under namnskyltar och förklarar varför deras kandidat vann så övertygande.

Några snapshots från den föreställningen:

”The Ax” skryter om att han redan timmarna innan debattstarten träffade Gelin i toakön och lovade att vi skulle få ”a fun night”.

Thune förklarar läget för norska VG:s Eirik.

Martin Gelin i närkamp med Bay Bucanahan.

Libertarianernas hjälte, Rand Paul – Rons son, från trakten och allt.

Kung Porseryd tar in miljön.

* * *

Jag visste sedan tidigare att Kentucky är en cool delstat, men efter de senaste dagarnas mer grundliga inventering – inte minst bland bourbon-destillerierna i the real backwoods – har den blivit en av de stora favoriterna, nästan i klass med Tennessee, Louisiana, Texas, Nevada och Kalifornien.

Här är sanslöst vackert, besjälat, vänligt och fullt av spirit

Dessutom luktar det gott – i synnerhet runt dom där destillerierna.

* * *

Det kommer inte att bli tråkigt att titta när Saturday Night Live-ensemblen tar sig an den här debatten.

* * *

Man vet att man är i Kentucky när man i den lilla mutväskan man alltid får på såna här tillställningar hittar en liten flaska bourbon.

Nåt för att tänka på inför blågula debatter innan nästa riksdagsval!

* * *

Två timmar innan själva debatten börjar utbryter kvällens stora jubel i pressrummet.

Nej, det är inte liberal mainstream media som sett Ridin’ Biden anlända.
Det är Washington Nationals som slår St Louis Cardinals i baseboll-slutspelet på skärmarna – och många politiska journalister råkar ju vara mantalsskrivna i DC.

Rolig liten incident, tycker.

* * *

Budweiser bjussar på gratis bira i mediarummet också.

Det skulle man, som ledig bakom kulisserna-observatör, ha vetat innan man erbjöd sig att skjutsa körkortslösa kollegor från och till Lexington.

* * *

Lämnar er denna morgon  – sen natt här i dixieland –  med en lista över de bästa Kentucky-låtarna.

Bill Monroe/Elvis Presley – Blue Moon of Kentucky.

Elvis Presley – Kentucky Rain

Emmylou Harris – Blue Kentucky Girl

My Morning Jacket – Nashville to Kentucky

Tom Waits – Kentucky Avenue

Kinks – Kentucky Moon

Merle Haggard – Kentucky Gambler

Och så den gamla hymnen My Old Kentucky Home förstås, helst i Louis Armstrongs, Ry Cooders eller Randy Newmans version.

LOUISVILLE. New York-bloggen är ute på liten roadtrip igen.

Jag har kört från Manhattan till Kentucky, genom Jersey, Pennsylvania, den sorgliga västra tampen av Maryland och West Virginia.

Det är inte den mest oförglömliga rutten i det här landet, pretty fucking far därifrån, men ändå.

Jag älskar varje sekund.

Det finns verkligen inget som kittlar mig mer, som skänker mig mer harmoni, som fyller mig med mer intensiva frihetskänslor än att sitta bakom ratten och störta fram genom det mytiska landskapet medan, exempelvis, Bob Woodruff sjunger på bilstereon.

Att sedan ta in på ett anonymt motell i utkanterna av Charleston, West Virginia, och sitta vid fönstret och glo på nattrafikenpå I-65…för mig kan det mycket väl vara själva essensen av den amerikanska upplevelsen.

Det beror kanske bara på att jag tillbringat så oändligt många kvällar de senaste 20 åren på just det sättet.

Motellen blir liksom en ofrånkomlig del av livet när man får för sig att meningen med livet egentligen består i att köra bil genom USA,.

De ligger alltid i kluster utefter motorvägarna – ofta i närheten av större samhällen, men ibland mitt ute i ingenting   – och ackompanjeras utan undantag av likadana kluster bensinmackar och snabbmatshak.

De tillhör i regel samma kedjor – Holiday Inn Express, Courtyard Marriott, Hampton Inn, Motel 6, Super 8,  Days Inn, Best Western, La Quinta för att nämna några – och det spelar ingen roll vilket man väljer.

De går ändå inte att skilja åt.

Så här ser rummen ut.

Och här var vi den typiska frukostmatsalen.

Verkligen inget att minnas – och det gör man aldrig heller – men de är extremt, hur ska vi säga, användarvänliga.

När man börjar bli trött och tycker att man kört färdigt för dagen tar man lämplig avfart och fem minuter senare ligger man i en anonym säng och sträcker på sig.

Sen vaknar man – och  strax sjunger däcken i Interstate-betongen igen..

Det är livet det.

* * *

Har Martin Gelin, ni vet journalisten som just fått recensenterna att gå i spinn inför boken ”Den amerikanska högern: Republikanernas revolution och USA:s framtid”,  med mig på den här resan.

Det är han som riding bitch, vilket kanske låter otrevlig, men bara betyder att han sitter i passagerarsätet.

Att han åker med betyder också att George Strait går varm i stereon, att jag utan att tänka på det börjar använda uttrycket ”soft” och att läget i de senaste opinionsmätningarna i presidentavlet aldrig är oklart.

I like.

* * *

Det väcker viss entusiasm på Twitter när jag meddelar att jag kör genom de skogklädda bergens och kolgruvornas West Virginia.

Måste ju vara vackert den här tiden på året, lyder den allmänna meningen.

För all del.

Men jag känner ändå viss skepsis. Det känns så slitet, så fattigt, så deprimerat och så isolerat i de här trakterna; typiskt nog är West Virginia den delstat som har sämst mobiltäckning i hela landet.

Dessutom är jag inget stort fan av amerikanska berg, faktiskt.  Jag fördrar oändliga slätter som i Kansas, öknar som i Nevada, kuststräcker som i North Carolina och, inte minst, rolling hills som i Kentucky.

Ska det vara berg ska det vara kala berg, med snötäckta toppar, och man ska befinna sig precis nedanför – som i Denver och i Palm Springs.

Det känns skönt att få detta utrett.

* * *

Nu är vi i Louisville – en av söderns bästa, mest besjälade städer – och hoppas på lite bourbon, barbeque och My Morning Jacket-vibbar i Highlands.

Rapport är att vänta här.

It’s midnight in Manhattan, this is no time to get cute, it’s a mad dog’s  promenade,  So walk tall, or baby don’t walk at all…

Det är inga galna hundar ute och jag vet inte om jag behöver gå särskilt ”tall” men det är de raderna från Bruce Springsteens ”New York City Serenade” som ringer i öronen under en sen promenad på Manhattan denna Columbus Day Weekend.

Jag gör såna ibland, när jag inte vill gå på krogen och inte vill träffa någon men ändå är för rastlös för att sitta inne i lägenheten  – jag hänger på mig en kavaj, sätter lurar i öronen och går ut och går helt planlöst.

Det är som att kliva ut i en helt annan värld än den som möter i dagsljus – både mer stilla och mer levande.

Vissa kvarter, företrädesvis såna där husen består av kontor och underliga lagerlokaler och smörgåsbutiker för lunchpubliken, ligger helt öde och tysta och mörka och man kan undra vad det är för skuggor som rör sig  bakom presenningen som hänger ner från en byggnadsställning vid den stängda UPS-butiken.

Sedan viker man runt hörnet och är plötsligt på en gata som dånar och svänger och kokar av liv. Larmande gäster trängs runt bardisken, och till och med spiller ut på trottoaren, vid en bar där panoramafönstren står på vid gavel och Pinks ”Blow Me” pumpar på hög volym. Någon plockar bland de prydligt uppradade äpplena utanför den dygnet-runt-öppna delin vägg i vägg och vid biografen lite längre ner köar förväntansfullt mumlande ungdomar för att se sena föreställningen av ”Looper”.

På avenyerna flyter nattrafiken i en aldrig sinande, bullrande ström och skenet från strålkastarna blänker förföriskt i den nödtorftigt ihoplappade asfalten – och ännu mer förföriskt lyser enstaka fönster i skyskraporna när man höjer blicken.

Jag vet inte varför, men det är något hypnotiskt med fönster som lyser i skrapor om natten. Vem är där? Varför? Vad gör dom?

Med musik i öronen, till exempel just ”New York City Serenade”, blir hela scenen som tagen ur en film och jag vill aldrig, aldrig gå hem.

* * *

Rolig artikel i Post idag:

De har frågat folk som bott här länge vilka självklarheter de av olika skäl inte hunnit bocka av i sin hemstad och hjälper dem att göra det innan det är försent. Kort sagt – de får hjälp att fylla i sin New York bucket list.

Någon har, visar det sig, aldrig varit uppe i Empire State Building, någon annan aldrig åkt färjan till Staten Island och en tredje inte besökt mäktiga St. Patrick’s Cathedral.

Roligast är eviga hjältinnan Joan Rivers som på frågan vad hon har kvar i stan svarar:

”Wake up in the ballroom of the Pierre Hotel. The good ballroom – the one they give to the russians”.

I vad mån hon, som de övriga läsarna, får hjälp att uppfylla den drömmen framgår inte…

Själv har jag framförallt två punkter kvar på min lokala bucket list.

•Brooklyn Bridge: Jag har kört, och åkt, över många gånger, men aldrig promenerat.

•Peter Luger Steakhouse: Jag älskar New Yorks stekhus, men har aldrig lyckats ta mig till det mest klassiska och, enligt de flesta, allra bästa.

Lite dåligt, kan man tycka. Men å andra sidan – man ska ha några upplevelser kvar också.

Hur är det med er, vad har ni kvar i New York?

* * *

Det är alltså Columbus Day på måndag. Ingen biggie, som Memorial eller Labor Day, men ändå. Många tar sig en välbehövlig långhelg.

Själv hoppas jag allt går lugnt till ute i Newark. Ni som kan ert Sopranos vet hur stimmigt det kan bli där ute när någon ifrågasätter de italienska ättlingarnas stora hjälte….

* * *

Det är nu den tiden på året då det här är ett ständigt aber:

A/C:n alltså.

Vädergudarna kan liksom inte bestämma sig för om det är sensommar eller höst, om det ska vara kallt eller vart, om vi ska ha fuktigt eller friskt.

Så man skruvar förtvivlat och vaknar varje natt av att man antigen fryser eller svettas.

Kom igen nu, låt det bli höst already.

* * *

Obamas debattframträdande i veckan var som bekant inget vidare – till talkshow-värdarnas gränslösa förtjusning.

De har haft en field day med presidenten, på ett sätt som de inte haft med någon politiker sen Dubya bodde i Vita huset, och konservativa kommentatorer häpnar. Enligt deras världsbild är Letterman, Leno, Fallon och övriga late night-gycklare inpiskade liberaler som bara driver med politiska motståndare.

Men det är ju inte sant, de är komiker och har kul med alla som klantar sig.

Här är ett exempel från Stephen Colbert i torsdags kväll;

– Obama hasn’t done this poorly since he debated Clint Eastwood…

* * *

Apropå talkshow hade Jay Leno blågult besök häromkvällen

The Hives var alltså i studion och visade med eftertryck att de fortfarande är ett rungande explosivt liveband.

Leno själv blev så till sig att han lånade Nicholaus Arsons höga hatt efteråt…

* * *

I veckan ska jag på liten road trip i Kentucky, så nästa gång hörs vi från The Bourbon Trail.

Ni som följt den här bloggen har sett några rätt så spektakulära vyer från mitt kontorsfönster.

Well, ibland är utsikten betydligt mer alldaglig.

Kolla bara onsdagens version av  Empire State Building – utan topp.

Och södra Manhattan fick man spana efter förgäves.

Det har helt enkelt blivit höst och grått och  regnigt och kallt och mjältsjukt även i New York och om bara några dygn ska det bli ännu dystrare– då lär hela huset vara insvept i moln och utsikten inskränkt till vit, ogenomtränglig soppa.

Fast som det brukar heta här:

Det må vara höst/vinterstorm/förkylt/bakfullt/deprimerat/bilköer/Bon Jovi-konsert– men det är i alla fall i New York det är det.

* * *

Nordiska krogen Aquavit, belägen på 55:e gatan mellan Park och Madison, har lagom till sitt 25-årsjubileum belönats med en Michelin-stjärna.

Lika kul som välförtjänt, stort grattis till grundaren och huvudägaren Håkan Swahn, och lika stort grattis till kökschefen Marcus Jernmark.

Jag går dit i december, när de dukar upp ett julbord som, på goda grunder, får varenda svensk inom 20 mils radie att kasta sig in i veritabelt krig om de inte alltför talrika stolarna  – och varje gång abstinensen efter inlagd sill blir för brutal.

Det brukar vara alldeles utmärkt, men senast såg servitören ut som en fågelholk när jag frågade efter en OP. Fanns inte, helt enkelt.

Så kan vi väl ändå inte ha det?

* * *

Alla talking heads på amerikansk tv, från höger till vänster, är överens om att Mitt Romney vann nattens debatt mot Barack Obama.

Klart, dessutom.

Som James Carville, Bill Clintons underbart sydstatsbräkande gamle strateg, besviket konstaterade på CNN:

– Romney såg ut som att han tyckte om att få debattera. Obama gav intrycket av att vilja vara någon annanstans.

Ja, presidenten var märkbart rostig, defensiv och till och med nervös.

I vad mån det betyder något för valutgången återstår att se, men O gör bäst i att öva upp fotarbetet inför nästa holmgång ute på Long Island om två veckor.

* * *

Bloggen fick en del starka reaktioner på förra inlägget om ”världens otrevligaste stad”, framförallt från svenska new yorkers som inte alls kände igen och jag var kanske lite otydlig.

Det handlar ju, enligt mig, om en särdeles kittlande smartass-attityd – och på samma gång är New York förstås den trevligaste, mest älskvärda, besjälade och finaste plats som finns.

Fast på sitt eget sätt.

Äh, ibland vet jag inte själv vad det är jag försöker säga.

* * *

”Looper”, som om jag förstått saken rätt går upp i Sverige nu på fredag, väcker associationer både till ”Inception”, ”Sjätte sinnet”, ”Tillbaka till framtiden” och fanimig ”Goodfellas” också.

Och ja, det är höstens actionfilm.

Se.

* * *

Längtar extremt mycket till Texas just nu.

Vill bara ha det sagt.

* * *

Varsågod, här är dagens eminenta New York-låt, med Minken:

Fumlar för länge med sedlarna i lunchkön på ett fik i Midtown och blir utskälld – både av det uppjagade biträdet på andra sidan disken och av otåliga kunder i kön bakom mig.

– Hey man, we don’t have all fuckin’ day here, låter det irriterat efter en fördröjning på högst fem sekunder.

Jag blir inte det minsta förvånad och tar inte illa upp. Det ska vara så; agerar man som en sävlig lantis får man finna sig i en omild avhyvling. Otrevligheten, stressen och bristen på tålamod sitter liksom i New Yorks DNA. Och vi gillar det.

Som Aftonbladets USA-fotograf Pontus Höök svarade när jag för några år sedan frågade om vid vilken tidpunkt efter 9/11 han, som bodde här då, kände att stan började normaliseras igen:

– När folk blev otrevliga igen.

Den kärnfulla repliken  ringar in väldigt mycket av den här stadens karaktär och själ.

När den under några höstmånader plötsligt blir mjuk, vänlig, artig, belevad och respektfull känns det konstlat..

Ohälsosamt.

Som att något är fel – vilket det ju i sanning var också.

Det naturliga tillståndet, det man känner igen och till och med omfamnar, är det hårda, ruffiga, bryska, framfusiga, högljudda, retliga och oförskämda.

Så är det i och för sig i högre eller lägre utsträckning i alla storstäder, men New York rymmer en extra, unik dimension av ”rudeness”

Varför?

Vi råkar vara väldigt många på synnerligen begränsad yta. Tempot är extremt uppdrivet. Ljudnivån snuddar vid det outhärdliga, dygnet runt. Vi har en gammal, sliten, nödtorftigt ihoplappad infrastruktur. Trafiken geggar ständigt ihop i stillastående, påträngande brölande kaos. Och många lever oavbrutet i en konkurrenssituation som saknar motstycke i sin rakbladsartade skärpa

Hur var det Ed Harris sa om livet på Manhattan i den i övrigt usla filmen ”Man on a Ledge”:

– We don’t go to work in the morning. We go to war.

Det säger sig självt att det blir viss friktion i sådan miljö. Viss laddning. Viss brist på tolerans för tvekan, tröghet och blyga violer. Gå och var lite bortkommen i det vanvettiga myllret på Grand Central i rusningen ska du få se…

Samtidigt finns det en inbyggd arrogans, en infogad omedgörlighet med alltför artigt beteende, i själva kulturen.

Man ska ha lite ”edge”, man ska vara ett smartass, man ska kunna peppra vardagen med dräpande svar och repliker…annars är man ingen riktig new yorker.

Jag kommer ihåg när någon av de stora nyhetskanalerna skulle bevisa att innevånarna i Metropolis verkligen är otrevligast i världen och skickade ut en reporter som låtsades vara gravid med dold kamera på tunnelbanan.

Det tog inte lång tid att föra tesen i hamn, om man säger så.

Reportern gick fram till en biffig karaktär som satt och läste en tidning på den fullsatta bänken i en t-banevagn och frågade:

– Reser ni er inte för en gravid kvinna?

Mannen tittade upp, himlade med ögonen och fnös:

– Why? Wasn’t me who knocked you up.

Sedan fortsatte han oberört läsa i sin Post.

Genuint osympatiskt – men episoden hyllades som kongenial av tölpens fellow new yorkers.

För det är så också. De gillar att skrävla med sin hårdkokta attityd. Kokettera, rentav. Jag har suttit vid åtskilliga krogbord där skrockande locals likt Hooper och Quint i ”Hajen” jämfört krigsskador från den stora striden där ute på gatorna.

Själv är jag för väluppfostrad för att helt kunna anamma den regionala etiketten. Jo, även jag är ansatt av det som kallas mikrostress och märker när jag kommer till andra städer – för att inte tala om rena landsbygden –  att jag blir otålig över att det går så satans långsamt. Men jag vrålar inte ”fuck you” (åtminstone inte med rätt sorts tjocka New York-accent…) för att någon råkar komma åt mig i virrvarret på en trottoar, jag börjar inte slåss med den som försöker ta min taxi när det the going gets tough utanför Madison Square Garden och nej, jag sitter inte kvar och blänger om någon behöver mitt t-banesäte bättre.

Likafullt gillar jag, någonstans, att andra är och gör så. Det går inte riktigt att förklara, men det är så mycket …New York.

* * *

1958 flyttade baseboll-laget Dodgers till Los Angeles och två år senare revs mytomspunna arenan Ebbets Field.
Sedan dess har Brooklyn – New Yorks folkrikaste stadsdel, tillika den med ALLRA mest attityd – stått utan eget idrottslag och egen idrottsstadium

Men i helgen invigdes lyxiga Barclays Center, där basketlaget Nets fortsättningsvis ska spela sina NBA-matcher, och därmed är ett väldigt gammalt sår på väg att läka.

Hemmasonen Jay-Z, delägare både i Nets och i arenan, stod på scenen första kvällen –  och ska så göra ytterligare några kvällar den här veckan – och det verkar som sig bör ha varit en oförglömlig tillställning.

Bäst, kan man nog utgå från – nationalsången:

* * *

Jag hör inte de som välkomnar hösten med särskilt stor entusiasm, jag vill att alltid att det ska vara varmt, men skymingsfärgerna på New York-himlen den här tiden på året är hypnotiska.

Så här såg det ut från mitt kontorsfönster denna söndag, den sista september 2012

* * *

Självs såg jag svenska systrarna First Aid Kit på ett i det närmaste fullsatt Irving Plaza nere i Gramercy Park i lördags.

De hade tyvärr en del otur med tekniken, men var ändå fullständigt bländade emellanåt.

Ämnar återkomma i ämnet i min krönika i Aftonbladet på lördag, så köp tidningen då.

* * *

Stort ögonblick under söndagskvällen:

Jamenvisst – premiär för andra säsongen av ”Homeland” – Showtime-serien som med all rätt rensade bordet vid Emmy-galan förra helgen.

Inga spoilers, promise. Låt mig bara säga att de vet hur man drar åt tumskruvarna. På alla fronter. På en gång.

* * *

Varför gör systembolaget aldrig så här, som den fina spritbutiken på andra och 63:e?

Det är väl ändå en service man kan begära….

* * *

Höstens tv-ögonblick väntar annars nu på onsdag.

Första debatten mellan Barack Obama och  Mitt Romney.

Det känns som att invänta en VM-final i fotboll ungefär – bara med ännu större insats.

Återkommer efter den showstoppern.

Att hockeyspelarna i NHL just nu är lockoutade lär ni vara varse vid det här laget, men det är inte den sportkonflikten som engagerar USA.

Det är den som råder mellan fotbollsligan NFL och dess domare. De har inte kunnat komma överens om nivån på rättskiparnas ersättning, så de är så här i inledningen av säsongen lockoutade och ersatta av vikarier, eller svartfötter som de också skulle kunna kallas.

Det har gått sådär, för att uttryckta det med en försiktighet som får känsliga diplomatiska överläggningar att likna saloonslagsmål.

Reserverna är direkt undermåliga och begår det ena katastrofala misstaget efter det andra – och när några särskilda klantskallar i början av veckan avgjorde en match mellan Green Bay och Seattle med en hårresande felbedömning i slutsekunden utbröt regelrätt folkstorm.

Så New York Post, en tabloid som vet hur man läser av opinioner och aldrig tvekar att mjölka den sortens incidenter med de mest drastiska grepp, smackade till onsdagen ihop den här förstasidan.

Och här är baksidan – som, något udda, alltid utgör sportens egen startsida:

Det är svårt att tänka sig en så vågad, lekfull och politiskt inkorrekt ”etta” i Sverige. Jag är rädd att alla – från synskadade till domare och hundar – skulle känna sig ”kränkta” och inblandade redaktörer tvingas be om ursäkt.

Men tilltalet är ett annat i New York – här har de flesta gått hela dan gått omkring med ett snett leende tack vare Posts tilltag.

Nu verkar det dessutom som att NFL viker ner sig och ger de ordinarie domarna vad de vill ha.

Inte helt oväntat efter såna mediakampanjer…

* * *

Det var länge sen senast, men i tisdags blev vi bjudna på baluns i den svenska generalkonsulns praktfulla gamla residens på Park Avenue.

Där förenades nytta med nöje på frekvent basis förr i tiden, inte minst under sällskapsmänniskan Olle Wästbergs dagar som genearlkonsul, men för några år sedan tog utrikesdepartementet det egenartade beslutet att Sverige inte behövde någon konsul i världens huvudstad och huset – utan tvekan ett av de finaste i New Yorks diplomatvärld – övergavs.

Nu har man dock kommit fram till att ambassadören i Washington, Jonas Hafström, och FN-ambassadören här i New York, Mårten Grunditz, ska kunna använda den omsorgsfullt renoverade kåken för mottagningar och tisdagens tillställning tjänstgjorde som återinvigning, med tal av utrikesminister Carl Bildt inför prinsessan Madeleine och allt.

Lite ironiskt med tanke på att just Bildt var den som fick klä skott för att Sverige, som det hette, avvecklade sin officiella närvaro i New York, men det kan vara detsamma nu – jag är glad över att få steppa in i det blågula minipalatset igen.

Här tas utrikesministern för övrigt emot av en frågvis journalist…

* * *

Är färdig med senaste Lee Child-romanen, ”Wanted Man” nu, och den nådde kanske aldrig det klimax den laddade inledningen ingav förhoppningar om, men fyra plus ska den ju ändå ha.

Särskilt som Child – själv inte helt olik Jack Reacher i attityd och hållning, visar det sig i en lysande intervju i nya Esquire – i vanlig ordning tecknar sina amerikanska miljöer med sån närvaro och sån pregnans. Det känns som att man just varit i Iowa, Nebraska och Kansas City – präriens Paris.

Men nästa gång får han gärna placera sin hjälte – han som inte kan låta bli att göra ”the right thing” – i en lite glittrigare kontext. Han har varit på karg vischa i mellanvästern i fyra böcker i rad nu. Jag vill följa Reacher i New Orleans. Eller Vegas. Eller Dallas. Eller Miami. Eller varför inte ännu en gång här i New York, som i ”Tripwire” och ”Gone Tomorrow” – de två allra bästa Child-romanerna.

* * *

Inget är omöjligt, men jag känner mig rätt säker på att min lägenhet är den enda på Manhattan där man hittar den här t-shirten.

Den blev kvar efter min storebror, som nu åkt hem till Sverige och lämnat ett stort tomrum efter sig.

Plus en tischa alltså.

* * *

Paul Thomas Andersons ”The Master” är den mest hyllade amerikanska filmen sedan”The Descendents” och ingen kan ju förneka att Philip Seymour Hoffman och Joaquin Phoenix briljerar.  Det är bara det att de briljerar så till den grad att jag efter ett tag börjar tänka på duktiga musiker som spelar för långa solon.

* * *

Sommaren tog officiellt slut i samband med Labor Day i början av månaden, men det är först nu det börjar kännas som att hösten ska komma även till New York,.

Fukten har börjat släppa och vindarna bär med sig svala stråk, som påminnelser om att kung bore bidar sin tid där ute,

Snart får man ta på de tjockare kavajerna, sedan tröjor och slutligen bylsig rock.

Känns inte hundraprocentigt, tycker jag.

Vi som bor i östra Midtown halstras nu i den årliga skärselden:

Generalförsamlingens öppnande i FN-högkvarteret.

Det är en ritual som pågår i över en vecka och eftersom statschefer eller andra big shot-representanter från varje självständig nation på hela planeten ska hit och leverera luftpastejer i den där ärevördiga talarstolen krävs en säkerhetsinsats som förvandlar vår del av Manhattan till ett enda clusterfuck av avspärrningar, barrikaderade gator, omdirigering av trafik och begränsad rörelsefrihet.

Bara de närmaste dagarna har vi president Obama, Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och Irans Mahmoud Ahmadinejad här.
Samtidigt.

Komplettera bilden med tiotusentals demonstranter och en Mitt Romney som också ser sin närvaro i Gotham City som helt avgörande och ni förstår att jag, som sitter i en lägenhet fyra kvarter från FN-skrapan, just nu lever i den demilitariserade zonen mellan Syd- och Nordkorea.

Ah, man är såklart för FN. Det är en viktig institution. Men dom får gärna flytta högkvarteret till Staten Island. Eller ännu hellre – Nebraska.

* * *

Det enda häftiga är att gatorna precis utanför mitt hus utgör platsen för VM i livvakt

Medan höga vederbörande är inne FN får de lägst rankade i deras säkerhetsdetaljer nämligen vänta utanför och mina kvarter tjänstgör som uppsamlingsplats. Så vissa tider under de här dagarna är 38:e gatan igenkorkad av svarta, diplomatskyltade stadsjeepar och Crown Victorias. Och runt dem står stenansikten från Polen, Venezuela, Surinam, Portugal, Algeriet, Bangladesh, Norge och you name it, alla i mörka kostymer och solglasögon, och spänner sig för varandra.

Det är en syn.

Lite häftigt kan det vara om man är ackrediterad till själva högtiden också. Det har i alla fall kittlat mig att irra omkring i labyrinterna i den asbetsskadade skrapan och plötsligt stå i en rulltrappa med en diplomat från Tanzania i högtidsdräkt precis framför och en tuggummituggande dito från Paraguay precis bakom. Med min fantasi blir man lätt en karaktär i en John le Carré-thriller såna gånger.

Likaså gillar jag den stora matserveringen, med New Yorks största buffé, i bottenplanet. Där kan man snacka om internationell scen.

Men i år har Sverige beslutat att inte skicka statsminister Reinfeldt och därmed blir Bjurre hemma också.

Lite trist, framförallt för att jag riskerar att missa klassiska ögonblick.

Som sista gången Muammar Khadafi var här, för tre år sedan.

Då satt vi murvlar i ett rum intill och lyssnade på översättare i såna klassiska FN-hörlurar och tanken var att den libyske diktatorn, som alla andra, skulle prata i en kvart, men han bara malde och malde och malde.

Efter ungefär en timme rasslade det plötsligt till i hörlurarna och sekunden senare utbrast tolken:

– Fuck this! Jag anlitades för femton minuter, nu orkar jag inte mer!

Sen gick han.

Det ögonblicket kompenserade nästan påfrestningen i att bo i belägrade kvarter.

Men bara nästan.

* * *

Något helt annat:

Jag och min bror kom aningen för tidigt till Bruce Springsteen-konserten på Metlife Stadium ute i New Jersey i lördags och för att ha något att göra fram till showstart tog vi oss in på travbanan Meadowlands vägg i vägg.

Det var som att stiga rakt in i en Charles Bukowski-novell.

Ingen tävling pågick på själva Meadowlands, men hardcore-publiken var ändå på plats för att kunna betta på lopp på andra banor och karaktärerna som rörde sig genom den underbart bedagade, till synes helt orörda 60-talsmiljön…. herregud. Väderbitna, luggslitna, stukade, härjade. Många i träningsoverall, andra i gamla sportjackor. Somliga i högljudda grupper, vissa ensamma och hemlighetsfulla.

När hästarna ute i landet kom in på upploppet stegrades ljudnivån långsamt mot hårt crescendo, för att sedan snabbt dö ut i bittra suckar.

Någon intill oss skrynklade ihop sin ticket och fräste:

– Shit, jag jag sa ju det! Jag visste att den hästen skulle vinna. Varför spelade jag inte på den då…

Enligt brorsan, som kan sitt trav och ofta springer på Åby hemma i Göteborg, låter det precis likadant där.

– Och det är samma karaktärer, tro mig.

Just för att han, till skillnad från sin lillebror,  är så intresserad av hästsport gick han också på liten husesyn och träffade Willie från East Harlem ute på läktaren.

Willie har, visade det sig, gått på trav sedan han var tolv och berättade vänligt om sina erfarenheter från Meadowlands.

Men när min bror bad honom om hjälp med att spela på något lopp skakade han vänligt på huvudet.

– No son, suckade han, I don’t wanna put you through that…

* * *

Springsteen-showen?

Mja.

Det var upplagt för något utöver det vanliga. Bruce fyllde år mitt i alltihop (och firade med tårta på scenen) och på grund av åskväder började föreställningen först halv elva, varmed publiken hann bli i, hur ska vi säga, fin form.

Men bortsett från fina versioner av ”Meeting Across The River” och ”Jungleland” var det en standardkonsert.

Inte dåligt – men långt från magin under andra kvällen på Ullevi i somras. Väldigt långt.

* * *

Talk of the town just nu, förutom att Ahmadinejad bor borta på Warwick Hotel, är Paris Hilton.

En taxichaffis spelade i hemlighet in henne när hon nyligen kläckte ur sig några riktigt korkade elakheter om homosexuella män – och homofob är man vanligtvis inte ostraffat i den här stan.

Men de flesta, även i gay-krestar, är mest upprörda över att den omsusade arvtagerskan i Hilton-imperiet blev inspelad utan sin vetskap – och att taxichaffisen sedan sålde inspelningen till en kändissajt.

Och tja, man kan kanske tycka att även idioter ska slippa att få privata samtal offentliggjorda.