Den här skylten möter sedan ett par månader tillbaka i hissen här i Midtown-skrapan.

Vi ska alltså inte bara undvika att vara fler än två åt gången i hissen – i ett hus med drygt 800 lägenheter spridda över 57 våningsplan. De gånger vi ÄR två ska vi dessutom stå vända från varandra, mot varsin vägg. Och ha munskydd på oss.
Besynnerligt, minst sagt. Men nödvändigt. Och det illustrerar ett av de verkligt hisnande – eller ska vi säga hissnande… – problemen med försöken att öppna New York City igen.
Det här är, som alla vet, en vertikal stad. Byggd på höjden. De vågräta kvadratmillimetrarna på Manhattan – en ö, trots allt, med begränsad yta – tog slut redan för århundraden sedan och fortsatt expansion, omöjlig att förhindra efter enorma befolkningsexplosioner under 1900-talets första hälft, kunde bara ske uppåt.
Så människor som bor och jobbar och turistar här tillbringar oproportionerligt mycket tid i hissar och i många av de hissarna – till exempel i stora kontorsskrapor, på hotell och i Empire State Building – uppstår ofta trängsel närbesläktad med den vi brukar se på klassiska bilder från Tokyos tunnelbana.
Det är förstås otänkbart så länge den pågående pandemin inte brunnit ut eller kvästs med ett vaccin. Ingen kommer vilja, eller få, packa ihop sig på det viset. Och i så fall blir det, konstaterade några bekymrade Wall Street-jättar nyligen, omöjligt att bedriva kontorsverksamhet som tidigare. Om de bara tillät några få anställda per hisskorg om morgnarna skulle det, hade de räknat ut, ta tre-fyra timmar att få all person på plats vid skrivbord, dataterminaler och “trading desks”.
Så vad göra?
Tja, många som jobbar för Goldman Sachs, Morgan Stanley, JP Morgan och Citigroup – för att inte tala om de som råkar ha påhugg hos företag med kontor i det 94 våningar höga One World Trade Center – får se till att göra det bekvämt på hemmakontoren, för där lär de bli sittande ett tag.
Fast det får i sin tur förödande dominoeffekter på den lokala ekonomi, i form av exempelvis lunchrestauranger och gym, som vuxit upp i finanskvarteren och är helt beroende av kontorspubliken.
Inget blir, kan man kort sagt sluta sig till av en simpel skylt i sin hiss, enkelt i New York framöver.

Apropå gårdagens lilla observation:
Borgmästare de Blasio tänker inte tillåta några trottoar-partyn i fortsättningen.
Tänkte väl just att vi inte skulle få ha så kul…

Jo, det var en grandios dag i New York idag också. Så jo, jag gick ut med alla andra, på längsta promenaden sedan början av mars – och jo, ansiktsmask och plasthandskar vållade stort obehag i värmen.
En måhända mer intressant spaning dock:
New York börjar pretty much skita i rekommendationer och förordningar.
Att fler än tidigare är ute och trampar på gatorna är ju väntat. Som jag konstaterade igår: Det GÅR inte att sitta inne i liten New York-lägenhet och uggla när sommaren sveper in stan i en het våtservett.
Men det visar sig dessutom att partyt har börjat där ute – långt innan commendatore Cuomo har tänkt sig att tillåta dylikt. Praktiskt taget alla barer på andra avenyn mellan 30:e och 23:e – ett av många små nöjesdistrikt strösslade över Manhattan – har öppet för ”take-out”-drinkar. Man kan alltså köpa en öl eller ett glas vin eller en drink vid öppna panoramafönster där etablissemangen riggat provisoriska barer. Sen står folk, som vore det New Orleans, och krökar på trottoaren.



Underligt på flera sätt. Dels uppstår, som synes, påtaglig trängsel runt särskilt populära adresser – och man kan fråga sig varför det skulle vara sämre om de törstiga fick sätta sig vid några bord, på behörigt avstånd från varandra. Dels har det alltid varit en big no-no att dricka ”adult beverages” ute på gatan i New York. Det här är INTE New Orleans, där man man alltid häller över det man eventuellt har kvar i sitt glas i en plastmugg och går vidare när man så önskar. Men farbror polisen cruisar ständigt förbi och har inga invändningar alls, så…
Själv längtar jag efter barer mer än jag längtar efter något annat, men det är för det första lite för tidigt och den där trottoarträngseln känns för det andra inte så lockande, så jag lufsar vidare.
Still:
Partyt har börjat i New York – vare sig det är bra eller inte.
• • •
Här är ytterligare en handfull bilder från dagens promenad.

Under fredagen blev det plötsligt sommar i New York. Termometern sköt iväg mot 30-strecket, luften blev tjock av fukt och a/c-anläggningen här i huset ställdes tvärt om från värme – som vi behövde så sent som för ett par dagar sedan – till den artificiella kyla som kännetecknar inomhus-livet i stora delar av USA under sommarhalvåret.
I vanliga fall hade jag jublat, det stora äpplet är enligt mitt förmenande aldrig läckrare än när det grillats i den här ångande hettan.
Nu känns mest jobbigt. Dels är det extra frustrerande att vara rekommenderad att stanna hemma även så ljuvliga dagar, dels är det lätt oroande att inse att fler än vanligt just därför kommer att trotsa alla råd och lik förbaskat ta sig ut. Här finns visserligen inga barer, restauranger, caféer eller butiker att gå till, de är fortfarande stängda, men det lär istället bli desto värre trängsel på gator och i parker och i så fall finns ju risken att smittspridningen tar fart igen – just som det börjat se ut som att vi fått den under kontroll.
Fast jag ska inte sitta här och vara förnumstig; blir vädret lika förtjusande även idag lördag – och meteorlogerna påstår det – kommer jag också gå ut, för…ja, man står inte ut annars.
Gnällig rapport om hur besvärligt det är med ansiktsmask och plasthandskar i verklig New York-värme kan följa…
• • •
God nyhet: Jimmy’s Corner, som jag skrev om för någon vecka sedan, kommer leva kvar fast ägaren Jimmy Glenn nyligen gick bort i covid-19. Sonen Adam lovar i den här Guardian-artikeln att driva vidare den unika old school-institutionen när pandemin lagt sig. I’ll be there – så fort det är möjligt.
• • •
Igår lättade delstaten New York faktiskt på vissa av de restriktioner vi levt med i två månader – fast bara i några glesbygdsregioner norröver.
När vi här nere i det sydöstra, aningen mer folktäta hörnet får följa efter är högts oklart. Guvernör Cuomo har senaste dygnen spridit datum omkring sig som en dealer i Vegas sprider spelkort över blackjack-borden. Ett tag var det 6 juni, sedan 27 maj, därefter 13 juni – och idag meddelades att stränderna ska öppna lagom till Memorial Day-helgen, alltså om en vecka.
Förvirrande.
Allt vi kan vara säkra på är det blir en lång summer in the city i år.

Nu blöder det lite i hjärtat hos denne mama’s boy…
Igår var det nämligen på dagen 60 år sedan mamma och pappa gifte sig, i Amsbergs bedårande kapell strax norr om Borlänge, och det jubileet fick mamma dessvärre fira själv. Pappa lämnade oss redan sommaren 2002 – på tok för tidigt, han förtjänade minst ett decennium till – och hon sitter ju, som 70-plussare (och lite till…) lydigt isolerad i sin lägenhet.
Som jag tidigare skrivit om i den här krönikan är oron för henne och hur hon har det allra värst av allt i den här alltjämt overkliga situationen.
Därvid är jag sannerligen inte ensam, människor över hela världen ängslas över föräldrar och andra äldre familjemedlemmar, men tanken på det ensamma diamantbröllopet…det gjorde extraordinärt ont.
Dessbättre är mamma mindre blödig än sin avkomma och bara kvittrade när jag ringde. Högtiden till ära hade hon minsann fått champagne levererad av Roger – min änglalike barndomsvän i kvarteret intill – och beställt särskilt god mat från en restaurang på stan. Det skulle skålas och sjungas och pratas med porträttet av pappa på köksväggen…
Well, det är bland annat tack vare den där livsglädjen och den där andan hon inte bara är mamma i största allmänhet – anledningen till att jag sedan starten haft skor på fötterna och mat på bordet och sedermera blivit en någorlunda fungerande människa – utan en av mina bästa vänner.
De gånger hon varit här – som på bilden nedan, från en föreställning av ”Madama Butterfly” på Metropolitan-operan, när lätt förskräckta bänkgrannar fick en ingående lektion om var Jussi Björling växte upp… – har New York häpnat över hur två släktingar kan fnissa och skratta så mycket, och lika är det när vi om somrarna kryssar runt bland Dalarnas caféer på jakt efter det ultimata wienerbrödet (Vidablick på höjderna söder om Rättvik tog priset senast). Jag vet inget roligare.

Nå, jag ber att få ta tillfället i akt och utbringa ett rungande hurra på bröllopsdagen.
Järnbröllopet, om tio år, firar vi tillsammans – och jäklar vad vi ska fnissa då!
• • •
I natt dök en sjuttonårig landsmaninna upp i Anderson Coopers och Sanjay Guptas ”Corona Virus Town Hall” på CNN – den elfte i ordningen, tror jag dystert nog att det var.

Lite coolt.
• • •
Apropå de äldre skrev Britta Svensson, som det är en stor ära att äntligen få dela spalter med, igår en krönika jag tyckte var väldigt bra. Enligt den uppfostran jag fick – av ovan nämnda mamma – förtjänar de äldsta i samhället mest respekt och aktning av alla, och det är en bedrövlig sorg att de ska behöva lida som de gör nu.

Tricket för att hålla depressionen stången i den här alltmer olidliga situationen är att inte tänka på allt man saknar i världen som försvann för några månader sedan, men ibland är det lika svårt som att intala sig själv att inte tänka på hur ont det gör i en inflammerad tand.
Som när New York ser ut så här strax innan skymningen och Manhattans skyline börjar glöda intensivt innan solen försvinner bortom horisonten långt ute i New Jersey-spenaten.

Så var det igår och det gick bara inte att låta bli att drömma om hur en dylik vårkväll skulle varit utan den här satans pandemin. Hur skrattsalvorna hade ekat ikapp med klirret från glasen på uteserveringarna längs andra avenyn på Upper East Side. Hur en ljummen vind skulle rafsat i kalufsen under en promenad genom det täta, bohemiska vimlet i Washington Square Park. Hur förväntningarna hängt i luften i de vindlande kvarteren i West Village. Hur hettan slagit emot en i tunnelbanenedgången vid 23:e gatan och Lexington. Hur öronen bågnat av kakafonin från tutande bilar, gatumusikanter, tjattrande människor och skateboard-hjulens skrapande i asfalten vid trappavsatserna på södra Union Square. Hur gott det luktat under jakten på bra roadtrip-skildringar bland hyllorna på Barnes & Noble. Hur tonerna från den tidiga föreställningen med en het jazzkvartett strömmat ut från Blue Notes öppna panoramafönster på tredje gatan. Hur en kall Fat Tire svalkat strupen på Broome Street Bar medan första inningen i en baseboll-match börjat på en liten tv ovanför baren. Hur de höga klackarna på sant ”Sex and The City”-vis smattrat i kullerstensbeläggningen i Meat Packing District. Hur taxin norrut liksom knuffat sig fram i den omöjliga trafiken på Park Avenue – samtidigt som den klassiska vinjetten från 1010 Wins-nyheterna skrällt i transistorn. Hur det det känts att stånga sig in i den larmande after work-trängseln på Wollensky Grill, klämma ner sig vid ett litet bord och hojta in en drink…
Men hjärtat går bara sönder och sådana fantasier, så de måste stängas av. Omedelbart.
• • •
Komissionären för folkhälsan i New York City, Oxiris Barbot, är i trubbel.
Enligt New York Post ska hon ha svarat ”I don’t give two rats’ asses about your cops” (kort sagt: ”Jag skiter i dina snutar”) när en NYPD-chef i början av krisen begärde 500 000 munskydd.
Samtliga polisfack kräver hennes omedelbara avsked och borgmästare de Blasio lär inte ha något annat val än att lyda. Men att byta den högst ansvariga på den lokala hälsomyndigheten mitt under en pandemi – i den värst drabbade staden i världen – är kanske inte helt lyckat.
• • •
En torsdagkväll som den som väntar nu hade det varit smockat med bekanta på stambaren Hudson Malone på 53:e och från jukeboxen…nej, just ja, det går inte att tänka på det där!

Man får se till att ha minst 30 dollar i plånboken när man går ut igen – så de som rånar en inte blir upprörda över att de gjort sig besvär för rena struntsummor…
Det var så det hette på den gamla onda tiden i New York, under 80-talet och början av 90-talet, när man helt enkelt fick ha i beräkningen att man kunde bli ”mugged” på öppen gata.
Av lätt förklarliga skäl skulle man inte ha för mycket kontanter på sig men inte heller för lite, upplystes vi som kom hit om av teatraliska infödingar (såna är det gott om), ty då kunde man bli ihjälskjuten bara därför.
En urban myt antagligen, men det var så hårigt i de flesta stadsdelar på den tiden – i synnerhet de man var nyfiken på – att åtminstone jag alltid såg till att ha en tjuga och en tia i ett särskilt fack i pluskan innan jag och ressällskapet åkte ner till Save The Robots i East Village…
Sedan blev New York världens säkraste storstad – tillika den tråkigaste enligt många med fäbless för det sädiga och dekadenta – och jag kan knappt erinra mig senast jag befann mig i en miljö på Manhattan eller i Brooklyn där något kändes det minsta hotfullt.
Tills nu.
Corona-krisen har vridit tillbaka klockan 20-25 år och åter öppnat de ”mean streets” Martin Scorsese berättade om i sin genombrottsfilm. Gatubrott, som just ”muggings”, är en grej igen. Bara häromveckan hörde vi den bedrövliga historien om hur en sjuksköterska som flugit upp från Florida för att hjälpa till i kaoset på sjukhusen blev rånad på telefon och pengar, under knivhot, på det öde Times Square – klockan åtta på morgonen.
Denna nedslående utveckling har eskalerat först senaste månaden. I början av mardrömmen, när stan först bommade igen, gick brottsligheten ner dramatiskt – och i vissa grova kategorier, exempelvis den som stavas ”mord”, går statistiken fortfarande åt rätt håll. Även medlemmarna i de gäng som vanligen driver upp de siffrorna sitter hemma och hukar i rädsla för virussmitta.
Men nu ökar bilstölderna, liksom överfallen på tunnelbanan, inbrotten (vilket kan låta obegripligt när nästan ingen går ut, men många mer välmående new yorkers har för länge sedan lämnat stan) och just personrånen.
Dels har den typ av kriminella som utför sådana brott – inklusive, påstås det, åtskilliga som av barmhärtighetsskäl släppts ut från fängelsekomplexet på Rikers Island, där coronan spreds som en gräsbrand i slutet av mars – såklart fler tillfällen på övergivna gator och avenyer, dels griper en ny sorts desperation omkring sig här såväl som i resten av USA i takt med att arbetslöshet och fattigdom ökar. Det har, tycker jag det verkar som, inte riktigt trängt in i det kollektiva medvetandet ännu, men en total ekonomisk katastrof har ju detonerat mitt i samhället.
Dessutom har den lokala polismyndigheten drabbats hårt av pandemin. Som värst, i början av april, var 7155 poliser, nästan 20 procent av hela NYPD-styrkan, sjukskriven i Covid-19 och ansvariga chefer lyckades bara delvis dölja sin oro när de under tv-sända presskonferenser fick frågor om vad som skulle hända om det fortsatte på samma sätt. Nu har situationen förbättrats avsevärt, men…well, låt oss säga att verklighetens Theo Kojak, Andy Sipowicz och Jamie Reagan inte brinner av iver att beblanda sig med allmänheten under sina skift. Det ska mycket till innan någon behöver deala med ordningsmakten i fysisk mening.
Så olusten under promenader i vissa kvarter beror inte bara på att gatorna, som på bilderna här nedan, är så spöklikt öde. För första gången på flera decennier ilar det till i mellangärdet för att det känns som att något farligt och hotfullt väntar där ute.




Men jag har i alla fall 30 dollar i plånboken, så ingen ska behöva känna att jag var ett ovärdigt offer…
• • •
Ifall någon svävar i ovisshet om huruvida de ekonomiska konsekvenserna av det som drabbat oss verkligen är så avgrundslika ber jag att få hänvisa till följande graf – hämtad från Real Vision, en edgy finanssajt där min bäste USA-kompis Ash råkar jobba och varje vardagkväll just som börsen på Wall Street stängt syns i en ”daily briefing”.

Kurvorna anger alltså rörelser på arbetsmarknaden sedan goddamned 1968 och ja, den spikraka pelare som går rakt ner genom golvet till höger berättar om det som hänt senaste två månaderna.
Vore jag mindre väluppfostrad skulle jag instämma med alla andra och bara slå fast fakta:
We’re fucked.

Måndag är måndag även i karantän, när alla dagar egentligen flyter ihop och bildar en enda lång, monoton oändlighet. Och inte blir de roligare när alla nyheter påminner om sicilianska sorgmarscher. Här har vi senaste dygnet enkom matats med upplysningar om att det plötsligt är färre än väntat (nyss var det fler…) som har de antikroppar som utgör den nya tidens verkliga hårdvaluta, att ett vaccin kanske aldrig går att framställa, att den andra vågen kan komma redan i sommar och förmodligen blir brutal samt att vi, därutöver, snart är så fattiga att vi alla får tjuvåka godståg till öknarna i väst med våra få tillhörigheter i en en liten påse fäst på en pinne, som luffarna i gamla Kalle Anka-äventyr.
Fuck it all, är det ju svårt att inte tänka sådana dagar.
Men jag fick i alla fall en ny laddning munskydd från Amazon under eftermiddagen och har nu så jag klarar mig till i höst…

Det verkar som att mina grannar fått nog och i ren trots mot stay-at-home-tristess och virusskräck bestämt sig för att ha åtminstone lite kul ihop om kvällarna.
När jag efter en stillsam söndagspromenad i kvällssolen – under vilken jag för första gången fick uppleva 19.00-jublet från grodperspektiv och således redan var lite tagen – nådde ”min” korsning vid andra avenyn och 38:e gatan klev jag rakt in i en scen från gamla tv-serien/filmen ”Fame”.
Kolla själv i dessa tre klipp.

En DJ-aspirant i en av fastigheterna i kvarteret hade, visade det sig, monterat ett par mäktiga högtalare i öppna fönster och dundrade på med Ray Charles, Avicii och, förstås, ”New York, New York” – Sinatra-dängan som återvunnit sin status som stans nationalsång under den här krisen. Och några våningar nedanför förenades grannskapet alltså i spontant street party.
Tro mig, i denna del av Midtown – en utpräglat icke-hipp ”residential area” – är det aldrig någon som dansat på gatorna tidigare, men efter nio veckor i igenbommad isolation skälver denna vanligtvis sprakande, myllrande, rastlösa metropol av iver att få leva igen och därför kan vad som helst uppenbarligen hända till och med här.
Själv blev jag helt gråtmild bakom min ansiktsmask, fick något hårt i halsen och vått i ögonen. Bara att se glada människor igen, och att smittas av deras snälla trots mot sakernas förbannade tillstånd, var otroligt…rörande.
Senare berättade en av dörrmännen i mitt hus – 50 meter från ”dansgolvet” – att samma scener utspelas varje kväll, precis när alla är klara med applåderna och jublet för hjältarna i frontlinjerna.
Hm. Någon afton borde man kanske ta sig några tidiga jamare och åka ner och delta mer aktivt i denna ljuva högtid. Det är förmodligen med dans vi fördriver corona-viruset och gör New York till New York igen.

En sen kväll i april 1990 hade en försynt, storögd 22-åring från Dalarna avfyrat av en yster solokväll i West Hollywood – komplett med chili på Barney’s Beanery, drinkar på Mondrians magnifika patio och lökig pudelrock-konsert på Roxy – och tänkte avsluta med lite vickning på Mel’s Drive-in på Sunset Boulevard.
Och precis i foajén, i slussen mellan de yttre dörrarna och de som leder in i den klassiska dinern, gick han rakt in i ett glittrande, färgsprakande ljusfenomen på två ben – med vit kostym, silverfärgade platåskor och boa och sjalar i skrikiga färger runt halsen.
– Hello baby, skrek ljusfenomenet plötsligt så det skallrade i glasdörrarna och fyrade av ett leende som gnistrande ikapp med juvelerna i öronen och på fingrarna, I wanna take you home, ha ha ha!
22-åringen – som inte hade sett så mycket av världen utanför Borlänge på den tiden och verkligen aldrig fått den sortens förslag, allra minst av så flamboyanta påfåglar – bara gapade och snubblade in i hovmästarens pulpet.
– You know who that was, flinade han och plockade fram den laminerade menyn.
Jotack, jag – alltså 22-åringen – var lite bortkommen men hade koll på mina rock ’n’ roll-legendarer.
– Little Richard, flämtade jag och såg honom flaxa iväg till en Rolls Royce som väl skulle ta honom till Hollywood-hotellet där han bodde året runt på den tid.
Först när jag fått in ”The Elvis Scramble” – ännu idag den stora smash-hiten på Mel’s-menyn – slog det mig att jag såklart borde följt med…
Igår kom som bekant beskedet att denna pionjär och hjälte gått bort, så jag har ägnat nionde lördagen i karantän i rad åt att le åt det minnet och plugga explosiva favoriter i Little Richards skoningslöst svängiga katalog.
”Jenny, Jenny”, ”Rip It Up”, ”I Need Love”, ”Get Down With It”, ”Lucille”, ”True Fine Mama”, ”Hey-Hey-Hey-Hey”, ”The Girl Can’t Help It”, Bama Lama Bama Loo” och ”Short Fat Fanny”
Lite vemodigt – men samtidigt piggade det upp lite i den ensamma ledan.
• • •
New Yorks ”paus” förlängs till sjätte juni, verkar det som. Ingen hade förväntat sig annat. Om något är man väl snarast förvånad över att guvernör Cuomo inte slog till med ytterligare en månad, som förra gången. Det indikerar att vi åtminstone närmar oss början på slutet – och ni som läser den här bloggen vet ju i så fall att det har att göra med att en tvådollarssedel inte längre existerar…