Det gick inte längre.
Trots vånda och nervositet tryckte jag till slut igång igång trimmern och gjorde mig kvitt den horribla corona-frisyren.
Ni förstår, det är – för att nu för en gångs skulle anlägga en lite lättsammare ton i denna dystra dagbok från pandemins amerikanska epicentrum – inte bara restauranger och fik och boklådor och klädaffärer och biografer som tvingats stänga under New Yorks så kallade paus – nu lika lång som pausen mellan J.D Salinger-romaner, känns det som. Samtliga frisersalonger och barberare fick också dra ner sina jalusier i mitten av mars.
Så i snart två månader har våra kalufser vuxit sig vilda och halva stan går omkring i vad som kallas just corona-frissor. Hemska styggelser. Hejdlösa haverier. Hårresande katastrofer – om vi får vara så lustiga.
Själv brukar jag ungefär en gång i månaden gå till min ryska kompis Lola på St. Marks’ Place i East Village så hon kan snagga mig med maskin, för det blir enklast så. Jag har nämligen väldigt tjockt hår och visst, det ska man som snart 53-årig gubbe kanske vara glad över men så fort det får växa som det vill händer helt förbluffande saker. Frillan blir stor och bullig som på en 75-årig tant från Mellanvästern på Las Vegas-semester, redo för en helkväll vid Circus Circus pokermaskiner, och inga geléer i världen hjälper.
Rent estetiskt är väl det egentligen skitsamma för tillfället, eftersom jag ändå inte träffat någon de senaste 60 dygnen och inte lär göra det de 60 kommande heller, men…ah, man vill inte sucka fullt så ljudligt varje gång man råkar se sig i spegeln. Dessutom lär det snart bli lika varmt som under den ångande sommardagen Spike Lee skildrar i ”Do The Right Thing” och med min fysionomi svettas man såna gånger så det räcker utan en veritabel ryssmössa på hjässan.
Så under fredagskvällen tog jag med darrande hand fram trimmern jag vanligtvis använder för att ansa skägget, ställde in den på 1 millimeter och tryckte på ”on”-knappen. Min brist på händighet är så graverande att Hollywood skulle kunna uppfinna en helt ny komedi-form bara den blev känd, så jag har aldrig tidigare vågat ge mig på mitt eget barr, inte ens under punktiden, och det fanns verkligen skäl att befara rena rama förödelsen.
Fast…tja. Nja. Well.
Det här…

…blev det här.

Ingalunda perfekt (och dubbelhaka får ni på köpet) . Lola skulle gråta om hon såg hur ojämn snaggen är, särskilt baktill. Att raka nacken visade sig vara ungefär lika lätt som att fickparkera en långtradare.
Med släp.
Särskilt som jag inledningsvis slet med fanskapet upp och ner…
Men hey, nu hör jag i alla fall till den exklusiva New York-skara som inte ha corona-frissa längre.
Det känns som en välsignelse mitt i allt mörker.
• • •
Mer lättsamt – eller inte.
Det slår mig en dag att jag antagligen har voodoo i plånboken.
I början av mars fick jag nämligen den här rariteten i växel i en taxi som körde mig från östra Midtown till Madison Square Garde.

Det är första gången någonsin jag sett en tvådollarssedel, så sällsynta är de, och jag tänkte som en annan trallgök att det innebar tur att få en.
I själva verket har precis allting gått åt helvete sedan den landade i min plånbok. Pandemi, lockdown, ekonomisk katastrof, ensamhet, 20 procents arbetslöshet and counting…allt beror på min förbannade two dollar bill.
Nu finns den inte mer, ber jag dock att få proklamera. Jag säger inte att jag eldat upp den, för det är ett federalt brott att förstöra pengar i det här landet, men…den har upphört existera.
Så ni vet vem som gjort sitt om det – från mina läppar till guds öron, eh – vänder nu.
• • •
I eftermiddags ringde dörrmännen och sa att jag hade delivery att hämta i lobbyn fast jag inget beställt.
– Nej, sa jag, det kan inte vara till mig.
– Jo, insisterade suveräne Simon, det står ju för fan ditt namn på påsen.
Big mystery, bara att åka ner.
Det visade sig vara en leverans från svenska godisbutiken Bon-Bon på Lower East Side – beställd av älskad Borlänge-vännen Maja i Harrisburg, Pennsylvania. Bara för att.
Det kallar jag omtanke och vänlighet.
Tack, Majsan, I love you!
• • •
RIP Roy i Sigfried & Roy-duon ändå. Idag förstår man kanske att det de höll på med under sin mångåriga show med de vita tigrarna på The Mirage i Vegas inte var helt kosher, men i mitten av 90-talet visste jag inte bättre så jag älskade varje sekund av de botox-pumpade tyskarnas over-the-top-föreställningar och såg dem så fort jag var i stan.
Satans virus.
• • •
Nej, det blev ingen del 13 i dagboken. I dessa tider, är ni galna? Inte efter insikten om tvådollarssedeln…

Ljus igår, mörker idag…
I den takten går New Yorks bisarra vardag i coronans tidevarv – i bästa fall.
Under torsdagen kom det otroligt trista beskedet att Jimmy Glenn gått bort i covid-19. Han drev sedan 1971 Jimmy’s Corner – en osannolikt sädig dive-bar mitt i prålet vid Times Square, tillägnad boxningshistorien.
Yours truly var där med vännen Soffan innan David Byrnes magnifika Broadway-show, på Hudson Theatre tvärs över gatan, i höstas och smällde sedan ihop en krönika om att en sådan kvarleva från the bad old days omöjligen ska kunna existera – allra minst med 1971 års priser på booze! – i de kvarteren idag men på något förunderligt vis gör det ändå.
Den kan man läsa här.
Det är människor som Jimmy vi förlorar hela tiden den här våren; de underbara old-timers som gav staden dess själ och dess rytm och fortfarande knyter ihop då och nu åt oss.
Hur det ska bli utan dem…ah, man blir ju bara förtvivlad.
• • •
Under torsdagen hade jag också de här texterna i tidningen – om bröderna Cuomo och om det svåra i försöken att ”öppna” USA efter denna katastrof.
Som sagt: Det är går att beordra människor att stanna hemma – men inte att tvinga dem att gå ut igen.
• • •
Idag ska det snöa. Det gör det aldrig i New York i maj, men på grund av något slags ”polar vortex”-fenomen återvänder vintern denna fredag och även om New York City, till skillnad från delstatshuvudstaden Albany och Boston, kanske klarar sig från nederbörd blir det garanterat kallt som i februari.
Naturen försöker verkligen säga oss något den här våren och det är inget trevligt…

Vi hade förlorat Gianni. Det fanns ingen chans att han skulle överleva. Redan i början av mars hamnade han – maitre d på Elaine’s under alla de oförglömliga åren och mycket god vän – på intensivvårdsavdelningen på ett av de överfulla sjukhusen i Westchester och blev lagd i respirator. Redan det var ett förödande slag. Vi visste ju redan då. 80 procent av amerikaner som hamnar i respirator på grund av covid-19 stryker med. Exakt varför siffran enligt vad som framgår i media är den rakt motsatta i Sverige – att 80 procent i blågula respiratorer överlever – får någon annan reda ut, men här är det bad fucking news när sjukdomsförloppet leder så långt.
Nå, sedan kom det ena nedslående beskedet efter det andra från en läkare som också ingår i Elaine’s-sfären och hela tiden fungerat som sorgsen kurir mellan familjen och oss här ute:
Lunginflammation följdes av proppar i benen och för bara några veckor sedan hade ena lungan kollapsat. Att höra sådant om en vän, att veta att någon man älskar lider och plågas på det sättet…det är heartbreaking. Och Doctor Joe – läkaren i kurir-rollen – behövde inte förklara allvaret. Gianni är ingen spring chicken och har inte precis levt i enlighet med socialstyrelsens rekommendationer. Vi skulle komma att förlora honom. Vi förstod det.
Well, igår ringde Gianni själv till Alex, bartender på samma mytomspunna saloon på 88:e gatan back in the day, och berättade att han just lämnat the goddamned sjukhus.
Ett mirakel inträffade, helt enkelt. Han vägrade ge upp, lyckades mot alla odds besegra Corona-demonen och är nu, som dom säger här, out of the woods.
I min lilla värld är detta utan konkurrens det mest fantastiska, exalterande och upplyftande som hänt de senaste månaderna och jag ville dela med mig av euforin här eftersom jag tror att den störtflod av dåliga nyheter som dagligen sköljer över oss i dessa extrema tider gör nästan lika mycket skada, i alla fall i mental mening, som den vidriga mikroorganismen.
Gianni har lång väg tillbaka till borden på Caravaggio, där han jobbar idag. Duster som de han just genomlevt tar det månader och kanske ännu mer att återhämta sig från.
Men han lever.
Det är så oerhört.
Gianni – my buddy, forever!

Igår var det Mexikos nationaldag – Cinco de Mayo – och då brukar det svänga i New York.

Inte i år.
Inga mariachi-orkestrar spelade, inga parader ramlade nedför gatorna, inga margarita-spetsade skrattsalvor hördes från altanen utanför restaurangen El Rio Grande på tredje avenyn.
Manhattan låg öde i sin corona-koma – som vanligt.
Och det hände inget annat heller. Allt var bara ett grått ingenting.
Bara att vänja sig…

Som vi sett på frapperande bilder från hela världen har naturen, främst i form av vilda djur, lite försiktigt och förvånat återvänt till övergivna stadsmiljöer de senaste månaderna.
Well, här i New York är det inte i första hand söta pingviner, getter eller – som i Venedig – delfiner som passar på att ockupera Times Square och femte avenyn medan de störiga representanterna för den vanligtvis dominanta arten homo sapiens sitter inomhus i och trycker i semi-lockdown.
Det är råttor.

De väller inte ut på gatorna för att de uppskattar det nya svängrummet.Utan för att de är desperata. Deras försörjningslinjer – ”the supply chain”, som man säger här – består i huvudsak av sopor och rester från restauranger. Generation efter generation i samma ”släkt” kan, läser jag i New York Times, leva på det som slängs i gränderna från ett enda etablissemang – och leva gott.
Vad som då händer när varenda restaurang slår igen, och håller stängt i två månader, behöver man inte ha alltför livlig fantasi för att föreställa sig.
Råttor och annan ohyra – små möss, inte minst – har vi, liksom innevånarna i alla amerikanska storstäder, alltid problem med. Det sägs att det går åtta bruna, håriga monster med långa, äckliga svansar på varje människa i själva New York City och om det stämmer är de 80 miljoner. Drygt. Runtomkring oss, sällan många meter bort från någon, enligt Robert Sullivans lika skrämmande som lysande bok ”Rats – ”Observations on the history of the city’s most unwanted inhabitants” (Beställ på Amazon eller liknande sajt!)
För det mesta håller de sig utom synhåll – såvida man inte har otur att befinna sig på en tunnelbanestation när hundratals plötsligt, och av oklar anledning, vimlar och krälar på spåret i tio-femton sekunder; en rätt så skakande upplevelse om jag får säga det själv. Eller känner en svepa förbi runt byxbenen under bordet på mindre nogräknad restaurang. Eller sent om natten promenerar på öde gata och ett stort as får för sig att korsa ens väg hem från – exempelvis – B-bar i East Village.
Men nu har de alltså lika mycket kris som vi pandemi-drabbade människor. Vi lämnar inga smulor åt dem längre och de är hungriga. En brutal konsekvens, om man ska tro ovan nämnda NY Times-artikel: Kannibalism. De starka äter upp de svagare – och avkomman.
Scary?
Ja, men inte så scary som uppgifterna om att det inte räcker. De kommer att leta på den föda de vill ha, no matter what, och från matrester emanerar doftmolekyler och de doftmolekylerna kan en utsvulten råtta navigera sig fram efter som en värmesökande missil.
Med andra ord:
De kommer mot våra lägenheter. Och nej, det hjälper inte att, som jag, bo på 48:e våningen i ett hyggligt modernt hus. Gnagare tar sig fram överallt, genom vilka små öppningar som helst.
Det är kort sagt dags att skaffa katt…
• • •
Många dystra rapporter om läget i USA idag. Vi må – tills vidare i alla fall – ha stångat oss genom det mest kompakta mörkret här i New York, men i resten av landet börjar det se för jävla bekymmersamt ut. Några delstater nere i södern…de känns helt försvarslösa. Även där HAR dom offentliga sjukhus, men så mycket färre och så mycket sämre än i NYC (att det i Europa ofta påstås att vi inte har några alls, ens här i stan, får vi dividera om en annan gång).
För oss som tittar på CNN – you know, the bleeding hearts på kusterna… – värmde det dock att se att Chris Cuomo äntligen fått lämna sin källare och för första gången sedan han drabbades av en rätt så nasty variant av covid-19 sista mars var tillbaka i studion på Manhattan för kvällens ”Cuomo Prime Time”.

Inget stort för hela mänskligheten, för att travestera Neal Armstrong, men ändå lite hoppfullt.
Om storebror guvernören nu bara kan förbjuda coronaviruset att någonsin visa sig här igen…

I helgen kom våren till New York – vi hade varmt och soligt både lördag och söndag – och nej, det var inte lättare för människorna här än någon annanstans att upprätthålla beordrad social distansering under så förföriska omständigheter.
I Central Park berättas att det var så fullsmockat på gräsmattor och gångar att folk knappt tog sig fram – och farbror polisen bötfällde över 50 personer för särskilt graverande oaktsamhet. Ja, i Tompkins Square Park i ruffiga East Village ska tre stackare till och med ha gripits av samma skäl.
Hur myndigheterna ska få stan att respektera de nya förordningarna framöver, när det outhärdligt heta ångbad som kallas New York-sommar utbryter på allvar, övergår mitt förstånd. Då GÅR det inte tillbringa hela dagar i små lägenheter, man börjar ju flämta av blotta tanken.
Själv har jag inga problem att hålla avstånd under lördagseftermiddagen för jag vågar inte ta mig så långt som till Central Park; jag kommer bara till Grand Central Terminal – och får där uppleva starkaste ”Will-Smith-i-I-am-Legend”-känslan hittills.
Grand Central är, tillsammans med Penn Station borta på västsidan, Manhattans stora tåg- och tunnelbane-knytpunkt med cirka 67 miljoner passagerare om året och myllret i hallarna och gångarna i den magnifika Beaux Arts-kolossen vanligtvis helt infernaliskt.
Nu…ja, jisses
Anläggningen håller fortfarande öppet, pendeltågen mot Westchester och Hudson Valley och södra Connecticut går alltjämt, men sånär som på några poliser, en och annan förskrämd resenär och enstaka nyfikna ute på samma slags spaningsuppdrag som jag ligger den tom och öde. Alla butiker och restauranger – inklusive magiska Oyster Bar i källaren och Apple Store på östra mezzaninen i ”the main Concourse” – är stängda och hela sektioner, som Vanderbilt Hall där jag såg Paul McCartney göra en exklusiv spelning förra hösten, avspärrade.
Det kan inte vara så här, tänker jag när jag hör ekot av mina egna fotsteg i i just den bedårande ”main concourse”-hangaren.
Men det är det.

Lite senare tar jag mig till Bryant Park, den prunkade lilla fyrkanten bakom det stora biblioteket mellan femte och sjätte avenyn där de har betagande filmvisningar under bar himmel på somrarna och en älskad skridskobana på vintrarna.
Nu rör sig en och annan medmänniska under de lönnliknande platanträden, äntligen gröna igen efter vinterhalvåret, men särskilt många är de inte så det känns okej att sätta sig på en avsides belägen stol och ta in scenariet.
Efter alla dygn inomhus är det exceptionellt skönt i den lätta, varma vinden och vore det någon annanstans skulle jag antagligen njuta av det som känns som frid också.
Men frid ska inte finnas på Manhattan. Det strider mot hela den ultra-urbana idén – på samma sätt som ett skramlande, fullpackat tunnelbanetåg skulle göra i en svensk skogsglänta.


Så känslan blir densamma .
Det kan inte vara så här…

Det är i alla fall inte 1990.
Man kan, faktiskt, trösta sig med den insikten.
Om den här krisen inträffat då, för 30 år sedan (det utlöser för övrigt en kris i sig att konstatera att det gått tre decennier sedan det var 1990…), hade det varit så oerhört mycket värre att sitta i karantän och semi-lockdown av den sort vi har här i New York City.
Då fanns inget internet, inga riktiga mobiltelefoner, ingen mail, inga streaming-tjänster, inga tv-serier att beställa ”on demand” och sannerligen inga möjligheter att SE och prata med sina vänner på konferens-sajter.
Det enda man kunnat göra under en stay-at-home-order i de antika tiderna hade varit att se linjär tv, mata VHS-kassetter i videon och prata i gammal ång-telefon – för enorma summor om man varit fast i USA och behövt nå anhöriga, arbete och vänner i Sverige hela tiden.
Tack vare alla tekniska landvinningar sedan dess går detta, försöker jag påminna mig när det känns som mest miserabelt, ändå att uthärda på ett annat sätt.
En lördag som den som just passerade var det till exempelvis möjligt att ha fest – med flera vänner. Först öppnade jag en flaska vin och avnjöt en bättre middag, beställd online – förstås – från ett förtjusande stekhus långt borta på sjätte avenyn. Och sedan kopplade jag upp mig mot Ash och Pete och Katie och Alex på Zoom och under några muntra timmar lyckades vi som vanligt jabba upp rätt så bra. Saturday Night Feeling.


Nej, denna nya form av umgänge kan förstås inte jämföras med hur det var när vi före pandemin liknande kvällar möttes fysiskt på Hudson Malone och Neary’s och Wollensky Grill och gamla P.J Clarke’s och alla andra stamhak – det här är ett inpikast east side-gäng, även om Pete bor på Upper West och Alex och Katie till och med i Jersey… – men så våldsamt skiljer det sig ändå inte åt.
Vi babblar och skålar och dricker och blir oense om politik och baseboll och huruvida “bullshit” eller ”horseshit” är effektivaste frasen när någon pratar strunt. Då och då reser sig någon och går på muggen, eller försvinner ut i köket för att blanda en ny drink, och samtidigt börjar jag sms:a med andra vänner och tittar lite på nåt som händer på tv:n. Sedan brytar jag bryskt in i diskussionen igen, för att Ash påstår att ”Seinfeld” är en överskattad tv-serie…
Ungefär så fungerar ju även det verkliga barhänget och man får som sagt försöka påminna sig ett, trots allt, upplyftande:
Det hade omöjligen hade gått rekreera 1990.

Dagens banala lilla iakttagelse:
Så många små, oväntade detaljer blir helt uppfuckade under livet i karantän.
Som kaffekonsumtionen.
I normala fall dricker jag oerhörda mängder kaffe varje dag, i flykten på fik ute på stan såväl som – framförallt – här hemma. En kanna nybryggt jolmigt, nästan genomskinligt amerikanskt blask puttrar alltid i det lilla köket, inte använt till så mycket annat, när jag sitter i lägenheten och jobbar.
Nu kan jag inte dricka något alls. För första gången någonsin står hela samlingen av koppar och muggar intakt och diskad i köksskåpet.

”Va”, utbrister en vän i ett mail, ”New York ÄR ju kaffe”.
Tell me about it.
Men när världen är som den var förr gör man, under promenader och ärenden och all annan vanlig verksamhet, slut på så pass mycket energi att de rikliga mängderna går att hantera utan problem. Nu sitter jag för det mesta bara här och går inte längre än från soffan till skrivbordet – och det visar sig att även små doser koffein blir för mycket.
Jag testade några gånger i början – och när jag la mig på kvällen var hela huvudet som en nyinskruvad 90-wattslampa. Det gick omöjligen att somna.
Så nu får jag nöja mig med…tja, mineralvatten.
Ett oerhört futtigt problem i sammanhanget, i sanning, men jag saknar mitt kaffe och ser fram emot dagen när det går att dricka som det ska drickas i den här staden.
• • •
För första gången på väldigt länge var antalet döda i delstaten – och då handlar det nästan uteslutande om New York City och Long Island – färre än 300 igår. Alltjämt förfärligt förstås, varje förlorat liv är en katastrof, men det skänker i alla fall hopp att talen går ner.
Problemet är att vi hamnat på en platå vad gäller antal patienter som varje dag skrivs in på sjukhusen för att de är sjuka i covid-19. De har varit mellan 900 och 1000 i över en vecka och det är för all del väldigt många färre än under kulmen för tre veckor sedan – och oerhört många färre än vad de lokala myndigheternas ursprungliga skräck-modeller hotade med – men det indikerar att rätt ordentlig smittspridning fortfarande pågår där ute.
Först när även de kurvorna planar brant utåt kommer det kännas om inte bra så i alla fall bättre.
• • •
Nu är det snart lördagkväll. Då ska jag på fest. Online alltså. Inte riktigt som en klassisk Saturday Night på Manhattan, men hey – det är i alla fall nära hem efteråt.

Som Travis Bickle säger i ”Taxi Driver”:
Days go on and on and on…
Den ena flyter ihop med den andra och bildar till slut en enda evighet, utan separabla markörer mellan morgon och eftermiddag och tisdag och lördag.
Vissa sekvenser i denna evighet är ändå okej, jag lyckas intala mig själv att allt snart blir bra och klarar av att fokusera och jobbar – alltså skriver – med något som rentav kan kallas lust.
Andra gånger känns allt bara hopplöst.
Som idag.
Efter en natt av orolig sömn och konstiga mardrömmar – det händer definitivt konstiga saker i hjärnan när den berövas normal stimulans – vaknar jag tung och sur och mörk i sinnet och får sedan inget gjort på hela dagen. Går bara runt i oro och rastlöshet och tristess. Ligger i soffan och tittar i taket. Går in i sovrummet och blänger i bokhyllan. Slösurfar på datorn. Öppnar kylskåpsdörren och stänger igen. Börjar diska, för naturligtvis har diskmaskinen passat på att gå sönder lagom till denna kris, men slutar efter två vinglas. Står i fönstret och glor på tomheten där ute – och blir bara dystrare för som om det inte vore nog med allt annat är Manhattan de flesta dagar insvept i ett grått, regnsjukt dis.

Normalt skulle värmen och fukten börja ta över på allvar nu, i skiftet mellan månaderna april och maj, men det envisas med att vara kallt och blåsigt och regnigt och grått.
Det är ju bra såtillvida att färre frestas att bryta sina karantäner och gå ut och smitta varann, men vad fan – vi vill snart få möjligheten att ta reda på om det finns någon bäring i den fåfänga teorin att värme och solsken kan slå knock på viruset.
Fast nä.
Kylan bara består.
Then again:
Alla sitter i samma vingliga båt, så det är bara själviskt att gnälla – och det hjälper inte det minsta.
Så till slut sätter jag mig ändå och tvingar mig att börja skriva: ”Som Travis Bickle…”.
• • •
Idag förvandlades New York till Boston.
Där, i den förföriska Massachusetts-metropolen, stänger tunnelbanan – en väldigt pittoresk en, med underligt korta tågset – alltid på nätterna medan New Yorks rullar 24/7.
Tills nu.
Guvernör Cuomo har just beordrat MTA, New York Citys motsvarighet till SL i Stockholm, att för första gången någonsin stänga the subway mellan 01.00 och 05.00 – för att alla vagnar ska kunna hinna ”djup-rengöras”, som det heter.
Klokt beslut, verkar det som. Tunnelbanan har varit en av stans verkliga smitthärdar och närmare 90 MTA-anställda har avlidit i Covid-19.
Men New York-nätterna blir ännu mer spöklikt tysta…
• • •
I flera dygn har några av oss undrat vad som hänt Anderson Cooper.
Måndag, tisdag och onsdag var hans kvällshower bara fimpade, utan förklaring, och i tider som dessa väcker ju det oroliga frågor.
Men ikväll dök kanalens störste stjärna upp igen, i veckans obligatoriska ”Corona virus town hall” med Sanjay Gupta – och meddelade i direktsändning att han med hjälp av surrogatföräldrar blivit pappa till sonen Wyatt Morgan Cooper.
Riktigt vad det rör mig undrar jag också, men det var ett så fint och varmt ögonblick mitt i det här mörkret att jag blev alldeles tagen.
• • •
Nå, nu har vi alla fall den längsta och mest miserabla aprilmånaden på ett sekel bakom oss.
Maj lär inte bli lättare, i alla fall inte här, men vi har – förhoppningsvis – kommit lite närmare slutet på mardrömmen.

Det ringer i porttelefonen dörrmännen nere i lobbyn använder när de behöver nå oss som huserar i några av de 860 lägenheterna de har ovanför hjässorna.
– Hey Swede, säger Rubin, en av veteranerna som jobbat här under alla femton år jag bott i huset, dina matvaror har kommit.
I normala fall hade han frågat om jag väntar på bud – för det mesta färdiglagat käk levererad av någon av de hundratals restauranger i närområdet som erbjuder den sortens service – och sedan skickat upp delivery-killen i hissen.
Men sedan corona-krisen utbröt råder nya regler. Alla leveranser måste lämnas på ett avsides beläget bord i lobbyn och så får vi åka ner och hämta varorna själva – och se till att hålla avstånd till dörrmännen, efter alla dessa år goda vänner; ja, praktiskt taget delar av ens familj.
Så jag svarar:
– Okej, jag kommer ner om ett tag.
Först måste jag nämligen tvätta händerna och sätta på mig munskydd och plasthandskar, för enligt samma nya regler är den sortens skyddsutrustning obligatorisk så fort vi går ut genom dörren.
I hissen ber jag tyst för mig själv att den inte ska stanna på någon av våningarna under under, för det räcker inte att det numer är förbjudet för fler än två att dela hiss, och att de två i så fall måste stå vända mot varsin vägg. På ett så begränsat utrymme krävs inte fler för att det ska kännas obehagligt – munskydd eller inte. Men jag susar ner de 48 våningarna utan stopp. Som vanligt, nuförtiden. I vanliga fall är det ofta rena rama Grand Central-rusningen i våra hissar, men många av grannarna har för länge sedan stuckit härifrån. Så ser det ut överallt på Manhattan. De som hade möjlighet flydde mardrömmen redan andra veckan i mars och nu är vi inte så många kvar.
På bordet i lobbyn står ett gäng påsar med varor jag beställde online från kvarterets D’Agostino – ett slags New Yorks ICA, om man anstränger sig för att tycka det – i måndags , för sådant är trycket på matvarubutikerna. Det tar dygn att få det man vill ha. Och ja, det är ett moraliskt dilemma att använda sig av delivery, det är jag högst medveten om. Medan vi som kan lyda ordern att stanna hemma och jobba från vara vardagsrum gör det måste de unga männen som exempelvis D’Agostino anlitar för sådant riskera livet för att serva oss – men alternativet är att de, som så oerhört många andra senaste månaden, förlorar jobbet och inte längre kan försörja sig. Ruttet känns det dock ändå.
Likadant är det för övrigt just med dörrmännen – som jag älskar att stanna och prata väder och sport och ”shoot the shit” med, men nu bara kan vinka åt. Redan för några veckor sedan läste jag att 50 stycken i den ”sektorn” – som är jättestor på Manhattan – hade avlidit i covid-19. De träffar ofrånkomligen en enorm mängd människor och innan larmen hade gått och försiktighetsåtgärder vidtagits…my god.
Tillbaka i lägenheten, efter ny nervös hissresa, fortsätter procedurerna. Här är det en etablerad sanning att viruset kan leva kvar på plast- och papp-förpackningar i timmar och till och med dagar, så allt som ska användas måste desinficeras noggrant, emballage och påsar kastas och alla ytor varor och påsar nuddat innan desinficering också torkas av och till slut blir man bara vansinnig på alltihop. Kom inte påsen åt spisen också, liksom.
Sedan:
Plasthandskar lirkas av och händer tvättas – och så kan munskyddet, mycket försiktigt, avlägsnas och kastas bort.
Först därefter känns det okej närma sig de nyanlända yoghurt-burkarna och brödpåsarna och vinflaskorna…
Det är i sanning en annorlunda tid.
• • •
I Sverige har jag förstått jag att man ser med viss skepsis på munskydd, rentav kluckar roat åt dem.
Kul för er.
Här har vi inget val.
Det är lika de få gånger jag går ut på promenad, då är det lag på munskydd – såvida man inte kan garantera att man håller 2 meters avstånd till andra och det kan man inte.
Syftet är, har myndigheter om och om igen hamrat in, inte att vi ska skydda oss själva. Det är att, i möjligaste mån, hindra oss från att smitta andra. Asymtomatiska kan driva smittan och risken finns alltså att även den som känner sig pigg och kry med lite otur kan döda en medmänniska bara genom en eftertrycklig suck – och vid min gud, vi suckar mycket just nu.
Problemet för mig, på en mindre akut nivå, är att jag bär glasögon – om inte hittar jag knappt ut alls – och de har visat sig ha en envis tendens att imma igen när jag försöker andas genom det skyddande materialet, vad det nu är för något.
Men efter studier av andra i samma situation där ute har jag förstått att jag måste dra upp mittersta delen högt upp på näsroten och resten precis under ögonen. Då blir det lite lättare.

Nå, det lär bli en long, hot summer, när tempen om någon månad stiger till 40 och luftfuktigheten vägrar gå under 98 procent…
• • •
För övrigt hoppas vi nu innerligt på Remdesivir.
Could be a game changer, folks!