Den sista dagen av rättegången mot massmördaren Anders Behring Breivik blev en dag på jobbet jag aldrig någonsin kommer att glömma.
Fem kvinnor, fem representanter för de 77 som dog den 22 juli, ställde sig i vittnesbåset framför mannen som skadat dem, som mördat någon de älskade, och berättade om sin sorg, saknad och ilska.
Som Kirsti Løvlie, som förlorade sin dotter Hanne i bombattentatet.
Hon berättade om när hon och maken tvingades städa ur sin dotters lägenhet, en dotter som precis fyllt 30 år men som aldrig hann ha sin fest.
Och Lara Rashid som förlorade sin storasyster Bano på Utøya.
Som berättade hur hennes familj flydde från inbördeskrig för att komma till Norge och tryggheten. Trodde de.
Många grät öppet inne i salen.
Domare, nämndemän, åklagare och advokater. Press och anhöriga på åhörarläktaren.
Det som kvinnorna i båset berättade om sammanfattade hela rättegången. Vad den egentligen handlar om.
Om de 77 döda och alla de berörda vars antal man inte kan säga säkert.
Och efter varje vittnesmål hände något jag inte varit med om tidigare.
De anhöriga inne i sal 250 applåderade.
Inte som på film, en utstuderad handling. Utan spontant.
En applåd från hjärtat.
När det sedan var dags för Breivik att ge sin sista kommentar, reste sig de anhöriga unisont.
I tysthet vände de sig sedan om och lämnade salen.
De förklarade det med att de hört nog, att de inte ville ge honom mer tid.
Jag har suttit på fler rättegångar än jag kan räkna.
Men den tio veckor långa rättegången mot massmördaren Anders Behring Breivik har inte varit som någon annan jag varit på.
Inte bara på grund av dess omfattning, både vad gäller brotten och intresset för den, utan även på grund av alla de som vittnat, som närvarat.
Värdigheten.
Och den där allra sista dagen. Den kommer jag aldrig att glömma.