Det ser ungefär likadant ut år ut och år in: nio av tio åtal leder till fällande dom.
Men terroriståklagare Agnetha Hilding Qvarnström lyckas bara i ett fall av fyra, vilket rimligen är svenskt bottenrekord.

Att människor i regel blir dömda för brotten de åtalas för beror på att åklagare varken vill eller får gå till domstol utan en tro på fällande dom, vilket betyder att de brukar ha ordentligt med bevis eller indicier i bagaget.
Det ska inte tolkas som att de har gjort fel i de undantagsfall då den åtalade frias. Bevisvärdering är ingen exakt vetenskap, det måste få finnas utrymme för tolkningar och olika uppfattningar.
Vid enstaka tillfällen väljer dock domstolen att markera mot åklagaren. Det hände till exempel då Solna tingsrätt friade barnläkaren som anklagades för dråp på en liten flicka: domarna understrykök att hon såvitt kunde bedömas bara hade skött sitt jobb.

Den här formen av juridiska uppläxningar tenderar även att drabba terroriståklagare Agnetha Hilding Qvarnström, även om gårdagens dom i hovrätten för västra Sverige var lågmäld i tonen.

Domstolen friade de tre män som påstods ha planerat att mörda Lars Vilks.
Som ni kanske minns greps dessa män under buller och bång av Säpo för att ha planerat ohyggliga terrordåd, misstankar som dock snabbt ersattes av planer på att döda den kontroversielle konstnären.
Hovrätten konstaterar, helt korrekt, att de här figurerna nog hade något jävelskap i sikte. De bar alla kniv då de greps, de har ljugit i förhör om sina förehavanden de aktuella dagarna, de letade efter Vilks på en konstbiennal som denne skulle besöka och två av dem har ”visat ett visst intresse för sådant material som brukar påträffas hos anhängare till den så kallade våldsbejakande islamismen”.
Men trots telefonavlyssningar, husrannsakan och beslagtagna datorer har polisen inte hittat ett dugg som tyder på att männen skulle mörda Vilks. Då kan vi endast spekulera i vad syftet var. Hota och skrämma honom? Skada honom? Döda honom?
Det var omöjligt att döma männen: att såväl tingsrätt som hovrätt var eniga i sina friande domar förvånar inte.
Det blir då svårt att begripa varför åtal över huvud taget väcktes. Det blir ännu svårare att förstå efter att ha lyssnat på Hilding Qvarnströms kommentar till hovrättens beslut: ”Domen visar ändå att det inte var ett helt obefogat åtal”.
Inte helt obefogat? Bara ganska obefogat? Eller kanske endast pyttelite obefogat?
Att domstolarna värderar bevis på ett helt annat sätt än denne åklagare är nu ingenting nytt. Härom året åtalade hon två somalier för att ha planerat terrorbrott efter att i telefon dillat om att spränga sig i luften.
En oenig tingsrätt fällde männen, men en enig hovrätt slängde materialet i papperskorgen, då det inte är mer olagligt att fantisera om att bli självmordsbombare än att drömma om att någon gång skjuta sin svärmor.
Hovrätten skrev att det var ”självklart” att fria dem, vilket är juristers försiktiga sätt att påpeka att åklagaren inte hade någonting av vikt att komma med.
En rejäl uppläxning blev det även 2009, då mannen bakom en stiftelse som samlade in pengar till föräldralösa barn i Palestina påstods ha finansierat terrorbrott.
Rådman Rolf Håkansson vid Malmö tingsrätt sa efter den friande domen att han aldrig tidigare i ett så pass stort mål underkänt bevisningen så kraftfullt.
”Kan man döma på tidningsartiklar, inslag från tv och utdrag ur böcker om Hamas? Kan man döma på ett påstående om något FBI har gjort för 16 år sedan”? undrade han retoriskt.
Hilding Qvarnström gav sig inte utan överklagade. Självfallet friades mannen även av hovrätten.
I sitt första terrormål lyckades hon dock. Två kurdiska män dömdes för att ha legat bakom ett självmordsattentat i Irak.
Sammanfattningsvis: en fällande dom av fyra. Hur många åklagare skulle komma undan med en sådan usel statistik?

Det finns troligen flera förklaringar till de dystra siffrorna. Terrorlagstiftningen har till exempel av Advokatsamfamfundet kritiserats för att vara för vag. Och att åtala för förberedelse till brott är ofta svårt. Läget är betydligt mer gynnsamt då det bevisligen ligger till så att ett brott har begåtts.
Men jag tvingas konstatera att vi har en terroriståklagare som i bästa fall har en väl optimistisk tilltro till sina indicier och i sämsta fall sänker ribban då svartskallar åtalas.