I fredags blev det klart – domen mot Anders Behring Breivik kommer inte att överklagas.
I Norge, som jag var i igen förra veckan, verkar den allmänna uppfattningen nu vara, förståeligt nog, att Breivik ska låsas in och glömmas bort.
Jag träffade åklagaren i fallet, Inga Bejer Engh, förra veckan som delar den uppfattningen.
Här är intervjun för er som inte har Plus.

OSLO. Hon har åtalat knarklangare, mördare och våldtäktsmän.

Men det var fallet med massmördaren och terroristen Anders Behring Breivik som gjorde Inga Bejer Engh till en av de mest omtalade åklagarna i Europa.

Det blev även det fall som påverkade henne mest genom karriären.

–      Det har visat mig hur snabbt livet kan ställas på ända, hur mycket skada en ensam person kan göra, säger hon.

Det är snart lunch den 22 juni.

Åklagarna Inga Bejer Engh och Svein Holden har under flera timmar hållit sin slutplädering i rättegången mot Anders Behring Breivik.

I sal 250 i Oslo tingsrätt skruvar folk på sig. Alla väntar på att få höra vad åklagarna kommer att yrka på för straff för massmördaren.

Norska tidningar skriver spaltmeter om rättegången och debatterar den stora frågan: Är Breivik tillräknelig eller inte?

Undersökningar visar att majoriteten av norrmännen anser att åklagarna bör yrka på fängelse för Breivik.

Inga Bejer Engh och Svein Holden är medvetna om trycket från allmänheten. Och de vet att det de strax ska säga kommer att väcka ilska hos väldigt många.

Ett sus går genom salen när åklagarduon ber rätten att de ska döma massmördaren till rättspsykiatrisk tvångsvård – tvivlen om hans mentala status är för många anser de.

–      Trots den kraftiga vinden som blåste, och som vi kände av väldigt väl. så ansåg vi att vi var tvungna att fatta ett beslut som vi ansåg var riktigt. Vi visste när vi tog det valet att många skulle ogilla det men i mitt jobb är jag van vid att fatta beslut som inte alla tycker om, säger Inga Bejer Engh.

Vi möts på Statsadvokaternas kontor i centrala Oslo. Ett stenkast från tingsrätten där Bejer Engh fram till nyligen tillbringade fem dagar i veckan, i tio veckor, i den mest uppmärksammade rättegången i Norges historia.

Nu är hon brunbränd och utvilad efter en lång sommarsemester. För två veckor sedan föll domen mot Anders Behring Breivik – maxstraffet i fängelse.

Samma dag stod det klart att ingen kommer att överklaga.

Den långa rättsprocessen är äntligen över.

–      Nu när vi vet att det inte kommer att bli en rond två, vilket jag hade ställt in mig på, så börjar jag få tid att tänka igenom vad det egentligen är jag varit med om. I somras hade jag lång semester och lyckades koppla bort alla tankar på fallet men nu när det verkligen är slut så har jag förstått vilken press det egentligen var på mig och min kollega Svein Holden, ja på alla aktörer i denna rättegång.

I och med detta fall har du blivit ett välkänt ansikte i Norge och även utanför landets gränser. Hur hanterar du kändiskapet?

– Det är lite ovant. Under tiden som rättegången pågick tänkte jag inte mycket på det men så åkte vi på semester till Mallorca i somras. Ägaren var engelsman och han sa att han läst om mig. Då tänkte jag: vad är det som hänt?

Breiviks advokat Geir Lippestad mottog en hel del hot när han tog fallet. Har detsamma hänt dig, fast från motsatt sida?

– Nej, inte alls. Jag har bara haft positiva upplevelser. Många främlingar kommer fram på gatan och tackar för jobbet vi gjort. Jag tror att många norrmän där ute förstår vårt rättssystem och varför vi yrkade på tvångsvård för Breivik.

Du har haft en hel del stora fall, har den här rättegången varit annorlunda?

–      Ingenting kan liknas vid detta. Det övergår allting jag någonsin varit med om förut.

Hur har rättegången påverkat dig?

–      Som person så har det visat mig hur snabbt livet kan ställas på ända, hur mycket skada en ensam person kan göra. I rollen som åklagare har det lärt mig att tackla stress och press.

Vad var det starkaste ögonblicket för dig?

–      Genomgången av de 77 döda. Det pågick under så många dagar, person efter person. Listan av namn tog aldrig slut och det blev så tydligt hur många som var drabbade. Jag minns även den dagen då en man kastade en sko. Det var alldeles tyst och stilla inne i salen. Sedan hördes plötsligt en hög smäll och tumult. Det är en händelse som sitter kvar i mig.

Geir Lippestad har sagt att man inte får se det här fallet som en enskild galnings verk, att det finns fler där ute som Breivik och att det kan hända igen. Vad tror du om det?

–      Jag tror inte att det finns många som Breivik. Det finns säkert de som delar hans åsikter och hans konspiratoriska syn på världen men jag tror det är ytterst få som stöttar honom i hans handlingar. Och det är en lång väg från tanke till handling. Framförallt handlingar som dem på Utøya. Det är så otroligt fruktansvärt, och saknar motstycke, att kunna gå omkring och avrätta ungdomar. Person för person.

Du fick både ris och ros för hur du hanterade Breivik i rättssalen. En del tyckte du talade till honom som ett barn, andra imponerades av ditt lugn.

– Att behålla lugnet och prata trevligt är ett mål jag sätter högt. Man frågar ju för att få information, och det får jag sällan när jag är aggressiv. För att behålla värdigheten i en rättssal är det viktigt att alla aktörer agerar professionellt, utan att visa indignation eller aggression.

Vad gör du när du är ledig?

– Jag har två små barn, 3 och 7 år gamla. När semestern började ropade de bara på sin pappa, inte på mig, jag har ju varit borta så mycket den senaste tiden och min man har nog fått dra ett större lass än han väntat sig. Men under semestern har jag försökt umgås med dem så mycket som möjligt.

– Annars har jag inga direkta fritidssysselsättningar. Jag måste skaffa mig det. Jag är heller inte mycket för att hålla på hemma. Jag varken kan eller vill baka, jag har ingen husmor i mig, men det är ingenting jag sörjer för.

Är det svårt, tycker du, att få ihop karriär och familj?

–      Nej. Jag tycker att man måste sluta ha för höga förväntningar på sig själv.  Många kvinnor kräver för mycket av sig själva. Man ska ha ett perfekt jobb, ett perfekt hem och laga fina middagar för vännerna varje helg. Om man ska orka med ett slitsamt jobb får man inse att man inte kan göra allting perfekt där hemma. Barnen ska ha ett gott hem, men det betyder inte att jag måste baka bullar varje kväll.

Varför blev du just åklagare?

– Jag växte upp i ett akademiskt hem med många jurister och där vi även som barn fick vara med i diskussionerna. Jag tycker om atmosfären i en rättssal, att man aldrig vet vad som ska hända, mötet med alla sorters människor. Det är en fördel att vara utåtriktad och intresserad av att möta människor när man har det här jobbet. Jag hoppas kunna fortsätta med det i många år.

Det lägsta av det lägsta.
Så kallade en kollega i morse de brott som två män i dag ställs inför rätta för uppe i Hudiksvalls tingsrätt.
De två männen, 45 och 47 år gamla, är åtalade för att ha lurat gamla människor över hela landet på stora summor pengar.
Deras tillvägagångssätt har varit enkelt men brutalt.
De har ringt upp offren (det yngsta 81 år och det äldsta 100) och påstått att de är deras barnbarn, sagt att de har pengaproblem och att de behöver hjälp.
37 av de nästan 140 gamla som ringts upp har gått på männens lögner.
Åklagaren i fallet har kallat det för makalösa brott, inriktade mot de äldsta i samhället.
Många av offren har efteråt haft svårt att lita på någon.
Och det är på något sätt det värsta med brottet. Att tjuvarna lyckades lura åt sig 1, 7 miljoner kronor i kontanter och värdesaker är illa nog.
Men att de fått dessa gamla människor att nu efteråt känna skam för att de försökte hjälpa det de trodde var sina egna barnbarn, det är nästan värst.

När den 22 juli 2011 inträffade kunde ingen tro att det var sant.
Sprängningen av Regeringskvarteret. Massakern av så många ungdomar på Utøya.
Det var så fasansfullt och ofattbart att det inte gick att ta in.
En hel värld förfasade sig.
Bakom allt låg en ung, till synes helt vanlig man från Norge. En man som noga planerat brotten och som efteråt inte visade den minsta ånger.
Han gjorde det för sitt land, sa han.
Han skulle göra om det igen, sa han.
Ingen kunde tro sina öron.
Han måste väl ändå vara ett monster, sa man. Unik i sitt slag.
Men så började pendeln svänga.
Plötsligt kom åsikter från dem som faktiskt sympatiserade med det massmördaren gjort.
I mejlkorgen kom mejl där ord som landsförrädare, kontrajihadister och kulturmarxister användes, man talade om ett samhälle där högerextrema förföljs. Om ett stundande inbördeskrig.
Känns det igen?
Det är exakt det massmördaren sagt om och om igen under rättegången.
Samtidigt på Ila fängelse började brev anlända. Kärleksbrev från unga flickor. Brev från dem som visar sitt stöd till mannen som kallblodigt sköt unga i flykt på Utøya, bara för att de inte hade samma åsikter som han själv.
”Sköt om dig”, skrev de till mannen som orsakat så många lidande.
Manifestet han skrivit, där han berättade varför han tog på sig en uniform den där dagen och kallblodigt och medvetet mördade 77 personer, visade sig innehålla ord som inte bara var hans egna. De var hämtade från nätsidor, nätsidor som i högerextrema kretsar har status, som fler än man vill tänka på besöker och ser som sin sanning.
Den tio veckor långa rättegången visade många saker.
Den visade obehagligt tydligt hur många offer det faktiskt handlar om.
Det är inte bara de 77 döda och de 42 skadade som drabbades den där dagen.
Det handlar om hela familjer som aldrig får tillbaka den de älskade, som fortfarande lyssnar efter fotstegen från sitt barn men möts av ett tyst hus. Om pojk- och flickvänner som förlorade sin kärlek, ungdomar som såg sina vänner dö. Om arbetsplatser där en eller flera stolar nu gapar tomma.
Men den visade även att mannen bakom den 22 juli inte är ensam i sina tankar.
Att hur mycket rappakalja han må tala för vissa, finns det de som ser en logisk sanning i det.
Inte bara det, det finns de som till och med tycker att det han gjorde den där dagen var ett nödvändigt ont.
För många som drabbades den 22 juli har en av de svåraste sakerna efteråt varit att hitta någon mening i det som hände.
Någon som helst mening i meningslösheten som det är att så många ryckts bort på ett fasansfullt sätt alldeles, alldeles för tidigt.
Men det finns även lärdomar att hämta.
För alldeles tydligt finns det fler som den norske massmördaren där ute.
Han är inte det ensamma monster han först framstod som.
Som advokat Geir Lippestad sa i slutet av rättegången: vi måste erkänna att det finns många arga, hatiska personer där ute, andra som den mördare han försvarade.
Tankar och idéer som dem som massmördaren har inte bara finns där ute, de är på frammarsch.
För att hitta någon mening i det meningslösa måste vi försöka förstå hur de skapas, hitta ett sätt att göra något åt det.
Innan något liknande händer igen.

Den sista dagen av rättegången mot massmördaren Anders Behring Breivik blev en dag på jobbet jag aldrig någonsin kommer att glömma.
Fem kvinnor, fem representanter för de 77 som dog den 22 juli, ställde sig i vittnesbåset framför mannen som skadat dem, som mördat någon de älskade, och berättade om sin sorg, saknad och ilska.
Som Kirsti Løvlie, som förlorade sin dotter Hanne i bombattentatet.
Hon berättade om när hon och maken tvingades städa ur sin dotters lägenhet, en dotter som precis fyllt 30 år men som aldrig hann ha sin fest.
Och Lara Rashid som förlorade sin storasyster Bano på Utøya.
Som berättade hur hennes familj flydde från inbördeskrig för att komma till Norge och tryggheten. Trodde de.
Många grät öppet inne i salen.
Domare, nämndemän, åklagare och advokater. Press och anhöriga på åhörarläktaren.
Det som kvinnorna i båset berättade om sammanfattade hela rättegången. Vad den egentligen handlar om.
Om de 77 döda och alla de berörda vars antal man inte kan säga säkert.
Och efter varje vittnesmål hände något jag inte varit med om tidigare.
De anhöriga inne i sal 250 applåderade.
Inte som på film, en utstuderad handling. Utan spontant.
En applåd från hjärtat.
När det sedan var dags för Breivik att ge sin sista kommentar, reste sig de anhöriga unisont.
I tysthet vände de sig sedan om och lämnade salen.
De förklarade det med att de hört nog, att de inte ville ge honom mer tid.
Jag har suttit på fler rättegångar än jag kan räkna.
Men den tio veckor långa rättegången mot massmördaren Anders Behring Breivik har inte varit som någon annan jag varit på.
Inte bara på grund av dess omfattning, både vad gäller brotten och intresset för den, utan även på grund av alla de som vittnat, som närvarat.
Värdigheten.
Och den där allra sista dagen. Den kommer jag aldrig att glömma.

Han har suttit så gott som orörlig under 33 dagar.
Utan att visa några direkta känslor, irritation eller sorg. Detta trots vittnesmål från unga överlevande på Utøya som fått alla i salen att gråta, vittnesmål som varit så starka att de inte går att glömma.
Men så i fredags sprack masken för Anders Behring Breivik.
Professor Ulrik Fredrik Malt var inkallad till rätten som expertvittne.
Han håller inte med om diagnoserna som ställts på Breivik i de två tidigare rättspsykiatriska rapporterna. Malt tycker att det finns andra diagnoser som passar bättre på massmördaren och han hade förberett en power point-presentation som han använde för att pedagogiskt berätta vilka kriterier Breivik uppfyller eller inte.
Professor Malt förklarade att det inte bara är ett monster som sitter på de åtalades bänk, det är även en medmänniska ”som oavsett vad han gjort mot oss andra själv lider” .
Redan innan han började avbröt Breivik med orden: Det här är kränkande!
Han vill inte ha någon diagnos, det har han gjort klart. Det han gjort får inte ses som en galnings verk. Han vill bli sedd som rationell och planerad, en frisk man vars värderingar och ideologi bottnar i en sanning som vi andra helt enkelt inte sett.
Men professorn tilläts fortsätta och radade upp olika diagnoser som passar in på Breivik.
Som Aspergers syndrom. Narcissistisk personlighetsstörning. Och Gilles de la tourette syndrom, som Malt menar orsakar tics. Tics som att le på de mest opassande ställen, något förhörsledare, och vi som suttit i rätten kunnat se Breivik göra om och om igen.
Malt sa att han under en timme noterat 30 olika tics från Breivik under en dag i rätten.
Orden från professorn fick Breivik att le. Sedan kunde han inte sluta. Han log och log, till synes allt mer upprörd.
För första gången såg ett vittnesmål ut att verkligen skaka Anders Bering Breivik.
Malt avslutade med orden:
”Det jag såg när Breivik klev in i salen var inte ett monster. Jag såg en djupt ensam man.”
Då log Breivik igen.
Ett tis eller ett försök att visa vad han tyckte om vittnesmålet?
Ingen vet.

Det som hände i Norge den 22 juli går nästan över vår, eller åtminstone min, fattningsförmåga.
77 dog den dagen.
Hundratals, långt fler än de som nämns i den pågående rättegången i Oslo, skadades.
I tingsrätten i Oslo där jag suttit många dagar, och fler kommer det att bli, och sett Anders Behring Breiviks ansikte, hört hans röst och framförallt alla de vittnesmål från de som skadades eller såg andra dö är det nästan omöjligt att ta in allting.
All smärta.
Alla nu trasiga familjer.
Överlevarnas berättelser från Utøya om hur de såg sommaridyllen förvandlas till en krigsfilm, hur de såg sina vänner dö.
Det är viktigt att deras historier får höras. Och det gör de.
Men där finns även de som hamnar lite i bakgrunden.
De som var där den där dagen men som inte skadades, men som såg scener de aldrig kommer att glömma.
För några veckor sedan vittnade Oddvar Hansen i rätten.
En allvarlig och sammanbiten man som ställde sig i vittnesbåset framför Anders Behring Breivik och som utan några värdeladdade ord eller känsloyttringar berättade om hur han och hans sambo satt i sitt vardagsrum på fastlandet mitt emot Utøya när de hörde skott från ön.
De tog sin snabbaste båt och gav sig ut på vattnet, utan en blekaste aning om vad de var på väg till.
Där möttes de av ett inferno. Ungdomar som desperat försökte fly i det kalla vattnet. Människor vid strandkanterna som skrek efter hjälp.
Oddvar Hansens berättelse har vi hört förut. Hans hjältemod den där dagen är känt. Hur han och sambon trots att de blev beskjutna av Breivik hjälpte ungdomar upp ur vattnet och körde polismän över till ön.
Men det var något han sa som verkligen grep tag i mig.
Som gjorde det så obehagligt tydligt att även de som inte sköts den där dagen skadades, kanske för livet.
Han berättade hur han och sambon under sin första vända till Utøya såg många ungdomar desperat vinka efter hjälp.
Men de kunde inte plocka upp fler då.
När de senare åkte förbi på samma plats låg ungdomarna döda. ”Som dockor”, sa Oddvar i rätten.
– Många av de som vinkade på oss första gången kanske var döda när vi kom andra gången. Det har plågat oss. Men det var ett val vi tog. Jag har funderat på många gånger om vi gjorde rätt. Men det kändes bättre att göra något, än inget, sa han i rätten med nedslagen blick.
– Det är svårt att hitta en mening med det som skett på Utøya. Unga människor sköts till döds på det mest brutala vis, det finns ingen mening med det.
Oddvar Hansen ses som en hjälte, och det är han.
Därför är det lätt att glömma att även han är ett offer för Anders Behring Breivik.

Det är märkligt att vi inte bryr oss mer om Peter Mangs.
Är han skyldig till det han anklagas för så har han begått brott under sju års tid.
Tre har dödats, 12 skottskadats.
Det är en brottsserie som är ganska unik i svensk historia.
Nu när rättegången inletts, borde vi inte vara mer intresserade av varför detta hände? Hur en man, i dag 40 år gammal, kunnat samla på sig flera vapen, haft lägenheten full av ammunition, promenerat runt under kvällar i Malmö fullt beväpnad och klädd i en stridsväst, och allting har kunnat ske under samhällets radar.
Och borde vi inte vara mer nyfikna på hur en man som seriemördaren i Malmö har kunnat skapas?
Var kommer allt hat mot samhället från? Hat som blir till handling som gjort att föräldrar förlorat sina barn och barn sina föräldrar.
Och hur kunde det ta så lång tid innan han greps, hur han kunde fortsätta samtidigt som personer med invandrarbakgrund i Malmö knappt vågade gå ut om kvällarna av rädsla för att bli skjutna?
Fallet i Malmö är egentligen intressant, av alla de skäl jag räknade upp och säkert fler än dem.
Det är även Skåne läns dyraste polisutredning någonsin med sin prislapp på 48 miljoner kronor.
Men när man sitter här i tingsrätten i Malmö är det svårt att komma ihåg det.
Stolarna gapar tomma i en sal som anpassades för det intresse man trodde fanns.
I dag är det fler vakter och poliser på plats än åhörare och press.
Personalen vid säkerhetskontrollerna står sysslolösa. Många mediebolag som var här förra veckan har skickat hem sina team.
Att följa en rättegång som denna är viktigt. Det är viktigt att processen bevakas, att så många frågor som möjligt får svar och kommer ut i ljuset.
Det är faktiskt märkligt att vi inte bryr oss mer om Peter Mangs.

Som kriminalreporter har man besökt de flesta tingsrätter i Sverige, suttit på fler åhörarläktare än man kan räkna under fler rättegångar man varken kan eller vill minnas.
Nu, dagen innan ännu den 16:e rättegångsdagen i Oslo på Breivik-rättegången, måste jag säga att den norska tingsrättens hantering av detta fall är ett under av organisation.
Det är välplanerat in i minsta detalj. Både press, och framförallt anhöriga och överlevande, behandlas med största respekt. Flera gånger i veckan skickas information ut. Säkerheten är hög. Platserna mer än väl tilltagna, så att alla som vill kan närvara. Och så gott som varje dag efter avslutad förhandling hålls en presskonferens.
Fallet är unikt och därmed krävs så klart en unik hantering. Men många tingsrätter i Sverige kan lära av Oslos.
De är helt enkelt ett under av organisation.

Varje rättegång berör på ett eller annat sätt, hur många åhörarbänkar i tingsrätter runt om i landet man än suttit på.
Det finns alltid ett offer. Det offret har familj och vänner. Detsamma gäller gärningsmannen.
Varje berättelse i varje rättssal är unik, man vänjer sig aldrig.
Men kanske blir man mer garvad, på gott och på ont.
Det trodde jag åtminstone fram till måndagen den 16 april.
Sal 250 i Oslo tingsrätt fylldes snabbt upp till bristningsgränsen. Press från världens alla hörn, anhöriga till de som dog på Utøya och i Regeringskvarteret. Överlevande som fortfarande drömmer mardrömmar om det som hänt.
Tätt, tätt packade satt de där i salen. Ibland grät de. Ibland blundade de.
Och så i mörk, fläckfri kostym med det blonda håret i en stram sidbena – Anders Behring Breivik, 33.
Vi journalister, precis som de flesta andra människor, försöker ofta hitta förklaringar till det som hänt, att se orsak och samband.
Men där, under de den vecka jag satt fyra rader bakom en man som mördat 77 och skadat 42, kunde jag varken förstå eller förklara.
Det som skedde den 22 juli är helt enkelt ofattbart.
Och då vet vi ändå vad som hände. Vi vet hur och när. Breivik själv gör till och med ett stort nummer av att förklara exakt varför det hände.
Men när en till det yttre helt vanlig kille sitter där i vittnesbåset framför de anhöriga och överlevande och säger att han inte ångrar sig, att han skulle göra om allt igen, att han önskar att han dödat alla på Utøya, då går det helt enkelt inte att ta in.
När de fasansfulla övervakningskamerafilmerna från sprängningen av Regeringskvarteret visas, när vi på en ljudlös film får se folk kastas i väg av tryckvågen, stenar flyga och glassplitter regna över Oslos gator och mannen som ligger bakom det bara ler stolt, då går det inte att förstå.
Det förblir helt enkelt ofattbart.

Fallet är fruktansvärt och har, med rätta, upprört många.
En 29-årig tvåbarnsmamma som under flera timmar våldtogs av sju män i en spartanskt möblerad lägenhet i Mariannelund under en förfest.
En tvåbarnsmamma som än i dag lider både fysiskt och psykiskt av det övergrepp hon utsattes för.
Det är brutalt. Det är vidrigt. Det är sju mot en som inte kan värja sig. Det är en sjuk människosyn som manifesteras i ett flera timmar långt övergrepp.
I dag, fyra månader senare, föll domen.
Tingsrätten anser att kvinnans berättelse av det som hände den där natten mellan den 2 och 3 december är trovärdig. Och till skillnad mot i många andra våldtäktsmål, där teknisk bevisning ofta saknas och det till slut handlar om ord
mot ord, stöds här kvinnans berättelse av massiv dna-bevisning, av vittnesmål från de som träffade den chockade och rädda kvinnan efteråt, och av rättsläkarintyg.
Det är därför inte oväntat att sju av de åtta åtalade männen döms, mot sitt nekande, för den grova våldtäkten, för att i samförstånd och gemensamt ha utfört den.
Straffen kan tyckas futtiga.
En av dem får 4 år och sex månader. De andra mellan 6 års fängelse och 6 år och sex månader. Efter avtjänat straff ska de alla utvisas till Afghanistan och får inte återvända till Sverige på 15 år.
Men straffen är de som åklagaren yrkade på och, sorgligt nog, ganska rejäla för att handla om sexualbrott.
Även skadeståndet som kvinnan tilldöms kan tyckas lågt och hon är själv inte nöjd med det enligt sitt målsägarbiträde. De krävde 1, 2 miljoner men tingsrätten gav henne 475 000 kronor.
Över praxis enligt tingsrätten. Mängdrabatt enligt kvinnans advokat.
Männen nekar, och det mesta tyder på att domen kommer att överklagas, att allt tas upp igen i hovrätten.
För kvinnans skull kan man hoppas att så inte blir fallet. Att hon nu får chansen att läka och gå vidare.