Läs och lär.

Detta kan vara fråga om en rättsskandal.

Domen i det stora kokainmålet har fallit. Om detta skriver jag här.

Har poliser eller åklagare i det stora kokainmålet förfalskat bevis för att sätta dit en oskyldig människa?
Frågan är djupt obehaglig, men måste dessvärre ställas.

Det är anmärkningsvärt att det pågår nio förundersökningar mot poliser och åklagare som har varit inblandade i processen mot Jonas Oredsson och hans sju kumpaner, som i varierande utsträckning misstänks vara delaktiga i försöket att smuggla 1,4 ton kokain.
Än mer egendomligt är att en av utredningarna rör något så ovanligt förekommande som bevisförvanskning.

Vad är då bevisförvanskning? Lagen definierar brottet som att någon förvanskat eller undanröjt bevis ”med uppsåt att oskyldig må bliva fälld till ansvar”.

Översatt från juristlingo betyder det i detta fall att någon polis eller åklagare kan ha förfalskat bevis för att ljuga in någon i ligan i fängelse. Någon som hen vet egentligen är oskyldig.

Det är lika förfärligt som det låter.

Jag har ingen aning om vem av de åtalade detta kan handla om. Men det går att spekulera. Det är svårt att tro att till exempel ensamseglaren som greps med allt detta kokain egentligen är helt oskyldig. Och det finns goda skäl till att den utpekade ligaledaren Oredsson sedan länge sitter häktad.
Det måste helt enkelt röra någon av de misstänkta som tros ha spelat en mer perifer roll i ligan. Någon som inte är lika bunden till knarket som de ovan nämnda.

För de åtalade måste detta vara en mardrömslik situation. Några av advokaterna i målet har försökt få ut internutredarnas material med den självklara motiveringen att fällande domar som stödjer sig på förfalskade bevis kan vara på väg att avkunnas. Men åklagaren som leder förundersökningarna har sagt nej.

Vi bör ha i åtanke att ingen polis eller åklagare har delgetts misstanke om brott. Och att resan från förundersökning till fällande dom är lång: utredningarna kan vara nedlagda om några dagar.

Men redan faktumet att riksenheten för polismål sedan månader bedriver nio förundersökningar om grov stöld, mened, tjänstefel och, inte minst, bevisförvanskning, är djupt obehaglig.

Det går inte att utesluta att kokainmålet utvecklas till en av vår tids stora rättsskandaler.

Det blev ett fasligt liv i förra veckan om mannen som friades från våldtäkt efter att ha fört upp fingrar i sin flickväns underliv.
Någonting säger mig att dessa indignerade bloggare, twittrare och ledarskribenter över huvud taget inte har läst domen.
Bakgrunden:
En man dömdes till två år och åtta månaders fängelse för våldtäkt, grov kvinnofridskränkning och övergrepp i rättssak sedan han utsatt sin flickvän för olika övergrepp och kränkningar.
Hovrätten ansåg dock inte att mannen gjort sig skyldig till våldtäkt då han tvingade in sina fingrar i kvinnan för att undersöka eventuell otrohet. Straffet sänktes därför till ett år och två månaders fängelse.
Det här kan vid en första anblick te sig mycket egendomligt. Den som har penetrerat en kvinna mot hennes vilja har enligt varje rimlig definition också våldtagit henne.
Säkerligen var det just därför att domen såg så obegriplig ut som så gott som alla mediehus publicerade ett kort, tämligen innehållslöst TT-telegram om saken.
Det räckte. Twittrare twittrade, bloggare bloggade och Göteborgs-Posten mullrade i ett ledarstick om att Svea hovrätt har ”en märklig syn på våldtäkt”.
Längst gick Dagens Nyheter, som i en populistisk huvudledare landade i den bisarra slutsatsen att det i detta fall var brottslingen som bestämde vilket slags brott som hade begåtts.
Nu är det dock inte så enkelt som att domarna i hovrätten är en samling gaggiga gubbar med en sexualmoral från 1800-talet.
För det första har åklagare Karin Karlsson inte upplevt brottet som ett solklart sexövergrepp. Till hovrätten justerade hon sitt åtal: om övergreppet inte var att betrakta som våldtäkt så skulle det i vart fall anses vara grov kvinnofridskränkning (ett faktum som DN av lätt insedda skäl valde att förtiga. Tesen att Svea hovrätt åstadkommit ett ”juridiskt konsttycke” tålde helt enkelt inte denna allt annat än oväsentliga detalj).
Och för det andra är mannen och kvinnan överens om att det inte fanns någon sexuell dimension i agerandet.
Detta är viktigt. I förarbetena till sexualbrottslagen står det nämligen att gärningen ska ha haft ”en påtaglig sexuell prägel” för att vara just ett sexbrott.
Vad innebär då påtaglig sexuell prägel? Jo, att det är någon form av beröring eller handlande som under normala omständigheter ”syftar till att väcka eller tillfredställa bådas eller enderas sexuella drift”.
Man kan säga både det ena och det andra om män som undersöker kvinnor på detta vis, men beteendet behöver inte vara sexuellt betingat. Visst går det att föreställa sig att mannen gick igång på tvinga sig på kvinnan, men nu förnekade båda personerna att det förhöll sig på det viset.

Jag tror att de som har upprörts blandar ihop två saker. Det hävdas ofta att våldtäkt inte har någonting med sex att göra. Att det handlar om att utöva makt. Det må vara sant. Men det är inte så lagstiftaren ser på det. Lagstiftaren anser att en våldtäkt är en våldtäkt, oavsett drivkraft.
Möjligen är det även så att många ser allt våld mot könet som ett sexbrott. Men är till exempel en spark mot skrevet ett sexbrott?

Den som anser att domen är uppåt väggarna bör kritisera lagen, inte Svea hovrätt.

Domstolen höll för övrigt med åklagaren om hennes andrahandsyrkande: ”otrohetskontrollen” var ett av flera brott som flickvännen utsattes för under månader (våld, hot och ofredanden). För dessa övergrepp fälldes han för grov kvinnofridskränkning.
Här hittar vi även förklaringen till att straffet sänktes. Åtalspunkten våldtäkt försvann. Kvar fanns ett brott mannen redan hade dömts för.

Blir det en ny rättegång mot mannen som har friats för mordet på Marina Johansson?
Riksåklagaren fick i dag en begäran om resning i målet.
Kvarlevorna efter kvinnan, som försvann för snart tre år sedan, hittades i april i förra året av organisationen Missing People inte långt ifrån hemmet i Stenungssund.
Redan då spekulerades det i en eventuell ny rättegång mot mannen som redan hade friats i såväl tingsrätt som hovrätt för mord på den då ännu försvunna kvinnan.
I dag lämnade åklagare Niklas Sannerholm över utredningen till riksåklagaren, som nu ska ta ställning till om det finns någon möjlighet att få resning i Högsta domstolen.
I slutändan är det upp till HD att avgöra om det blir en ny rättegång eller inte. Om justitieråden gör tummen upp så blir det en ny process i hovrätten.
Det är omöjligt att sia om utgången. Sannerholm säger att kroppen och ”vissa andra fynd” bör vara tillräckliga skäl, men att rättsläget är synnerligen oklart.
Det finns väldigt få jämförbara fall och det är svårare att få resning mot en person som har friats än mot en som har fällts och kanske är oskyldig.
Tanken bakom detta är lika enkel som sympatisk: samhället ska inte få jaga människor som redan har åtalats och befunnits vara oskyldiga hur länge som helst.
Mordet på Marina Johansson hade dock möjligen varit uppklarat för länge sedan om polisen hade gjort ett acceptabelt jobb.
Då kvinnan anmäldes försvunnen och en husrannsakan genomfördes i parets hus missade teknikerna två liter blod under sängen och ett kulhål i väggen. Fynden gjordes först då nya hyresgäster flyttade in.
Värdefull tid gick förlorad innan polisen ens begrep att det rörde sig om ett mord.

Domstolarna sviker våldtagna barn.
Nej, det är inte en övertänd kvällstidningsjournalist som påstår detta – det är en dessvärre korrekt slutsats som juristen Frida Svensson har dragit i sitt examensarbete.

Lagen är tydlig: barn under 15 år kan inte frivilligt ha sex. De är helt enkelt för unga för att ge samtycke. Därför definieras sexuellt umgänge med barn som våldtäkt, alldeles oavsett om hen har sagt ja eller inte.

Hur kan det då komma sig att en känd 22-årig fotbollsspelare i allsvenskan, som har erkänt att han har legat med en 14-årig flicka, åtalas för det lindrigare brottet sexuellt utnyttjande av barn?
Svaret är att rättsväsendet av gåtfulla skäl lutar sig mot en praxis som står i direkt motsatsförhållande till lagens förarbeten, och har infört en måttstock som innebär att gränsen för sexuellt självbestämmande i praktiken går vid 13.

Eller som åklagare Ulrika Rogland, som i dagarna väckte åtal mot fotbollsspelaren, uttrycker det:
– Jag vill vara tydlig med att det inte har förekommit något som helst våld, tvång eller påtryckningar.

Det är med andra ord fortfarande olagligt för en vuxen att ha sex med 13-14-åringar, men om de frivilligt har hoppat ner i sängen så har de blivit utnyttjade, inte våldtagna.
Därmed har lagen som skulle skydda barn i denna ålder mot sexuella övergrepp om inte satts ur spel så i varje fall urholkats.

Frida Svensson, en ung jurist verksam i Lund, har ambitiöst gått igenom 2005 års sexualbrottsreform, läst förarbeten och rättsfall.
Hon har kommit fram till att lagen i och med reformen stärkt skyddet för barn under 13, men att den är lika förvirrad som tidigare beträffande de lite äldre.

Jag föreställer mig att detta i någon mån beror på att det är en komplicerad fråga. En 13-åring kan mycket väl vara mer fysiskt och intellektuellt mogen än en 16-åring. Och tonåringar måste få ligga med varandra utan att en av dem släpas iväg till närmaste polisstation för att någon förälder anfrätt av moralpanik inte står ut med att Lisa är på väg att bli vuxen och har ett sexliv. Det måste finnas en flexibilitet i lagen, allt annat är orimligt.

Det går att ha synpunkter på åldersgränsen. Ungdomarna mognar tidigare och tidigare, men gränsen har inte justerats nedåt. Det är dock strängt taget en helt annan fråga: så länge lagen säger 15 så är det 15 som gäller.

Nej, det går inte att stifta lagar som i förväg har räknat alla tänkbara situationer som dyker upp. Och även om det vore möjligt så vill vi inte leva i ett samhälle där sexlivet är lika reglerat som EU:s förordning om hur ägg ska hanteras.

Med detta sagt så  håller jag med Frida Svensson: det behövs en lag som i någon mån förklarar under vilka omständigheter frivilligheten ska ha betydelse.
Hon har satt fingret på någonting väsentligt, nämligen samhällets svek mot våldtagna barn.

Jag kan inte tänka mig att riksdagsledamöterna, lagstiftarna, ville att det skulle bli så här.
 

Att guldrånaren har avlidit får ingen större betydelse för utredningen mot polisen som sköt honom.
Den viktiga frågan är fortfarande om han handlade i nödvärn eller inte.

Att skottet i Södertälje har utlöst en grotesk nätdebatt där rasister och polishatare tävlar om smaklösa åsikter förvånar inte.
Mer anmärkningsvärt var att i SVT i går kväll höra den skjutne rånarens advokat kräva att polisen borde åtalas för mord eller dråp om hennes klient skulle avlida.
I varje fall jag förväntar mig att en utbildad jurist låter bli att dra så långt gångna slutsatser som hon gjorde på ett så här tidigt stadium i utredningen.
Med tanke på den överhettade situation som råder – skapad av till lika delar hätskhet, okunskap och missuppfattningar – är det på sin plats att reda ut hur det verkligen förhåller sig.

1. Rånaren har dött. Får det någon betydelse för den utredning som åklagare Kay Engfeldt har inlett mot polisen som sköt? Ja, i varje fall i den bemärkelsen att rubriceringen vållande till kroppsskada rimligen skärps till vållande till annans död.
Men den eventuella brottsligheten handlar inte om att kulan var dödande. Även om den bara hade snuddat rånarens huvud hade frågan varit om det var, som det står i lagen, ”uppenbart oförsvarligt” att skjuta eller inte.

De andra två punkterna i utredningen – framkallande av fara för annan och tjänstefel – bör inte påverkas.

2. Det har visat sig att den avlidnes automatvapen var en attrapp. Betyder det någonting? Nej, inte ett dugg. Det går inte att kräva att polismannen skulle begripa att vapnet inte var äkta.

3. Spelar det någon roll om rånarna sköt först? (Det kan ju även ha funnits äkta vapen som användes mot polisen). Ja, i någon mån. Poliser som blir beskjutna befinner sig i större fara än poliser som inte blir beskjutna. Men att ha ett automatvapen riktat mot sig i ett sammanhang där det inte finns någon möjlighet att fly är hur vi än vrider och vänder på det en situation av livsfara.

4. Utgjorde polisen en fara för allmänheten? Vilt skjutande utanför ett köpcentrum mitt i fredagsruschen innebär givetvis betydande risker för andra. Men frågan är om polisen hade något val.

När poliser använder vapen inleds med automatik internutredningar. Det är utmärkt. Den yrkesgrupp som besitter våldsmonopolet ska inte kunna använda sig av detta våld hur som helst. Det gäller inte minst situationer som mest för tankarna till en Hollywood-action.

Det är vanskligt att försöka förutse vad en åklagare kommer fram till, men jag tippar att Engfeldt lägger ner utredningen.

Det är nämligen hur polisen uppfattar situationen under guldrånet som är avgörande. Inte vad som har kommit fram i efterhand.

Det hävdas ibland att kvinnor som mördar döms lindrigare än män.
Men det finns ingen forskning som stödjer det påståendet.

Varför sänkte hovrätten straffet för Jeanette Javell, som mördade sin sovande pojkvän med 30 knivhugg, från 15 till 14 års fängelse?
Det finns inga spektakulära eller upprörande svar på den frågan. Juridik är ingen exakt vetenskap, bedömningar och avvägningar skiljer sig ofta mellan domstolar.
I just det här fallet resonerar tingsrätt och hovrätt i princip likadant. Det var ett hänsynslöst mord, ett brott med fler försvårande omständigheter än förmildrande.
Domstolarna är samtidigt överens om att mordet inte tillhör de grövsta och att kvinnan därför inte ska dömas till livstids fängelse.
Att hovrätten sänker straffet med ett år beror på att domstolen tagit mer hänsyn till att kvinnan lider av en personlighetsstörning än vad tingsrätten gjorde.
Om det är för generöst eller inte överlåter jag åt andra att bedöma. Jag nöjer mig med att konstatera att Javell i och med den nya domen får samma straff som till exempel den unge man som i fjol i Östersund smög sig in till sin 70-årige hyresvärd och ströp denne.
Vissa kommer säkert att hävda att Javell kommer lindrigare undan för att hon är kvinna. Det brukar nämligen låta så.
Den misstanken är inte helt tagen ur luften. Det finns relevanta farhågor om att könsstereotyper påverkar hu rättsväsendet bedömer olika brott och olika förövare.
Efter en genomgång av domar myntade Riksåklagaren år 2007 uttrycket ”Kvinnorabatt”: det ”finns resultat som talar för att kvinnor särbehandlas i påföljdshänseende när det gäller misshandelsbrotten, grov fridskränkning och olaga hot”.
Men de få kriminologiska studier som har gjorts visar inte att män diskrimineras av rättsväsendet. Undersökningarna tenderar att stupa på att det empiriska underlaget är för litet, för få kvinnor begår brott för att forskare ska kunna göra rimliga jämförelser.
Det gäller inte minst mord. Bara var tionde mord begås av en kvinna. Antingen dödar de sina barn och stuvas klokt nog snabbt in på en rättspsykiatrisk klinik. Eller så har de levt i missbrukarrelationer, blivit misshandlade år ut och in och dödar i vanmakt eller självförsvar, omständigheter som påverkar straffet.
Att en kvinna begår den typen av mord som Javell har dömts för är helt enkelt så ovanligt att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att dra säkra slutsatser.

Att fler än var tredje riksdagsledamot har utsatts för hot, våld eller trakasserier är tveklöst ett hot mot demokratin.
Vad har då den ansvarige ministern att säga om dessa förskräckliga siffror?
Birgitta Ohlsson gör det politiker alltid gör då de inte har något att säga: mumlar om nya kartläggningar hit och uppföljande utredningar dit.
Att regeringen förra året gav Brottsförebyggande rådet i uppdrag att börja kartlägga hot och våld mot politiker var utmärkt.
Man behöver inte påminna att Sverige har en mordstatistik beträffande ledande politiker som är kompatibel med Israels för att begripa att det finns all anledning att bilda sig en uppfattning om de folkvaldas utsatthet.
Den första rapporten, som presenterades för demokratiminister Birgitta Ohlsson i går, är ingen munter läsning.
En fjärdedel av de politiker som innehar ordförandeposter utsattes förra året för brott som de sätter i samband med sina uppdrag.
Bland riksdagsledamöter var siffran ännu högre, en dryg tredjedel.
Att sverigedemokraterna är mest utsatta (det är ett parti som onekligen väcker känslor) är lika lite överraskande som att centerpartisterna är de minst hatade (att de över huvud taget lyckas uppröra någon är gåtfullt).
De som syns mycket i medier och de som har utländsk bakgrund drabbas också mer.
Men ingen politiker ska, oavsett ideologisk tillhörighet, grad av kändisskap eller etnicitet, behöva känna sig otrygga för att de hyser de åsikter de är framröstade för att uttrycka.
Förövaren är ofta en ensam man med rättshaveristiska tendenser: i bästa fall vill de visa missnöje, i sämsta och fall hoppas de kunna tysta.
I undersökningen berättar folkvalda om överfallsalarm, hotfulla mejl, aggressiva människor på gatan.
Var tionde intervjuad undviker att driva frågor som de vet är kontroversiella för att slippa hatet.
Det är en oacceptabel situation: en miljö där politiker håller sig undan vissa ämnen är en miljö som, även om det låter högtravande, utgör ett demokratiskt hot.
Min åsikt är inte originell, den delas till exempel av demokratiminister Birgitta Ohlsson.
Hon deklarerade i går att BRÅ kommer få pengar för att göra en liknande utredning nästa år och hade i övrigt inte mycket mer att säga än att hoten riskerar att skapa självcensur.
Inga tankar om varför endast var femte politiker polisanmäler brotten de utsätts för eller varför så många som 60 procent av dem jnte vet vem de ska diskutera säkerhetsfrågor med.
Inte heller någon idé om hur vi ska bemöta den eskalerande hatkulturen på nätet som vulgariserar och förråar samhället.
Om ingenting görs så kommer till slut endast de allra hårdaste och tuffaste söka sig till politiken.
Låter det som ett samhälle vi vill ha?