Nämndemännen fortsätter att skämma ut sig.
I går fick en domare lämna Svea hovrätt sedan hon på rättegångens första dag lekt privatspanare och förklarat för åklagaren att de åtalade är skyldiga.
Det svenska domstolsväsendet bjuder ständigt på nya överraskningar. Precis då vi som ännu anser att rättsäkerheten inte är helt betydelselös har återhämtat oss från turerna kring rättegången mot Södertäljenätverket, så gör ännu en bisarr nämndeman entré.
I måndags inleddes målet i Svea hovrätt mot en före detta toppdirektör i Stockholms stad och en vd på ett bolag som misstänks ha attesterat bluffakturor för en kvarts miljon kronor.
I en paus sökte en av nämndemännen upp statsåklagare Nils-Eric Schultz och sa att hon inte begrep hur männen kunde ha friats i tingsrätten.
Ja, ni läste rätt. Knappt hade rättegången kommit i gång innan domaren hade tagit ställning i skuldfrågan: en domare med samma bekymmersfria inställning till bevis och de åtalades berättelser som ett genomsnittligt anonymt snille på något av forumen i nätets undervegetation.
Det skulle bli ännu värre. För under eftermiddagens förhandling förvandlades domaren till privatspanare och lämnade då dagen var över en skiss till åklagaren där hon bland annat pekade ut ett vittne i målet som brottsling. ”XX är lika inblandad!”
Nämndemannen hade under sitt mödosamma detektivarbete även kommit fram till att två av de inblandade bolagens organisationsnummer är identiska med personnumren på en av de åtalade samt ett vittne.
Ett påpekande som torde sakna betydelse utanför den mest hårdföra kretsen av konspirationsteoretiker, då organisationsnumret i enskilda firmor praktiskt nog alltid är ägarens personnummer.
Schultz var dock inte mer imponerad av domarens försök att hjälpa honom än att han omedelbart slog larm till Svea hovrätt.
Efter diverse möten i går morse beslöt hovrättsrådet Kerstin Elserth inte helt överraskande att nämndemannen är jävig och inte kunde fortsätta i målet.
Jag pratade med Schultz, en rutinerad åklagare som har sett det mesta, i en av pauserna.
– Skandal. Bland det värsta jag har varit med om, sa denne normalt så försiktige jurist.
Den här eländiga soppan kan inte vara rolig för de åtalade, vars tilltro till rättsväsendet rimligen fick sig en knäck redan i tingsrätten, då förhandlingen fick avbrytas två gånger sedan en nämndeman somnat.
De bisarra turerna har dessvärre även en principiell betydelse, då de drar ett löjes skimmer över rättsväsendet.
Hur många pinsamheter måste uppdagas innan riksdagen förstår att det nuvarande systemet med amatördomare inte fungerar?

Den psykiskt sjuke mannen var åtalad, dömd, färdigvårdad och utvisad mindre än tre månader efter det att han bestämde sig för att mörda kungen.
Svensk byråkrati är aldrig så effektiv som när staten har något att tjäna på att det går undan.
De rättsvårdande myndigheterna i Sverige är inte alltid ett under av snabbhet. FN har klagat på orimligt långa häktningstider, ekobrottsutredningar kan pågå i åratal och högarna med inbrott bara växer på måttligt inspirerade polisers skrivbord.
Men det finns ögonblick då samarbetet mellan myndigheterna fungerar så föredömligt elegant och smidigt att inte ens populistisk missnöjespolitiker borde kunna hitta något att anmärka på.
Ta bara fallet med den uppenbart tokige mannen från Brasilien som i tron att Europa planerar att starta ett krig mot hans hemland den 6 augusti begav sig till Rosenbad för att skjuta kungen.
Polisen, normalt upptagen med att twittra om allt som rör sig och publicera händelserapporter om varenda cykelstöld, körde honom till häktet utan att knysta ett ord om saken.
Denna diskreta effektivitet blir inte mindre imponerande av att mannen var åtalad och ställd inför rätta bara drygt två veckor senare, fortfarande helt utan uppmärksamhet.
En rättspsykiatrisk utredning stökades undan föredömligt snabbt, varefter 24-åringen stoppades in på dårhus.
Att det efter endast 11 dagars vård var möjligt att utvisa en man som nyligen var så sjuk att han dillade om han var avlyssnad av diverse säkerhetstjänster berodde dock knappast på ett remarkabelt snabbt tillfrisknande.
Förklaringen är att två myndigheter samarbetat och slugt utnyttjat paragraf 17 i lagen om rättspsykiatrisk vård. Polisen ville verkställa utvisningen och då chefsöverläkaren inte hade något att invända var det bara att tuta och köra.
Visserligen var läkaren tvungen att blunda för bestämmelsen som säger att detta bara får ske om det inte finns risk för återfall i allvarlig brottslighet, men i dessa besparingstider är flexibilitet a och o.
Det går säkert att moralisera över att staten sätter en av allt att döma psykiskt sjuk och möjligen farlig människa på ett plan ut ur landet för att slippa dess vårdkostnad.
Jag nöjer mig dock med att stillsamt konstatera att svensk byråkrati kan, bara den vill.

Att det krävs bevis för att utfärda parkeringsböter är inget som tycks bekymra Stockholmspolisens nitiska trafikavdelning.
Följaktligen har en envis konstapel drivit en högst eventuell trafikförsyndelse hela vägen till Högsta domstolen, trots att såväl tingsrätt som hovrätt läxat upp polisen.
En oansenlig, privat parkeringsplats utanför ett bodstadshus på Stora Essingen i Stockholm har vållat denna högst besynnerliga tvists färd genom vårt redan hårt prövade domstolsväsende.
Det är blåsigt och kallt då jag åker dit i förhoppning om att försöka begripa polisens enträgna försök att bötfälla bilisten, men blir ärligt talat inte ett dugg klokare.
Den unga kvinnan som den 23 september 2011 fann boten på framrutan fattar inte heller någonting. ”Det är lite märkligt, själv har jag släppt det helt”, säger hon.
Enligt lapplisan stod bilen så slarvigt parkerad att dess bakre del hängde ut över trottoaren, varför gående inte kunde passera utan att gå ut i gatan. Aja baja, böter.
Problemet med denna beskrivning är att det inte finns någon synbar trottoar vid parkeringsplatsen, som sträcker sig från huset till vägen.
Kvinnan överklagade. Men polisen lyssnade inte på det örat utan avslog med motiveringen att ”endast tvåhjuliga cyklar eller klass II mopeder får stannas eller parkeras på gångbana”.
Bilisten vände sig till tingsrätten med en tomtkarta som visar att tomtgränsen faktiskt sträcker sig från huset till vägkanten. Således ingen trottoar för allmänheten att gå på.
Då staten inte hade lagt fram någon annan bevisning än parkeringsvaktens berättelse undanröjde tingsrätten boten och passade på att ge polisen en grundläggande snabbkurs:
”Även om processen i ärenden om felparkeringsavgift är summarisk, åligger det i princip polismyndigheten att styrka sin talan”.
Det är så jurister uttrycker sig då de påminner om att det behövs någon form av bevisning även i skitmål.
Men den ambitiöse utredaren kämpade på. Hon överklagade till hovrätten med ett nytt trumfkort: bilder på parkeringen.
Hovrätten lät sig dock inte imponeras utan avfärdade stillsamt polisen med att påpeka att det av fotografierna inte framgår att ”platsen där bilen parkerats är att anse som en gångbana”.
Nederlag således i två instanser. Men skam den som ger sig. Tänk om landets högsta jurister, normalt upptagna med viktig vägledning om hur lagen ska tolkas, kunde tänka sig att titta på ärendet?
I sin ansökan om prövningstillstånd till Högsta domstolen, som inkom för bara några dagar sedan och ännu inte har prövats, har polisen plockat ett nytt ess ur rockärmen, fyra stycken bilder från Google maps. Vad nu de ska bevisa. Det finns ju ingen trottoar.
Trafikenheten påpekar i sitt överklagande att ”en parkeringsvakts rapportering av överträdelsen innebär en stark bevispresumtion för att överträdelsen har skett. Enbart ett påstående från överklaganden om motsatsen är inte tillräckligt för att betalningsansvaret ska undanröjas”.
Om en lapplisa säger att bilen står fel så är det med andra ord så. Den petigt lagde skulle möjligen kunna ha synpunkter på denna polisiära syn på rättssäkerhet, liksom på faktumet att utredaren låtsas som att den drabbade bilisten inte har haft något annat att komma med än sitt nekande.
Vad hände med tomtkartan? Vad hände med polisens egna bilder, som inte bevisade ett dugg?
Den satiriker är inte född som har den fantasi som krävs för att skapa en byråkratisk fyrkantighet av detta slag.

En ingenjör från Rwanda åtalades i går för inblandning i dödandet av tusentals tutsier 1994.
Det första åtalet för folkmord någonsin i Sverige är ytterligare ett viktigt exempel på att vårt land är på väg att upphöra att vara ett paradis för gamla krigsförbrytare.

Den 53-årige mannen, flykting från Rwanda med svenskt medborgarskap, greps för snart ett år sedan på Bromma flygplats sedan folkmordsenheten i Rwanda vänt sig till svensk polis.
Han misstänks vara en av de cirka 50 000 människor på flykt runt om i världen som tros ha varit inblandad i det besinningslösa mördandet av minoritetsbefolkningen tutsier 1994.  Under 100 dagar mördades, stympades och våldtogs cirka 800 000 män, kvinnor och barn.
Efter en lång och komplicerad utredning av krigsbrottskommissionen vid rikskriminalen väckte så åklagare Magnus Elving åtal i dag.
Den gigantiska förundersökningen, pedagogiskt och koncentrerat sammanfattad i stämningsansökan, är ohygglig läsning. Sida upp och sida ner med skändligheter som mannen ska ha varit inblandad i: ”massaker på Ruhiro och massakern vid Nyamishaba” , ”massakern vid katolska kyrkan”, ”massakern vid Home St. Jean”, ”massakern vid Gatwaro stadion”, ”massakern i Wagsirika”…
Det handlar om mord på tusen och åter tusen människor.
Civilingenjören, som hade en tjänst som lektor på ett universitet, ska då folkmordet bröt ut tagit en ”informell roll som ledare på lägre nivå bland unga hutuer”.
Han tros med andra ord inte vara någon av de viktigaste ledarna, men kommer om han fälls att dömas till livstids fängelse. Något annat straff för brottslighet i den här utsträckningen är en omöjlig tanke.
Bevisningen utgörs framförallt av berättelser. Vittnesmål från de som överlevde. Sammanlagt ett 40-tal, varav ett tiotal ska höras på plats. Delar av rättegången kommer därför att hållas i Rwanda.  Rådman, nämndemän, åklagare och advokat flyttar tillfälligt dig.  Landets Högsta Domstol lånar ut sina lokaler, men den åtalade blir kvar i Stockholm.
Processen, som börjar om ett par veckor och pågår till i maj, skickar en viktig signal till krigsförbrytare på fri fot: sanningen kan alltid komma ifatt er.
Så har det inte alltid varit.  Ända sedan andra världskriget har krigsförbrytare i lugn och ro kunnat skapa nya liv i Sverige. Nazister från tredje riket, mördare från de jugoslaviska krigen, slaktare från Rwanda.
I mitten på 2000-talet uppskattade polisen att omkring 1500 krigsförbrytare levde i högönsklig välmåga i Sverige. Rapporten ledde till berättigad internationell kritik mot den svenska regeringen.
Men det har blivit bättre. Rikskriminalen har inrättat en krigsbrottskommission, vars arbete hittills har lett till tre fällande domar för folkrättsbrott.
Det är glädjande att Sverige till slut började ta sitt självklara ansvar för att ställa världens grövsta förbrytare till ansvar för sina illgärningar.

Sex månaders påbackning på livstidsstraffet.
Det anser rättsväsendet vara lagom då en frigiven mördare misshandlar en kvinna allvarligt.
Vår syn på brottslingarna som notoriskt återfaller i farlig brottslighet lämnar en del övrigt att önska.
Mannen som har avtjänat två mångåriga fängelsestraff för grova narkotikabrott och som 1994 dömdes till livstids fängelse för mord, tycks inte vara en rakt igenom behaglig människa.
Han stoppade in en revolver i en gammal väns mun, avlossade två skott och dumpade sedan kroppen i sjön Hjälmaren.
Det är så det går till i vissa miljöer då skulder inte betalas.
2009 släpptes mannen sedan Örebro tingsrätt omvandlat straffet till 23 års fängelse. Det var en villkorlig frigivning: Om han begick nya brott under de sju åren som återstod tills han var fri på riktigt riskerade han att tvingas avtjäna återstoden av straffet.
Hur har denne återfallsförbrytare då skött sig under de dryga tre åren i frihet? Bra, vad det verkar, tills han i september i fjol attackerade en kvinna han hade fått sova över hos.
Kvinnan, för övrigt en känd politiker och förre detta riksdagsledamot, vaknade av att mannen slog henne över munnen med knuten näve så att blodet forsade. Han slet sönder hennes kläder och hotade döda henne om hon ringde polisen.
Hon låste in sig i badrummet och ringde livrädd en väninna som i sin tur slog larm till polisen.
I förrgår dömdes mannen till fyra månaders fängelse för misshandel, olaga hot, övergrepp i rättssak och våldsamt motstånd (det sistnämnda för att han bråkade med en av poliserna som grep honom).
Han har all anledning att vara nöjd. För Stockholms tingsrätt nöjer sig med att plussa på med sex månader av de sju villkorliga åren.
Denna generositet är inte enkel att förstå. Huvudregeln säger att hela den villkorliga frigivningen ska vara förverkad och domstolen har kommit fram till att de nya brotten är allvarliga.
Nej, jag hävdar inte att hela straffet borde avtjänas. Det har passerat 19 år mellan brotten. Och misshandeln är förhållandevis lindrig jämfört med mordet.
Inte heller förespråkar jag hårdare tag. All kriminologisk erfarenhet visar att samhället förlorar mer än det tjänar på längre straff.
Men någonting är skevt då förstagångsförbrytare som har dömts till kortare straff låses in samtidigt som dem vi har all anledning att skydda oss emot ges betydande rabatter.
Om detta bör vi prata.

Att domstolen klarade att stå emot en upphetsad opinions krav på hårdast tänkbara straff är bra.
Men det förvånar att mannen som har beskrivits som Sveriges mest hatade kom lindrigare undan än vad till och med hans försvarsadvokat föreslog.

Tingsrätten gör en balanserad bedömning av allvaret i att stjäla från en person som ligger medvetslös på ett tunnelbanespår.
28-åringen såg Johnny falla ner och måste ha insett att han skadat sig, att han inte hade någon möjlighet att värja sig mot att bli bestulen och att han befann sig i livsfara.
Ändå valde denne man att stjäla mobiltelefon och en guldkedja och sedan hoppa upp på perrongen igen och lugnt promenera därifrån, obekymrat om hur det skulle gå för hans offer.
Men domstolen drar också den helt korrekta slutsatsen att det inte är den åtalades fel att Johnny ramlade ner på spåret och skadade sig och att han inte heller ska dömas för det.
Och hur motbjudande han än har uppfört sig så finns det ingen lag som säger att vi måste hjälpa nödställda. Huruvida vi ska försöka göra något eller inte då en människa ramlar ner på ett spår är upp till oss och vår moral.
Att domstolen resonerar korrekt behöver dock inte med nödvändighet leda till en rimlig slutsats.
Det maximala straffet för grov stöld är sex års fängelse. Som försvårande omständigheter vid bedömande av straff är om den åtalade visat stor hänsynslöshet eller offret inte haft någon möjlighet att värja sig.
Det blir mot denna bakgrund inte helt lätt att förstå hur en domstol kan komma fram till ett och ett halvt års fängelse, ett straff som är ett år kortare än vad försvarsadvokaten pläderade för.
Har domstolen i sin i och för sig hedervärda föresats att inte utdöma ett straff på moraliska grunder gått för långt åt andra hållet och lagt sig på en för låg nivå?

Ska en 17-årig, förståndshandikappad pojke straffas för att ha haft sex med en 12-årig flicka?
Nej, konstaterar Högsta domstolen i ett utslag som inte utan elegans ger tingsrätt och hovrätt en uppsträckning.
Det här är en berättelse om hur fyrkantiga och fantasilösa våra domstolar kan vara.
Pojken och flickan hade ett antal samlag som enligt tingsrätt och hovrätt var ”frivilliga och ömsesidiga” då han var 17 och hon var tolv.
De sexuella aktiviteterna upptäcktes, varefter pojken hämtades till förhör av uniformsklädda poliser.
En rättspsykiatrisk undersökning visade att 17-åringen, som gått i särskola sedan årskurs fyra, är autistisk och har ”en lindrig mental retardation”. Hans förståndsgåvor visade sig vara så pass begränsade att han inte riktigt förstod vad ett samlag är, än mindre vad det var han var anklagad för.
Ytterligare en undersökning visade att pojken mentalt var på en tolvårings nivå. Vilket möjligen kan förklara varför barnen föredrog att leka med dockor som jämnåriga i stället för att ligga med varandra.
Våldtäkt mot barn, konstaterade tingsrätten och dömde pojken till villkorligt och dagsböter. En dom som mildrades något då hovrätten strök dagsböterna.
Även HD kommer fram till att det rör sig om våldtäkt mot barn. Det går enligt lagen inte att se mindre allvarligt på brottet då den utsatta bara är tolv år.
Men justitieråden slår samtidigt fast det enda rimliga, nämligen att det är ”uppenbart oskäligt” att straffa pojken. Det är juristernas lågmälda sätt att förklara för underrätter att de har tänkt helt fel.
Det är något besynnerligt att fallet måste vandra hela vägen upp till högsta instans för att få denna kloka utgång.

”Anhöriginvandringen till Södertälje måste stoppas”!
Nej, det är inte en upphetsad sverigedemokrat som kommenterar domen mot stadens kriminella nätverk.
Det är Katarina Wingqvist Ekholm, lagman och ordförande i rättegången, som har sagt detta.
Att hovrätten rev upp domen i en av Sveriges största rättegångar togs emot med tacksamhet av oss som är så hopplöst petiga att vi anser att rättsäkerheten ska omfatta även dem som anklagas för mord, utpressning och indrivning.
Frågan är dock om de åtalade invandrarna hade fått en rättvis prövning även om de sluppit en jävig nämndeman.
Det finns nämligen skäl att fråga sig hur neutral Katarina Wingqvist Ekholm, Södertälje tingsrätts högste chef och ordförande i målet, har varit.
Lagmannen bjöds med anledning att rättegången var överstökad till Södertälje Rotaryklubb den 11 september för att hålla föredrag.
Att domarna inte vunnit laga kraft hindrade henne inte att i dystra ordalag beskriva nätverkets framfart. Det lät bland annat så här, enligt ett referat som hon godkände innan det lades ut på nätet:
”Södertälje har bekymmer och måste nu ta tillfället i akt att röja upp. Men man har att hantera annorlunda problem, då den assyrisk-syrianska folkgruppen som det är fråga om har sina egna regler. Man litar varken på bankväsendet eller på rättsväsendet. Man löser sina ekonomiska problem sinsemellan med höga räntor som följd. Man har utvecklat sin egen rättvisa och sköter sitt liv helt vid sidan av samhället”.
Hon avslutade anförandet med ett djärvt utspel:
”Anhöriginvandringen till Södertälje måste stoppas”.
Hur korrekt är då myndighetschefens långtgående och generaliserande beskrivning av denna population?
Sant är att folkgruppen lever tätt ihop med starka föreningar och kyrkor. Men lika sant är att de flesta är hederliga, att arbetslösheten är låg och inkomsterna hyfsade.
Ett annat mått på hur integrationen har lyckats är faktumet att denna kultur har två fotbollslag på elitnivå, Assyriska och Syrianska.
Men så har också Anders Lago, Södertäljes förra kommunalråd, beskrivit folkgruppen som ”Sveriges mest väletablerade invandrargrupp”.
Katarina Wingqvist Ekholm säger i dag att hon skildrade denna miljö såsom den presenterades under rättegången.
Du vill stoppa anhöriginvandringen?
– Ja, jag tror att den måste stävjas. De kriminellas aktiviteter slår mot en hel grupp.  Det är inte bra att alla hamnar i samma område.
För de välvilligt inställda utgör Wingqvist Ekholms språkbruk troligen en frisk fläkt: den svenska domarkåren är av hävd ett lågmält släkte som väljer sina ord med en stundom sövande försiktighet.
De mer pessimistiskt lagda finner det dock möjligen svårt att frigöra sig från misstanken att lagmannens dystopiska bild av Södertälje och dess invandrare var cementerad innan processen inleddes och att hon därför inte var lämpad att leda den.
Domarens åsikter kan kanske rent av förklara varför de 17 försvarsadvokaterna kände att de kämpade i uppförsbacke redan då rättegången inleddes.
Det gick knappt en dag utan att åklagarna lämnade in ny bevisning, nya åberopanden. Advokaterna suckade att fick allt svårare att bistå sina klienter, men utan gehör från rättens ordförande.
Till slut gjorde de ett unikt uppror, skrev ett gemensamt protestbrev till domstolen och påpekade att rättegångsbalken inte följdes. Först då lugnade åklagarna ner sig.
När nu rättegången tas om blir det med juristdomare och nämndemän som inte kommer från Södertälje.
Att en sådan ovanlig åtgärd måste vidtas för att de åtalade ska få sin sak rättvist prövad är lika olustigt som nödvändigt.

Peter Mangs, terroristen som riksmedierna inte har uppmärksammat tillräckligt, kommer att dömas till livstids fängelse.
Då rättegången i dag avslutades pläderade förvisso advokat Jesper Montan för 18 års fängelse, men den domstol finns inte som går med på det.

Mangs, som har genomgått en rättspsykiatrisk utredning och befunnits frisk, satt i vanlig ordning och läste i en tidskrift då målet avslutades i dag, till synes oberörd över att hans framtid står på spel.
Att åklagare Solveig Wollstad yrkade på livstidsstraff förvånade inte. Redan mordet på Trez West var synnerligen hänsynslöst: Mangs passerade först bilen där hon satt tillsammans med en vän, återvände, sköt ihjäl henne och försökte även mörda vännen.
Dessutom har den skånske lasermannen dömts för ännu ett mord och ytterligare tolv brott, däribland åtskilliga mordförsök.

Högsta domstolen har slagit fast att endast de allvarligaste fallen ska leda till livstid. Till exempel om det handlar om fler än ett mord. Advokaten gör naturligtvis bara sitt jobb då han kräver att Mangs i stället ska dömas till ett tidsbestämt straff, men han har ungefär lika stor chans som en sköldpadda mot Usain Bolt på hundra meter.
Att Mangs motiv vid flera av brotten tycks vara rasistiskt, ett faktum som åklagaren underströk, är dessutom ytterligare en försvårande omständighet.

Varför har då tidningar, radio och tv på riksnivå inte uppmärksammat denne terrorist i större utsträckning än vad som har skett? För en terrorist, det är han. En av lagens definitioner på fenomenet är att brotten syftar till att ”injaga fruktan” i befolkningen eller delar av befolkningen. Och Malmös mörkhyade population var livrädd.

Det finns nog flera skäl till den relativa tystnaden. Ett kan vara att Mangs hamnade i skuggan av Breivik, som för övrigt har hyllat den skånske lasermannen. Ett annat är att han med sitt bläddrande i böcker och tidningar under den långa rättegången var så hopplös, det fanns inte mycket till dramaturgi, spänning eller nerv att skildra. Ett tredje att de stora redaktionerna i Stockholm inte tillräckligt engagerar sig i vad som pågår utanför tullarna.

Men jag tror att den viktigaste anledningen till att denna exempellösa terrorism inte fick större uppmärksamhet än vad som har varit fallet är att vi har trubbats av.
John Ausonius, attentat mot flyktingförläggningar och moskéer, Sverigedemokraternas inträde i riksdagen, främlingsfientliga hemsidor. Rasismen har blivit vardagsmat.
Att denne seriemördares och högerextremists sista dag i rätten har en mindre framträdande plats i nyhetsflödet än hackerattacker mot Socialstyrelsen och Art Garfunkel säger någonting djupt nedslående om vår tid.

Det ser ungefär likadant ut år ut och år in: nio av tio åtal leder till fällande dom.
Men terroriståklagare Agnetha Hilding Qvarnström lyckas bara i ett fall av fyra, vilket rimligen är svenskt bottenrekord.

Att människor i regel blir dömda för brotten de åtalas för beror på att åklagare varken vill eller får gå till domstol utan en tro på fällande dom, vilket betyder att de brukar ha ordentligt med bevis eller indicier i bagaget.
Det ska inte tolkas som att de har gjort fel i de undantagsfall då den åtalade frias. Bevisvärdering är ingen exakt vetenskap, det måste få finnas utrymme för tolkningar och olika uppfattningar.
Vid enstaka tillfällen väljer dock domstolen att markera mot åklagaren. Det hände till exempel då Solna tingsrätt friade barnläkaren som anklagades för dråp på en liten flicka: domarna understrykök att hon såvitt kunde bedömas bara hade skött sitt jobb.

Den här formen av juridiska uppläxningar tenderar även att drabba terroriståklagare Agnetha Hilding Qvarnström, även om gårdagens dom i hovrätten för västra Sverige var lågmäld i tonen.

Domstolen friade de tre män som påstods ha planerat att mörda Lars Vilks.
Som ni kanske minns greps dessa män under buller och bång av Säpo för att ha planerat ohyggliga terrordåd, misstankar som dock snabbt ersattes av planer på att döda den kontroversielle konstnären.
Hovrätten konstaterar, helt korrekt, att de här figurerna nog hade något jävelskap i sikte. De bar alla kniv då de greps, de har ljugit i förhör om sina förehavanden de aktuella dagarna, de letade efter Vilks på en konstbiennal som denne skulle besöka och två av dem har ”visat ett visst intresse för sådant material som brukar påträffas hos anhängare till den så kallade våldsbejakande islamismen”.
Men trots telefonavlyssningar, husrannsakan och beslagtagna datorer har polisen inte hittat ett dugg som tyder på att männen skulle mörda Vilks. Då kan vi endast spekulera i vad syftet var. Hota och skrämma honom? Skada honom? Döda honom?
Det var omöjligt att döma männen: att såväl tingsrätt som hovrätt var eniga i sina friande domar förvånar inte.
Det blir då svårt att begripa varför åtal över huvud taget väcktes. Det blir ännu svårare att förstå efter att ha lyssnat på Hilding Qvarnströms kommentar till hovrättens beslut: ”Domen visar ändå att det inte var ett helt obefogat åtal”.
Inte helt obefogat? Bara ganska obefogat? Eller kanske endast pyttelite obefogat?
Att domstolarna värderar bevis på ett helt annat sätt än denne åklagare är nu ingenting nytt. Härom året åtalade hon två somalier för att ha planerat terrorbrott efter att i telefon dillat om att spränga sig i luften.
En oenig tingsrätt fällde männen, men en enig hovrätt slängde materialet i papperskorgen, då det inte är mer olagligt att fantisera om att bli självmordsbombare än att drömma om att någon gång skjuta sin svärmor.
Hovrätten skrev att det var ”självklart” att fria dem, vilket är juristers försiktiga sätt att påpeka att åklagaren inte hade någonting av vikt att komma med.
En rejäl uppläxning blev det även 2009, då mannen bakom en stiftelse som samlade in pengar till föräldralösa barn i Palestina påstods ha finansierat terrorbrott.
Rådman Rolf Håkansson vid Malmö tingsrätt sa efter den friande domen att han aldrig tidigare i ett så pass stort mål underkänt bevisningen så kraftfullt.
”Kan man döma på tidningsartiklar, inslag från tv och utdrag ur böcker om Hamas? Kan man döma på ett påstående om något FBI har gjort för 16 år sedan”? undrade han retoriskt.
Hilding Qvarnström gav sig inte utan överklagade. Självfallet friades mannen även av hovrätten.
I sitt första terrormål lyckades hon dock. Två kurdiska män dömdes för att ha legat bakom ett självmordsattentat i Irak.
Sammanfattningsvis: en fällande dom av fyra. Hur många åklagare skulle komma undan med en sådan usel statistik?

Det finns troligen flera förklaringar till de dystra siffrorna. Terrorlagstiftningen har till exempel av Advokatsamfamfundet kritiserats för att vara för vag. Och att åtala för förberedelse till brott är ofta svårt. Läget är betydligt mer gynnsamt då det bevisligen ligger till så att ett brott har begåtts.
Men jag tvingas konstatera att vi har en terroriståklagare som i bästa fall har en väl optimistisk tilltro till sina indicier och i sämsta fall sänker ribban då svartskallar åtalas.