De allvarligt  psykiskt sjuka ska inte kunna dömas för brott.
Psykiatriutredningens förslag, som läggs fram i dag, är intellektuellt hederligt.
Utredarna har sedan 2008 arbetat med en översyn av lagen om rättspsykiatrisk vård och har fått sin deadline uppskjuten flera gånger.
I dag läggs det mycket intressanta betänkandet fram för socialminister Göran Hägglund. Utredarna föreslår bland annat att tvångsvårdslagarna om rättspsykiatrisk vård och lagen om psykiatrisk vård avskaffas och att lagstiftningen samlas i en enda ny lag.
Detta är en logisk följd av att tillräknelighet, det vill säga att personen är något så när mentalt frisk, föreslås bli ett krav för att en gärning ska anses vara ett brott.
Annorlunda uttryckt: den som är helt tokig och slår ihjäl någon kommer inte att ha begått ett brott.
Detta är en modig tanke som kommer bli mycket omdebatterad. Själv finner jag den rimlig: de som är så psykiskt sjuka att de inte kan ta ansvar för sina handlingar ska inte heller dömas för brott.
Så här såg vår lagstiftning ut en gång i världen. Så här ser det ut i de flesta anständiga rättsstaterna.
Förslaget innebär dock inte att vi  kommer att ha psykiskt sjuka våldsbrottslingar rännande runt på våra gator. De kommer även i framtiden kunna dömas till tvångsvård.
Den enda skillnaden är att det inte kommer att vara som straff för brott.
Förslaget är en utmaning för oss alla.

Säkerhetspolisen har tagit över utredningen om huruvida någon på Totalförsvarets forskningsinstitut gjort sig skyldig till brott i samband med vapenaffärer med Saudiarabien.
Det avslöjade Tomas Lindstrand, chefsåklagare vid kammaren för säkerhetsmål, i dag.
När FOI i förra veckan polisanmälde sig själv inledde vice chefsåklagare Agnetha Hilding Qvarnström en förundersökning om misstänkt trolöshet mot huvudman.
Att chefsåklagaren nu tar över utredningen är möjligen en signal om att åklagarmyndigheten gett ärendet högsta prioritet.
Anledningen till att det är Säpo som i praktiken sköter utredningen beror, skriver Lindstrand, på att ”FOI:s verksamhet ingår i totalförsvaret och att det därför är möjligt att utredningen kommer i kontakt med uppgifter eller omständigheter som rör Sveriges säkerhet”.

Att hovrätten skärpte straffet betydligt för mannen som slog ihjäl sin hustru är utmärkt.
Tingsrätten bortsåg i anmärkningsvärd utsträckning från vittnesmålet från parets son, som tvingades bevittna dödsmisshandeln.
Det här är ett fall som vid en första anblick ser ut att, som åklagare Ulrika Åberg hävdar, vara mord.
En man misshandlar sin fru hänsynslöst och slänger sedan ut henne död eller döende genom fönstret från andra våningen.
Grovt vållande till annans död och misshandel, ansåg dock tingarätten och dömde mannen till fem års fängelse och tio års utvisning.
Hovrättens dom på åtta års fängelse och 15 års utvisning är viktig på två punkter som hänger ihop.
Domstolen anser nämligen till skillnad mot tingsrätten att den hänsynslösa misshandeln var ”förhållandevis utdragen”. Detta efter att ha lyssnat på vad parets son, som befann sig i lägenheten under bråket, hade säga. I domskälen i tingsrätten fanns inte en rad om pojkens vittnesmål.
Det innebär i förlängningen också att hovrätten ändrar misshandel till synnerligen grov misshandel, vilket utan tvekan är vad det handlat om i detta fall. Sparkar och slag, med och utan tillhygge tills kvinnan inte lever längre.
Varför dömdes då inte mannen för mord? Hovrätten för ett pedagogiskt resonemang om detta. Bevisbördan ligger på åklagaren och det anses inte vara bevisat att mannen verkligen ville döda kvinnan. Inte heller anses det ställt bortom tvivel att han struntade i följderna av misshandeln.
Ett nederlag för åklagaren? För all del. Men beviskraven är och måste vara höga.
Det viktiga är att hovrätten tog intryck av sonens berättelse och skärpte den i sammanhanget anmärkningsvärt milda domen.

Barn som misshandlas eller utsätts för sexuella övergrepp i hemmet får dålig hjälp av socialen.
Det konstaterar Barnombudsmannen i en rapport som i dag lämnas till regeringen.
Rapporten ”Signaler – våld i nära relationer” är sannerligen ingen uppbygglig läsning. BO har djupintervjuat 34 barn och unga vuxna som farit illa hemma, lyssnat på deras berättelser,  tagit intryck av deras synpunkter.

”Jag har levt i misshandel i 15 år. Soc har kommit och gått hela tiden, men det har aldrig blivit något av det”, säger Rebecka.
Wilma:
”Jag har ju levt i en instabil familj och sen blev jag våldtagen. Så jag sket i skolan, sket i allt, gick hela sjuan men halva åttan gick jag inte i skolan utan skolkade. Jag och mina kompisar snattade och söp varje dag”.

Barnen har även fått berätta om hur de tycker att samhället har hjälpt dem. De har ofta inte fått stöd alls.
Att barn far illa är sannerligen ingen nyhet. Den senaste nationella kartläggningen av våld i hemmet visade att drygt 13 procent av tonåringarna hade blivit slagen av en förälder eller annan vuxen. Myndigheterna vet detta, men verkar ha stora problem att hjälpa barnen. Det är oacceptabelt.
BO föreslår tre åtgärder som verkar vara genomtänkta:
•Reformera socialens arbete för barnens skydd. Myndigheten upplevs som tandlös, passiv, frånvarande.
•Inför obligatorisk kunskap om våld och anmälningsskyldighet i yrken där man möter barn. de vuxna ser ofta inte barnens signaler.
•Lagstifta om tidsgräns för barnförhör. Runt 40 procent av åklagarmyndigheterna följer inte rekommendationerna om en tidsfrist på två veckor för det första förhöret.

Jag förutsätter att ansvariga ministrar läser igenom rapporten noggrant och lyssnar på vad de utsatta barnen har att säga.

Fallet med den förre ministern som felaktigt i pressen hängts ut som dömd för försök till sexköp lämnar mig ingen ro.
Han kan möjligen vara oskyldig. Och hur det nu än ligger till med den saken så påminner händelsen oss om bristerna i systemet med strafföreläggande.
Vid en första anblick ter det sig onekligen glasklart ut:
Polisen spanar på känd prostituerad som hoppar in i en mans bil. De kör några kvarter, stannar, poliserna  hör dem på plats.
Kvinnan säger att hon fått 500 kronor för att suga av mannen men inte hunnit göra det. Han erkänner att så är fallet och godtar strafföreläggandet.

Men sedan blir det lite krångligt. För senare i samma förhör ändrar sig mannen och börjar neka. Han hävdar att han träffat kvinnan tidigare och erbjöd henne skjuts hem. Han säger dessutom att han är oförmögen till sex då han är medicinskt kastrerad.
I en intervju med Aftonbladet förklarar mannen varför han trots allt erkände:
– Polisen sa att jag hade att välja på att det hela gick till rättegång med offentlighet som följd eller att godkänna ett strafföreläggande.
Det låter alls inte orimligt att polisen sa så. Inte heller är det orimligt att en människa erkänner för att slippa offentlig skam.
Att gå till prostituerade är inte bara olagligt, det är även ett brott som är socialt stigmatiserande att åka fast för. Inte minst för en 80-årig före detta minister. Lika bra att ta böterna och så är saken är världen.
Jag säger inte att mannen är oskyldig. Jag säger sannerligen inte att kvinnan ljuger. Torskar babblar jämt att de bara skulle köra henne hem. Det finns inga kvinnor i världen som får skjuts hem så ofta som prostituerade i Sverige.
Men om saken gått till domstol så hade mannen med all sannolikhet berättat vad han sagt i intervjuer: att han har prostatacancer som behandlas med hormoner och som gör att all sexlust försvinner. Det var det han syftade på då han i polisförhöret berättade att han var medicinskt kastrerad.
Kanske hade han dessutom hävdat att han var en ensam, sjuk gammal man som betalade kvinnan för att ha någon att prata med. Vad vet jag.

Låter detta alternativ troligt? Inte särskilt, tycker jag själv. Men jag är inte heller säker på att jag som domare skulle anse att det var bevisat bortom allt rimligt tvivel att han verkligen försökte köpa sex.
Nu är dock den förre ministern förklarad skyldig, inte minst i mediadomstolen som sakligt sett har fel då den hävdar att han är dömd.

Systemet med strafförelägganden är i grund och botten utmärkt. Våra domstolar dignar redan tillräckligt under småmål och skulle troligen drunkna om de sköljdes över av alla fall av snatteri, mindre allvarliga fyllebråk och  fortkörningar som varje dag uppdagas.

Men nog finns det, som juridikprofessor Mårten Schultz  påpekar, brister med systemet.

HD skärpte i dag straffet för en man som i berusat tillstånd körde ihjäl den lilla flickan Mercedes.
Det här är en dom som i ett rimligare debattklimat möjligen skulle lugna de kritiker som hävdar att justitieråden bestämt att fylla är en ursäkt för att slippa straff, men jag gör mig inga illusioner om att så ska bli fallet.

Tragedin inträffade i Rydaholm mellan Värnamo och Växjö den 10 juli. Flickan bodde hos en nära släkting medan hennes mamma var på en kortare resa över helgen. På eftermiddagen lyckades flickan forcera altangrinden från trädgården till den flerfamiljsfastighet hon bodde i och ta sig ut på Östra Storgatan, knappt 15 meter från grinden.
Hon kördes ihjäl av en man som kom farande nerför gatan med över två promille i kroppen.
Mannen dömdes i hovrätten för att med över två promille i kroppen kört ihjäl det lilla barnet till 2,5 års fängelse för bland annat grovt vållande till annans död.
Det höjer nu HD till tre års fängelse. Juristerna anser att redan faktumet att han varit starkt berusad ”innefattar en avsevärd oaktsamhet”. Och den risk han medvetet tog var så allvarlig att vållandet till flickans död var grovt.

En del pensionerade professorer och andra debattörer har efter två uppmärksammade beslut i HD de senaste månaderna hävdat att juristerna bestämt sig för något så konstigt som att fylla är en ursäkt för att få straffet sänkt vid våldsbrott.
De har dessbättre fel. Domstolen har i själva verket i dessa fall, som båda varit komplicerade och innehållit en hel del ovanliga detaljer, sett mycket allvarligt på brotten.
I underrätterna har männen dömts för försök till mord. HD har dock ansett att samma regler ska gälla för berusade människor som för nyktra – det vill säga att det måste vara bevisat att de faktiskt försökte mörda.
De som kritiserat dessa domar kommer dock sannolikt inte ta hänsyn till dagens beslut utan även i fortsättningen hävda att ”snart kommer vilken brottsling som helst att kunna komma undan straff för sina illgärningar genom att hänvisa till att han var full när brottet ­begicks”.

Det blir inget nytt åtal mot Thomas Quick för mordet på Johan Asplund.
Det allt annat än överraskande beslutet tillkännagav chefsåklagare Jonas Almström idag.
Mordet på elvaårige Johan Asplund 1980 var det första som Quick tog på sig. Han dömdes trots att kroppen inte hittats och utan teknisk bevisning.
Quick, som i dag heter Sture Bergwall, fälldes för att han lämnat unika uppgifter om Asplunds kropp som bara en gärningsman kunde känna till. Han visste till exempel var vissa födelsemärken satt, uppgifter som han senare visat sig ha fått från polisen.

Quick har tidigare beviljats resning i målet och dagens besked var väntat. Endast en åklagare som vill ruinera sin karriär går till en domstol utan bevis.
Asplunds försvinnande är ett av de mest uppmärksammade kriminalfallen de senaste 30 åren. En gåta som troligen aldrig kommer att lösas.

Quick har nu friats för tre av de åtta mord han tidigare dömts för.  Han har även lämnat in resningsansökan för mord på två kvinnor i Norge. Den största juridiska skandalen i Sverige i modern tid rullar vidare.

Lars-Åke Lagrell, fotbollförbundets ordförande, vittnade i muträttegången om nationalarenan i går.

Mannen som högg sin sambo med samurajsvärd fick sitt straff sänkt i dag från åtta till fem års fängelse.
Högsta Domstolen slår i sin principiellt intressanta dom fast att en person som super sig full och ger sig på någon med grovt våld ska dömas på samma sätt som om han eller hon varit nykter.
En sak kan vi vara säkra på:  denna juridiskt modiga dom kommer att bli kritiserad.

Mannen högg sin sambo ett tiotal gånger med ett samurajsvärd och dömdes av tingsrätt och hovrätt till åtta års fängelse för försök till mord.
Men paret hade druckit ansenliga mängder under kvällen och vare sig mannen eller kvinnan hade efteråt en aning om vad som utlöste våldet. Den enda rimliga förklaringen, menade mannen, var att kvinnan måste ha väckt honom och att han i sitt förvirrade tillstånd kände sig angripen och var tvungen att försvara sig.
Ingen av underrätterna ansåg det vara bevisat att mannen hade uppsåt att försöka mörda kvinnan, men tyckte inte att det spelade någon roll eftersom han berusat sig frivilligt.
HD kom i ett mål för några månader sedan kom fram till att den som är berusad måste ha uppsåt på samma sätt som den som är nykter. Den principen tillämpas även denna gång, varför domstolen sänker straffet till fem års fängelse för grov misshandel.
Detta må låta självklart. Men justitierådens nya linje har väckt kritik. Till exempel Madeleine Leijonhufvud, professor emeritus, anser att det med denna tillämpning av lagen inte hade gått att döma Mattias Flinck, som sköt ihjäl sju personer 1994 i kraftigt berusat tillstånd.
Andra experter hävdar dock att Leijonhufvud har fel och att de nya riktlinjerna bara handlar om extrema undantagsfall och att praxis knappast påverkas.
De senare har, såvitt jag kan begripa, rätt. Fylla kommer  inte heller i framtiden vara ett skäl att slippa ansvar.

Många arbetsgivare missbrukar systematiskt människors rätt att få ta del av vad som finns om dem i belastningsregistret.
Kravet på att visa upp ett utdrag då en person söker jobb ökar lavinartad.
Tidningen Dagens Juridik har bett Rikspolisstyrelsen att ta fram statistik på hur vanligt det är att människor begär ut dessa uppgifter om sig själva. Resultatet är förskräckligt.
Antalet fall har fyrdubblats mellan 2003 och 2011 – från 40 686 till 176 939. Och cirka 90 procent av dem handlar om människor som söker jobb, enligt polisens uppskattning.
Arbetsgivarna gnuggar förstås händerna över lagändringen som gjorde det möjligt att få tal del av sitt eget eventuella brottsregister. Det är i regel frivilligt för den som söker jobb att skicka in ett utdrag – men den som struntar i detta önskemål från den potentiella arbetsgivaren lär vara chanslös.
Detta är oacceptabelt. Det är inte bara integritetskränkande. Det försvårar dessutom dömdas möjlighet att komma tillbaka i arbetslivet, vilket vi alla förlorar på. De som får jobb betalar skatt och löper mindre risk att begå nya brott. Svårare än så är det inte.
Att människor riskerar att blir utfrysta från arbetsmarknaden och därmed får ett andra straff är djupt oanständigt.
Än värre är att regeringen varit medveten om problemet sedan 2004, då rikspolisstyrelsen slog larm om utvecklingen.
Arbetsmarknadsdepartementet har sedan 2009 arbetat på ett lagförslag som ska stoppa eländet, men inget tycks hända.
Det är hög tid för regeringen att göra någonting åt missbruket. Om Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström tycker att arbetsgivarnas omoraliska utnyttjande av systemet är en struntsak kanske finansminister Anders Borg kan upplysa om de nationalekonomiska förlusterna i att människor som döms för småsaker riskerar att få  svårare att få jobb.