Barn som misshandlas eller utsätts för sexuella övergrepp i hemmet får dålig hjälp av socialen.
Det konstaterar Barnombudsmannen i en rapport som i dag lämnas till regeringen.
Rapporten ”Signaler – våld i nära relationer” är sannerligen ingen uppbygglig läsning. BO har djupintervjuat 34 barn och unga vuxna som farit illa hemma, lyssnat på deras berättelser,  tagit intryck av deras synpunkter.

”Jag har levt i misshandel i 15 år. Soc har kommit och gått hela tiden, men det har aldrig blivit något av det”, säger Rebecka.
Wilma:
”Jag har ju levt i en instabil familj och sen blev jag våldtagen. Så jag sket i skolan, sket i allt, gick hela sjuan men halva åttan gick jag inte i skolan utan skolkade. Jag och mina kompisar snattade och söp varje dag”.

Barnen har även fått berätta om hur de tycker att samhället har hjälpt dem. De har ofta inte fått stöd alls.
Att barn far illa är sannerligen ingen nyhet. Den senaste nationella kartläggningen av våld i hemmet visade att drygt 13 procent av tonåringarna hade blivit slagen av en förälder eller annan vuxen. Myndigheterna vet detta, men verkar ha stora problem att hjälpa barnen. Det är oacceptabelt.
BO föreslår tre åtgärder som verkar vara genomtänkta:
•Reformera socialens arbete för barnens skydd. Myndigheten upplevs som tandlös, passiv, frånvarande.
•Inför obligatorisk kunskap om våld och anmälningsskyldighet i yrken där man möter barn. de vuxna ser ofta inte barnens signaler.
•Lagstifta om tidsgräns för barnförhör. Runt 40 procent av åklagarmyndigheterna följer inte rekommendationerna om en tidsfrist på två veckor för det första förhöret.

Jag förutsätter att ansvariga ministrar läser igenom rapporten noggrant och lyssnar på vad de utsatta barnen har att säga.

Ryktena om den skånske polischefen florerade under lång tid innan han anmäldes.
De gjorde gällande att han ofta talade nedsättande om kvinnor och att han tafsade på kvinnliga kollegor.
Bland lokalvårdarna var mannen ökänd. Trots att det var tydligt utsatt i herrarnas duschrum vilka tider det städades på dagen stod mannen ofta där, naken, när kvinnorna kom in för att jobba.
Han gjorde aldrig några försök att skyla sig. Eller som tingsrätten skriver i sin dom: ”Han har demonstrativt visat upp sitt könsorgan.”
Trots att han fick flera tillsägningar att hans beteende uppfattades som obehagligt fortsatte han.
I går dömdes han av Malmö tingsrätt för ofredande och sexuellt ofredande.
Han får inte bara dagsböter – han förlorar även sitt jobb.
De åtta drabbade kvinnorna, som alla varit underställda polismannen, har i förhör beskrivit hur han tagit på dem. Kommit fram och oombedd masserat deras axlar och ovansidan av deras bröst, och fortsatt även efter att de sagt till honom.
En kvinna kallade han för ”ett elakt stycke” när hon sa till honom att hon inte ville bli vidrörd.
Polischefen själv har nekat till brott och gett olika förklaringar till det som hänt, förklaringar som tingsrätten inte finner trovärdiga.
Det är normalt tillåtet att vidröra sina kollegor eller att vara naken i ett duschrum.
Men det handlar om hur man gör det och hur den andre personen uppfattar det.
Sker det inte på lika villkor är det inte längre okej, eller för den delen lagligt.
Tingsrätten menar att polischefen visat ett mönster i sitt beteende. Hans enda avsikt måste ha varit att få kvinnorna, som alla har haft lägre befattning än han själv, att känna sig besvärade menar de.
De åtta kvinnorna i målet har alla vittnat om det stora obehag han fick dem att känna.
Därför ska han dömas.

Fotnot: Just nu pågår även en utredning om en annan polisman i Skåne som misstänks för hets mot folkgrupp efter att han skrivit rasistiska inlägg på Facebook. Läs mer här.

Förra veckan inleddes rättegången om den uppmärksammade gruppvåldtäkten i Mariannelund.
Jönköpings helt nybyggda tingshus fylldes snart av media och i den sterila rättssalen satt de åtta männen på långa rader bredvid sina advokater.
Till vänster satt den 29-åriga tvåbarnsmamman som enligt åtalet var den som utsattes för det där nästan otänkbara – en våldtäkt utförd av de åtta åtalade männen och som pågick under flera timmar.
Med huvudet böjt och håret dolt under en huva tvingades kvinnan under flera timmar lyssna inte bara på åklagarens detaljerade berättelse av det han menar hände henne den där natten i december, utan även på de åtalade männens advokater och deras versioner.
Hur några av männen erkände att de visst haft samlag med kvinnan ”men det var helt frivilligt”. Och hur några av de andra männen påstod att de inte gjort något, och heller inte sett eller hört.
Den 29-åriga kvinnan, liksom vi andra, fick sitta där och på storbildsskärmar inne i salen se hennes kläder på fotografier från förundersökningen. På de avfotograferade kläderna hade de ställen där olika slags sekret hittats ringats in med pedagogiska små numreringar.
Sperma på den rutiga skjortan där. En blodfläck på de blå jeansen här. Kvinnans kläder berättade på ett torrt men skrämmande vis vad som misstänks ha hänt henne den där kvällen.
Fler bilder på storbildsskärmarna: Foton tagna med en mobilkamera en stund innan den misstänkta våldtäkten inleddes. Kvinnan ler, männen med. De ser alla ut att ha det roligt i det spartanskt möblerade rummet i Mariannelund.
I bakgrunden syns sängen där det misstänkta övergreppet sedan ägde rum.
Kvinnan har i förhör berättat hur attacken kom plötsligt. Utan förvarning slet några av männen ner henne på sängen och drog av hennes kläder.
Man behöver inte vara drabbad av sexualbrott själv för att få ont i magen bara av att tänka på hur det måste ha känts att sitta där i rättssalen förra veckan, 8 mot 1.
På ena sidan, åtta män som hävdar en sak. Att kvinnan själv ville. Att hon inledde allting själv.
På andra sidan, en tvåbarnsmamma som enligt sitt målsägarbiträde mått så dåligt efter händelsen att hon inte vågat sova själv. Att hon haft sådana fysiska besvär av gruppvåldtäkten att hon för en period tvingades sitta i rullstol.
I jobbet som rättsreporter blir det en hel del farande runt i Sverige till olika tingsrätter. Man bevakar alla möjliga fall.
Men ett av de svåraste fallen att bevaka, både ur skriftlig och personlig synpunkt, är just sexualbrott.
Det är sällan de åtalade erkänner. Ofta är bevisningen svagare än i till exempel mordfall. Mycket av den tekniska bevisningen kan skyllas på: vi hade sex men hon ville faktiskt.
I slutändan handlar mycket om offrets ord mot de åtalades.
Offren tvingas förklara exakt hur mycket de faktiskt drack den där kvällen. Kysste han/hon verkligen inte någon av gärningsmännen innan eller dansade de inte lite tätt?
Kvinnan i Mariannelundfallet har sagt att hur jobbigt det än är att sitta i rättssalen är det viktigaste för henne att männen ställs till svars för det som hände.
Vad som har hänt är ännu inte bevisat men den 29-åriga kvinnans mod är det.
För hon har rätt, hur jobbigt det än är måste gärningsmännen ställas till svars.

En av de märkligaste krimnyheterna den senaste tiden måste vara den om att tvillingar löper mindre risk att hamna i  brottslighet.
Att det görs forskning om det mesta visste man väl redan men att det gjorts det om tvillingars benägenhet att hamna i kriminalitet och missbruk hade jag inte kunnat ana.
En svensk undersökning som gjorts på 13 400 tvillingar födda under åren 1973-1981 visar att risken för att dömas för ett brott är 18 procent lägre än hos andra i befolkningen. Särskilt låg är risken att en tvilling ska begå våldsbrott – 21 procent lägre. Ser man på domar och vård för narkotikamissbruk är risken för tvillingarna också 21 procent lägre.
Glada nyheter för alla tvillingföräldrar med andra ord.

För några år sedan blev  begreppet ”stalkning” en ny del i det svenska ordförrådet.
Stalkning är när någon utsätter någon annan för upprepade trakasserier och förföljelse. Det handlar inte alltid om konkreta hot. Det kan vara hundratals brev, eller tusentals telefonsamtal, insinuationer – allt sammantaget en enorm ångest för den som utsätts.
Det vi oftast läser om är kändisar och politiker som förföljs av galna fans.
Men i verkligheten är det så att det oftast handlar det om en person som inte kan acceptera att ett förhållande tagit slut, något som hänt två kvinnor som jag träffade på ett skyddat boende i Mellansverige.
Den ena, Karin, fick en dag 102 samtal från sitt ex. En annan dag hällde han bensin över sig och lovade att tända på om hon inte tog honom tillbaka. Den andra kvinnan, Annika, drabbades av huvudvärk, stress och paranoia efter fem år av förföljelse.
Båda kvinnorna vittnade om en fruktansvärd ångest, en ständig dödsrädsla. De tvingades alltid se sig över axeln och det var de som blev tvungna att flytta och gömma sig. Då, 2006, fanns inte mycket skydd för dem som utsattes för stalkning.

En rapport från Brottsförebyggande rådet visade då för sex år sedan att en av tio svenskar någon gång blivit utsatt för stalkning. En enorm siffra. Nio procent av hela befolkningen.
En utredning utlovades och skyddet för de utsatta skulle skärpas och omprövas.
Sedan har det varit tyst i flera år.
Egentligen fram till oktober i fjol då en ny brottsrubricering infördes, olaga förföljelse, som tagits fram för att förhindra stalkning.
Bara under årets tre sista månader i fjol, alltså efter att lagen infördes, anmäldes 259 fall av olaga förföljelse.

I går fick ett av de fallen sin lösning i Skaraborgs tingsrätt då en 40-årig man dömdes för bland annat olaga förföljelse av sin före detta flickvän, mamman till hans barn.
Fallet följer på många sätt det ”vanliga” mönstret vad gäller stalkning-fall.
Mannen var tidigare dömd för brott mot kvinnan. Hon hade efter det fått en larmknapp från polisen och ett kontaktförbud utfärdat mot mannen.
Men det brydde han sig inte om. En dag kom han fram till henne och sa: ”Du är så jävla död”.
Han skickade flera hotfulla sms. Som ”Ditt sketna besökförbud e borta å d e du också för alltid men vi ses snart hahaha”.Han skickade även flera Facebook-meddelanden, ringde till henne och stod ibland utanför hennes hus.
Kvinnan vågade inte sova i sitt eget sovrum och beskrev mannen som en person med ett extremt kontrollbehov som lätt kan ”flippa” ut.
Han döms nu till åtta månaders fängelse.Tingsrätten menar att hans beteende uppenbart har varit till för att skrämma hans före detta, och det har trappats upp efter hand.
Om siffrorna från Brå stämmer, som säger att en av tio svenskar utsatts för detta, kommer troligtvis fler fall av samma typ att tas upp i rätten.

Två typer av stalkare – båda kan vara farliga

Den aggressive

Gärningsmannen är oftast en man.
Den utlösande faktorn kan vara en sårad manlighet – en självbild som fått sig en törn.
Stalkaren drivs av ett enormt hämndbegär.
Han skyr inga medel för att göra livet surt för sitt ex.
Det kan handla om att försöka vända vänner och familj mot kvinnan, förfölja henne, hota om våld -eller använda sig av våld.

Den kärlekskranke

Även i denna grupp är den största delen av gärningsmännen en man.
Den kärlekskranke kan göra vad som helst för att bli tillsammans med exet igen.
De uppvaktar, ber på sina bara knän eller hotar att ta sitt liv.
Även om det inte ofta förekommer fysisk misshandel blir de ständiga samtalen, mejlen eller breven en psykisk misshandel för offret.

Fallet med den förre ministern som felaktigt i pressen hängts ut som dömd för försök till sexköp lämnar mig ingen ro.
Han kan möjligen vara oskyldig. Och hur det nu än ligger till med den saken så påminner händelsen oss om bristerna i systemet med strafföreläggande.
Vid en första anblick ter det sig onekligen glasklart ut:
Polisen spanar på känd prostituerad som hoppar in i en mans bil. De kör några kvarter, stannar, poliserna  hör dem på plats.
Kvinnan säger att hon fått 500 kronor för att suga av mannen men inte hunnit göra det. Han erkänner att så är fallet och godtar strafföreläggandet.

Men sedan blir det lite krångligt. För senare i samma förhör ändrar sig mannen och börjar neka. Han hävdar att han träffat kvinnan tidigare och erbjöd henne skjuts hem. Han säger dessutom att han är oförmögen till sex då han är medicinskt kastrerad.
I en intervju med Aftonbladet förklarar mannen varför han trots allt erkände:
– Polisen sa att jag hade att välja på att det hela gick till rättegång med offentlighet som följd eller att godkänna ett strafföreläggande.
Det låter alls inte orimligt att polisen sa så. Inte heller är det orimligt att en människa erkänner för att slippa offentlig skam.
Att gå till prostituerade är inte bara olagligt, det är även ett brott som är socialt stigmatiserande att åka fast för. Inte minst för en 80-årig före detta minister. Lika bra att ta böterna och så är saken är världen.
Jag säger inte att mannen är oskyldig. Jag säger sannerligen inte att kvinnan ljuger. Torskar babblar jämt att de bara skulle köra henne hem. Det finns inga kvinnor i världen som får skjuts hem så ofta som prostituerade i Sverige.
Men om saken gått till domstol så hade mannen med all sannolikhet berättat vad han sagt i intervjuer: att han har prostatacancer som behandlas med hormoner och som gör att all sexlust försvinner. Det var det han syftade på då han i polisförhöret berättade att han var medicinskt kastrerad.
Kanske hade han dessutom hävdat att han var en ensam, sjuk gammal man som betalade kvinnan för att ha någon att prata med. Vad vet jag.

Låter detta alternativ troligt? Inte särskilt, tycker jag själv. Men jag är inte heller säker på att jag som domare skulle anse att det var bevisat bortom allt rimligt tvivel att han verkligen försökte köpa sex.
Nu är dock den förre ministern förklarad skyldig, inte minst i mediadomstolen som sakligt sett har fel då den hävdar att han är dömd.

Systemet med strafförelägganden är i grund och botten utmärkt. Våra domstolar dignar redan tillräckligt under småmål och skulle troligen drunkna om de sköljdes över av alla fall av snatteri, mindre allvarliga fyllebråk och  fortkörningar som varje dag uppdagas.

Men nog finns det, som juridikprofessor Mårten Schultz  påpekar, brister med systemet.

Den 23-åriga kvinnan behandlades som en ägodel. Hennes kropp som en handelsvara som giriga personer kunde tjäna pengar på.
När polisen slog till mot lägenheten i Tomelilla i januari 2010 fann de en smutsig och förvirrad kvinna som levde i ett stökigt rum med bara en säng och en fåtölj som inredning.
Där hade hon under flera månader tagit emot sexkunder som förmedlades dit av männen som köpt henne.
Historien är fruktansvärd, men sorgligt nog på intet sätt unik, och borde få dem som anser att prostitution sker på lika villkor att tänka till.
Den 23-åriga kvinnan kom till Sverige från Rumänien i slutet av 2009. Hon kunde ingen svenska och knappt någon engelska. Hon hade varken pass eller pengar.
I Skåne togs hon emot av två män som hyste in henne i en lägenhet dit de skickade sexköpare från hela Skåne.
Kvinnan fick knappt se något av pengarna som sexköparna betalade för hennes kropp. Ibland fick hon mat och cigaretter av männen.
Den 23-åriga kvinnan fick heller inte lämna lägenheten ensam. Allting till henne uttrycktes i orderform.
Männen talade om för henne hur hon skulle vara klädd, när hon skulle byta lakan i sängen och när hon skulle göra sig redo för nya kunder. Sms som ”Hey. Get ready for work”.
I slutet av december såldes hon vidare till två andra män.
Vad blev prislappen för en 23 år gammal kvinna? 20 000 kronor.
I den nya lägenheten i Tomelilla, eller rummet snarare som varken hade kök eller dusch, fortsatte de nya ”ägarna” att sälja kvinnan.
I går dömdes fyra män till fängelse mellan 2-4 år för människohandel av Lunds tingsrätt. Ytterligare två män, 34 och 52 år, dömdes till åtta respektive sex månaders fängelse för koppleri och fyra sexköpare fick villkorliga domar och dagsböter, en femte enbart böter.
Kvinnan själv påstod under rättegången att hon endast varit i Sverige på semester. Det hade aldrig varit tal om prostitution, menade hon.
Men utredningen är full av bevis som visar att just så var fallet. Samtalsutskrifter där män förhandlar om priser för kvinnan. Spaningar som gjorts av lägenheten.
Den 23-åriga kvinnan är nu tillbaka i sitt hemland och 11 män dömda.
Men polisen antar att långt fler män än man kunnat lagföra köpte sex av kvinnan. Män som antingen inte var medvetna om kvinnans situation, eller mer troligtvis, valde att blunda för den.
Och den 23-åriga kvinnan, hon är långt i från den enda som utnyttjas som en ägodel i lägenheter runt om i Sverige.

Siffrorna visar att antalet fall av människohandel ökar.
Anmälda brott – siffror från Brottsförebyggande rådet

Människohandel för sexuella ändamål (trafficking) år 2008: 15 fall. 2009: 31 fall. 2010: 32 fall. 2011: 35 fall.
Koppleri inkl grovt: år 2008: 51 fall. 2009: 94 fall. 2010: 120 fall. 2011: 86 fall.

HD skärpte i dag straffet för en man som i berusat tillstånd körde ihjäl den lilla flickan Mercedes.
Det här är en dom som i ett rimligare debattklimat möjligen skulle lugna de kritiker som hävdar att justitieråden bestämt att fylla är en ursäkt för att slippa straff, men jag gör mig inga illusioner om att så ska bli fallet.

Tragedin inträffade i Rydaholm mellan Värnamo och Växjö den 10 juli. Flickan bodde hos en nära släkting medan hennes mamma var på en kortare resa över helgen. På eftermiddagen lyckades flickan forcera altangrinden från trädgården till den flerfamiljsfastighet hon bodde i och ta sig ut på Östra Storgatan, knappt 15 meter från grinden.
Hon kördes ihjäl av en man som kom farande nerför gatan med över två promille i kroppen.
Mannen dömdes i hovrätten för att med över två promille i kroppen kört ihjäl det lilla barnet till 2,5 års fängelse för bland annat grovt vållande till annans död.
Det höjer nu HD till tre års fängelse. Juristerna anser att redan faktumet att han varit starkt berusad ”innefattar en avsevärd oaktsamhet”. Och den risk han medvetet tog var så allvarlig att vållandet till flickans död var grovt.

En del pensionerade professorer och andra debattörer har efter två uppmärksammade beslut i HD de senaste månaderna hävdat att juristerna bestämt sig för något så konstigt som att fylla är en ursäkt för att få straffet sänkt vid våldsbrott.
De har dessbättre fel. Domstolen har i själva verket i dessa fall, som båda varit komplicerade och innehållit en hel del ovanliga detaljer, sett mycket allvarligt på brotten.
I underrätterna har männen dömts för försök till mord. HD har dock ansett att samma regler ska gälla för berusade människor som för nyktra – det vill säga att det måste vara bevisat att de faktiskt försökte mörda.
De som kritiserat dessa domar kommer dock sannolikt inte ta hänsyn till dagens beslut utan även i fortsättningen hävda att ”snart kommer vilken brottsling som helst att kunna komma undan straff för sina illgärningar genom att hänvisa till att han var full när brottet ­begicks”.

Det blir inget nytt åtal mot Thomas Quick för mordet på Johan Asplund.
Det allt annat än överraskande beslutet tillkännagav chefsåklagare Jonas Almström idag.
Mordet på elvaårige Johan Asplund 1980 var det första som Quick tog på sig. Han dömdes trots att kroppen inte hittats och utan teknisk bevisning.
Quick, som i dag heter Sture Bergwall, fälldes för att han lämnat unika uppgifter om Asplunds kropp som bara en gärningsman kunde känna till. Han visste till exempel var vissa födelsemärken satt, uppgifter som han senare visat sig ha fått från polisen.

Quick har tidigare beviljats resning i målet och dagens besked var väntat. Endast en åklagare som vill ruinera sin karriär går till en domstol utan bevis.
Asplunds försvinnande är ett av de mest uppmärksammade kriminalfallen de senaste 30 åren. En gåta som troligen aldrig kommer att lösas.

Quick har nu friats för tre av de åtta mord han tidigare dömts för.  Han har även lämnat in resningsansökan för mord på två kvinnor i Norge. Den största juridiska skandalen i Sverige i modern tid rullar vidare.

Det är inte alla nyheter inom brott och straff som är sorgliga eller hemska.
Det dyker då och då upp en nyhet som kan beskrivas som rent av glädjande.
Som en nyhet i dagens Sydsvenskan.
Där står att läsa att allt fler av Skånes gängkriminell vill hoppa av och byta liv.
Orsaken tror man kan vara det allt råare klimatet bland kriminella i Skåne och då framförallt i Malmö (tänk det senaste årets alla skjutningar).
Sociala resursförvaltningen i Malmö har i samarbete med bland annat polisen och kriminalvården startat upp ett konsultationsteam som avhopparna kan vända sig till.
För det är sällan smärtfritt att hoppa av ett gäng.
Risken för hämndattacker är stor och enligt experter blir hoten mot avhopparna allt allvarligare. Ibland tvingas den som vill lämna gänget att betala stora summor pengar för att få tillåtelse att gå.
Ibland riskerar avhopparna fysiskt våld – till och med döden.
Tanken med det nya konsultationsteamet är att de som vill starta ett hederligt liv, utan att riskera att dö på kuppen, ska få hjälp med till exempel en ny identitet och en bostad på en ny ort.
Enligt Sydsvenskan var intresset först svalt när konsultationsteamet startade. Men nu, under endast några veckor, har sju personer bett om hjälp att lämna sitt kriminella liv.
Det kanske inte låter mycket, men Malmö stad hoppas att många fler kommer att ta chansen när projektet blivit mer känt.

Här kan du läsa mer:
http://www.malmo.se/Kommun–politik/Sa-arbetar-vi-med…/Kris–sakerhet/Stod-for-avhoppare.html