– Det är en ständig kamp för livet.
Så sa Karin, då 46 år när, jag intervjuade henne om hur det är att bli förföljd, eller det som vi i vardagstal kallar stalkad.
Hon hade då under två års tid trakasserats av sitt ex. Han ringde henne hela tiden, en dag 102 gånger. Han hotade att ta livet av sig om hon inte kom tillbaka. En gång hällde han bensin över sig själv och hotade att tända på.
Han kunde stå utanför hennes hus. Följde efter henne med bilen.
–Ingen som inte varit med om detta kan förstå hur det är att ständigt känna sig bevakad, sa Karin.
Det kan låta vansinnigt. Som ett unikt fall och extremt fall.
Men när man läser ett axplock av de hittills få domar som fallit sedan stalkning/olaga förföljelse infördes som ett brott i brottsbalken för ett år sedan så är det som att läsa nästan samma historia som det Karin råkade ut för.
Detaljer har bytts ut men kärnan är densamma. Ständiga telefonsamtal, mejl och sms. Omväxlande bedjande och hotfullt. Bilar som kör alldeles för nära. Presenter som skickas utan avsändare.
När Brå, brottsförebyggande rådet, gjorde en undersökning för några år sedan visade det sig att runt 150 000 svenskar per år råkar ut för den här typen av trakasserier.
En enorm siffra.
Men trots att så många misstänks ha utsatts, och trots att så många som 463 anmälningar om stalkning gjordes det första halvåret av år 2012, så är det få fall som leder till åtal. 38 hittills närmare bestämt.
Åklagare säger att de tror att antalet åtal kommer att öka allt eftersom, ju mer lagen tillämpas. Vissa poliser kallar det hela för ett misslyckande.
I de flesta fall, där någon väl döms, handlar det om några månaders fängelse för någon som ibland kan ha utsatt offret för flera års förföljelse, sömnsvårigheter, osäkerhet och många gånger ren dödsskräck.
De personer som utsätts för stalkning är främst kvinnor som förföljs av sina före detta partners.
 Men det finns även andra utsatta grupper som politiker, kändisar och myndighetspersoner.
Nyligen kunde vi läsa om den socialdemokratiske partimedlemmen som trakasserade kända, svenska kvinnor.
Snart börjar TV 3 sända programserien ”Stalkers” där man konfronterar de som stalkar.
Förhoppningsvis får vi där svar från förövarna själva vad det är som driver dem, vad som gör att de inte kan ta ett nej, att helt tappa begreppet om vad som är rätt och fel.
Karin svarade så här när jag frågade henne varför hon trodde att hennes ex inte ville låta henne vara.
– Jag kränkte honom och han kan inte tåla det. Nu vill han förstöra mitt liv.

Vad kan du göra om du drabbas?

Vad kan offret göra? Ta ingen kontakt med personen.
• Försök att leva som om han eller hon inte existerade.
• Visa inga reaktioner mot förföljaren.
• Skäll inte eller skrik på personen. Då kan förföljaren få ett nytt hopp eftersom du visar känslor.
• Svara inte på mejl, sms eller telefonsamtal. Vad du än uttrycker kan det uppfattas som uppmuntran.
• Samla bevis. Spara alla mejl, sms och brev. För dagbok.
• Gå till polisen.

Att domstolen klarade att stå emot en upphetsad opinions krav på hårdast tänkbara straff är bra.
Men det förvånar att mannen som har beskrivits som Sveriges mest hatade kom lindrigare undan än vad till och med hans försvarsadvokat föreslog.

Tingsrätten gör en balanserad bedömning av allvaret i att stjäla från en person som ligger medvetslös på ett tunnelbanespår.
28-åringen såg Johnny falla ner och måste ha insett att han skadat sig, att han inte hade någon möjlighet att värja sig mot att bli bestulen och att han befann sig i livsfara.
Ändå valde denne man att stjäla mobiltelefon och en guldkedja och sedan hoppa upp på perrongen igen och lugnt promenera därifrån, obekymrat om hur det skulle gå för hans offer.
Men domstolen drar också den helt korrekta slutsatsen att det inte är den åtalades fel att Johnny ramlade ner på spåret och skadade sig och att han inte heller ska dömas för det.
Och hur motbjudande han än har uppfört sig så finns det ingen lag som säger att vi måste hjälpa nödställda. Huruvida vi ska försöka göra något eller inte då en människa ramlar ner på ett spår är upp till oss och vår moral.
Att domstolen resonerar korrekt behöver dock inte med nödvändighet leda till en rimlig slutsats.
Det maximala straffet för grov stöld är sex års fängelse. Som försvårande omständigheter vid bedömande av straff är om den åtalade visat stor hänsynslöshet eller offret inte haft någon möjlighet att värja sig.
Det blir mot denna bakgrund inte helt lätt att förstå hur en domstol kan komma fram till ett och ett halvt års fängelse, ett straff som är ett år kortare än vad försvarsadvokaten pläderade för.
Har domstolen i sin i och för sig hedervärda föresats att inte utdöma ett straff på moraliska grunder gått för långt åt andra hållet och lagt sig på en för låg nivå?

Ska en 17-årig, förståndshandikappad pojke straffas för att ha haft sex med en 12-årig flicka?
Nej, konstaterar Högsta domstolen i ett utslag som inte utan elegans ger tingsrätt och hovrätt en uppsträckning.
Det här är en berättelse om hur fyrkantiga och fantasilösa våra domstolar kan vara.
Pojken och flickan hade ett antal samlag som enligt tingsrätt och hovrätt var ”frivilliga och ömsesidiga” då han var 17 och hon var tolv.
De sexuella aktiviteterna upptäcktes, varefter pojken hämtades till förhör av uniformsklädda poliser.
En rättspsykiatrisk undersökning visade att 17-åringen, som gått i särskola sedan årskurs fyra, är autistisk och har ”en lindrig mental retardation”. Hans förståndsgåvor visade sig vara så pass begränsade att han inte riktigt förstod vad ett samlag är, än mindre vad det var han var anklagad för.
Ytterligare en undersökning visade att pojken mentalt var på en tolvårings nivå. Vilket möjligen kan förklara varför barnen föredrog att leka med dockor som jämnåriga i stället för att ligga med varandra.
Våldtäkt mot barn, konstaterade tingsrätten och dömde pojken till villkorligt och dagsböter. En dom som mildrades något då hovrätten strök dagsböterna.
Även HD kommer fram till att det rör sig om våldtäkt mot barn. Det går enligt lagen inte att se mindre allvarligt på brottet då den utsatta bara är tolv år.
Men justitieråden slår samtidigt fast det enda rimliga, nämligen att det är ”uppenbart oskäligt” att straffa pojken. Det är juristernas lågmälda sätt att förklara för underrätter att de har tänkt helt fel.
Det är något besynnerligt att fallet måste vandra hela vägen upp till högsta instans för att få denna kloka utgång.

Frågan om nämndemännens vara eller icke vara har länge diskuterats.
Men just nu går debatten hetare än någonsin.
Södertäljemålet måste tas om på grund av jäv – och nu kan det även bli aktuellt i Peter Mangs-fallet.

Förra veckan blev det klart att det gigantiska Södertäljemålet måste tas om från början.
Målet, som kostat runt 200 miljoner kronor, som varade i 62 dagar, och som involverat ett stort antal misstänkta, advokater, offer och stora säkerhetsresurser ska alltså börja om från början i tingsrätten igen.
Detta för att en av nämndemännen misstänks ha varit jävig.
Samtidigt som han satt i rätten var han suppleant och ledamot i Polisnämnden i Södertälje. Där diskuterade man flera gånger Södertäljenätverket, det nätverk som rättegången till stora delar handlade om.
Nämndemannen själv nekade till att ha varit jävig, men rätten ansåg att det är svårt för en nämndledamot att helt bortse från det han fått höra under möten med polisen när han sedan sitter i rättssalen.
Just nu håller rätten i Malmö på att granska en annan anmälan om jäv. En nämndeman har i Peter Mangs-målet, precis som i Södertäljemålet, suttit på dubbla stolar.
Även han sitter i Polisnämnden i Malmö där utredningen om serieskytten i Malmö diskuterats flera gånger.
Nästa vecka tas beslut om den två månader långa rättegången som nyligen avslutats även den måste tas om.
I Visby ska rätten snart ta ett liknande beslut. Där handlar det om en stor knarkrättegång där 44 personer dömdes i Gotlands tingsrätt. En av rättens nämndemän var samtidigt ordförande i polisstyrelsen på Gotland, vilket väcker misstankar om jäv.
Och att nämndemän sitter på dubbla stolar är vanligare än man kanske trott.
SVT har granskat hur många nämndemän som faktiskt gör det.
Undersökningen visar att fler än 75 av de nämndemän som dömt i tings- eller hovrätt sedan januari 2011 haft parallella uppdrag i polisstyrelser eller polisnämnder.
Helt klart är det bra att nämndemannasystemet börjar diskuteras.
Rättssäkerheten är något av det viktigaste vi har i Sverige.
Men man får hoppas att ett beslut snart tas, för att förhindra den press det innebär för offer och anhöriga att behöva ta om en rättegång på nytt.
Som Jeanette Persson West, mamma till mördade Trez West Persson, säger:
– Det är fruktansvärt. Rättegången som varit har varit fruktansvärd rent känslomässigt. Att behöva lyssna på detaljer. Allt dras upp igen.

”Anhöriginvandringen till Södertälje måste stoppas”!
Nej, det är inte en upphetsad sverigedemokrat som kommenterar domen mot stadens kriminella nätverk.
Det är Katarina Wingqvist Ekholm, lagman och ordförande i rättegången, som har sagt detta.
Att hovrätten rev upp domen i en av Sveriges största rättegångar togs emot med tacksamhet av oss som är så hopplöst petiga att vi anser att rättsäkerheten ska omfatta även dem som anklagas för mord, utpressning och indrivning.
Frågan är dock om de åtalade invandrarna hade fått en rättvis prövning även om de sluppit en jävig nämndeman.
Det finns nämligen skäl att fråga sig hur neutral Katarina Wingqvist Ekholm, Södertälje tingsrätts högste chef och ordförande i målet, har varit.
Lagmannen bjöds med anledning att rättegången var överstökad till Södertälje Rotaryklubb den 11 september för att hålla föredrag.
Att domarna inte vunnit laga kraft hindrade henne inte att i dystra ordalag beskriva nätverkets framfart. Det lät bland annat så här, enligt ett referat som hon godkände innan det lades ut på nätet:
”Södertälje har bekymmer och måste nu ta tillfället i akt att röja upp. Men man har att hantera annorlunda problem, då den assyrisk-syrianska folkgruppen som det är fråga om har sina egna regler. Man litar varken på bankväsendet eller på rättsväsendet. Man löser sina ekonomiska problem sinsemellan med höga räntor som följd. Man har utvecklat sin egen rättvisa och sköter sitt liv helt vid sidan av samhället”.
Hon avslutade anförandet med ett djärvt utspel:
”Anhöriginvandringen till Södertälje måste stoppas”.
Hur korrekt är då myndighetschefens långtgående och generaliserande beskrivning av denna population?
Sant är att folkgruppen lever tätt ihop med starka föreningar och kyrkor. Men lika sant är att de flesta är hederliga, att arbetslösheten är låg och inkomsterna hyfsade.
Ett annat mått på hur integrationen har lyckats är faktumet att denna kultur har två fotbollslag på elitnivå, Assyriska och Syrianska.
Men så har också Anders Lago, Södertäljes förra kommunalråd, beskrivit folkgruppen som ”Sveriges mest väletablerade invandrargrupp”.
Katarina Wingqvist Ekholm säger i dag att hon skildrade denna miljö såsom den presenterades under rättegången.
Du vill stoppa anhöriginvandringen?
– Ja, jag tror att den måste stävjas. De kriminellas aktiviteter slår mot en hel grupp.  Det är inte bra att alla hamnar i samma område.
För de välvilligt inställda utgör Wingqvist Ekholms språkbruk troligen en frisk fläkt: den svenska domarkåren är av hävd ett lågmält släkte som väljer sina ord med en stundom sövande försiktighet.
De mer pessimistiskt lagda finner det dock möjligen svårt att frigöra sig från misstanken att lagmannens dystopiska bild av Södertälje och dess invandrare var cementerad innan processen inleddes och att hon därför inte var lämpad att leda den.
Domarens åsikter kan kanske rent av förklara varför de 17 försvarsadvokaterna kände att de kämpade i uppförsbacke redan då rättegången inleddes.
Det gick knappt en dag utan att åklagarna lämnade in ny bevisning, nya åberopanden. Advokaterna suckade att fick allt svårare att bistå sina klienter, men utan gehör från rättens ordförande.
Till slut gjorde de ett unikt uppror, skrev ett gemensamt protestbrev till domstolen och påpekade att rättegångsbalken inte följdes. Först då lugnade åklagarna ner sig.
När nu rättegången tas om blir det med juristdomare och nämndemän som inte kommer från Södertälje.
Att en sådan ovanlig åtgärd måste vidtas för att de åtalade ska få sin sak rättvist prövad är lika olustigt som nödvändigt.

Peter Mangs, terroristen som riksmedierna inte har uppmärksammat tillräckligt, kommer att dömas till livstids fängelse.
Då rättegången i dag avslutades pläderade förvisso advokat Jesper Montan för 18 års fängelse, men den domstol finns inte som går med på det.

Mangs, som har genomgått en rättspsykiatrisk utredning och befunnits frisk, satt i vanlig ordning och läste i en tidskrift då målet avslutades i dag, till synes oberörd över att hans framtid står på spel.
Att åklagare Solveig Wollstad yrkade på livstidsstraff förvånade inte. Redan mordet på Trez West var synnerligen hänsynslöst: Mangs passerade först bilen där hon satt tillsammans med en vän, återvände, sköt ihjäl henne och försökte även mörda vännen.
Dessutom har den skånske lasermannen dömts för ännu ett mord och ytterligare tolv brott, däribland åtskilliga mordförsök.

Högsta domstolen har slagit fast att endast de allvarligaste fallen ska leda till livstid. Till exempel om det handlar om fler än ett mord. Advokaten gör naturligtvis bara sitt jobb då han kräver att Mangs i stället ska dömas till ett tidsbestämt straff, men han har ungefär lika stor chans som en sköldpadda mot Usain Bolt på hundra meter.
Att Mangs motiv vid flera av brotten tycks vara rasistiskt, ett faktum som åklagaren underströk, är dessutom ytterligare en försvårande omständighet.

Varför har då tidningar, radio och tv på riksnivå inte uppmärksammat denne terrorist i större utsträckning än vad som har skett? För en terrorist, det är han. En av lagens definitioner på fenomenet är att brotten syftar till att ”injaga fruktan” i befolkningen eller delar av befolkningen. Och Malmös mörkhyade population var livrädd.

Det finns nog flera skäl till den relativa tystnaden. Ett kan vara att Mangs hamnade i skuggan av Breivik, som för övrigt har hyllat den skånske lasermannen. Ett annat är att han med sitt bläddrande i böcker och tidningar under den långa rättegången var så hopplös, det fanns inte mycket till dramaturgi, spänning eller nerv att skildra. Ett tredje att de stora redaktionerna i Stockholm inte tillräckligt engagerar sig i vad som pågår utanför tullarna.

Men jag tror att den viktigaste anledningen till att denna exempellösa terrorism inte fick större uppmärksamhet än vad som har varit fallet är att vi har trubbats av.
John Ausonius, attentat mot flyktingförläggningar och moskéer, Sverigedemokraternas inträde i riksdagen, främlingsfientliga hemsidor. Rasismen har blivit vardagsmat.
Att denne seriemördares och högerextremists sista dag i rätten har en mindre framträdande plats i nyhetsflödet än hackerattacker mot Socialstyrelsen och Art Garfunkel säger någonting djupt nedslående om vår tid.

Det ser ungefär likadant ut år ut och år in: nio av tio åtal leder till fällande dom.
Men terroriståklagare Agnetha Hilding Qvarnström lyckas bara i ett fall av fyra, vilket rimligen är svenskt bottenrekord.

Att människor i regel blir dömda för brotten de åtalas för beror på att åklagare varken vill eller får gå till domstol utan en tro på fällande dom, vilket betyder att de brukar ha ordentligt med bevis eller indicier i bagaget.
Det ska inte tolkas som att de har gjort fel i de undantagsfall då den åtalade frias. Bevisvärdering är ingen exakt vetenskap, det måste få finnas utrymme för tolkningar och olika uppfattningar.
Vid enstaka tillfällen väljer dock domstolen att markera mot åklagaren. Det hände till exempel då Solna tingsrätt friade barnläkaren som anklagades för dråp på en liten flicka: domarna understrykök att hon såvitt kunde bedömas bara hade skött sitt jobb.

Den här formen av juridiska uppläxningar tenderar även att drabba terroriståklagare Agnetha Hilding Qvarnström, även om gårdagens dom i hovrätten för västra Sverige var lågmäld i tonen.

Domstolen friade de tre män som påstods ha planerat att mörda Lars Vilks.
Som ni kanske minns greps dessa män under buller och bång av Säpo för att ha planerat ohyggliga terrordåd, misstankar som dock snabbt ersattes av planer på att döda den kontroversielle konstnären.
Hovrätten konstaterar, helt korrekt, att de här figurerna nog hade något jävelskap i sikte. De bar alla kniv då de greps, de har ljugit i förhör om sina förehavanden de aktuella dagarna, de letade efter Vilks på en konstbiennal som denne skulle besöka och två av dem har ”visat ett visst intresse för sådant material som brukar påträffas hos anhängare till den så kallade våldsbejakande islamismen”.
Men trots telefonavlyssningar, husrannsakan och beslagtagna datorer har polisen inte hittat ett dugg som tyder på att männen skulle mörda Vilks. Då kan vi endast spekulera i vad syftet var. Hota och skrämma honom? Skada honom? Döda honom?
Det var omöjligt att döma männen: att såväl tingsrätt som hovrätt var eniga i sina friande domar förvånar inte.
Det blir då svårt att begripa varför åtal över huvud taget väcktes. Det blir ännu svårare att förstå efter att ha lyssnat på Hilding Qvarnströms kommentar till hovrättens beslut: ”Domen visar ändå att det inte var ett helt obefogat åtal”.
Inte helt obefogat? Bara ganska obefogat? Eller kanske endast pyttelite obefogat?
Att domstolarna värderar bevis på ett helt annat sätt än denne åklagare är nu ingenting nytt. Härom året åtalade hon två somalier för att ha planerat terrorbrott efter att i telefon dillat om att spränga sig i luften.
En oenig tingsrätt fällde männen, men en enig hovrätt slängde materialet i papperskorgen, då det inte är mer olagligt att fantisera om att bli självmordsbombare än att drömma om att någon gång skjuta sin svärmor.
Hovrätten skrev att det var ”självklart” att fria dem, vilket är juristers försiktiga sätt att påpeka att åklagaren inte hade någonting av vikt att komma med.
En rejäl uppläxning blev det även 2009, då mannen bakom en stiftelse som samlade in pengar till föräldralösa barn i Palestina påstods ha finansierat terrorbrott.
Rådman Rolf Håkansson vid Malmö tingsrätt sa efter den friande domen att han aldrig tidigare i ett så pass stort mål underkänt bevisningen så kraftfullt.
”Kan man döma på tidningsartiklar, inslag från tv och utdrag ur böcker om Hamas? Kan man döma på ett påstående om något FBI har gjort för 16 år sedan”? undrade han retoriskt.
Hilding Qvarnström gav sig inte utan överklagade. Självfallet friades mannen även av hovrätten.
I sitt första terrormål lyckades hon dock. Två kurdiska män dömdes för att ha legat bakom ett självmordsattentat i Irak.
Sammanfattningsvis: en fällande dom av fyra. Hur många åklagare skulle komma undan med en sådan usel statistik?

Det finns troligen flera förklaringar till de dystra siffrorna. Terrorlagstiftningen har till exempel av Advokatsamfamfundet kritiserats för att vara för vag. Och att åtala för förberedelse till brott är ofta svårt. Läget är betydligt mer gynnsamt då det bevisligen ligger till så att ett brott har begåtts.
Men jag tvingas konstatera att vi har en terroriståklagare som i bästa fall har en väl optimistisk tilltro till sina indicier och i sämsta fall sänker ribban då svartskallar åtalas.

Det är ett av världens vanligaste brott och ett av de värsta.
Människohandel kallas för ”vår tids slavhandel” och mellan en miljon och fyra miljoner människor, främst kvinnor och barn, faller offer för människohandel varje år.
Majoriteten av dem utnyttjas sexuellt. 
Ingen vet några exakta siffror på hur många kvinnor som kommer till Sverige varje år för att säljas till svenska män men det handlar om hundratals.

Situationen de hamnar i är oftast fruktansvärd.
 Vissa förs helt enkelt mot sin vilja till det nya landet där de tvingas in i prostitution. Många åker frivilligt men under falska förespeglingar.
Väl på plats i det nya landet, där de inte talar språket, inte känner någon, hamnar de i en lägenhet där de hålls under strikt kontroll av hallickarna. Pengarna som betalas för deras kroppar ser de sällan mycket, om något, av. 
Enligt FN är människohandel, näst efter droghandel, den största inkomstkällan för kriminella. Totalt handlar det troligen om årliga vinster på hundratals miljarder kronor.

I dag föll en dom i hovrätten för Västra Sverige som är ganska talande för problemet som åtminstone i Europa i stort fortsätter att öka.
Sex män dömdes för att ha utnyttjat 11 rumänska kvinnor för prostitution.
Kvinnorna togs till Göteborg. Där fick de sälja sina kroppar dag som natt, många timmar varje dag, för några hundralappar per kund. De fick serva sexköparna på gatan, på pissoarer, i parkeringsgarage och bilar.
Pengarna för sexköpen gick så gott som oavkortat till hallickarna som kvinnorna var tvungna att rapportera sin varje rörelse till.
De kom alla från fattiga förhållanden, många av dem var sjuka.
En av kvinnorna trodde hon kom till Sverige för att jobba inom äldrevården men nästan genast tvingades hon in i prostitution med hot om att hennes barn hemma i Rumänien skulle tas ifrån henne om hon inte lydde.
Några av kvinnorna visste att de skulle sälja sina kroppar, men var utlovade hälften av betalningen som de planerade att skicka hem till sina släktingar. 
7 procent av intäkterna är allt man kunnat bevisa faktiskt gick till kvinnorna. Resten hamnade i männens fickor.
Hovrätten dömde de två huvudmännen till fem års fängelse.
De övriga fyra männen dömdes till mellan två år och sex månader och fyra år.
Alla ska utvisas ur riket efter avtjänat straff under 10-15 år.

Kvinnorna själva är i dag tillbaka i Rumänien, i den fattigdom de först flydde från.
En av dem säger i domen att prostitutionen i Sverige fick henne att känna sig smutsig. Att hon i dag har svårt att lita på män.
Och pengarna som hennes kropp inbringade, dem fick hon aldrig se röken av.

Dagens statistisk:
I fjol anmäldes 1, 4 miljoner brott i Sverige.
Om man hårdvinklar det blir det ett brott per var tionde person. Nu motsvarar ju inte alltid ett anmält brott en person, ibland kan en person stå för flera anmälningar.
Men det är ändå hisnande att tänka att så många personer i Sverige utsätts för något brott – varje år.
De flesta brott som anmäls är stöld och inbrott. De brott som ökar mest är cykelstöld, fickstöld och bedrägeri med bluffaktura.
Våldsbrott motsvarar 18 procent av alla anmälda brott.
På grafen nedan, från Brå, kan ni se hur brotten fördelar sig.

Karin Svensson och Kristina Westman från Olofströms kvinno- och tjejjour cyklar. Och cyklar.
De ska innan den 29 september ha tagit sig 189 mil – från Umeå i norr till Olofström i söder. De trampar en mil för varje kvinna som mellan år 2000-2011 mördats av en man de haft någon slags relation med.
I helgen nådde de Karlstad.
Under en manifestation på Stora torget släpptes 189 svarta ballonger upp mot skyn.
Men det var inte nog där. Strax efter följde ytterligare 12 ballonger. En för varje kvinna som mördats efter 2011.
Antalet mördade kvinnor ökar. Hela tiden.
Men långt många fler är de som misshandlas och kränks.
I fjol anmäldes omkring 28 000 fall av misshandel mot kvinnor över 18 år enligt statistik från Brå.
Av de 28 000 fallen handlade en fjärdedel av dem om våld inom en relation.
Brottsförebyggande Rådet har nu fått i uppgift att kartlägga våldet i nära relationer. Hur ser det ut? Vilka drabbas? Varför är det här ett brott som fortsätter att öka?
Resultatet är efterlängtat. Och viktigt. Att manifestera mot våld är bra. Det kastar ljus på en fråga som många nog gärna vill glömma bort.
Men kalla fakta, det är det som på riktigt kan vara en start för att börja göra skillnad.