Och så måste jag tipsa lite mer utförligt om den lysande ”Bonjour tristesse” av Françoise Sagan

Jag suckar ofta över att dagens romaner och deckare är onödigt långa. En god historia måste kunna berättas på färre än 500 sidor.

I ”Bonjour tristesse” visar Françoise Sagan var skåpet ska stå: På 140 sidor har hon skapat ett mästerligt psykologiskt drama utan ett ord för mycket eller för lite. Och hon var bara nitton år när boken – då skandalomsusad – kom ut 1954.

Bokens hjältinna Cécile är sjutton år och lever livets glada dagar ihop med sin pappa, vars kvinnoaffärer avlöser varandra. En semester på Rivieran börjar lugnt. Men till Céciles förskräckelse blir hennes far plötsligt kär på riktigt, i en betydligt mer ordentlig kvinna.

Cécile använder människorna runt sig som schackpjäser för att förstöra deras relation, och det visar sig bli ödesdigert…Ett plus i boken är författaren Per Hagmans fina förord, där han beskriver vad som lockade honom med boken när han läste den som tonåring.

Författaren (1935-2004) var fransyska, och sågs som ett underbarn när denna debutroman kom ut. Hon blev förebild för en hel generation tonårstjejer med sin glamourösa stil. Hon fortsatte att vara produktiv, bland annat skrev hon många fler romaner och pjäser.