Marcus Birro blev folklig när han var med i ”På spåret” och ”Let´s Dance”. Men han är ju faktiskt författare…

Jag gjorde en kortintervju med honom om hans nya roman om livet kring 20-årsåldern:

• I  ”Att leva och dö som Joe Strummer” är de vuxna stofiler, har du själv blivit en sådan?
– Haha, nej, men det får egentligen andra avgöra. Jag är fortfarande en depprockare och punkare i själen. Den resa jag gjort är väl den mest punkiga man kan göra. Jag hade kunnat stå i en bar och hålla in magen inför tonårstjejer. I stället har jag bytt liv totalt. Gått in och ut i ett missbruk, flyttat och disciplinerat mig. Och det här är mycket roligare.
• Hur ser du på Marcus, 20-nånting, som hänger runt på svartklubbar i Göteborg?
– Jag tycker om honom. Någon som läst romanen tyckte att vi var sorgliga figurer som bara levde på bidrag och drog runt. För mig var jag och mina vänner bra människor som ville mycket, men inte riktigt visste hur vi skulle ge uttryck för det.
– Men jag är lite orolig för vad mina kompisar från den tiden ska säga om boken.
• Kommer vi att få se dig i program som ”Let´s dance” igen?
– Nej, det var ett misstag att vara med. Den världen var cynisk och falsk, och jag var naiv. Det var patetiskt av mig att bli förbannad på juryordföranden. Men vi som dansade hade mycket kul ihop också, det var roligt fram till tv-sändningarna.
– Jag ångrar mig trots allt inte – har man dansat inför över två miljoner tv-tittare är inget jobbigt efteråt.

Namn: Marcus Birro, 38 år. Familj: Fästmö, två barn. Bor: Norrköping.

Det har varit tyst kring Louise Boije af Gennäs, som blev superkänd när hon skrev romanen ”Stjärnor utan svindel” om sitt förhållande med feministen och författaren Mian Lodalen. Nu är hon tillbaka med en ny roman, om ett kompisgäng i Stockholm.

Jag intervjuade henne i går, så läs gärna på boksidorna i Aftonbladet i morgon.

Roligt att intervjua någon som brinner så starkt för vissa ämnen: Klass, vänskap, kön och politik. Hon verkar rätt cool inför återkomsten i litteraturvärlden. Under sin paus från bokskrivandet hann hon gifta sig – med en man – och få två barn.

Vad tokigt – jag gjorde en anonym mejlintervju med ”Hans Koppel” före avslöjandet att det var barnboksförfattaren Petter Lidbeck. Väldigt sakligt.

Och så visar det sig att jag känner honom: Han var ensam manlig reporter på avdelningen ”Kvinna” en sommar, och jag jobbade där sedan många år. Komiskt. Kul att det var han. Ser fram mot fler vuxenromaner av honom.

Jag hade i a f rätt i att det var en man..!

Alla som inte läst hans ”Vi i villa” bör göra det snarast.

Hans Koppel är pseudonymen bakom den suveräna satiren av medelklassen ”Vi i villa”. Nu kommer han/hon med sin tredje roman, och jag gjorde en kortintervju. I morgon ska  ”Koppel” avslöja vem han/hon är. Jag gissar på en man.

Nästa vecka är det adjö med pseudonymen – varför?
– Det var sagt från början att det skulle ske efter tre böcker. Det skrämmer skiten ur mig att kliva ur garderoben. Jag önskar att jag slapp. Det finns inget positivt med att synas, mer än att det eventuellt säljer böcker. Påstår förlaget.
– Alla lovord för ”Vi i villa” gjorde mig handlingsförlamad. Tidiga framgångar är livsfarliga. Såg en hyllad kollega på stan häromdan. Han till och med gick som en författare. Så där spelat ödmjukt och begrundande.
Vad har din nya bok ”Kungens födelsedag” gemensamt med ”Vi i villa” och ”Medicinen”?
– Temat är detsamma: Människor som vill vara mer än de är. Konflikträdda människor med stark inre övertygelse som sällan når ytan. En människa är som mest intressant innan hon krackelerar, tycker jag. Resten av tiden är de flesta av oss till förväxling lika varandra.
Hur många vet vem som döljer sig bakom ”Hans Koppel”?
– En handfull. Mina vänner är bättre på att hålla tätt än jag. Men det är svårt att berätta varför jag skriver under pseudonym utan att avslöja vem jag är.

Så här på sensommaren är det ofta mingeldags hos bokförlagen. I går hade Norstedts sin årliga variant.

Bland författarna fanns Maria Sveland (vars nya jag hoppas mycket på!) och Johannes Anyuru. Och Torgny Lindgren, som pratade roligt om att inte minnas om man har minnen.

Det är knepigt när man börjar prata med andra boktyckare som läst samma böcker som jag själv, och inte riktigt få veta vad de anser. Har jag rosat något som någon annan kommer att såga? Så är det ibland.

Maten då? Jo, det var buffé och den var mums. Och jag passerade inte den treglasgräns som kävs för att hålla sig proffsig:-)

Dags för jobb igen! Men jag har i och för sig ”jobbat” i sommar när jag läst en radda böcker inför hösten.

Här kommer några av dem:

• Kall feber – Jerker Virdborg. Pocketaktuell.

• Lyckan, kärleken och meningen med livet – Elizabeth Gilbert. Kommer som film i höst, med Julia Roberts.

• Svalorna flyger så högt att ingen längre kan se dem – Åke Edwardson. Ny roman av en av våra deckarkungar.

• Tiger – Mian Lodalen. Ungdomsskildring som kommer i höst.

Blandad kompott alltså. Vad har ni läst i sommar?

Förra året blev ett rekordår för försäljning av böcker och rättigheter till utlandet, kul!

De största namnen är Stieg Larsson, Camilla Läckberg och Lars Kepler. Läs mer på Svensk Bokhandels sajt.

Vissa veckor blir det grymt mycket att göra. Denna vecka var det bland andra Maria Ernestam och Karin Alvtegen på schemat, och ett par boktips till Söndagsbilagan. Det har varit mycket kvinnliga författare på boksidan ett tag, men det är en ren slump.

Någon månad var det fullt av män i stället, bland annat John Ajvide Lindqvist och Per Hagman. Det beror helt enkelt på vilka böcker som kommer.

Jag har ändå haft tid att söka ett stipendium med min kollega Helena – förgäves. Läs om den bittra kampen på den alltid roliga Wendelabloggen:

http://blogg.aftonbladet.se/wendela/2010/06/vi-eee-inte-bittra

Nu på försommaren är det mycket som ska läsas. den senaste tiden har jag kastat mig över:

”Paganinikontraktet” av Lars Kepler (Paret Ahndoril)

”På andra sidan solen” av Maria Ernestam

”En sannolik historia” av Karin Alvtegen

”Emma” av Jane Austen (nyutgåva)

Intervjuer/betyg kommer längre fram. Nu är det vampyrer i vägen ett par dagar…

Piratförlagets chef Ann-Marie Skarp och numera maken Jan Guillou bjöd på traditionsenligt champagnemingel i sin våning (ja, det finns inget annat ord) på Östermalm i går. Där snodde journalister och författare och annat branschfolk runt och spanade och snackade.

Riktigt trevligt! Bland författarna fanns Roslund & Hellström, Martina Haag, Katerina Janouch, Sara Kadefors – och så Guillou själv förstås. Bland pratämnena:

• Dåliga deckare

• Klasskillnader

• Bröllop

• Pengar kontra god journalistik

Skandalfaktor: Noll, om jag inte missade något i vanlig ordning.