I dag blev det ett par bonus när jag och fotografen Lotte Fernvall intervjuade Håkan Östlundh om hans kommande roman. (Han är känd för sina deckare i Gotlandsmiljö, men den nya är annorlunda).

1. Han hade en kattmamma och två extremt söta kattungar, drygt två månader. Jag ÄLSKAR katter men träffar dylika allt för sällan. Nu hann jag gosa med dem medan Lotte plåtade.
2. Lägenheten var SÅ fin. Lite kitch, lite 50-tal, kakelugn, coola mönstrade tapeter. Men så är han gift med Lotta Kühlhorn som gör snygga bokomslag också.
3. Han gjorde mycket god kaffe latte inför intervjun.

Ja så kan det bli. Lyxigt!

Intervjun då, vad är det här för oproffsig människa tänker ni. Jo – den gick utmärkt, tack.

När jag ser listor över årets bästa böcker är det ett par stycken jag tycker är lite bortglömda. Finns säkert fler, men jag återkommer med en lista över årets godbitar i slutet av december.

Här kommer tre:

• ”Den utstötte” av brittiska Sadie Jones, som var något av det bästa jag läst i år. En berättelse om en pojke som bevittnar sin mammas död, om hur tystnaden och dubbelmoralen i ett litet samhälle bryter ner honom. Mycket ävlskrivet och psykogiskt inträngande.
• ”Näckrosbarnen”, debutroman av Susanne Axmacher, som är överstelöjtnant (!). Boken handlar om tre syskon, som kan vara riktigt grymma mot varandra, även i vuxen ålder.
• ”Gå inte ensam ut i natten” av finlandssvenske Kjell Westö. Grabbig trodde jag, men ack så fel. Denna breda samhällsskildring som fokuserar på två män och en kvinna i ett popband i Helsingfors är suverän.

Min kollega Ingalill Mosander tipsade om inbundna böcker till julklappar i går på Aftonbladets boksidor.

Massor av bra julklappstips! Kolla artikeln här.

Maria Ernestams ”Busters öron” ligger på boktoppen i Taiwan, smått märkligt, men roligt. Den är dessutom riktigt bra, om en dotter som mördar sin egen mamma. Fast det är ingen krimroman, mer en relationsdito. Min personliga favorit av henne är ändå debuten ”Caipirinha med döden”, en historia som är absurd och realistisk på en gång.

Här kommer min kortintervju med Maria E:

Varför tror du att ”Busters öron” ligger på boktoppen i Taiwan?
– För att temat är universellt – en dotter som inte känner sig älskad av sin mamma. I vissa länder har nog särskilt kvinnor lärt sig att trycka ner sina känslor, då blir det oerhört befriande med en som värjer sig och inte blir ett offer. Redan på första raden får man veta att huvudpersonen dödat sin mamma.
Vad tänkte du när du hörde att romanen blivit en snackis på nätet där?
– Det är makalöst. Jag tänkte på nätets möjligheter och påverkan, det är otroligt spännande! Jag har sett en del av kommentarerna från Taiwan. Någon skrev att hon hade vikt just hundöron för varje sida där hon kände något extra, det blev 20 sidor. Någon skrev ”Eva i boken kommer alltid att kännas nära mig”.
Jag läste om den ”ernestamska” stilen – hur vill du beskriva den?
– Jag tror att jag skriver om allvarliga ämnen på ett sätt som många kan ta till sig. Jag har alltid med en viss karaktäristisk svart humor, som nog är speciell för mig. Det finns svärta, vissa vändningar som är ovanliga, ganska drastiska. Jag har fått kommentarer om ”magisk realism”, något magiskt mitt i det vardagliga.
– Och så skriver jag gärna om lite skruvade människor med handlingskraft –  kvinnor som drivits till sin gräns och sedan agerar. Det tilltalas många av.
Namn: Maria Ernestam. Ålder: 50 år. Bor: Stockholm.
Bakgrund: Slog igenom med debutromanen ”Caipirinha med döden” 2005. Har sedan dess bland annat skrivit ”Busters öron” och ”Alltid hos dig”. Hon finns översatt i bland annat Danmark, Island, Ryssland, Tyskland, Färöarna och Taiwan.

Äntligen kan jag nu hugga in ordentligt på två böcker som väntat ett tag:

”Ordets makt och vanmakt” av Jan Guillou, om hans spännande yrkesliv. Har börjat lite, och det är förstås extra intressant om man är journalist själv. Och nu:

”Kärlek vänskap hat” av Alice Munro, en novellsamling som belönades med Bookerpriset i somras. Längtar efter att krypa upp i soffan med den.

Har ni några böcker ni gärna vill läsa men inte hunnit?

Katarina Wennstam väckte stor uppmärksamhet med sin faktabok ”Flickan och skulden” om hur orättvist kvinnor ofta behandlas i våldtäktsmål. Nu har hon skrivit sin tredje roman, där hon som vanligt väver in kvinnors rättigheter. I ”Alfahannen” handlar det om ett sexuellt förhållande som urartar och leder till en vlädigt drastisk händelse.

Jag tycker att hon lyckas väl med att föra fram ett budskap på ett underhållande sätt. Annars är feminism som ett rött skynke för många tyvärr, men Wennstam lyckas nog få in frågan i många hjärnor. Hoppas jag. Ska intervjua henne om boken om en halvtimma.

Otroligt, nu i helgen kommer jag att ha tid för lite fritidsläsning, jag har inga jobbrelaterade böcker som pockar på akut. Jan Guillous självbiografiska ”Ordets makt och vanmakt” ligger i  hyllan och väntar, den får det bli. Den har fått så himla bra kritik, dessutom. Läs en intervju om den här.

Annars tycker jag att hans bästa bok definitivt är ”Ondskan”, och så gillade jag serien om Arn.

Får se om denna är bättre. Trevlig helg alla bokälskare!

Det verkar nästan omöjligt för icke-deckare att tränga sig upp bland de pocket som säljer mest. På den senaste pockettoppen finns bara en bok som inte är en spänningsroman, nämligen Barack Obamas ”Min far hade en dröm”, som hankat sig upp på listan igen.

Som andra utländska namn finns Norges deckardrottning Anne Holt – resten är svenska kriminalromaner. I topp: Åsa Larsson. Igen!

Kolla fler topplistor på svb.se.

Under hösten har det kommit många riktigt bra böcker på pocket, kul! Här kommer mina senaste recensioner från boksidorna, i plusordning – flest plus överst.

• Spänningsroman ++++

Darling Jim av Christian Mörk
Magisk, suggestiv stämning i originell genrehybrid: lite saga, lite deckare, lite relationsdrama. Om tre irländska systrar, vars liv förändras när det kommer en mystisk främling till den lilla staden. En internationell succé som det är svårt att lägga ifrån sig.

• Roman ++++

De välvilliga av Jonathan Litell
Ett hyllat storverk – men fruktansvärt sorglig om människans ondska. Om andra världskriget ur en nazistofficers perspektiv. Alla grymma detaljer på 900 sidor gjorde att jag var tvungen att skumma ibland, trots att boken är otroligt välskriven.

• Roman ++++

Känner vi varann? av Karin Shepard
En liten pärla! Psykologiskt drama med ett stramt språk som är en njutning att läsa. En kvinna hittas död i en lägenhet i New York, och genom tre mycket olika berättarröster lotsas läsaren listigt och skickligt fram till vad som egentligen hände.

• Roman ++++

Is och vatten, vatten och is av Majgull Axelsson
Syskontemat är något av Axelssons specialare. Här handlar det om två tvillingsystrar som växer ifrån varandra. Försummelse, laddade familjeband och 60-talsmiljöer bildar denna psykologiskt intressanta historia. Självklart välskriven.

• Självbiografisk roman +++

Karlstad Zoologiska av Hanna Hellquist
Författaren berättar om sin uppväxt i korta kapitel och hänger upp historien på familjens alla djur. I fokus står relationen till pappan. Originell idé, charmigt och rappt skrivet. Men jag saknar djup, det slutar som fluffig sockervadd: Mumsig, men snabbt glömd.

• Roman +++

Pioner av Isabella Varricchio
Romandebut om två väninnor på Greklandssemester. Bitvis glimrande välformulerad, men också många kryptiska stycken i en lite sökt, litterär stil. Ämnena är dock intressanta: Vänskap, sexualitet och kvinnlig utsatthet och makt. Hoppas på mer raka rör i nästa roman.

• Självbiografi ++

Den sista föreställningen av Randy Pausch
Författaren, en professor, höll en föreläsning strax innan han dog i cancer: Allt står här. Summan är vad han lärt sig av livet och vill förmedla till sina barn. Bitvis rörande, med läsvärda anekdoter, men tyvärr också klyschigt och lite självgott.

• Roman ++

Våtmarker av Charlotte Roche
Kan vara det äckligaste jag läst. Boken utspelas på ett sjukhus, där en ung kvinna ligger och funderar. Någonstans finns här ett feministiskt uppror och ett familjedrama, men det drunknar i beskrivningar av hemorrojder, avföring och diverse kroppsutsöndringar. Uäk.

Hoppsan – kritikerrosade Jonathan Litell tog hem priset för sämsta sexskildring i sin tegelstensroman ”De välvilliga”. Den handlar om en hög naziofficer under andra världskriget; hans tankegångar, känslor och filosofier kring judeutrotningen. Boken har fått flera priser och sålt över en miljon ex – men kanske inte för sexskildringarnas skull… I övrigt är den läsvärd i alla fall.

Tydligen har Litell inte kommenterat äran:-) Den som vill läsa den vinnande passagen kan kika på Literary Reviews sajt. Grattis Jonathan L!