Hemorrojdlitteratur – är det nya grejen? Jag blev genast nyfiken när jag hörde att den tyska programledaren Charlotte Roches roman ”Våtmarker” handlade om kvinnlig kroppslighet och sexualitet på ett väldigt udda sätt. Som gammal feminist tänkte jag förstås att detta kan vara något nytt och spännande, dessutom har boken sålts till hela 25 länder.

Nu finns den på pocket, och jag har läst den. En speciell upplevelse, sjukt äcklig ärligt talat. Den handlar om den unga kvinnan Helen, som ligger på sjukhus för att operera sina hemorrojder. Hon funderar över sin kropp, sitt liv och tänker på diverse grejer som har med kroppsutsöndringar att göra. Boken har både plus och minus.

• PLUS: ”Våtmarker” rymmer en stark kritik mot det kvinnliga superavskalade skönhetsidealet, där det inte får finnas minsta doft, skavank eller hårstrå (utom på huvudet). Här skildras en kvinna som är fri i tanken, uppkäftig, sexuell och djärv. Dessutom finns ett starkt familjedrama i botten.
• MINUS: Det blir FÖR äckliga beskrivningar av hemorrojderna, bajs, sår och hennes märkliga sexuella upplevelser – alltså, jag är inte pryd, men det finns gränser… Läs får ni se. En orgie i äckel, så till den grad att jag ibland fick skumma texten.

Mitt betyg på boken kommer på boksidorna på söndag.

Så här ser den ut

Det var kul på Forums höstfest i går. Förutom att det är trevligt att träffa förlagsfolk på ett lite lättsammare sätt så dyker det alltid upp gamla kollegor på sådana här tillställningar. 

Det blev inte bara boksnack eftersom jag pratade en del med folk som jag jobbat ihop med på Aftonbladets underbara, galna Kvinnaredaktion tidigare. Utan en skön mix av nätdejting, tidningsskvaller, klassklyftor och en förnedrande men rolig möhippa.

På bilden syns Jennifer Wegerup, som jobbar här på Sportbladet och nu bloggar på Wendelasajten om sin mammaledighet, min chef Lena Bergman (hon undrade just hur hon blev på bilden – ingen kommentar…) och Anna Larsson, redaktionschef på Amelia som också skriver krönikor i Svenska Dagbladet. Glada typer.

Jag har precis gjort en kort intervju om fenomenet med Stephanie Meyers Twilightböcker, som också blivit filmer. Bara böckerna har sålt i över 70 miljoner ex!!!

Jag har själv en viss faiblesse för vampyrer,  men har inte hunnit läsa dessa -de är ju från början ämnade för tonåringar. Men massor av vuxna kvinnor är helt galna i romansen mellan tonårstjejen Bella och den snygge vampyren Edward. Har ni läst böckerna/sett någon av filmerna? Är de värda att läsa, och i så fall: varför? Eller är det för kasst/barnsligt?

November får mig inte att hjula av lycka. Men trevliga inbjudningar piggar definitivt upp.

I kväll ska jag och chefen Lena på Forums höstfest. Hon är något av en mingelmästare, alltid trevlig och glad och vet vad hon ska säga. Det vet nog jag också, mitt problem är att jag är lite ansiktsblind, ni vet som kronprinsessan Victoria. Det händer alltid på sådana här tillställningar att någon hälsar igenkännande och möts av ett halvstelt leende från mig medan hjärnan går för högtryck: Vem f-n är detta?? Så om någon av er läser det här så vet ni varför jag ser konstig ut.

Tänk att läsa en bok om dagen i ett helt år – vilken galen och rolig idé. Nina Sankovitch bestämde sig för att göra just detta, och gjorde en sajt om projektet: readallday.org.

Där kan man kolla vilka böcker hon läst, och hennes favoriter i olika genrer. Men varför gjorde hon detta? Jo, för att hon älskar böcker, och även av en lite sorgligare anledning: Det blev ett sätt att bearbeta hennes systers allt för tidiga död. Systern var också bokälskare.

Ta en titt. Men en bok om dagen är väl i mastigaste laget. Jag lyckades inte se om Nina S har ett jobb, men det verkar omöjligt att få ihop det i så fall.

Nu har flera stora och mellanstora bokförlag varit här på redaktionen och presenterat sin utgivning från januari och framåt – kul!!! Det är så spännande med allt nytt, jag får lust att kasta mig över en massa korr på en gång. Ja, det är just vad jag ska göra också.

Några författare som kommer med nytt är Katarina Wennstam, Jan Arnald, Liza Marklund (som skrivit en deckare ihop med storsäljande amerikanen James Patterson) Susanna Alakoski – med Augustprisade ”Svinalängorna” ni vet. Och så längre fram: John Ajvide Lindqvist, Jo Nesbø, Maja Lundgren (som hamnade i blåsväder när hon namngav en massa kulturpersoner) och faktiskt: Björn Ranelid. Jo, nu kommer han med en bok också, som förlaget sa apropå att hans syns i så många andra sammanhang som inte har ett skvatt med författarskap att göra.

Har säkert glömt en massa viktiga, men detta var ett axplock. Dags att planera:

Det är något intressant med adlighet – så gammaldags, mytomspunnet och ändå i hög grad levande. Journalisten Björn af Kleen har skrivit en uppmärksammad bok om adeln, bland annat om fideikommiss. Det är ett otroligt orättvist system där endast äldste sonen ärver släktens egendomar. OBS: han själv är inte ”riktig” adel, eftersom han endast ärvt namnet från sin mamma… Jag gjorde en ”Tre frågor” med honom:

Ses det som fint eller fult att vara adlig i dag?
– Jag tror att det ses som fint, inte som på 1960-talet när adeln försökte normalisera sig själva. Det finns en tidlös fascination och attraktion inför adel och överklass – för slott, förmögenheter och gamla släktfejder. Just nu är det lite trendigt med den livsstilen.
– Men det har varit så mycket fokus på Stureplan, Båstad, champagne och slöseri. Jag tycker att adelns jord och skog är mer spännande, under ytan gömmer det mer pengar, makt och excentriskt leverne.
Vad förvånade dig under arbetets gång?
– Många tror nog att slottsadeln är en marginaliserad grupp i samhället, att de sitter fattiga på sina gods och fryser. Men den utsattheten är en kliché. Många är väldigt förmögna med företag som går utmärkt, de går i bräschen för olika branscher och får mycket jordbruksstöd från EU. Adeln är ingen ljusskygg liten spillra, utan en stark och levande grupp med god kontakt med varandra.
– Jag blev också överraskad över de här orättvisa arvsskiftena, där den äldste sonen ärver – att de fortfarande lever kvar.
Du har ett adligt namn – hjälpte det dig?
– Ja, det tror jag. Men när jag väl kom till intervjuerna var det uppenbart att jag var där som journalist och författare. Det märktes att jag inte kände till den världen särskilt väl. Jag är inte med i adelskalendern eftersom jag ärvt namnet efter mamma.
Namn: Björn af Kleen. Ålder: 29 år. Yrke: Journalist. Bor: Stockholm.
Aktuell: Med ”Jorden de ärvde”

Tvångsläsning på café – det ägnar jag mig åt. Omöjligt att sitta på ett fik ensam utan en bok, hoppas att det inte tyder på ett fattigt inre liv. I dag- medan min dotter är på cirkusskola -blir det fritidsläsning:”Hon älskade”.

Kristina Lugn blev besviken på ”Grabben i graven bredvid” av Katarina Mazetti, och på ”Hypnotisören” av Lars Kepler (paret Ahndoril) – det berättar hon i senaste numret av Vi Läser.

Jag blev lite besviken på ”Karlstad zoologiska” av Hanna Hellquist nyligen. Den var helt ok, trevlig,  men jag hade väntat mig mer efter så mycket uppmärksamhet i media. Jag hade också väntat mig mer av mastodontromanen om andra världskriget, ”De välvilliga” av Jonathan Litell.  Det fanns helt enkelt en del scener som var onödigt detaljerat äckligt spekulativa där, då tänker jag främst på skildringar av hur huvudpersonens sexualitet helt ballar ur mot slutet.

För höga förväntningar är inte lätt. När blev ni besvikna på en bok?