Vill puffa lite för att ni ska läsa min intervju med Nick Cave på boksidorna på söndag. Som enda tidningsjournalist fick jag träffa honom på hans hotell dagen efter föreställningen på Chinateatern. Jag var faktiskt lite nervös, det är ändå en rockikon vi snackar om! Dessutom en som jag lyssnat på en hel del när jag var yngre. Och så var jag rädd att han skulle ta jättelånga pauser eller prata i långa haranger eftersom jag hade rätt kort intervjutid.

Det var strängt påtalat av agenten att alla frågor skulle vara bokrelaterade, därmed basta.

Men det blev lyckat. Han dök upp i kostym och väst på förmiddagen – artig, lättpratad och allmänt trevlig. Och visst, det var bokrelaterat, men med vissa utsvävningar ändå. När pressfolket knackade på dörren för att tiden var slut sa han ”Ta en fråga till!”.

Jag var grymt upplivad efteråt! På bilden läser han ur ”Bunny Munros död” på Chinateatern:

Två alldeles strålande romaner kommer nu som nyutgåvor i pocket:

• ”Den hemliga historien” av Donna Tartt. En thrillerartad berättelse om ett gäng unga på college som bildar ett hemligt sällskap. De hänger sig åt gammeldags riter med sex och alkohol, tills det en dag går alldeles för långt… Den kom 1992 och är klart fascinerande läsning. Varning däremot för Tartts följande roman som kom nästan tio år senare, ”Den lille vännen”. Jag läste inte ens ut den.
• ”En vampyrs bekännelse” av Anne Rice, den första av hennes vampyrböcker, och kanske också den bästa. En klassiker! Originalet kom 1976, och jag minns att jag köpte den på rea på bokhandeln i Vetlanda när jag gick på mellanstadiet. Nu när vampyren blivit folklig är det läge att läsa denna, där den gamle vampyren Louis intervjuas om sitt långa liv.

Båda har varit stora favoriter för mig, och jag misstänker starkt att de håller än, jag ska försöka läsa om båda vid tillfälle.

Dan Brown har sålt 120 miljoner ex av sina böcker – och det var innan ”The lost symbol” kom. Herregud. I dag släpps den i Sverige. Som väntat sågas den av en del kritiker, medan en del fullkomligt älskar honom.

Jag läste ”Änglar och demoner”, som var blahablaha.

Men ”Da Vincikoden” gillade jag verkligen! Jag läste den på BB när jag fött min son med kejsarsnitt. Jag läste den på engelska, så frågan är vad det säger om romanens lättlästhet eller min oerhörda intelligens… Jag var ändå lite groggy.

Man jag tycker: bättre läsa även lite icke-litterära böcker än inte läsa alls.

Vad tycker ni om Dan Browns böcker?

Alltså, ibland är mitt jobb nästan FÖR kul.  I går kväll var jag ”tvungen” att gå på konsert med Nick Cave på Chinateatern (stackars mig:-) eftersom han skulle läsa ur sin nya bok. Det var så bra, annorlunda, bara två musiker till och en blandning av nya och gamla låtar. Till exempel ”The Mercy Seat”, som lät helt anorlunda i denna enkla tappning med flygel som grund.

Och i dag hade jag en 20-minuters intervju med Cave på hans hotell. Jag var lite nervös eftersom 20 minuter är så kort, och för att han skulle ta låååånga pauser eller vara anti-intervju i allmänhet. Faktum är att det var rent trevligt. Och intressant. Självklart var han iklädd kostym och guldringar redan på förmiddagen!

Nu ska jag bara skriva också… Intervjun kommer i Aftonbladet på söndagens boksidor.

Intressant arbetsdag: Först ska jag intervjua brittiska Jeanette Winterson, och i kväll ska jag gå på en tillställning med sångaren – och även författaren – Nick Cave, där han ska läsa ur sin nya roman om en sexmissbrukare.

(Vilken lyckost jag är)

Winterson verkar vara en person som går sin egen väg, hon retar många i sitt hemland. Hon skriver provokativt och är öppet lesbisk, vilket verkar irritera en del i England. Hennes nya roman är delvis science fiction, fast hon sagt att hon hatar den genren..! Spännande. Jag sträckläste hennes självbiografi ”Det finns annan frukt än apelsiner” i går. Den handlar om hennes barndom och tonår.

Läs mer på Wintersons sajt, och här finns mycket mer om Cave.

Jag hade hoppats lite på Kerstin Ekmans ”Mordets praktik”. Men nej.

Förra året tilldelades P-O Enquist Augustpriset för bästa skönlitterära bok. I år är startfältet smalare:

”En liten historia” av Eva Adolfsson
”Städerna inuti Hall” av Johannes Anyuru
”Hotel Galicja” av Per Agne Erkelius
”Den siste greken” av Aris Fioretos
”Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar” av Ann Jäderlund
”De fattiga i Lodz” av Steve Sem-Sandberg

För att kolla alla olika klasser, gå in på sajten för Augustpriset. Vinnaren presenteras den 23 november.

Astrid Lindgren har ramlat ner från förstaplatsen när det gäller vilken författare som lånas ut allra mest från skol- och vanliga bibliotek. Etta är nu Martin Widmark, som skriver om bland andra LasseMajas detektivbyrå och Nelly Rapp. (För övrigt är alla i utlåningstoppen barnboksförfattare, vuxendito kommer mycket längre ner på listan.)

Vem tycker du skriver bäst för barn – Astrid Lindgren eller Martin Widmark?

Jag gjorde en kortintervju med Martin W:
Dina böcker lånas ut mest i Sverige, vad har du som inte Astrid Lindgren har?
– Det kan jag inte svara på, jag är inte ute efter sådana jämförelser. Det är fantastiskt kul att ligga etta på listan, men lite läskigt också. Det blir nästan provocerande, som att jag sticker ut hakan fast jag inte vill – min mening är inte att börja jämföras med Astrid Lindgren. Hon var så otroligt duktig och lyckades med just det man vill: Att skapa egna världar.
Är det viktigt att skriva både om tjejer och killar, som i böckerna om LasseMajas detektivbyrå?
– Jag tror att det är befriande för läsarna att de bara är kompisar. De löser mysterier ihop, det finns ingen spänning, och egentligen är inte skillnaden mellan dem så stor. Det tror jag är skönt i en ålder när så mycket annat pockar på när det handlar om killar och tjejer.
Hur har du förändrats av framgångarna med LasseMaja, Nelly Rapp, Rakel och de andra?
– Jag försöker att inte låta mig påverkas. Det kommer en dag när jag inte ligger etta, och jag har ingen lust att se resten av livet som att det går utför. Man får inte bli för trygg, och inte heller känna prestationsångest. Jag vill anstränga mig för att varje bok ska bli minst lika bra som tidigare. När jag skriver brukar jag se ett läsande barn framför mig, som dras med och slukar böckerna.
Vilken är din favoritfigur av allihop?
– Det måste vara prästen i Valleby i böckerna om LasseMajas detektivbyrå. Han är så himla snäll men korkad, en riktig knäppgök. Han är som en symbol för den naiva vuxenrollen – han är som ett stort barn själv, men gör sig ändå till uttolkare för de stora frågorna.
Namn: Martin Widmark. Ålder: 48 Familj: Fru och Johannes, 15 , Kajsa, 11.
Bor: Hus i Stockholm. Aktuell: Ligger etta på listan över författare som lånas ut på skol- och andra bibliotek.

Det temat handlar Lionel Shrivers senast svensköversatta roman om. Ni vet hon skrev ”Vi måste prata om Kevin”, om en pojke som sköt folk i sin skola.

Jag ska alldeles strax intervjua Shriver om ”Dubbelfel”. Där gifter sig två tennisproffs, men kärleken bygger på maktbalans. När kvinnan skadar knäet och ramlar neråt i världsrankingen går det superbra för maken. Men hon missunnar honom framgången och äktenskapet börjar braka samman.

Är maktbalansen viktig för kärleken? Kan man i smyg missunna sin älskade något? Det är ju fula känslor som man helst inte vill tänka på. Och intressant i en roman.

Jag är bra på att hålla många bollar i luften på jobbet (skryt skryt). Men nu är det mycket läsning på en gång, och dessutom böcker av så olika karaktär.

Här nedan kommer min läslista för denna vecka (så omväxlande att den är på gränsen till bisarr):

• Nick Cave: Bunny Munros död. Roman om sexgalning, späckad med diverse fantasifulla uttryck för kvinnliga kroppsdelar. Och då menar jag inte hjärnan…
• Jeanette Winterson: Stengudarna. Litterär science fiction om hur vi sabbar Jorden och söker oss ut i rymden.
• Fredrik Skavlan och Unni Lindell: Böckerna om Mystiska Milla. Barnböcker om ett tjejspöke som åker ut i världen.
• Lionel Shriver: Dubbelfel. Relationsroman om två tennisspelare som gifter sig, av författaren bakom ”Vi måste prata om Kevin”.

Ja, uppenbarligen vill en del göra det i alla fall – med mer eller mindre lyckat resultat. Just nu läser jag rockikonen Nick Caves ”Bunny Munros död”, en tragikomisk historia om en sexgalen handelsresande i hudprodukter. Den har sina goda sidor. Jag ska intervjua honom om boken när han är i Sverige nästa vecka.

Överraskande bra är sångaren Martin Svenssons ”Din heder” om en skrämmande kulturkrock, medan Lemmy, trummis i Motörhead, i sin självbiografi vältrade sig i klichéer a´la rockmyt tills man storknade.

Vad finns det mer… Åsa Jinder skrev halvdan chicklitt med barnlöshetsproblematik, Jessica Andersson har kommit ut med en självbiografi som jag inte läst. Det är förstås stor skillnad mellan att skriva om sitt eget liv och att kunna konstruera en roman. Och den som skriver låttexter har redan språkets gåva på något sätt.

Vad tycker ni, ska artister ge sig på författarkonsten, och har ni några goda eller dåliga exempel?