Snyft, det var några rörande sista meningar om kärlek! Jag har precis avslutat memoarboken ”Summan av dagarna” av Isabel Allende (som fick sitt stora internationella genombrott med ”Andarnas hus”). Hon kommer till bokmässan och jag ska intervjua henne där.

Boken beskriver väldigt personliga saker som hänt i hennes egen familj, eller klan som hon kallar den: drogproblem, skilsmässor, gräl, barnlöshet. Alla – utom en styvson – gav till sist sitt medgivande till det som står om dem. Hon strök det som handlade om styvsonen. Tänk vad författare i alla tider använt sig av egna erfarenheter, och därmed också av vänner och familj.

Alla gör inte som Allende, utan skrivet glatt om exmakar, vänner, barn och föräldrar – om än något maskerade ibland.

Måste man fråga om lov tycker ni, eller är det författarens frihet att bruka sin omgivning?

Flera svenska förlag, bland annat Norstedts, protesterar mot Google, som i ett avtal vill ha rätten att skanna in och ge ut svenska böcker utan att träffa avtal direkt med de författare och förlag. Fler förlag lär följa efter, och många länder (bland andra Tyskland och Frankrike) protesterar också.

Svensk Bokhandel har skrivit mycket om detta för den som vill veta mer.

Det här är förstås en jättegrej. Kanske vore det toppen för alla läsare att hitta favoritböckerna direkt på Google. Men vad händer med upphovsrätten?

Vad tycker ni: Vore det bra om Google fick till ett världsomspännande bokavtal?

Läs om när Kerstin Ekman berättar om sin nya roman ”Mordets praktik”, som har en riktigt osympatisk huvudperson och extremt bra språk. Intervjun finns här.

Mina tre-i-topp av henne i övrigt är:

• Rövarna i Skuleskogen
• Knivkastarens kvinna
• Händelser vid vatten

Jag har intervjuat Kerstin Ekman två gånger, senast om hennes läsvärda roman ”Mordets praktik”. (Intervjun kan snart läsas på Aftonbladets sajt Wendela) Hon är väldigt trevlig att prata med.

Men förra gången jag träffade henne – våren 2008 – hände en knasig grej: Hon ville se artikeln före tryck för att se att inget var fel, en vanlig förfrågan. Jag kände mig ovanligt nervös över att artikeln skulle skärskådas av en av Sveriges största författare: Vad kunde hon inte hitta för slarv och fulheter i mitt språk?

Felet var dock inte språkligt. Jag hade skrivit i artikeln att hon bjöd på ”köpemuffins”, när de faktiskt var hembakta! ”Jag får spelet!” skrev denna språkekvilibrist om mitt misstag.

Jag drog en lättnadens suck över att det inte var värre samtidigt som jag skämdes för att jag inte uppfattat arbetet bakom muffinsen… Denna gång bjöds jag och fotografen på skorpor – köpta.

När jag intervjuat Viktoria Myrén om romanen där en mamma sticker från familjen (se förra inlägget) pratade jag med två män som tyckte att kärnfamiljskritiken börjar bli tröttsam. Att det känns gammalt.

Och visst. I decennier har det höjts röster mot denna så eftertraktade levnadsform, så det är ju inte speciellt nytt. Samtidigt är kärnfamiljensnormen stark, och det är nog nyttigt att debattera det som vi tycker är självklart och ”normalt”.

Vad tycker ni – börjar kritiken mot kärnfamiljen bli tjatig?

För er som inte tycker det, här kommer fem boktips där kärnfamiljen minst sagt framstår som kvävande:

Maria Sveland: Bitterfittan

Marilyn French: Kvinnorummet

Suzanne Brøgger: Fräls oss ifrån kärleken

Erica Jong: Rädd att flyga

Richard Yates: Revolutionary Road

Det skriver frilansjournalisten Viktoria Myrén om i sin debutroman ”I en familj finns inga fiender”. Jag gjorde en kortintervju med henne, här kommer den:

En mamma sticker ifrån man och två småbarn – hur kom du på idén?
– Jag ville skriva om de fula tankar man kan ha som förälder. När man träffar andra är det ibland
en outtalad tävling om vem som är mest lyckad. Jag vet att många går på knäna och tycker att allt är övermäktigt ibland, men har svårt att blotta sig.
– Jag ville berätta om en mamma som inte orkar med. Kan man prata om det svåra så blir det mindre tabubelagt. En mamma som lämnar familjen skulle bli extremt ifrågasatt, och även en pappa på ett helt annat sätt än tidigare.
Hur vill du beskriva huvudpersonen Marie?
– Hon har slutat fatta beslut och göra saker, utan flyter mest med. Jag skulle vilja säga att hon är deprimerad. Hon vet väldigt väl hur hon skulle vilja vara som förälder, men hittar inte dit. Alla problem växer sig enormt stora, och hon orkar inte lyfta blicken och se att det kan bli bättre.
Är du rädd att läsarna ska tro att du själv är en dålig mamma?
– Mindre och mindre. Det är så mycket i boken som är påhittat, även om jag kan säga att jag vet något om det här ämnet – det kan jag bjuda på. För de som känner mig är det ganska uppenbart
att boken inte handlar om mig.
Namn: Viktoria Myrén. Ålder: 38 år.
Yrke: Frilansjournalist. Familj: Sambo och två barn. Bor: I Rönninge, utanför Södertälje.

Apropå förra inlägget med den nya pockettoppen, som domineras av kriminalromaner.

Varför har deckare blivit så grymt stort? Jag läser också det ibland, men kanske var sjätte/sjunde bok. Högst. Det finns ju så himla mycket annat.

Vad tycker ni: Vad har kriminalromaner som är så bra?

Men är folk helt galna i deckare/kriminalromaner?

I dag presenterade Svensk Bokhandel de mest sålda pocketböckerna i augusti. Sju av tio är i den genren! Och två är läskiga på ett annat sätt: ”Låt den rätte komma in” av John Ajvide Lindqvist (en suverän bok i och för sig) och ”Vår lilla hemlighet” av Toni Maguire, som handlar om incest.

Det är definitivt mer feelbad än feelgood som gäller. Visst kan kriminalromaner vara riktigt bra (vill gärna slå ett slag för Johan Theorins ”Nattfåk” och Jo Nesbøs ”Snömannen” på listan här nedan), men det förvånar mig att så många är helt deckarfrälsta.

Varsågoda, här är listan:

1. En plats i solen – Liza Marklund 
2. Sommardöden – Mons Kallentoft
3. Men inte om det gäller din dotter – Jan Guillou
4. Låt den rätte komma in – John Ajvide Lindqvist
5. Kinesen – Henning Mankell
6. Sjöjungfrun – Camilla Läckberg
7. Snömannen – Jo Nesbø
8. Vår lilla hemlighet – Toni Maguire
9. Den jag ville ha – Sheila O’Flanagan
10. Nattfåk – Johan Theorin

Apropå mitt förra inlägg om många böcker – tidigare läste jag aldrig (aldrig!) mer än en bok i taget. Nu är det annorlunda av jobbskäl. När jag intervjuade Kerstin Ekman här om dagen (trevligt och intressant) berättade hon att hon alltid läser en faktabok parallellt med en skönlitterär bok.

Vad tycker  ni är bäst: En i taget eller flera böcker på en gång? Och vilken mix i så fall?

Oj, vad många olika sorters böcker jag har på gång just nu. Av en slump handlar två av dem delvis om unga kvinnor med drogproblem: Isabel Allendes självbiografiska ”Summan av dagarna” och Maria Erikssons ”Emma, Mias dotter” i pocket. Den är ännu en del i serien som började med den omdebatterade ”Gömda” av Liza Marklund. De är grymt olika trots drogtematiken, kan man lugnt säga, med Allende som väldigt skicklig berättare.

Sedan håller jag på med Abraham Vergheses ”Cutting for stone” (”Skära för sten” på svenska), en episk historia om två etiopiska tvillingar. Den fick glädjande nog en fin recension i SvD i dag, för det är en speciell historia med stor berättarglädje. Jag ska intervjua författaren när han kommer till Sverige nästa vecka.

Och så har jag just kastat mig över Inger Alfvéns senaste, ”När förnuftet sover”, om två 70-plussare och deras äktenskap. Jag hade en total Alfvénperiod när jag var yngre, och plöjde till exempel ”S/Y Glädjen” och ”Judiths teater”.

Nu när jag vet lite hur böckerna är ska jag dock läsa dem ordentligt, en i taget. Jag har inget att klaga på i jobbet precis..:-)