Spänningsromanerna brukar trängas på försäljningslistorna. Men under november månad var det en hel del annat som sålde bra. Bland annat fortsätter folk att vara som galna i E L James erotiska succé. Lite obegripligt tycker jag.

Här kommer tio-i-topp:

1. (4*) Sandmannen – Lars Kepler   
2. (1) Femtio nyanser av honom – E L James
3. (5*) Femtio nyanser av mörker – E L James
4. (3) Torka aldrig tårar utan handskar: Del 1, Kärleken – Jonas Gardell
5. (10) Fjällgraven – Michael Hjorth & Hans Rosenfeldt
6. (2) Dandy – Jan Guillou
7. (NY) Femtio nyanser av frihet [Förhandsorder] – E L James
8. (NY) En lögn att lita på – Elizabeth George
9. (NY) Ximen Nao och hans sju liv – Mo Yan
10. (8) En man som heter Ove – Fredrik Backman

* = inklusive förhandsorder. Källa: Svensk Bokhandel

Godmorgon. Här kommer min intervju med norska Merethe Lindström, som var införd på boksidorna i lördags:

Hon har skrivit i nästan trettio år. Och så plötsligt slog hon igenom med buller och bång.
Norska Merethe Lindström fick Nordiska rådets litteraturpris, och invigningstalade på bokmässan i Göteborg.   
– Allt känns spännande och nytt, säger hon.

Merethe Lindström har skrivit femton böcker och fått många lysande recensioner, men är inte van vid folklig succé. Förrän nu. Romanen ”Dagar i tystnadens historia” har fått kritikerna att göra vågen, och läsarna att tåga till bokhandeln. Den fick också det norska Kritikerpriset, i konkurrens med Karl Ove Knausgårds sista roman i serien ”Min kamp”.
Hon har levt knapert på stipendier, men nu lär det bli lättare.
– Det passar bra att det här hände just nu – jag hade precis börjat undra om det är värt att lägga så mycket tid på skrivandet. Jag har ju haft en övningstid på 29 år, säger hon skämtsamt.
Ja, hon skrattar till kort ibland. Men framför allt ger Merethe Lindström intryck av att vara en seriös person, som tänker innan hon pratar. Genombrottsromanen är också allvarlig, med tät stämning.
Varför tror du att din roman blivit så populär?
– Det är underligt egentligen, säger hon själv. Kanske känner många igen sig i ämnet: Relationer, språk och hemligheter.
Boken handlar om ett äldre par, Eva och Simon. De har levt länge ihop, men förtiger en hel del för att det känns för jobbigt – eller för sent – att ta upp. Det som väckt mest känslor hos läsarna är att Eva adopterade bort en liten pojke när hon var ung.
– Jag hade aldrig anat att vissa teman kring modersrollen är så tabubelagda. Jag har fått så många reaktioner! Inte just för att Eva adopterat bort ett barn, utan för att hon aldrig ångrat sig.
I berättelsen blir Evas man Simon väldigt upprörd över att hon inte berättade om adoptionen direkt när de blev kära. Han, å sin sida, hemlighåller sin judiska bakgrund för deras döttrar.
Måste man tala om allt?
Merethe Lindström funderar lite.
– Nej. Det är viktigt att prata, men pratet kan bli till klichéer också, bara en massa snack som täcker över det viktiga. Så jag tror att man måste få ha hemligheter i en relation, att de är en del av den man är.
Tystnad, svek, ensamhet. Merethe Lindström utforskar helst tunga ämnen.
– Lycka, den bara – är. Det är ganska ointressant. Det är mycket mer spännande att visa de sidor hos människor som är svåra och komplicerade, det mörker som finns inom oss.
Vad gör dig lycklig?
– Att skriva, att få uttrycka mig. Det pratas för mycket om lycka i dag. Klichébilden av lycka är att den hänger ihop med vissa saker, som ett stort bröllop eller en semesterresa till en paradisö. Folk tror att alla andra har det så bra. Det är trist. Att möta det som är mänskligt och misslyckat är ju också livet.
Hon har varit mån om att Eva och Simon inte framstår som enormt kloka bara för att de är gamla.
– När jag var riktigt ung, i tonåren, och allt var så komplicerat, så tyckte jag att det verkade skönt att vara gammal. Jag hade en idé om att jag skulle få så många insikter om livet då. Men så tycker jag inte längre, man söker ju alltid vidare.

Namn: Merethe Lindström.
Ålder: 49 år.
Yrke: Författare
Familj: Make, tre barn, 10, 13 och 21 år gamla.
Bakgrund: Debuterade som 20-åring med novellsamlingen ”Sexorcisten og andre fortellinger”. Har sedan dess utkommit med flera romaner, novellsamlingar och en barnbok.
Bostad: Radhus i Oslo.
Aktuell: Med ”Dagar i tystnadens historia” (Weylers) som hon fått Nordiska rådets litteraturpris och Norska Kritikerpriset för.
Favoritförfattare: Sara Stridsberg och Lars Norén.
Läser just nu: ”Even the Dogs” av Jon McGregor.

Kärlek, fantasy, spänning och mycket mer.
I boken ”Oändliga historier” samlas texter från barn och unga mellan åtta och nitton år. Bakom den står Berättarministeriet, som driver skrivarverkstäder på platser med hög arbetslöshet. Det är så otroligt uppfriskande att sådana satsningar finns, för att uppmuntra skrivandet.
Boken ges ut av Albert Bonniers förlag.

Sitter just nu med högar av korr framför mig, när jag frossar i debutromaner som kommer i början av nästa år. Jag måste säga att flera är extremt välskrivna.
Gah, det känns omöjligt att välja vilka debutanter som ska få lite extra plats i tidningen!

Två som jag just nu läser i parallellt är ”Du satt på Karlavagnen” av Caroline Nylander och ”Fältöversten” av Jonas Malmborg.

Här är min trevliga läshög:

”Den glömda valsen” av Anne Enright

Jag intervjuade Anne Enright om hennes prisbelönta roman ”Sammankomsten” för några år sedan, men jag måste säga att den här romanen är mycket bättre.

Helt klart väcker otrohet starka känslor. Anne Enright har skapat ett berättarjag som många läsare reagerat på: Gina, som här berättar om sin kärleksaffär med Seán.  

Båda är upptagna, men här finns ytterst lite av ånger och beklaganden, och det är delvis det som gör historien spännande. Och författarens flyhänta språk förstås, med sina snygga formuleringar och förmåga att sätta känslor på pränt.
Själv uppskattar jag Ginas humor och passion – även om jag inte riktigt förstår varför hon och Séan smusslar med sina heta möten i stället för att avsluta sina respektive förhållanden.
De yttre ramarna speglar samtiden med husräntor som drar iväg, frågan om barn eller inte och en oviss arbetsmarknad.
Anne Enright har själv sagt att det inte är självklart att läsarna ska gilla huvudpersonen – de vill ha någon som är komplex och som inte nödvändigtvis gör sådant de tycker är bra. Och ja tack, jag instämmer.

Författaren: Anne Enright fick en av litteraturvärldens finaste utmärkelser 2007: Bookerpriset för romanen ”Sammankomsten”. Hon är född 1962 och bor och jobbar i Dublin.

Så var årets Augustprisvinnare klara. Det bjöd inte på några överraskningar direkt. Här är vinnarna:

Skönlitteratur:
”Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz” av Göran Rosenberg 

Fackbok:
”Det står ett rum här och väntar på dig…” Berättelsen om Raol Wallenberg av Ingrid Carlberg

Barn- och ungdomsbok:
”A B C å allt om D” av Nina Ulmaja

Läs mer om priserna och motiveringarna på sajten för Augustpriset.

I kväll blir det klart vem som tilldelas Augustpriset. I den skönlitterära klassen hoppas jag på ”Ingenbarnsland” av Eija Hetekivi Olsson – ja, jag har bloggat en del om denna ilskna uppväxtskildring tidigare. I fackboksklassen vore det kul om boken om Zlatan tar hem priset, för att det vore så oväntat. Den är ju ett samarbete mellan fotbollsstjärnan själv och David Lagercrantz, som lyckats återge hans språk så bra.

I barn- och ungdomsklassen håller jag på ”Jag blundar och önskar mig något” av Moa-Lina Croall, eftersom min 11-åriga dotter höjt både denna och hennes tidigare ”Det är jag som är Lisa” till skyarna.
Spännande!

Här kommer min intervju med Louise Boije af Gennäs, som var inne på boksidorna i lördags:

Louise Boije af Gennäs tycker att vänskap är minst lika intressant som kärlek.
– Men jag gillar inte det ytliga, där ingen säger ett skit. Att vara ärlig gör att man kommer närmare varandra.    

”Blå koral” är andra delen i en trilogi om en vänkrets mellan 30 och 40 år i Stockholm. Stora sprickor uppstår när en av personerna drabbas av en tragedi.
– När nöden är som störst vill man gärna tro att man skulle finnas där. Tyvärr är det lätt att tänka att man ändå inte kan hjälpa. Men man behöver inte vara någon terapeut, ibland kan det räcka att komma över och laga middag.
– Jag vet själv perioder där jag inte funnits där för en vän som jag borde. Jag förstod helt enkelt inte.
Vi träffas på ett café, och Louise Boije af Gennäs kommer från tåget efter en författarkväll i Kalmar. Hon är fortfarande upprymd över att det blev en så livad diskussion kvällen innan.
– Jag tycker inte om ytligt kindpussande och samtal när ingen säger ett skit. Jag älskar att ställa oväntade frågor till folk och komma ner på djupet.
Själv har hon vänner från lite olika perioder av sitt liv. Några har hon känt sedan tonåren. En del har kommit till genom familjelivet med man och två barn. När hon var tillsammans med den lesbiska författaren Mian Lodalen kring 1996 fick hon plötsligt en helt ny vänkrets.
– Där kom jag, överklassbruttan, in i deras radikala Södermalmskrets. Men som gammal feminist var det som att komma hem, säger hon och ler vid tanken.
Vad är det för skillnad på en tjejmiddag med det gänget, och med dem från dina rötter i Bromma och på Östermalm?
– Haha, ingen! Utom ideologiskt. När kvinnor träffas i grupp och äter och dricker vin slängs alla hämningar över bord. Kvinnor överlag har lätt för att få kontakt med varandra och utbyta erfarenheter. Det finns ofta en enorm generositet. Jag blir galen på dem som hävdar att inte kvinnor kan umgås i grupp – det är verkligen en myt.
– Och det var ingen av mina gamla vänner som dumpade mig för att jag träffade Mian. Det var bara ”Jaha, nu har Louise träffat en tjej. Spännande!”.
När vi pratar om det – i en intervju jag gjorde med dig 1996 sa du att de flesta kan bli förälskade i någon av sitt eget kön om de bara släpper spärrarna. Tror du det fortfarande?
– Ja. Jag var extremt förälskad i Mian, men har inte blivit kär i någon annan kvinna varken före eller efter det. Jag fick enormt många brev där folk berättade att de varit med om samma sak, men aldrig vågat säga det till någon. Jag undrar hur stort mörkertalet för den här lilla falangen är..!
Åter till boken, där Louise Boije låter en av huvudkaraktärerna, Jalle, vara homosexuell. En annan i kretsen, den ganska odräglige Victor, avskyr bögar – och säger det också. Till slut blir det mer än vad Jalle står ut med.
Vad har du själv svårt att förlåta?
– Medveten elakhet och översitteri. Däremot tror jag på att våga säga obekväma saker. Riktigt goda vänner kan ta det, om syftet är gott och man vill komma ännu närmare varandra.

(Bilden tagen av Robin Allard)

Namn: Louise Boije af Gennäs.
Ålder: 51 år.
Yrke: Författare, dramatiker.
Familj: Maken Calle, Carl-Axel, 12, Elsa, 9.
Bakgrund: Studerat journalistik och litteratur i USA. Romandebuterade med ”Ta vad man vill ha” 1991. Blev mycket uppmärksammad för ”Stjärnor utan svindel”, om lesbisk kärlek, 1996. Skrivit tv-manus, bl a till ”Rederiet”, och pjäser.
Aktuell: Med romanen ”Blå Koral” (Albert Bonniers)
Läser just nu: ”Kaddish på motorcykel” av Leif Zern
Favoritförfattare: Jane Austen, Hjalmar Söderberg.

Ljudböckernas framfart får unga vuxna att bli mer intresserade av litteratur, visar en ny rapport. Kul, tycker jag.

Nästan  femtedel (19 procent) av 18-25-åringar säger att ljudböcker fått dem att också läsa mer.
Mer än hälften tycker att ljudböcker är ett bra sätt att tillgodogöra sig böcker som man annars inte hade orkat läsa. Många vill lyssna i mobilen eller surfplattan.

Källa: en ny undersökning som analysföretaget United Minds genomfört på uppdrag av Telia.

Jag träffade nyligen Louise Boije af Gennäs för en intervju. Andra delen i hennes trilogi om ett gäng vänner i Stockholm – ”Blå koral” – kom precis ut.

Det blev ett samtal som sträckte sig över allt från hur ärlig man kan vara mot sina vänner (mycket ärlig, tycker hon) till att många verkar ha varit förälskade i någon av samma kön någon gång.
För många är ju Louise mest känd som den som skrev den fantastiskt bra romanen ”Stjärnor utan svindel”, som löst byggde på hennes egen relation till författaren och feministen Mian Lodalen.
Helt klart är hon en spännande och intressant person. Min intervju med henne kommer på boksidorna i morgon.

Här är hon medan fotografen Robin Allard plåtar henne: