Arkiv för kategori Författarintervjuer

- Sida 1 av 1

I morgon: Ronge skriver om sin egen omoral

av Cecilia Gustavsson

Utbrändhet, girighet, prestationhets… Pr-konsulten Mattias Ronge skriver romaner om sina egna problem och tillkortakommanden.
Bland annat hamnade han i blåsväder när han skrivit romanen ”Den girige” och skatteplanerat själv.
Den nya boken heter ”Andlös” och är en svart framtidsskildring där människans livsstil gjort att människor blir sjuka – de kan inte andas på egen hand utan att koncentrera sig.
Ett klart spännande ämne, och det blev en intressant intervju. Den kommer på boksidorna och sajten i morgon.
Ronge

 

Intervju: Merethe Lindström

av Cecilia Gustavsson

Godmorgon. Här kommer min intervju med norska Merethe Lindström, som var införd på boksidorna i lördags:

Hon har skrivit i nästan trettio år. Och så plötsligt slog hon igenom med buller och bång.
Norska Merethe Lindström fick Nordiska rådets litteraturpris, och invigningstalade på bokmässan i Göteborg.   
– Allt känns spännande och nytt, säger hon.

Merethe Lindström har skrivit femton böcker och fått många lysande recensioner, men är inte van vid folklig succé. Förrän nu. Romanen ”Dagar i tystnadens historia” har fått kritikerna att göra vågen, och läsarna att tåga till bokhandeln. Den fick också det norska Kritikerpriset, i konkurrens med Karl Ove Knausgårds sista roman i serien ”Min kamp”.
Hon har levt knapert på stipendier, men nu lär det bli lättare.
– Det passar bra att det här hände just nu – jag hade precis börjat undra om det är värt att lägga så mycket tid på skrivandet. Jag har ju haft en övningstid på 29 år, säger hon skämtsamt.
Ja, hon skrattar till kort ibland. Men framför allt ger Merethe Lindström intryck av att vara en seriös person, som tänker innan hon pratar. Genombrottsromanen är också allvarlig, med tät stämning.
Varför tror du att din roman blivit så populär?
– Det är underligt egentligen, säger hon själv. Kanske känner många igen sig i ämnet: Relationer, språk och hemligheter.
Boken handlar om ett äldre par, Eva och Simon. De har levt länge ihop, men förtiger en hel del för att det känns för jobbigt – eller för sent – att ta upp. Det som väckt mest känslor hos läsarna är att Eva adopterade bort en liten pojke när hon var ung.
– Jag hade aldrig anat att vissa teman kring modersrollen är så tabubelagda. Jag har fått så många reaktioner! Inte just för att Eva adopterat bort ett barn, utan för att hon aldrig ångrat sig.
I berättelsen blir Evas man Simon väldigt upprörd över att hon inte berättade om adoptionen direkt när de blev kära. Han, å sin sida, hemlighåller sin judiska bakgrund för deras döttrar.
Måste man tala om allt?
Merethe Lindström funderar lite.
– Nej. Det är viktigt att prata, men pratet kan bli till klichéer också, bara en massa snack som täcker över det viktiga. Så jag tror att man måste få ha hemligheter i en relation, att de är en del av den man är.
Tystnad, svek, ensamhet. Merethe Lindström utforskar helst tunga ämnen.
– Lycka, den bara – är. Det är ganska ointressant. Det är mycket mer spännande att visa de sidor hos människor som är svåra och komplicerade, det mörker som finns inom oss.
Vad gör dig lycklig?
– Att skriva, att få uttrycka mig. Det pratas för mycket om lycka i dag. Klichébilden av lycka är att den hänger ihop med vissa saker, som ett stort bröllop eller en semesterresa till en paradisö. Folk tror att alla andra har det så bra. Det är trist. Att möta det som är mänskligt och misslyckat är ju också livet.
Hon har varit mån om att Eva och Simon inte framstår som enormt kloka bara för att de är gamla.
– När jag var riktigt ung, i tonåren, och allt var så komplicerat, så tyckte jag att det verkade skönt att vara gammal. Jag hade en idé om att jag skulle få så många insikter om livet då. Men så tycker jag inte längre, man söker ju alltid vidare.

Namn: Merethe Lindström.
Ålder: 49 år.
Yrke: Författare
Familj: Make, tre barn, 10, 13 och 21 år gamla.
Bakgrund: Debuterade som 20-åring med novellsamlingen ”Sexorcisten og andre fortellinger”. Har sedan dess utkommit med flera romaner, novellsamlingar och en barnbok.
Bostad: Radhus i Oslo.
Aktuell: Med ”Dagar i tystnadens historia” (Weylers) som hon fått Nordiska rådets litteraturpris och Norska Kritikerpriset för.
Favoritförfattare: Sara Stridsberg och Lars Norén.
Läser just nu: ”Even the Dogs” av Jon McGregor.

 

Intervju: Louise Boije af Gennäs

av Cecilia Gustavsson

Här kommer min intervju med Louise Boije af Gennäs, som var inne på boksidorna i lördags:

Louise Boije af Gennäs tycker att vänskap är minst lika intressant som kärlek.
– Men jag gillar inte det ytliga, där ingen säger ett skit. Att vara ärlig gör att man kommer närmare varandra.    

”Blå koral” är andra delen i en trilogi om en vänkrets mellan 30 och 40 år i Stockholm. Stora sprickor uppstår när en av personerna drabbas av en tragedi.
– När nöden är som störst vill man gärna tro att man skulle finnas där. Tyvärr är det lätt att tänka att man ändå inte kan hjälpa. Men man behöver inte vara någon terapeut, ibland kan det räcka att komma över och laga middag.
– Jag vet själv perioder där jag inte funnits där för en vän som jag borde. Jag förstod helt enkelt inte.
Vi träffas på ett café, och Louise Boije af Gennäs kommer från tåget efter en författarkväll i Kalmar. Hon är fortfarande upprymd över att det blev en så livad diskussion kvällen innan.
– Jag tycker inte om ytligt kindpussande och samtal när ingen säger ett skit. Jag älskar att ställa oväntade frågor till folk och komma ner på djupet.
Själv har hon vänner från lite olika perioder av sitt liv. Några har hon känt sedan tonåren. En del har kommit till genom familjelivet med man och två barn. När hon var tillsammans med den lesbiska författaren Mian Lodalen kring 1996 fick hon plötsligt en helt ny vänkrets.
– Där kom jag, överklassbruttan, in i deras radikala Södermalmskrets. Men som gammal feminist var det som att komma hem, säger hon och ler vid tanken.
Vad är det för skillnad på en tjejmiddag med det gänget, och med dem från dina rötter i Bromma och på Östermalm?
– Haha, ingen! Utom ideologiskt. När kvinnor träffas i grupp och äter och dricker vin slängs alla hämningar över bord. Kvinnor överlag har lätt för att få kontakt med varandra och utbyta erfarenheter. Det finns ofta en enorm generositet. Jag blir galen på dem som hävdar att inte kvinnor kan umgås i grupp – det är verkligen en myt.
– Och det var ingen av mina gamla vänner som dumpade mig för att jag träffade Mian. Det var bara ”Jaha, nu har Louise träffat en tjej. Spännande!”.
När vi pratar om det – i en intervju jag gjorde med dig 1996 sa du att de flesta kan bli förälskade i någon av sitt eget kön om de bara släpper spärrarna. Tror du det fortfarande?
– Ja. Jag var extremt förälskad i Mian, men har inte blivit kär i någon annan kvinna varken före eller efter det. Jag fick enormt många brev där folk berättade att de varit med om samma sak, men aldrig vågat säga det till någon. Jag undrar hur stort mörkertalet för den här lilla falangen är..!
Åter till boken, där Louise Boije låter en av huvudkaraktärerna, Jalle, vara homosexuell. En annan i kretsen, den ganska odräglige Victor, avskyr bögar – och säger det också. Till slut blir det mer än vad Jalle står ut med.
Vad har du själv svårt att förlåta?
– Medveten elakhet och översitteri. Däremot tror jag på att våga säga obekväma saker. Riktigt goda vänner kan ta det, om syftet är gott och man vill komma ännu närmare varandra.

(Bilden tagen av Robin Allard)

Namn: Louise Boije af Gennäs.
Ålder: 51 år.
Yrke: Författare, dramatiker.
Familj: Maken Calle, Carl-Axel, 12, Elsa, 9.
Bakgrund: Studerat journalistik och litteratur i USA. Romandebuterade med ”Ta vad man vill ha” 1991. Blev mycket uppmärksammad för ”Stjärnor utan svindel”, om lesbisk kärlek, 1996. Skrivit tv-manus, bl a till ”Rederiet”, och pjäser.
Aktuell: Med romanen ”Blå Koral” (Albert Bonniers)
Läser just nu: ”Kaddish på motorcykel” av Leif Zern
Favoritförfattare: Jane Austen, Hjalmar Söderberg.

Intervju: Bob Hansson

av Cecilia Gustavsson

Här kommer intervjun från boksidorna i lördags:

Han har skrivit om kärlekens svårigheter.
I dag är Bob Hansson glad sambo och har en liten son.
– Det är en myt att det behövs ångest för att skapa, säger han bestämt.

Bob Hansson är känd som den mjuke poeten som vågar visa känslor. Han har skrivit en bok om att män behöver kramas och undersökt kärlekens väsen i boken ”Kärlek – hur fan gör man?”  

Hans nya roman ”Det sista vi har är våra kroppar” blev plötsligt otäckt aktuell i och med upptrappningen i konflikten Israel/Palestina. I den berättar han för första gången om en riktig machoman: Isra, en israelisk soldat.
– Han är en alfahanne. I början var det jättesvårt att tänka mig in i honom. Jag var tvungen att avslöja mina egna fördomar om den sortens man, en typ som jag föraktat sedan puberteten.
Den kvinnliga huvudpersonen är mer lik författaren själv: Maria, en svensk fredsaktivist som åkt till Israel. Mot alla odds blir de två passionerat förälskade i varandra. Boken handlar om ett land i konflikt, om vänskap och kärlek.
Övervinner kärleken allt?
– Ja, attraktionen slår ut allt annat. Egentligen är det inte klokt: Man kan titta på en människa och hela ens system bara går igång och känner: Hon är perfekt!
Bob Hansson gestikulerar för att visa och skrattar till.
– Men när man lär känna personen kan det visa sig att man hade helt fel i sin analys… Vi är inte rationella i val av partner. Så om kärleken övervinner allt handlar egentligen om vilken sorts kärlek man menar: Bekräftelsebehov, kåthet, rädsla, känslan att vilja vara kär… Jag har varit med om många relationer som inte gjort mig lycklig även om känslorna varit besvarade.
Vi sitter på ett café på Södermalm och pratar relationer, och det är ett rent nöje. Bob Hansson varvar famlande funderingar med välformulerade idéer. Det märks att han gillar ämnet, men när han nyligen kallades ”kärleksapostel” i en recension blev han irriterad.
– Det blir en kliché – jag förminskas till en figur. Det finns inte en författare som skrivit fler än två böcker som inte skrivit om kärlek. Jag vill inte bli en ny Thomas Di Leva.
Bob Hansson bröt tidigt med idéerna om hur en kille förväntas vara.
– Jag var dålig på att vara traditionellt manlig. Jag försökte spela fotboll och bli som de andra. Det gick inte så bra. Så i stället för att vara sämst i laget hittade jag en annan sort att vara: den konstnärliga, mjuka typen.
Nu har han själv en son. Han är bara fyra månader ännu, men Bob Hansson har funderat på hur han ska låta honom bli den han vill.
– Jag hoppas att han ska bli en fri människa. Helst skulle jag inte vilja uppfostra honom eller forma honom alls, utan bara finnas där. Men det är en utopi. Jag projicerar säkert redan mitt ideal på honom, det bekymrar mig lite. Nu är jag medveten om det i alla fall – hade jag fått barn för femton år sedan hade jag säkert försökt forma en Mini-Bob.
Den nya romanen handlar inte bara om kärlek – Bob Hansson ville utmana den hatiska bild han hade av Israel.
– När jag intervjuade israeliska soldater insåg jag att även de betraktar sig som offer, precis som palestinierna. De anser att de är hotade och måste skydda sig. Jag blev av med mitt ensidiga fördömande.

Namn: Bob Hansson.
Ålder: 42 år.
Yrke: Författare, föreläsare.
Familj: Sambo, sonen Povel, 4 månader.
Bakgrund: Vann SM i poetry slam 1995. Bokdebuterade som poet 1998. Bland böckerna finns romanerna ”Gunnar” och ”Vips, så blev det liv”. Har medverkat med inslag i litteraturmagasinet ”Babel”.
Bostad: ”För många”. I Stockholm, Malmö och Småland.
Aktuell: Med romanen ”Det sista vi har är våra kroppar – en roman om kärlek och krig” (Ordfront).
Läser just nu: ”Jämlikhetsanden” av Kate Pickett och Richard Wilkinson.
Favoritförfattare: Italienaren Niccolo Ammaniti.

Intervju: Jeanette Winterson

av Cecilia Gustavsson

God morgon. här kommer intervjun med Jeanette Winterson, som var i Aftonbladet i lördags:

Hon blev utelåst och slagen. När hon blev kär i en tjej stängde mamman in henne utan mat.
– Nu har jag förlåtit min adoptivmor, säger brittiska Jeanette Winterson, som hyllas för sin självbiografi.   

Jeanette Winterson är i dag en prisad författare som lever lycklig med sin sambo Susie. Hon reser över världen och behöver inte oroa sig över pengar. Hon har kommit långt ifrån den lilla flicka som adopterades bort till ett fanatiskt religiöst, fattigt arbetarklasspar.
Självbiografin ”Varför vara lycklig när du kan vara normal?” beskriver hennes kärlekslösa uppväxt, tonårens förälskelser i flickor och hennes sökande efter sin biologiska mamma.
– Allt svårt som händer gör oss sårbara. Men det ger också värdefulla insikter. Det vill jag förmedla med boken, säger författaren när hon besöker Stockholm.
Kvällen innan har Jeanette Winterson pratat inför en jublande publik på Kulturhusets författarscen. Hennes lilla gestalt utstrålar en kompakt energi, och hon är uppsluppen och pratsam. Det enda hon saknar är en banan.
– Jag måste ha min morgonbanan. Har de inga på det här hotellet? undrar hon.
De svåra ämnena till trots är hon på ett strålande humör, och tycker inte att någon fråga är för närgången. Men så är hon också väldigt öppen om sitt innersta i boken.
Hon berättar om adoptivmammans religiösa idéer och om pappan som knappt märktes. Om bestraffningar, fattigdom och hur hon hotades med helvetet för att hon var lesbisk. Nu lever paret Winterson inte längre.
Har du förlåtit din adoptivmor, Mrs Winterson, som du kallar henne?
– Ja. Det är inte någon lätt sak. Men förlåtelse betyder inte att man behöver gilla den personen, eller ens träffa den. Till slut var jag ändå tvungen att släppa taget, annars skulle det som hänt förgiftat mig hela livet.
– Jag kan också förstå henne på ett annat sätt i dag. Varför hon var som hon var.
Har du fått något gott av henne också?
– Ja, det var Mrs Winterson som gjorde mig till författare, helt klart. Hon hade språkets makt, jag fick höra Bibeln varje dag och det hängde Bibelspråk på väggarna. Jag absorberade allt detta.
Världslig litteratur var däremot bannlyst i hemmet. Den tonåriga, lästokiga Jeanette gömde högar av pocketböcker under sängen, och när mamman upptäckte dem blev hon rasande och brände upp dem i trädgården.
Genom många år bar Jeanette Winterson med sig kärleksbristen och grubblerierna över sitt ursprung. 2008 utmynnade det i en svår kris – hon försökte ta sitt liv. Även om självmordsförsöket skriver hon i boken.
– Det var så mycket sorg som kom upp till ytan just då. Det svåra kan ju inte repareras om man inte tar itu med det. Men det tog tid att bli galen, och det tog tid att bli frisk, säger hon och skrattar till.
Vid 50 års ålder lyckades hon äntligen hitta sin biologiska mamma. Hon var bara sjutton år när Jeanette föddes, och hade ingen man som ville vara med och ta hand om babyn.
– Min biologiska mamma och jag träffas, men inte så ofta. Vi hade inte setts på femtio år, och då spelar släktbanden ingen roll: Vi har helt enkelt inte så mycket gemensamt. Men jag är glad över att veta att hon haft ett bra liv och inte är olycklig. Och hon behöver inte fundera varje dag över hur jag fick det utan henne.

Intervju med kritikerrosad doldis

av Cecilia Gustavsson

Här kommer min intervju med Amanda Hellberg, som var införd på boksidorna i lördags:

När andra barn läste sagor slukade Amanda Hellberg fakta om mumier.
– Jag har alltid fascinerats av det morbida.
Nu är hon aktuell i en skräckantologi med bland andra John Ajvide Lindqvist och Johan Theorin

Amanda Hellberg beskriver sig själv som en ofrivillig Garbo. Det kan stämma – trots att hon rosats för sina kusliga romaner, som ”Tistelblomman” och ”Döden på en blek häst”, syns hon sällan i media. Delvis för att hon bor i Oxford sedan tolv år.
– En på förlaget frågade ”Finns du på riktigt?”.
Amanda Hellberg skrattar.
– Jag har dessutom knappt varit utanför huset på fyra år, eftersom jag fått två barn och skrivit fem böcker.
Det är något väldigt osvenskt över Amanda Hellberg, märker jag när vi ses under ett av hennes Sverigebesök: Hon pratar ogenerat om hur bra det går med karriären – om de fina och många recensionerna och hur en lärare upptäckte hennes skrivartalang när hon bara var åtta år.
När jag påpekar det ovanliga i att någon talar så positivt om sitt eget skrivande svarar hon obekymrat:
– Tja, jag har vissa manliga egenskaper – det är ett yrkesfel att inte framhålla det positiva. Jag är ju skitstolt över mina böcker.
Sedan två år lever hon på att illustrera barnböcker och skriva ungdoms- och vuxenromaner. De senare handlar om Maja Grå, som flyttar från Sverige till Oxford för att studera konst. Här finns hemsökta hus, ondska från det förflutna och mystiska varsel. Maja Grå drar till sig otäckheter, och har en skrämmande, synsk förmåga. Yrkesmässigt liknar hon författaren själv.
– Annars är hon min motsats i mycket. Hon är oansenlig och tillbakadragen, men på insidan enormt stark, med stort civilkurage. Jag däremot är bra på att spela Allan, men kan vara världens mes innerst inne.
Hon berättar att hon har blivit tuffare med åren,:
– När jag var yngre vågade jag sällan säga ifrån eller stå upp för mig själv och andra. Det är skönt att inte vara 25-30 längre. Då var jag i mitten av en sorts klassresa, kände mig ensam, rotlös och hade flyttat. En röd tråd i böckerna är just att vara främling på en ny plats.
Efter John Ajvide Lindqvists dundersuccé ”Låt den rätte komma in” och strömmen med vampyrkultur, med ”Twilight” i spetsen, rullar en våg av skräck och fantasy fram inom litteraturen.
– Den stora skillnaden är nog att skräck sågs som fulkultur förut. Nu är det accepterat, säger Amanda Hellberg.
Hon kan skrämma upp sig rejält när hon skriver, men tror inte på något övernaturligt.
– Jag är skeptiker, säger hon bestämt. Men jag tror på den mänskliga förmågan att uppfinna och hallucinera. Fantasin kan spela oss stora spratt. När jag hade fått barn och led av sömnbrist kunde jag se demoner i ögonvrån och djävulsansikten skymta i klockan.
Var går läskighetsgränsen?
– Det är intressant, för det är så olika. En del tycker att mina böcker är mysrysiga, andra blir jätterädda och vågar inte läsa vidare. Min debut ”Styggelsen” hade mer av skräckfilmssplatter, men jag har tonat ner det. Nu föredrar jag kusliga scener där läsaren får fylla i själv.

Intervju: John Irving

av Cecilia Gustavsson

Här kommer min intervju med John Irving, som var i tidningen i lördags:

John Irving fascineras av ”sexuella outsiders”.
– De har det svårt, därför blir det intressant.
Hans nya roman handlar om Billy, som blir förälskad i både kvinnor och män.

Amerikanske John Irving fick ett enormt genombrott med ”Garp och hans värld” 1978. Därpå följde romaner som ”Hotell New Hampshire” och ”Ciderhusreglerna” som blev film av Lasse Hallström.
Vissa teman återkommer: björnar, brottning och dysfunktionella familjer. Och personer med olika sorters sexuell läggning. Billy i den nya romanen ”I en människa” är bisexuell.
Varför är du så intresserad av sexuella minoriteter?
– För att de ofta har det svårt, och för att omgivningen gör sådan affär av deras läggning. Att skriva om lyckliga människor som har det lätt i livet är ointressant.
– Det var inte svårt att sätta sig in i Billys tankar – det är enklare att skriva om en som vill ligga med alla, än en som lever i celibat, säger han och skrattar till. Det har ju funnits sådana karaktärer i mina tidigare böcker.
När jag läser på upptäcker jag en del som gör mig smått misstänksam mot John Irving: Han ser inte folk i ögonen. Han är besatt av att hålla sig i form och låter sig till och med intervjuas medan han tränar. Och han ger väldigt långa svar.
Det sista stämmer. Han funderar ofta en stund, sedan börjar han gestikulera och prata. Länge. När jag måste avbryta för att återgå till mina frågor kontrar han snabbt: ”Jaja, det var du som frågade”.
Men han är vänlig och ett fullblodsproffs. Det märks att han gillar att diskutera boken.
– En roman som denna, med ett politiskt budskap mot intolerans, ger många reaktioner. Det får man räkna med, säger han nöjt.
Vi får möta bokens Billy i hans ungdom på 1950-talet, där han trevande försöker förstå vem han är. I tonåren attraheras han ständigt av ”fel” personer. Som sin tjejkompis mamma, en kille på skolan, småstadens bibliotekarie Miss Frost. Till och med sin styvpappa.
Det där känner John Irving igen.
– När jag var 14-15 år… herregud, jag kan inte tänka mig vad som hänt om jag skulle haft sex med alla jag ville! Kompisar, kompisars mammor, deras systrar… Men jag har aldrig varit tillsammans med en man, som Billy. Däremot har jag gayvänner som fått läsa manuset.
Många yttre faktorer i Billys liv påminner om författarens. Han har sin första sexuella erfarenhet ihop med en betydligt äldre person. Han bor i en småstad och blir författare. Han växer upp med sin mamma och styvpappa och känner inte sin biologiske far.
– Min mamma ville aldrig prata om min pappa. Hon menade inget illa, utan hon var sårad. Det är klart att jag är ledsen att jag aldrig fick lära känna honom, men samtidigt försedde det mig med otroligt många fantasier. Det har gett mig stoff till minst sex-sju romaner.
När John Irving var nästan 60 år fick han träffa syskon som han inte haft en aning om att de fanns.
– De berättade att min biologiske far var väldigt trevlig och normal. Om jag vetat det från början kanske jag inte blivit så kreativ?

Fakta: Namn: John Irving.
Ålder: 70 år.
Yrke: Författare.
Familj: Fru, tre vuxna barn.
Bakgrund: Varit universitetslärare i engelska. Fick sitt stora genombrott med ”Garp och hans värld” 1978. Har också skrivit bl a ”Hotell New Hampshire” och ”Ciderhusreglerna”, som filmatiserats – den senare av Lasse Hallström. Den nya romanen är hans trettonde.
Bostad: Hus i Vermont, USA.
Aktuell: Med romanen ”I en människa” (W&W)
Favoritförfattare: Nathaniel Hawthorne, Herman Melville.

 

Intervju: Erlend Loe

av Cecilia Gustavsson

I lördags var min intervju med rolige Erlend Loe inne i tidningen. Här kommer den:
(Han ser så olycklig ut på bilden, men det kanske är för att intervjun närmar sig sitt slut:-)

I Erlend Loes romaner flyr männen när de har problem. I den senaste deppar Norges statsminister Jens Stoltenberg tillsammans med en ensam ungkarl.

– Själv tar jag hellre en springrunda än talar ut, säger författaren. 
Norrmannen Erlend Loe har nått kultstatus med sina böcker, som blandar humor med svärta. Hans specialitet är män som längtar bort från ansvar. I ”Doppler” rymmer en tvåbarnsfar till skogs. I ”Stilla dagar i Mixing Part” stänger pappan in sig och dricker vin och sexfantiserar om tv-kocken Nigella.
Erlend Loe slänger ner sin långa kropp i en stol och fingrar på en snusdosa, redo att berätta om sin nya roman, ”Fvonk”. Där är det Norges statsminister som längtar efter egentid. Han hyr ett rum hos enstöringen Fvonk. De två blir goda vänner.
Är det synd om männen?
– Nja, det är något hjälplöst över män. Vi har svårare att visa oss svaga, och väntar längre med att söka hjälp om vi är deprimerade. Det ses som ett nederlag att inte klara ut problem själv. Män blir ensamma i sin ledsnad, medan kvinnor pratar med sina väninnor.
Erlend Loe har en klar teori om vad männen gör i stället:
– De försöker svettas ut sin ångest. Herregud, i naturen kring Oslo är det helt proppfullt med karlar som cyklar, går på tur och springer! Det skulle bli kris för sportindustrin om män börjar tala ut. Jag har själv vänner, men tar hellre en springrunda än ringer någon om jag har bekymmer.
Erlend Loe (uttalas ”Lo”) är lite som sina egna böcker: Han har allvar i blicken och pratar gärna om svåra ämnen, men kan blixtsnabbt skratta till och komma på något absurt skämt. När vi ses flinar han gott åt ett verkligt exempel på en man som flydde fältet: Den engelske, gifte matteläraren som stack i väg med en 15-årig elev.
– Haha! Verkligheten överträffar dikten. Erlend Loe skakar på huvudet.
– Vad säger han när han kommer hem till frun tro? ”Ska vi stryka ett streck över det här?”
Kan du själv få lust att rymma?
– Det har hänt. Men för mig är det inte familjen som känns för mycket, utan att jag ibland har för många projekt på gång. Som frilansare kan jag känna ekonomisk oro, då börjar jag skriva tv-manus och göra för mycket samtidigt. Mina fria tider räddar mig från kollaps.
Bokens Jens Stoltenberg framstår som en sympatisk man, med ett desperat behov av att få vara sig själv, oövervakad och utan plikter. Erlend Loe har dock inte frågat statsministern om lov att göra honom till romanfigur.
– Nej, jag har bara småpratat med honom på en fest en gång. Jag fascineras av att det är så ensamt att vara på toppen, att ha makt. Speciellt här i norden, där en politiker ska vara helt ren och aldrig ha gjort minsta fel.
Det allra renaste och präktigaste får de gravida stå för i romanen. De är som en sammanslutning av duktiga, ordentliga kvinnor som lurar på Fvonk utanför hans port.
– Trenden att gravida ska göra allt perfekt har gått så långt att det blivit en parodi. Allt det här med matförbud, och vad som är onyttigt. Snart ska väl gravidas hus radonkontrolleras. Den renheten är provocerande.
Du är inte bara avundsjuk då?
– Nej! Om jag kunde bli gravid skulle jag få ett barnsligt begär att röka, dricka och äta fel.

 

Kul feministbok ligger etta

av Cecilia Gustavsson

”Konsten att vara kvinna” av brittiska Caitlin Moran ligger nu etta på fackbokstoppen. Kul! tycker så klart en gammal feminist som jag.
Så här kommer min intervju från när hon besökte Sverige för några veckor sedan:

Boken ”Konsten att vara kvinna” har blivit en enorm succé.
– Kvinnor som säger att de inte är feminister vet inte vad det be­tyder, säger Caitlin Moran, som plötsligt blivit idol och eftersökt megastjärna. 

”Konsten att vara kvinna” är en mix av självbiografi, feministiskt manifest och krönika. Egentligen är inget nytt under solen – Caitlin Moran skriver om utseendefix­ ering, rätten till abort och dålig porr. Skillnaden är att hon gör det på ett halsbrytande komiskt sätt.
Och hon visar sig vara ungefär som sin text. Vi hinner inte sät­ta oss förrän hon skämtat om sin baksmälla, orsakad av ett shots­race kvällen innan, och berättat en galen, grov anekdot om oralsex. Sedan drar hon upp kängorna i soffan och svarar livligt och fort.
– Jag vill visa att feminism är kul och bra. I dag ses kvinnlighet som en rad problem som ska lösas ge­nom att spendera enorma sum­mor pengar. Som att livet inte star­tar förrän vi gått ner fem kilo, varit hos frisören och handlat en tren­dig garderob. Det är dags att vak­ na upp och inse att det är briljant att vara kvinna.
Låt mig slå fast: Caitlin Moran är en makalös snabbpratare. Ma­kalös! Att sedan få ner hennes ord på pränt är som att försöka fånga ett vattenfall i ett vattenglas.
Hon växte upp som äldst av åtta syskon i en fattig och excentrisk familj. Redan i tonåren flyttade hon till London och gjorde karriär som musikjournalist.
Var kommer din självkänsla ifrån?
– När jag var fjorton hade jag skrivit en roman. Jag skulle in på ett möte i ett rum fullt av viktiga vuxna. Jag hade stråhatt, lappad klänning och var väldigt fet. Och osäker. Då tänkte jag: ”Jag låtsas vara en som vet vad hon pratar om.” Så har jag fortsatt, tills jag fick bra självkänsla på riktigt. Nu tror jag att jag kan precis allt, haha!
Kanske just därför vågar hon skriva om det mest privata. Som en abort gjord utan skuldkänslor. Men hon är inte ute efter att pro­vocera.
– Jag vill inte bråka. Jag vill bara ta upp sådant som få vågar pra­ta om, och få folk att börja reso­nera och bli positiva till föränd­ring. Feminism är kul, det är rock ’n’ roll.
Humorn har blivit ditt signum. Känner du press att alltid vara rolig?
– Tvärtom, jag blir pressad om jag inte får vara rolig. Till exem­pel av att diskutera jämställdhet i ett seriöst tv­program. Eller när jag skulle visa mode i ”The Times” och se allvarlig, sexig och mystisk ut. Då kände jag mig väldigt obe­kväm, säger hon och gör en gri­mas.
Genomgående i boken finns tanken att kvinnor måste slippa ”förbättra” sig hela tiden. Det är något Caitlin Moran också försö­ker lära sina döttrar, 9 och 11 år.
– Man behöver inte vara fan­tastisk dygnet runt. Det är bara utmattande. Det räcker att vara artig och trevlig och hålla humö­ret uppe.
Vad tänker du om kvinnor som säger att de inte är feminister?
– Att de bok­stavligen inte vet vad det är. Vill de lämna tillbaka sin rösträtt och låta männen bestäm­ma?

Intervju: Susanna Alakoski

av Cecilia Gustavsson

För er som missade intervjun med Susanna Alakoski på boksidorna i lördags, här kommer den:

De hade inte ens råd med tandkräm. Kronofogden tog dammsugaren.Susanna Alakoski har läst journaler om sin barndom inför sin nya bok.
– Vi var ännu fattigare än jag mindes, och jag upplevde mer våld än jag kom ihåg.

Jag börjar gråta när jag läser Susanna Alakoskis nya bok ”Oktober i Fattigsverige. Dagbok”. Den är ett vittnesmål om två föräldrar som drack för mycket, misshandel, social utsatthet och att ibland inte ens ha råd med mat.
– Jag kände mig alltid utanför i mina fula kläder, och för att jag aldrig kunde ta hem kompisar. Men när jag läste hur det verkligen var märkte jag att jag glömt mycket, berättar Susanna Alakoski när vi träffas.
Verkligheten blir plågsamt verklig i de publicerade utdragen ur familjens journaler. Från Ystad kommun:
”Barnen fick vardera 10 kr i samband med julskyltningsfestligheterna.”
Från polisen i Ystad:
”I lägenheten rådde en kolossal oreda genom kringströdda och splittrade saker såsom kläder, sängkläder, blöjor, köksgeråd, mattor och tidningar.”
Susanna Alakoskis Augustprisade ”Svinalängorna” bygger på hennes uppväxt, men en hel del är påhittat. Den nya boken är självbiografisk, men också en socialpolitisk brandfackla om fattigdom – särskilt barns.
– Jag har fått hundratals mejl från människor som berättar om skam, utsatthet och avsaknad av kläder och mat. Fattigdom känns likadant i dag som på 1930-talet.
Susanna Alakoskis föräldrar var periodare. När de började dricka eskalerade röran, pengabristen och bråken, och pappan slog mamman. Hon i sin tur sa inför barnen att hon inte visste om hon ville leva.
Hur reagerade du när din mamma sa att hon ville dö?
– Man blir förstörd. Det finns inga ord för det. Det blir ett ohyggligt ansvar för ett barn att undra: Varför räcker inte jag till för att hon ska vilja leva?
Susanna Alakoski berättar lugnt och sakligt. Det märks att hon bearbetat sin uppväxt. Hon har lagt ”enormt mycket pengar på terapi” för att klara sig. I dag är hon hyllad författare, högutbildad och bor med man och tre barn i radhus. Ändå känner hon ”skräcken för fattigsjukan”
– Den är som en klo bakom ryggen hela tiden, säger hon och visar med krökta fingrar.
– Att veta att livet är till låns, att jag kan jagas tillbaka dit jag kommer ifrån.
Hon skriver om hur hon i vuxen ålder bröt ihop psykiskt och blev inlagd. Hennes föräldrar hade gått bort, och ett av hennes barn var sjukt.
– Jag tror att det också var en posttraumatisk reaktion. Man kan inte springa ifrån sin historia. Jag grät varje dag i ett och ett halvt år.
Förutom fattigdom skriver Susanna Alakoski mycket om hemlöshet. Hon har själv varit utan bostad. Mellan 14 och 18 års ålder gick varje sekund åt till att överleva.
– Den tiden är som ett svart hål. Jag flackade runt och bodde här och där. Att jag fick en lägenhet sedan var en viktig chans. Det kan behövas så lite för att få in någon på rätt spår.
Till sist vill hon gärna få fram att allt inte var nattsvart i hemmet. Hon säger med värme:
– Det fanns skratt och kärlek också. Men i de stunderna visste jag alltid att det skulle gå över fort. I dag tänker jag på mina föräldrar med stor kärlek. De var inte onda, utan olyckliga.

Fakta:

Namn: Susanna Alakoski.
Ålder: 49 år.
Yrke: Författare
Familj: Man, tre barn, 14, 19 och 20 år.
Bor: Radhus i Gustavsberg.
Bakgrund: Utbildad socionom och genusvetare. Har varit socialsekreterare och pressekreterare hos Gudrun Schyman. Fick Augustpriset för debutromanen Svinalängorna, som också blev prisbelönt film. Har skrivit roman, barnbok och varit redaktör för antologier.
Favoritförfattare: ”Den vars bok fängslar mig för stunden.”
Läser just nu: ”Varför vara lycklig när du kan vara normal?” av Jeanette Winterson.
Aktuell: Med ”Oktober i Fattigsverige. Dagbok.” (Albert Bonniers)

Foto: Lotte Fernvall

 

 

 

Sida 1 av 1
augustpriset bob hansson bok bokmässan boktips böcker deckare intervju john ajvide lindqvist mattias ronge nobelpriset paul auster pocket pocketböcker pockettips recensioner roman romaner stieg larsson tips
  • Tjänstgörande redaktör: Johan Edgar
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB