..var det på Marcus Birros releasefest. Det roliga var att han själv berömde boken, och varför inte?!

Han hade samlat ett gäng han gillar som läste högt ur ”Att leva och dö som Joe Strummer”: Gert Fylking, Wille Crafoord och Magnus Carlson (från Weeping Willows). Och så spelade Plura och Carla från Eldkvarn.

Trevligt var det. Och eftersom jag alltid känner mig dum och groupieartad när jag ska plåta författare så får ni nöja er med en bild på min glada exchef Lena Bergman:

Nu ska jag och exchefen iväg till Marcus Birros releasefest för sin nya roman. Man måste ju gå till de mindre förlagen ibland också (nej, det är ingen uppoffring även om det lät så).

Boken handlar om Göteborg, kanske är temat att prata göteborgska? Eller att dra vitsar? Här kommer en i så fall:

Vilken är den trevligaste fågeln?

Svar: Umgås.

Haha, nu flaxar jag iväg. Jag har ju till och med gått på journalisthögskolan i Göteborg, så jag kände igen mig en del bland bokens ölrundor…

Såg att Mian Lodalens nya roman ”Tiger” fick fin kritik i dag. Jag tipsade om den i Söndagsbilagan, den är verkligen läsvärd. Så här skrev jag i tipset:

Få kan skriva så roligt, modigt och samtidigt sorgligt som Mian Lodalen i sin nya bok. ”Tiger” bygger på hennes egen struliga tonårstid i Jönköping.
Mian Lodalen rör sig på ett lysande sätt mellan det tragiska i att vara ung, vilsen och oälskad, och samtidigt kaxig och gränsöverskridande. Hon skriver ovanligt modigt om tonårstjejers sexualitet. Rekommenderas för den som är trött på alla beskrivningar av pojkars spirande könsmognad!
Språket är drastiskt och fullt av kul slanguttryck.

Handling:
Det är 70-tal. Högstadietjejen Tiger bor hos sina fosterföräldrar och känner sig inte hemma någonstans. Utom med sina kompisar, som liksom hon struntar i skolan och lever för festande och galna upptåg.
Men långt inuti är Tiger skräckslagen för ”det dåliga” – hon börjar misstänka att hon blir kär i tjejer. Vad skulle Gud och alla andra säga då?

Ablogg Ernestams nya

Läsdag hemma, och tre pocket som väntar, härligt! Är igång med ”Dödssynden” (To kill a Mockingbird). En klassiker om rasism i Sydstaterna.

Marcus Birro blev folklig när han var med i ”På spåret” och ”Let´s Dance”. Men han är ju faktiskt författare…

Jag gjorde en kortintervju med honom om hans nya roman om livet kring 20-årsåldern:

• I  ”Att leva och dö som Joe Strummer” är de vuxna stofiler, har du själv blivit en sådan?
– Haha, nej, men det får egentligen andra avgöra. Jag är fortfarande en depprockare och punkare i själen. Den resa jag gjort är väl den mest punkiga man kan göra. Jag hade kunnat stå i en bar och hålla in magen inför tonårstjejer. I stället har jag bytt liv totalt. Gått in och ut i ett missbruk, flyttat och disciplinerat mig. Och det här är mycket roligare.
• Hur ser du på Marcus, 20-nånting, som hänger runt på svartklubbar i Göteborg?
– Jag tycker om honom. Någon som läst romanen tyckte att vi var sorgliga figurer som bara levde på bidrag och drog runt. För mig var jag och mina vänner bra människor som ville mycket, men inte riktigt visste hur vi skulle ge uttryck för det.
– Men jag är lite orolig för vad mina kompisar från den tiden ska säga om boken.
• Kommer vi att få se dig i program som ”Let´s dance” igen?
– Nej, det var ett misstag att vara med. Den världen var cynisk och falsk, och jag var naiv. Det var patetiskt av mig att bli förbannad på juryordföranden. Men vi som dansade hade mycket kul ihop också, det var roligt fram till tv-sändningarna.
– Jag ångrar mig trots allt inte – har man dansat inför över två miljoner tv-tittare är inget jobbigt efteråt.

Namn: Marcus Birro, 38 år. Familj: Fästmö, två barn. Bor: Norrköping.

Det har varit tyst kring Louise Boije af Gennäs, som blev superkänd när hon skrev romanen ”Stjärnor utan svindel” om sitt förhållande med feministen och författaren Mian Lodalen. Nu är hon tillbaka med en ny roman, om ett kompisgäng i Stockholm.

Jag intervjuade henne i går, så läs gärna på boksidorna i Aftonbladet i morgon.

Roligt att intervjua någon som brinner så starkt för vissa ämnen: Klass, vänskap, kön och politik. Hon verkar rätt cool inför återkomsten i litteraturvärlden. Under sin paus från bokskrivandet hann hon gifta sig – med en man – och få två barn.

Vad tokigt – jag gjorde en anonym mejlintervju med ”Hans Koppel” före avslöjandet att det var barnboksförfattaren Petter Lidbeck. Väldigt sakligt.

Och så visar det sig att jag känner honom: Han var ensam manlig reporter på avdelningen ”Kvinna” en sommar, och jag jobbade där sedan många år. Komiskt. Kul att det var han. Ser fram mot fler vuxenromaner av honom.

Jag hade i a f rätt i att det var en man..!

Alla som inte läst hans ”Vi i villa” bör göra det snarast.

Hans Koppel är pseudonymen bakom den suveräna satiren av medelklassen ”Vi i villa”. Nu kommer han/hon med sin tredje roman, och jag gjorde en kortintervju. I morgon ska  ”Koppel” avslöja vem han/hon är. Jag gissar på en man.

Nästa vecka är det adjö med pseudonymen – varför?
– Det var sagt från början att det skulle ske efter tre böcker. Det skrämmer skiten ur mig att kliva ur garderoben. Jag önskar att jag slapp. Det finns inget positivt med att synas, mer än att det eventuellt säljer böcker. Påstår förlaget.
– Alla lovord för ”Vi i villa” gjorde mig handlingsförlamad. Tidiga framgångar är livsfarliga. Såg en hyllad kollega på stan häromdan. Han till och med gick som en författare. Så där spelat ödmjukt och begrundande.
Vad har din nya bok ”Kungens födelsedag” gemensamt med ”Vi i villa” och ”Medicinen”?
– Temat är detsamma: Människor som vill vara mer än de är. Konflikträdda människor med stark inre övertygelse som sällan når ytan. En människa är som mest intressant innan hon krackelerar, tycker jag. Resten av tiden är de flesta av oss till förväxling lika varandra.
Hur många vet vem som döljer sig bakom ”Hans Koppel”?
– En handfull. Mina vänner är bättre på att hålla tätt än jag. Men det är svårt att berätta varför jag skriver under pseudonym utan att avslöja vem jag är.

Så här på sensommaren är det ofta mingeldags hos bokförlagen. I går hade Norstedts sin årliga variant.

Bland författarna fanns Maria Sveland (vars nya jag hoppas mycket på!) och Johannes Anyuru. Och Torgny Lindgren, som pratade roligt om att inte minnas om man har minnen.

Det är knepigt när man börjar prata med andra boktyckare som läst samma böcker som jag själv, och inte riktigt få veta vad de anser. Har jag rosat något som någon annan kommer att såga? Så är det ibland.

Maten då? Jo, det var buffé och den var mums. Och jag passerade inte den treglasgräns som kävs för att hålla sig proffsig:-)