När jag satt här och ondgjorde mig över teknikstrul insåg jag att jag nyss intervjuat Teknikhatare Nummer Ett: James Ellroy.
Han har ingen dator, ingen mobil, hans agent har typ tvingat om honom att ha en Facebooksida som andra människor sköter… En gimmick tro? Han säger att det bara splittrar hans uppmärksamhet. Men han verkar faktiskt helt ointresserad av sin samtid, lika uppslukad som han är av 50 – 70-talen.
Se intervjun i Aftonbladet på lördag!
I dag har vi teknikhatardag här på redaktionen. Orsaker:
Jag säger bara: BOK. BOK. BOK!!! De hänger sig inte, behöver inte uppdateras, är sladdfria och kräve rinte ilskna samtal till teknikavdelningen.
Kl 10 ska jag intervjua thrillerförfattaren James Ellroy, som är på Sverigebesök. Som alltid när någon stor utländsk författare kommer på besök är intervjutiden kortare än vanligt, eftersom en massa media ska hinnas med.
45 minuter har jag och fotografen, och då ska vi hinna ta en bild också. Problemet är alltid att jag skulle kunna fråga hur mycket som helst… Men jag har 20 frågor ordentligt uppradade på papper.
Det ska bli roligt/intressant! Återkommer om hur det gick…
Det är snart recensionsdags för Mattias Ronges nya roman ”Tittaren”. Han har skrivit en rolig krönika om tankarna inför, kolla här.
Det är lite skoj med kritikskräcken – det finns stora, välkända författare som fortfarande avskyr att recenseras och vägrar läsa kritiken. Andra tar det som en bra skola.
De bra skulle man ju gärna läsa förstås, men sågningarna efter en lång tids hårt arbete med en bok, huh.
”Mästerlig”, ”Lysande”, ”Enastående” – Sofi Oksanen har fått sanslöst bra kritik för sin roman ”Utrensning” som handlar om två systrar, krig, våld, trafficking, svartsjuka… Ja, det är ingen feelgoodläsning precis, men mycket bra.
Här kommer min kortintervju med henne:
Strålande recensioner, priser, såld till 26 länder – vad betyder succén med romanen?
– Jag får mer tid att skriva, eftersom jag får en mer säker ekonomisk position. Framgången är ganska överraskande. En historia om en gammal dam mitt ute i ingenstans låter inte så säljande.
– Men läsarna hittar olika saker i boken. En del koncentrerar sig på temat om trafficking och mäns våld mot kvinnor, andra på svartsjukan mellan två systrar. Många unga lär sig mer om Estlands historia under kriget.
Aliide förråder sin syster för att hon vill ha hennes man, vad är hon för person?
– En överlevare. Det är väldigt svårt att fördöma de val människor gör i krig. Det är inte möjligt att veta vad man själv skulle ha gjort.
Hur har du lärt dig att berätta så bra?
– Pappa var elektriker och mamma ingenjör, så det är nog inte från dem. Men jag lärde mig läsa och skriva när jag var sex år, och började genast skriva dagbok. Jag tyckte att det var intressant att berätta. På lekis regisserade jag en pjäs efter visan ”Mary hade ett litet lamm”… Jag började med en musikal, kan man säga!
Namn: Sofi Oksanen, 33. Bor: Helsingfors.
Aktuell: Med romanen ”Utrensning” (Albert Bonniers) den första finska roman som både fått Runebergspriset och Finlandiapriset. Nominerad till Nordiska rådets pris.
Aftonbladet Söndags utmärkta krönikör Mats Strandberg fick pris för Årets bok på Gaygalan. Romanen heter ”Halva liv”, och i centrum står Jessica, som inte kan glömma sin stora kärlek. Men den handlar också om gamla familjehemligheter som avslöjas. Kommer i pocket i maj.
Mats själv verkar upplivad av att fått ta emot priset av Hollywoodfrun Maria Montazami..! Och ja, det var ju betydligt bättre ön om det skulle varit Anna Anka.
Sent om sider läser jag ”Hypnotisören” som blev så otroligt hajpad för att alla var nyfikna på vem ”Lars Kepler” var (Alexandra och Alexander Ahndoril). Men fy vad den är läskig bitvis, just när barn är inblandade. Ibland undrar jag om jag verkligen ska läsa vidare, för min psykiska hälsas skull.
Stieg Larssons ”Män som hatar kvinnor” är ju också fruktansvärt otäck tyckte jag (vågar absolut inte se filmen).
Är ni känsliga för utstuderade våldsbeskrivningar, eller är de helt ok att läsa, tycker ni? Eller blir ni mer rädda av psykisk skräck?
Nu misstänker Klas Östergren att Liza Marklund och James Patterson har plagierat en nyckelscen ur hans ”Den sista cigaretten” i deckaren ”Postcard Killers”. Mystiskt. Jag har inte läst Östergrens roman eftersom det var min kollega Ingalill Mosander som intervjuade honom. Däremot intervjuade jag Marklund/Patterson, som bollat berättelsen mellan sig och skrivit ihop.
Det gäller en scen där mördade personer rekonstruerats efter Nils Dardels berömda målning ”Den döende dandyn”. Men det verkar rätt långsökt tycker jag: VARFÖR skulle de sno en scen ur en roman? De verkar ha tillräckligt med fantasi själva. Ingen vill väl anklagas för att stjäla andras idéer.
Vad tror ni – är scenen ett plagiat?
Sitter och förbereder mina frågor till Sofi Oksanen, som jag ska intervjua i morgon. Hon skriver en hel del om mäns förtryck – särskilt i krigstider – och jag vill förstås fråga om det. Märkte då att ordet ”jämställdhet” faktiskt inte finns på engelska. Man får nöja sig med ”equality” som mer står för jämlikhet, inte just mellan könen.
Intressant. Lite som ”ombudsman”, ”vabba”, ”lattemamma” och andra svenska typiskheter.
För övrigt har hennes roman ”Utrensning” fått galet bra recensioner: ”Mästerlig”, ”enastående” och mer därtill. Roligt.
…när han kommer till Sverige nästa vecka, mycket spännande! Han är förebild för bland andra Jens Lapidus och Dennis Lehane med sina skildringar av USA:s undre värld och sitt extremt korthuggna, rappa språk, kryddat med gangsterslang.
Sitter och läser hans tegelsten ”Oroligt blod” just nu. Och: Min hjärna. Börjar tänka: I den där. Korthuggna. Staccatostilen. Som. James Ellroy. Skriver. I.
Märkligt? Svar: Ja.