Tänk att läsa en bok om dagen i ett helt år – vilken galen och rolig idé. Nina Sankovitch bestämde sig för att göra just detta, och gjorde en sajt om projektet: readallday.org.

Där kan man kolla vilka böcker hon läst, och hennes favoriter i olika genrer. Men varför gjorde hon detta? Jo, för att hon älskar böcker, och även av en lite sorgligare anledning: Det blev ett sätt att bearbeta hennes systers allt för tidiga död. Systern var också bokälskare.

Ta en titt. Men en bok om dagen är väl i mastigaste laget. Jag lyckades inte se om Nina S har ett jobb, men det verkar omöjligt att få ihop det i så fall.

Nu har flera stora och mellanstora bokförlag varit här på redaktionen och presenterat sin utgivning från januari och framåt – kul!!! Det är så spännande med allt nytt, jag får lust att kasta mig över en massa korr på en gång. Ja, det är just vad jag ska göra också.

Några författare som kommer med nytt är Katarina Wennstam, Jan Arnald, Liza Marklund (som skrivit en deckare ihop med storsäljande amerikanen James Patterson) Susanna Alakoski – med Augustprisade ”Svinalängorna” ni vet. Och så längre fram: John Ajvide Lindqvist, Jo Nesbø, Maja Lundgren (som hamnade i blåsväder när hon namngav en massa kulturpersoner) och faktiskt: Björn Ranelid. Jo, nu kommer han med en bok också, som förlaget sa apropå att hans syns i så många andra sammanhang som inte har ett skvatt med författarskap att göra.

Har säkert glömt en massa viktiga, men detta var ett axplock. Dags att planera:

Det är något intressant med adlighet – så gammaldags, mytomspunnet och ändå i hög grad levande. Journalisten Björn af Kleen har skrivit en uppmärksammad bok om adeln, bland annat om fideikommiss. Det är ett otroligt orättvist system där endast äldste sonen ärver släktens egendomar. OBS: han själv är inte ”riktig” adel, eftersom han endast ärvt namnet från sin mamma… Jag gjorde en ”Tre frågor” med honom:

Ses det som fint eller fult att vara adlig i dag?
– Jag tror att det ses som fint, inte som på 1960-talet när adeln försökte normalisera sig själva. Det finns en tidlös fascination och attraktion inför adel och överklass – för slott, förmögenheter och gamla släktfejder. Just nu är det lite trendigt med den livsstilen.
– Men det har varit så mycket fokus på Stureplan, Båstad, champagne och slöseri. Jag tycker att adelns jord och skog är mer spännande, under ytan gömmer det mer pengar, makt och excentriskt leverne.
Vad förvånade dig under arbetets gång?
– Många tror nog att slottsadeln är en marginaliserad grupp i samhället, att de sitter fattiga på sina gods och fryser. Men den utsattheten är en kliché. Många är väldigt förmögna med företag som går utmärkt, de går i bräschen för olika branscher och får mycket jordbruksstöd från EU. Adeln är ingen ljusskygg liten spillra, utan en stark och levande grupp med god kontakt med varandra.
– Jag blev också överraskad över de här orättvisa arvsskiftena, där den äldste sonen ärver – att de fortfarande lever kvar.
Du har ett adligt namn – hjälpte det dig?
– Ja, det tror jag. Men när jag väl kom till intervjuerna var det uppenbart att jag var där som journalist och författare. Det märktes att jag inte kände till den världen särskilt väl. Jag är inte med i adelskalendern eftersom jag ärvt namnet efter mamma.
Namn: Björn af Kleen. Ålder: 29 år. Yrke: Journalist. Bor: Stockholm.
Aktuell: Med ”Jorden de ärvde”

Tvångsläsning på café – det ägnar jag mig åt. Omöjligt att sitta på ett fik ensam utan en bok, hoppas att det inte tyder på ett fattigt inre liv. I dag- medan min dotter är på cirkusskola -blir det fritidsläsning:”Hon älskade”.

Kristina Lugn blev besviken på ”Grabben i graven bredvid” av Katarina Mazetti, och på ”Hypnotisören” av Lars Kepler (paret Ahndoril) – det berättar hon i senaste numret av Vi Läser.

Jag blev lite besviken på ”Karlstad zoologiska” av Hanna Hellquist nyligen. Den var helt ok, trevlig,  men jag hade väntat mig mer efter så mycket uppmärksamhet i media. Jag hade också väntat mig mer av mastodontromanen om andra världskriget, ”De välvilliga” av Jonathan Litell.  Det fanns helt enkelt en del scener som var onödigt detaljerat äckligt spekulativa där, då tänker jag främst på skildringar av hur huvudpersonens sexualitet helt ballar ur mot slutet.

För höga förväntningar är inte lätt. När blev ni besvikna på en bok?

Vissa ämnen är så galet kontroversiella, speciellt om det rör religion eller på något sätt kvinnors frihet eller sexualitet (det vet jagbestämt efter att ha jobbat med jämställdhetsfrågor i tio år). Nu är författaren Karin Alfredsson i hetluften, på grund av boken ”Klockan 21.37”. I texten kritiseras påven, bland annat för sitt motstånd mot aborter. Boken utspelar sig i Polen och där har det tydligen blivit världens debatt.

Det konstiga är hur påven kan ha så stor makt fortfarande med sina mossiga, förtryckande åsikter. Jag pläderar inte för abort som något slags preventivmedel, men visst skulle världen se bättre ut om kvinnor överallt var fria att använda p-medel eller kunde få laglig abort i stället för att föda massor av oönskade barn eller dö på kuppen. Kolla in RFSU:s kampanj ”Mammakampen” så får ni se vilket enormt problem det här är. En halv miljon kvinnor dör varje år i samband med en graviditet, en förlossning eller en osäkert utförd abort.

Det är tur att litteraturen finns, att den förmår väcka sådan uppståndelse. Läs mer om Karin A på Svensk Bokhandels sajt.

Det går dåligt för många förlag. Ändå får jag känslan av att folk läser mer än någonsin. Hur går det ihop?

Lånar ni böcker på bibliioteket? Av varandra? Snattar ni dem:-)

Innan jag fick så många böcker i jobbet så köpte jag vissa inbundna favoriter, och en hel del pocket – men framför allt så lånade jag och mina kompisar ut böcker till varandra. Hur gör ni?

Två gånger den senaste veckan har jag sett kvinnor komma promenerande i rask takt – läsande! En bedrift tycker jag, som måste stanna helt för att bita i en banan eller ta en klunk dricka för att inte gå in i en stolpe. Men visst har jag läst samtidigt som gör olika saker. Som:

Läsa och äta

Läsa och titta på tv

Läsa och borsta tänderna

Läsa och diskutera

Läsa och leka med barnen (nonchalant, jag vet – det ska inte upprepas)

Läsa och laga mat

Och kanske bäst av allt: Läsa i en kö. Åh vad jag känne rmig smart när jag har med en bok och alla andra bara köar, he he.

Var läser ni helst, förutom självklarheter som i soffan, sängen och hängmattan? Det kanske finns någon akrobat som läser det här, som brukar cykla och läsa? Obs nu menar jag inte ljudböcker.

Nu ska jag upprepa mig. Redan när ”Boktjuven” kom som inbunden hyllade jag den, och nu finns den som pocket. Det är en udda historia för både unga och vuxna. Här skildras världskrig, svält och elände, ändå är tonen i boken varm och optimistisk. Australiensaren Markus Zusak har gjort internationell succé med sin berättelse om en flicka som hänger sig åt läsandet och upptäcker nya världar. Berättare är ingen mindre än Döden.

Jag gjorde en kortintervju med författaren som jag publicerade på bloggen då: Här.

Karin Wahlberg är inte bara författare, utan också en förlossningsläkare som gillar vanligt vardagsliv. Jag gjorde en kortintervju med henne apropå hennes senaste bok, ”Matthandlare Olssons död”.

Vad har dina böcker som kan få dem att stå ut i deckarfloden?
– Folk verkar gilla att de kan följa mina huvudpersoner i bok efter bok, och att de är realistiska. Jag är själv en jordnära människa, med ett jordnära yrke, förlossningsläkare. Jag är präglad av att mitt jobb handlar om kropp och själ på riktigt, inte i den romantiserade formen.
– Jag skriver gärna om vardagslunken eftersom jag tycker att det är vardagen som ger stabilitet i livet.
Vad är viktigast i ”Matthandlare Olssons död”, relationerna eller deckargåtan?
– För mig är det människorna och vardagsdramat, inte gåtan. Självklart måste deckarintrigen vara vettig och habil. Men jag tycker själv att det svårt beskriva det råa och tuffa – som mördarjakt och obduktioner, fast jag gillar att läsa sådant. Mina böcker ligger egentligen mellan vanliga romaner och kriminalromaner, jag tycker om att skriva så.
Hur hinner du vara både förlossningsläkare och författare?
– I höst har jag bara jobbat på sjukhuset 20-30 procent, men förra året jobbade jag 40 procent. Det funkar väldigt bra. Jag vill behålla den kliniska kompetensen, och så är det fantastiskt att komma till ett ställe på morgonen och heja på arbetskamraterna, att tillhöra ett kollektiv. Jag har förstås mycket att göra ibland…
Namn: Karin Wahlberg. 59 år. Yrke: Förlossningsläkare och författare.
Familj: Man, två vuxna barn, ett barnbarn. Bor: Lund, sommarhus på Gotland.
Bakgrund: Debuterade med ”Sista jouren” när hon var 51. Har sedan skrivit sex deckare med den senaste, en barnbok och den historiska romanen ”Sigrids hemlighet”.