Jag är mycket positivt överraskad av att Tomas Tranströmer tilldelades Nobelpriset i litteratur eftersom han är älskad av så många. Det är riktigt roligt med en svensk, senast det hände var faktiskt så längesedan som 1974, då priset delades mellan Harry Martinson och Eyvind Johnson. Det har ju pratats om Tranströmer i många år, och han har tydligen varit nominerad varje år sedan 1993.
Personligen läser jag helst romaner eller noveller, men jag gratulerar alla poesiälskare lite extra. Säkerligen får svensk poesi i allmänhet – och Tranströmer i synnerhet  – ett uppsving efter det här, hans dikter är ju både existentiella och lättillgängliga.

Vad roligt, det trodde jag inte. En svensk! Hurra för oss.

…på att Peter Englund ska säga sitt.

Intresset för litteraturpriset visar verkigen hur många som är i ntresserad av böcker, jag blir helt upplivad!

Nu spekuleras det vilt om vem som kan få Nobelpriset i litteratur. Jag håller med Jonathan Franzen – när jag intervjuade honom på bokmässan och han skulle säga sin favoritförfattare nämnde han direkt kanadensiskan Alice Munro. ”Hon är ett geni, och borde få Nobelpriset” tyckte han.

Kan bara hålla med. Hennes noveller är helt suveräna, och det vore inte fel med en Nobelpristagare som verkligen når ut till många vanliga, bokintresserade människor.

I morgon får vi se.

Skådespelaren Jonas Karlsson skriver som bekant böcker också, nu är han aktuell med sin tredje novellsamling, ”Spelreglerna”. Väldigt bra – både Kafka-artad och full av svart humor.

Egentligen spelar han Hamlet i Danmark just nu, men han hann med att åka till Stockholm och svara på frågor om den nya boken. Han var väldigt glad och lättpratad, kul. Intervjun kommer på boksidorna på söndag.

Här nedan plåtas han av fotografen Gustav Mårtensson:

Han berättade om året efter Nobelpriset, sin pappa och lite annat. Nu finns min intervju med Mario Vargas LLosa på nätet, här.

Llosa besökte bokmässan i Göteborg:

Nobelpristagaren Maria Vargas Llosa var en av publikdragarna på årets bokmässa.

Omständigheterna kring intervjuerna var ungefär som vid en filmstjärna: Först gruppintervju med flera journalister. Sedan fem, tio minuter var. Då gällde det att ha bra frågor vill jag lova. Och det hade jag så klart:-)

Läs gärna resultatet på Aftonbladets bokuppslag på söndag. Bland annat om hans hårda pappa, livet efter nobelpriset och hans senaste roman på svenska.

Här sitter jag med block och bandare i högsta hugg:

Jag har ju hyllat Aino Trosells fantastiska roman ”Hjärtblad” en hel del. Men det är inte alltid så lätt att veta vilken sorts roman man ska skriva, det märks i betraktelsen här nedan.

Jag fick nämligen en liten fin text av Aino Trosell att publicera här. Läs långsamt, tänk och njut:

Att möta en roman

är synnerligen riskabelt.

Man utsätter sig för en risk.

Det vettigaste man kan göra är

att byta trottoar

samt se

åt ett annat håll.

Då lufsar den kanske bort och

attacken går liksom över.

 

För om man möter en roman

och börjar lyssna på den

så kan det sluta riktigt illa

man kan börja skriva!

Man hamnar i denna romans garn

och kan inte komma sig iväg

förrän man har skapat den

och krossat den

likt en upptäcktsresande

krossande ett hav. Och det vet man ju

att sådant tar och tar

tar kraft, tar allt!

 

Så betänk

vilket flängande

från trottoar till trottoar

för att slippa möta

romanen!

Tack och lov så

ser man den på långt håll.

Berätta mig

står det i neonskrift över hela honom.

Han är många!

 

Tag er i akt säger jag bara.

Tunnelseende anbefalles,

inte låtsas om och

absolut inte ta ögonkontakt

för då kan det vara kört

och sedan sitter man fast:

arbete upp över öronen –

research!

Och sedan då? Just det –

man ska vara ingenjör!

Arkitekturen, strukturen

och alla detaljer

för att därefter slutligen

fastna framför datorn

med löpande text, sida upp och sida ner

i månaderna sex.

Då är första versionen klar.

Den ska följas av ytterligare fem.

Och sedan förläggaren.

Och redaktören.

Och korrekturet.

Och sedan buren,

alltså jungfruburen

alltså själva förpackningen.

Alltså omslaget.

Ett förfärligt kackel

för nu är alla med och tycker.

Ända tills man trycker.

Två år efter det där olycksaliga mötet.

 

Så var inte öppen

se ner eller åt sidan

möt inte blickarna

från alla romaner.

Du kan bli fast

bli internerad i åratal.

Med jämna mellanrum

kommer därtill våndan:

de är ju så många?

Hur ska jag kunna veta

att den här romanen jag tecknar

är just den rätta?

 

Det får jag aldrig veta.

Ständigt möter man flera.

Det skulle vara roligt att få läsa

några andra än de egna.

Men till det finns

ingen tid.

Aino Trosell

Sanna Sjöswärd, fotograf som jobbat här på Aftonbladet, och som också skrivet den alldeles utmärkta ”Min mamma är en persisk prinsessa”, kommer nu med en ny bok: ”Eldsjälar”. Både text och bild om människor som brinner. Mycket fin!

Fotografierna, bland annat på skådespelaren Mikael Nyqvist, ställdes ut på Bokmässan (men åh jag  fattar inte varför bilden blir liggande. Ja men ni får väl vända på huvudet lite…):

 

Kerstin Thorvall var en väldigt bra författare. Men också en ovanlig person som alltid vågade sticka ut. Nu har det kommit en intervjubok om henne:

Titel: Dagarna med Kerstin Författare: Åsa Mattsson (text) Caroline Roosmark (foto)

Jag har både intervjuat Kerstin Thorvall och hört henne föreläsa om mödrar och döttrar. Båda gångerna blev jag starkt berörd. Jag tänkte att det här är  en otroligt mångfacetterad människa: Stark och svag. Hjälplös och provocerande.”Dagarna med Kerstin” ger just den hela bilden. Den är personlig och välskriven, dessutom med vackra bilder.
Boken bygger på intervjuer som journalisten Åsa Mattsson gjort med huvudpersonen, under lång tid, med ojämna mellanrum.De pratar om allt från åldrande, mammarollen och aptiten på yngre män till hur Thorvall plötsligt lyftes upp i litteraturens finrum med romanen ”När man skjuter arbetare”.

Mattson drar sig inte för att beskriva hur hon både beundrar och irriterar sig på sitt intervjuobjekt, och det lyfter texten.
Kerstin Thorvall slog igenom 1976 med ”Det mest förbjudna”. Många manliga kritiker fnös åt skildringen av hennes sexualitet och tyckte att boken var snaskig och privat.