Sitter just nu med högar av korr framför mig, när jag frossar i debutromaner som kommer i början av nästa år. Jag måste säga att flera är extremt välskrivna.
Gah, det känns omöjligt att välja vilka debutanter som ska få lite extra plats i tidningen!
Två som jag just nu läser i parallellt är ”Du satt på Karlavagnen” av Caroline Nylander och ”Fältöversten” av Jonas Malmborg.
Här är min trevliga läshög:
”Den glömda valsen” av Anne Enright
Jag intervjuade Anne Enright om hennes prisbelönta roman ”Sammankomsten” för några år sedan, men jag måste säga att den här romanen är mycket bättre.
Helt klart väcker otrohet starka känslor. Anne Enright har skapat ett berättarjag som många läsare reagerat på: Gina, som här berättar om sin kärleksaffär med Seán. 
Båda är upptagna, men här finns ytterst lite av ånger och beklaganden, och det är delvis det som gör historien spännande. Och författarens flyhänta språk förstås, med sina snygga formuleringar och förmåga att sätta känslor på pränt.
Själv uppskattar jag Ginas humor och passion – även om jag inte riktigt förstår varför hon och Séan smusslar med sina heta möten i stället för att avsluta sina respektive förhållanden.
De yttre ramarna speglar samtiden med husräntor som drar iväg, frågan om barn eller inte och en oviss arbetsmarknad.
Anne Enright har själv sagt att det inte är självklart att läsarna ska gilla huvudpersonen – de vill ha någon som är komplex och som inte nödvändigtvis gör sådant de tycker är bra. Och ja tack, jag instämmer.
Författaren: Anne Enright fick en av litteraturvärldens finaste utmärkelser 2007: Bookerpriset för romanen ”Sammankomsten”. Hon är född 1962 och bor och jobbar i Dublin.
Skönlitteratur:
”Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz” av Göran Rosenberg 
Fackbok:
”Det står ett rum här och väntar på dig…” Berättelsen om Raol Wallenberg av Ingrid Carlberg
Barn- och ungdomsbok:
”A B C å allt om D” av Nina Ulmaja
Läs mer om priserna och motiveringarna på sajten för Augustpriset.
I kväll blir det klart vem som tilldelas Augustpriset. I den skönlitterära klassen hoppas jag på ”Ingenbarnsland” av Eija Hetekivi Olsson – ja, jag har bloggat en del om denna ilskna uppväxtskildring tidigare. I fackboksklassen vore det kul om boken om Zlatan tar hem priset, för att det vore så oväntat. Den är ju ett samarbete mellan fotbollsstjärnan själv och David Lagercrantz, som lyckats återge hans språk så bra.
I barn- och ungdomsklassen håller jag på ”Jag blundar och önskar mig något” av Moa-Lina Croall, eftersom min 11-åriga dotter höjt både denna och hennes tidigare ”Det är jag som är Lisa” till skyarna.
Spännande!
Här kommer min intervju med Louise Boije af Gennäs, som var inne på boksidorna i lördags:
Louise Boije af Gennäs tycker att vänskap är minst lika intressant som kärlek.
– Men jag gillar inte det ytliga, där ingen säger ett skit. Att vara ärlig gör att man kommer närmare varandra. 
”Blå koral” är andra delen i en trilogi om en vänkrets mellan 30 och 40 år i Stockholm. Stora sprickor uppstår när en av personerna drabbas av en tragedi.
– När nöden är som störst vill man gärna tro att man skulle finnas där. Tyvärr är det lätt att tänka att man ändå inte kan hjälpa. Men man behöver inte vara någon terapeut, ibland kan det räcka att komma över och laga middag.
– Jag vet själv perioder där jag inte funnits där för en vän som jag borde. Jag förstod helt enkelt inte.
Vi träffas på ett café, och Louise Boije af Gennäs kommer från tåget efter en författarkväll i Kalmar. Hon är fortfarande upprymd över att det blev en så livad diskussion kvällen innan.
– Jag tycker inte om ytligt kindpussande och samtal när ingen säger ett skit. Jag älskar att ställa oväntade frågor till folk och komma ner på djupet.
Själv har hon vänner från lite olika perioder av sitt liv. Några har hon känt sedan tonåren. En del har kommit till genom familjelivet med man och två barn. När hon var tillsammans med den lesbiska författaren Mian Lodalen kring 1996 fick hon plötsligt en helt ny vänkrets.
– Där kom jag, överklassbruttan, in i deras radikala Södermalmskrets. Men som gammal feminist var det som att komma hem, säger hon och ler vid tanken.
Vad är det för skillnad på en tjejmiddag med det gänget, och med dem från dina rötter i Bromma och på Östermalm?
– Haha, ingen! Utom ideologiskt. När kvinnor träffas i grupp och äter och dricker vin slängs alla hämningar över bord. Kvinnor överlag har lätt för att få kontakt med varandra och utbyta erfarenheter. Det finns ofta en enorm generositet. Jag blir galen på dem som hävdar att inte kvinnor kan umgås i grupp – det är verkligen en myt.
– Och det var ingen av mina gamla vänner som dumpade mig för att jag träffade Mian. Det var bara ”Jaha, nu har Louise träffat en tjej. Spännande!”.
När vi pratar om det – i en intervju jag gjorde med dig 1996 sa du att de flesta kan bli förälskade i någon av sitt eget kön om de bara släpper spärrarna. Tror du det fortfarande?
– Ja. Jag var extremt förälskad i Mian, men har inte blivit kär i någon annan kvinna varken före eller efter det. Jag fick enormt många brev där folk berättade att de varit med om samma sak, men aldrig vågat säga det till någon. Jag undrar hur stort mörkertalet för den här lilla falangen är..!
Åter till boken, där Louise Boije låter en av huvudkaraktärerna, Jalle, vara homosexuell. En annan i kretsen, den ganska odräglige Victor, avskyr bögar – och säger det också. Till slut blir det mer än vad Jalle står ut med.
Vad har du själv svårt att förlåta?
– Medveten elakhet och översitteri. Däremot tror jag på att våga säga obekväma saker. Riktigt goda vänner kan ta det, om syftet är gott och man vill komma ännu närmare varandra.
(Bilden tagen av Robin Allard)
Namn: Louise Boije af Gennäs.
Ålder: 51 år.
Yrke: Författare, dramatiker.
Familj: Maken Calle, Carl-Axel, 12, Elsa, 9.
Bakgrund: Studerat journalistik och litteratur i USA. Romandebuterade med ”Ta vad man vill ha” 1991. Blev mycket uppmärksammad för ”Stjärnor utan svindel”, om lesbisk kärlek, 1996. Skrivit tv-manus, bl a till ”Rederiet”, och pjäser.
Aktuell: Med romanen ”Blå Koral” (Albert Bonniers)
Läser just nu: ”Kaddish på motorcykel” av Leif Zern
Favoritförfattare: Jane Austen, Hjalmar Söderberg.
Ljudböckernas framfart får unga vuxna att bli mer intresserade av litteratur, visar en ny rapport. Kul, tycker jag.
Nästan femtedel (19 procent) av 18-25-åringar säger att ljudböcker fått dem att också läsa mer.
Mer än hälften tycker att ljudböcker är ett bra sätt att tillgodogöra sig böcker som man annars inte hade orkat läsa. Många vill lyssna i mobilen eller surfplattan.
Källa: en ny undersökning som analysföretaget United Minds genomfört på uppdrag av Telia.
Jag träffade nyligen Louise Boije af Gennäs för en intervju. Andra delen i hennes trilogi om ett gäng vänner i Stockholm – ”Blå koral” – kom precis ut.
Det blev ett samtal som sträckte sig över allt från hur ärlig man kan vara mot sina vänner (mycket ärlig, tycker hon) till att många verkar ha varit förälskade i någon av samma kön någon gång.
För många är ju Louise mest känd som den som skrev den fantastiskt bra romanen ”Stjärnor utan svindel”, som löst byggde på hennes egen relation till författaren och feministen Mian Lodalen.
Helt klart är hon en spännande och intressant person. Min intervju med henne kommer på boksidorna i morgon.
Här är hon medan fotografen Robin Allard plåtar henne:
Stora Ljudbokspriset har en ny kategori i år: Årets deckare.
I dag offentliggjordes de tre nominerade:
”En enda sanning” av Olle Lönnaeus, uppläsare Christian Fex 
”Flaskpost från P” av Jussi Adler‐Olsen, uppläsare Stefan Sauk
”Mördaren i Folkhemmet” av Lena Ebervall & Per E Samuelson, uppläsare Björn Granath
Vinnaren avslöjas den 16 mars.
Nu finns dundersuccén ”Män som hatar kvinnor” av Stieg Larsson även som seriebok. Det fina i kråksången är att skotska deckarförfattaren Denise Mina (som skriver så BRA) har skrivit manuset. Dessutom är den snyggt tecknad och innehåller fakta om våld mot kvinnor.
Men målgruppen? Finns det någon människa kvar som inte redan läst originalet? Förhoppningsvis tonåringar, till exempel.
Här kommer intervjun från boksidorna i lördags:
Han har skrivit om kärlekens svårigheter.
I dag är Bob Hansson glad sambo och har en liten son.
– Det är en myt att det behövs ångest för att skapa, säger han bestämt.
Bob Hansson är känd som den mjuke poeten som vågar visa känslor. Han har skrivit en bok om att män behöver kramas och undersökt kärlekens väsen i boken ”Kärlek – hur fan gör man?” 
Hans nya roman ”Det sista vi har är våra kroppar” blev plötsligt otäckt aktuell i och med upptrappningen i konflikten Israel/Palestina. I den berättar han för första gången om en riktig machoman: Isra, en israelisk soldat.
– Han är en alfahanne. I början var det jättesvårt att tänka mig in i honom. Jag var tvungen att avslöja mina egna fördomar om den sortens man, en typ som jag föraktat sedan puberteten.
Den kvinnliga huvudpersonen är mer lik författaren själv: Maria, en svensk fredsaktivist som åkt till Israel. Mot alla odds blir de två passionerat förälskade i varandra. Boken handlar om ett land i konflikt, om vänskap och kärlek.
Övervinner kärleken allt?
– Ja, attraktionen slår ut allt annat. Egentligen är det inte klokt: Man kan titta på en människa och hela ens system bara går igång och känner: Hon är perfekt!
Bob Hansson gestikulerar för att visa och skrattar till.
– Men när man lär känna personen kan det visa sig att man hade helt fel i sin analys… Vi är inte rationella i val av partner. Så om kärleken övervinner allt handlar egentligen om vilken sorts kärlek man menar: Bekräftelsebehov, kåthet, rädsla, känslan att vilja vara kär… Jag har varit med om många relationer som inte gjort mig lycklig även om känslorna varit besvarade.
Vi sitter på ett café på Södermalm och pratar relationer, och det är ett rent nöje. Bob Hansson varvar famlande funderingar med välformulerade idéer. Det märks att han gillar ämnet, men när han nyligen kallades ”kärleksapostel” i en recension blev han irriterad.
– Det blir en kliché – jag förminskas till en figur. Det finns inte en författare som skrivit fler än två böcker som inte skrivit om kärlek. Jag vill inte bli en ny Thomas Di Leva.
Bob Hansson bröt tidigt med idéerna om hur en kille förväntas vara.
– Jag var dålig på att vara traditionellt manlig. Jag försökte spela fotboll och bli som de andra. Det gick inte så bra. Så i stället för att vara sämst i laget hittade jag en annan sort att vara: den konstnärliga, mjuka typen.
Nu har han själv en son. Han är bara fyra månader ännu, men Bob Hansson har funderat på hur han ska låta honom bli den han vill.
– Jag hoppas att han ska bli en fri människa. Helst skulle jag inte vilja uppfostra honom eller forma honom alls, utan bara finnas där. Men det är en utopi. Jag projicerar säkert redan mitt ideal på honom, det bekymrar mig lite. Nu är jag medveten om det i alla fall – hade jag fått barn för femton år sedan hade jag säkert försökt forma en Mini-Bob.
Den nya romanen handlar inte bara om kärlek – Bob Hansson ville utmana den hatiska bild han hade av Israel.
– När jag intervjuade israeliska soldater insåg jag att även de betraktar sig som offer, precis som palestinierna. De anser att de är hotade och måste skydda sig. Jag blev av med mitt ensidiga fördömande.
Namn: Bob Hansson.
Ålder: 42 år.
Yrke: Författare, föreläsare.
Familj: Sambo, sonen Povel, 4 månader.
Bakgrund: Vann SM i poetry slam 1995. Bokdebuterade som poet 1998. Bland böckerna finns romanerna ”Gunnar” och ”Vips, så blev det liv”. Har medverkat med inslag i litteraturmagasinet ”Babel”.
Bostad: ”För många”. I Stockholm, Malmö och Småland.
Aktuell: Med romanen ”Det sista vi har är våra kroppar – en roman om kärlek och krig” (Ordfront).
Läser just nu: ”Jämlikhetsanden” av Kate Pickett och Richard Wilkinson.
Favoritförfattare: Italienaren Niccolo Ammaniti.