Julklappspanik? Kolla in Wendeleas sajt där jag listat 28 av årets bästa pocketböcker:

Kolla här.

Kultur alltså… Jag älskar när böcker och filmer väcker riktiga känslor och inte bara blir ”Hmm, så intressant. I söndags såg jag ”Svinalängorna”. Trots att jag läst Susanna Alakoskis bok så blev jag i upplösningstillstånd. Den var fruktansvärd och väldigt bra i kombination. Tårarna rann.

Och nu: Skratt så att mascaran bokstavligen ger sig iväg och kollegorna undrar vad jag sysslar med. Orsak är nyutgåvan av serietecknaren Liv Strömquists bok ”100 procent fett”. Så sjukt roligt om relationer, sex och feminism. Måste läsa resten hemma annars kommer någon och burar in mig. Puh.

I dag är det extra boksidor i tidningen där jag tipsar om 28 pocketböcker från året som gått.

De är uppdelade i genrer, som spänning, noveller med mera. Köp tidningen och läs, vetja!

Jag tyckte att Anneli Jordahl hade fått till en riktigt lång boktitel med sin ”Jag skulle vilja vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet).” Och boken – om Ellen Key – är en pärla.

Men se Alex Schulman tar det här med lång titel ett steg till med sin kommande roman: ”Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött”. Undrar om de som försöker få till snygga omslag med så långa titlar inte heller blir trötta? Nåväl, boken verkar lovande.

En av de bästa nutida svenska författarna är John Ajvide Lindqvist, tycker jag. Min älsklingsbok av honom är ”Människohamn”, så sjukt spännande.

I dag intervjuade jag honom om hans nya bok, som är en samling av historier. Den kommer i januari, och så gör intervjun. (Alltså, det är verkligen tur att jag är bättre på att skriva än på att plåta…)

Har försakat bloggen på grund av en massa annat jobb. Nåväl. I fredags hade filmen ”Svinalängorna” premiär, efter Susanna Alakoskis strålande roman. Jag tipsade om den i Söndagsbilagan, och här kommer det. (Om du inte läst den – gör det!)

”Svinalängorna” är en fantastisk uppväxtskildring med både mörker och värme. Att skriva en sådan debutroman  är minst sagt en bedrift. Den har självbiografiska drag, och handlar om klass, fulla vuxna, vänskap och känslan av att vara på samhällets baksida. Trots tunga teman är romanen inte alls svår, man bara flyger fram över sidorna. Den belönades – med rätta – med Augustpriset.
Handling: Berättarjaget är Leena, som bor i ett nytt bostadsområde i Ystad, fyllt av människor som hamnat lite utanför. Hemma pendlar det mellan hyfsad ordning och totalt kaos, när mamma och pappa lägger de få slantar som finns på alkohol.Leena och hennes kompisar är smärtsamt utsatta, men också starka och kaxiga.
Författaren:Susanna Alakoski är född i Finland 1962. Hon är utbildad socionom (vilket märks i den senaste romanen ”Håpas du trifs bra i fengelset”) och genusvetare. Hon har också varit pressekreterare hos Gudrun Schyman.
När jag intervjuade Susanna Alakoski berättade hon att hon satt ensam hemma i soffan när hon skulle se filmen första gången – hon var rädd för hur hon skulle reagera. Men hon blev nöjd.

Många korr på skrivbordet nu. Det är jag som läser runt och kollar vad det är för romandebuter på gång nästa år. Bögpar med vissa problem. En högst speciell ung kille. Två tjejkompisar som kör runt i en amerikansk bil. Bland annat.

Det kan nog bli nåt det här.

Beate Grimsruds ”En dåre fri” har nominerats till Nordiska Rådets litteraturpris för både Norge och Sverige, första gången något sådant händer. Här kommer en kortintervju med henne:

Du är den enda som någonsin nominerats till Nordiska Rådets Litteraturpris för två länder, varför?

– Jag kommer från Norge, och har skrivit boken två gånger – både på svenska och norska. Det hade känts onaturligt om någon skulle översatt den till mitt hemspråk.

Hur vill du själv beskriva ”En dåre fri”?

– Den är en roman, men jag har blandat in egna erfarenheter. Huvudpersonen är en kvinna med psykiska störningar, som har det inom sig att vara både frisk och sjuk. – Det är en bok som handlar om skörhet och styrka, galenskap och skapande, om ytterligheterna i människans psyke. Det är en bladvändare, den mest lättlästa bok jag skrivit. Den är mörk, men också humoristisk.

Du har både nominerats till och fått flera priser – är det viktigt?

– Ja, på det sättet att nomineringar och priser kan göra att man får fler läsare. För då får jag fortsätta att hålla på med det roligaste av allt, att vara författare. Det är förstås uppmuntrande också.– Men det är jobbigt när jag sitter i en sal och är nominerad men inte vet om jag får priset, då blir man som en bricka i ett spel. Så är det inte här.

Namn: Beate Grimsrud. Ålder: 46 år. Yrke: Författare, filmare, dramatiker.Familj: Ja.Bostad: Lägenhet på Södermalm, Stockholm.

Ja, det har han i alla fall en i brittiska Philip Pullmans intressanta roman ”Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren”. Tvillingbrorsan heter Kristus och är den som förskönar allt som händer Jesus, så att det ska bli fascinerande berättelser att berätta vidare i Bibeln.

Vad passar bättre inför jul än att skriva om en kontroversiell Jesusbok? I morgon kommer min intervju med Pullman på Aftonbladets boksidor.

Ha en bra läshelg.

…är jag gruvligt trött på. vardagsliv, omständliga tråkiga utvikningar toppat med nåt slabbigt mord. Jag läser femtio sidor och förpassar dem till min allt mer gigantiska bokhög. Orkar inte ens nämna dem här. 

Ser i stället fram mot vårens böcker, ska nu kasta mig över katalogen: (A men ÅHH nu kom även den bilden på snedden)