Måste nu erkänna att jag inte hade läst nobelpristagaren Mario Vargas Llosa. Så nu är jag på g. Risken för gubbsjuka är överhängande i flera romaner, enligt min pålitliga kollega Ingalill Mosander. Så hon tipsade om ”Bockfesten” (jaja, den titeln ihop med omslaget fullkomligen skriker GUBBSJUKA men det stämmer inte med innehållet), som ska vara bra.

Och ja – det är den. Inget man hafsar över på ett par timmar precis. Nu dyker jag ner i 60-talets Dominikanska Rebubliken igen, adjö.

Ibland läser jag väldigt olika böcker samtidigt. Så kom det sig att jag plötsligt varvade barnboken ”När prinsar blir förtrollade” av Per Gustavsson med memoarboken ”Livet” av Keith Richards. Jag irrade iväg i tankarna och tänkte på vad kul det skulle bli om man mixade de två berättelserna…

Typ Keith förvandlas till en uppblåst groda. Keithgrodan pussas av prinsessa. Och prinsarna Gunnar och Leiif bildar ett rockband. Polisen jagar dem för att de gömmer droger i kronorna. 

Dennis Lehanes nya. Jag var fast efter fem sidor. Nu handlar det om deckarparet Gennaro/Kenzie igen.

Ser att det kommer en ny roman av min älsklingsförfattare nr ett, Joyce Carol Oates, i mars. Det är ju nästan omöjligt! För bara ett par månader kom ”Lilla himlafågel” som jag inte ens hunnit läsa. 2009 kom den fantastiska ”Älskade syster”, samt hennes dagböcker.

Alla vet att hon är grymt produktiv, men det här är ju otroligt. Dessutom är ju nästan allt hon skriver bra.

Misstänker starkt nu att hon har en skrivande tvilling. Eller varför inte trilling. Carol Joyce? Jossan Carola?

Min 9-åriga dotter är sedan en tid inne i en manisk Kalle Anka-period. När hon ska lägga sig greppar hon stenhårt om senaste numret och skriker ”Bara två vitsar till!” (ja, hon menar den där sidan med riktigt kul historier från läsarna, kan rekommenderas).

Samtidigt är det läsprotokoll och grejer i skolan: betoning på läsande, vilket är jättebra.

Jag känner så väl igen mig i henne. Jag var en total seriegalning på lågstadiet, något som sågs som fult på 70-talet när jag var liten.

Men hörni, visst är det bättre att läsa över huvud taget än sådant man tycker är trist? Miin dotter sticker emellan med ”riktiga” böcker.

…”Svinalängorna” är just vad jag har. 10 dec är det svensk premiär, och boken är ju suverän.

Jag gjorde en kortintervju med författaren Susanna Alakoski:

”Svinalängorna” har redan fått priser och är såld till flera länder – varför tror du att många tycker om filmen?

– Den berör det allmänmänskliga, och svåra saker i en fin kombination. Alkoholproblem berör människor i hela världen, liksom våld riktat mot kvinnor. Och att inte räcka till som förälder. Inte minst handlar filmen om att bära svåra saker inom sig, att hålla fasaden, försöka glömma. Och samtidigt ändå tvingas att se, fast man helst vill blunda.

Hur känns det att se sin egen berättelse på vita duken?

– Det var nervöst. Jag satt själv hemma i soffan. Jag ville se den ensam eftersom jag inte visste hur jag skulle reagera, om jag skulle tycka att den var rena succén, eller kanske en riktig flopp. Men det är en bra och viktig film. Det jag ville få fram i boken, som frågor om klass och våld, finns också i filmen. Jag blev förvånad över att den ändå var så nära min historia.

Har du varit med och påverkat arbetet med filmen?

– Nej, filmteamet fick fria händer. Jag kunde varit med, men jag hade inte tid och har dessutom lämnat ”Svinalängorna” bakom mig. Jag tyckte bara att det var spännande att se vad någon annan kunde göra av min berättelse. Och så blev jag förstås väldigt glad när jag fick höra att det var Pernilla August som skulle regissera.

Namn: Susanna Alakoski.Ålder: 48 år.Yrke: Författare.Familj: Man, tre barn.Bostad: Parhus i Gustavsberg.Aktuell: Filmen ”Svinalängorna”, efter hennes Augustprisade bok, har sålts till flera länder, och har Sverigepremiär den 10 december. I rollerna finns bland andra Noomi och Ola Rapace, Outi Mäenpää och Ville Virtanen.

”Senor Peregrino” av kubanskfödda Cecilia (snyggt namn!) Samartin

”Och allt är förvridet” av Emma Ångström

Har läst lite i båda romanerna, och de verkar lovande. Den första handlar om en ung kvinna från en mexikansk by, som träffar en mycket mystisk patient där hon jobbar som sjuksköterska.

Den andra handlar om Erik, som inte kan sluta spionera på sitt ex när hon träffat en annan. Längtar till läs-soffan.

Här kommer ett gäng aktuella pocketböcker som jag recenserat. I betygsordning – bäst först.

Historisk spänningsroman +++++ ”Det blödande hjärtat”  av Andrew Taylor

Suggestiv stämning i berättelse som rör sig i ett ruffigt London 1934. Överklasskvinnan Lydia rymmer från sin man och flyttar in i ett hyreshus fullt av mörka hemligheter. Hon börjar rota i det förflutna, samtidigt som nazismen är på frammarsch. Fantastiskt välskrivet.

Spänningsroman +++++ ”Mordets praktik” av Kerstin Ekman

Mästerligt skriven deckarhistoria som tar avstamp i Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas”. Förra sekelskiftets Stockholm är levande beskrivet, och huvudpersonen doktor Revinge är både sympatisk och ett riktigt äckel. Frågan är: Kan det någonsin vara rätt att ta en annan människas liv?

Novellsamling +++++ ”Nära hem” av Alice Munro

Denna kanadensiska är något av ett geni när det gäller att beskriva människors – särskilt kvinnors – psyken. Hon borrar sig ner i till synes vardagliga liv och uppfinner precis vad som helst under ytan. Fantastiskt precist och återhållet språk, och flera ”Just så är det!”-känslor.

Självbiografisk berättelse ++++ ”Yarden” av Kristian Lundberg

Författaren själv gör en klassresa tillbaka mot botten på grund av skulder. Han blir timanställd i Malmös hamn – ett jobb som är ödsligt, monotont och ibland förnedrande. Boken är realistisk, sorglig och öppenhjärtig, om hur vår bakgrund för alltid påverkar oss.

Roman ++++ ”Den förspilla vakan” av Nadeem Aslam

Sorgligt, våldsamt och tänkvärt om dagens Afghanistan. Ryska Lara flyttar in hos engelsmannen Marcus medan hon letar efter sin försvunne son. Alla i boken bär på tragedier av kriget och författaren låter de olika religionerna vara goda ibland, onda ibland. Vackert, stramt språk.

Samling av kortromaner ++++ ”Drama Queens” av Ernestam/Forss/Frimansson/Herngren/Jansson

Fem kvinnliga författare har skrivit varsin kortroman på temat dramatik i vardagslivet. Det blir både underhållande, roligt och tragiskt – och ibland med igenkänning. Mest är det kvinnor i huvudrollerna, men hhär finns även en pappa som tar sin son och rymmer hemifrån.

Personlig reseskildring ++++ ”En del av mitt hjärta lämnar jag kvar” av Diana Janse

Författaren berättar om de år när hon jobbade för UD i Kabul. Hon är mästare på att skildra både det lilla vardagslivet och de stora skeendena. Det är personligt och engagerat, samtidigt man lär sig en hel del om Afghanistan och dess våldsamma historia.

Roman +++ ”Summan av kardemumman” av Zac OÝeah

Persongalleriet är ett gäng udda typer i Mellanöstern. Den här storyn liknar inget annat. En hejdlös blandning av humor, thriller, skröna, politik och historia. Den främsta behållningen är författarens ekvilibristiska språk, tyvärr blir det också ganska ojämnt.

Kriminalroman ++ ”Den svarta löparen” av Kristina Appelqvist

Pusseldeckare som utspelas i Skövde, när en sekreterare hittas mördad på universitetet. Här finns många goda intentioner, som skildringen av manligt och kvinnligt i den akademiska världen. Men själva deckargåtan fängslar inte tillräckligt, och romansbiten är för förutsägbar.

Deckare ++ ”Postcard killers” av  Liza Marklund/James Patterson

Två storsäljare går samman och skriver en kriminalhistoria om kärlekspar som mördas runt om i Europa. Resultatet är onekligen en driven sidvändare, men med ytliga personskildringar och hafsigare skriven än vad vi är vana vid från Marklund.

Jag brukar alltid skriva ut författarintervjuerna direkt, och tycker till 99 procent att det är ett rent nöje.

Men nu sitter jag här och småpetar med en som aldrig verkar bli klar. Stackars Alexander McCall Smith som var så oerhört charmerande under sitt Sverigebesök, ska han behöva bli en surdeg (heter det så?) på mitt skrivbord?

Vad gör man?

• Kaffe drucket.
• Småpratsrunda på redaktionen gådd. 
• Mejlkorg genomgången.
• Facebook kollat (sorry chefen)
• Banan äten.
• Godis? Klementin? Ännu mer småprat? Det sista skulle nog McCall Smith själv rekommendera. Jag gör så. Sen blir det skriva av.

…är Sigrid Combüchen, nu senast för den uppslukande ”Spill – en damroman”. Jag gjorde en kortintervju med henne:

Du är nominerad till Augustpriset för femte gången (!) – hur ser du på dina chanser?
– Varken jag eller någon av mina medtävlare har ställt upp i racet. Vi är där och smickrade att en urvalsjury valt oss. Det är alltid härligt att vara vald.
– Och processen fortsätter på samma sätt. Ingen av oss kan komma i mål genom att springa litet fortare. Den som vinner ”vinner” inte utan får. Jag är ärligt nollställd, inte minst därför att jag är en erfaren Augustförlorare.
Hur kom du på idén till ”Spill – en damroman”?
– Jag har länge haft lust att skriva en riktig ”hembygdsroman” om luften och stämningarna i trakten där jag bor. Och jag har länge velat skriva om 30-talet. Och jag har nog länge velat skriva om något utöver känslor och intellekt: nämligen handlag, händighet. Det är en del av bakgrunden.
Hur är din hjältinna Hedda som person?
– Som ung är hon stark men vilsen, och redo att motsvara den brist på förväntningar som ställs på henne. Som gammal verkar hon kritisk, ibland cynisk i sin blick på samtiden. Men hennes sälta är också barmhärtig. Hon ber folk ha mindre förväntan på ”lycka” och förträfflighet.

Namn: Sigrid Combüchen, 68 år. Yrke: Författare, skribent och skrivpedagog. Bor: I Lund och på Koster.